SFI

Den där rubriken kunde beskriva vilken backträning som helst. Jag hatar backträningar. Jag hatar dem så mycket att min kropp brukar bli sjuk eller dra på sig småskador då det är dags för backträning. Backträningarna jag gjort de senaste åren går nog att räkna på en hand. Jag gillar att tävla i backar för jag vet att jag är en duktig backlöpare, men backträningar… Om man bildgooglar ordet ”jaha” så får man troligen en bild av en mig i en halvbrant backe. ”Jaha” är det lättaste sättet att beskriva en backträning med. Det är bara enformigt och tråkigt och man blir inte trött någonstans. Det känns lika nödvändigt som att springa 50-metersintervaller i tröskelfart och sen ha 3 minuter vila däremellan. Men jag veeeeeet att det är bra med backträning och att det är bra för löpsteget, benstyrkan, konditionen och troligen är backträning också bra för klimatförändringen samt förebygger fred på jorden.

Femton gånger tvåhundra meter med joggpaus stod det på träningsprogrammet idag. ”Jaha”, tänkte jag. Den enda backe som duger i lilla Nykarleby ligger i skogen och är täckt av is. ”Jaha”, tänkte jag igen, då måste jag alltså springa 5 km norrut längs landsvägen för där finns en bra backe (dock ingen gångbana). Solen sken och jag försökte intala mig själv att det skulle bli skönt att komma ut och ”springa lite” men jag insåg snabbt att jag inte kunde lura mig själv eftersom jag tydligen packade ner telefonen så att jag skulle kunna ringa och be morsan hämta mig ifall jag tröttnade, bröt ett ben eller kraschade med ett isberg. 

The backe. Varför ser backar alltid så mesiga ut på bild? 

Jag har aldrig gillat våren. I år har jag trott att den ändå har varit ok. Tills idag. Nu är jag mig själv igen. Jag hatar våren. Den är som en riktigt bra film. Ni vet, man kollar ut genom  fönstret, ser solen skina, hör fåglarna kvittra, ser den fläckvis torra asfalten och kan inte låta bli att le åt att bättre tider äntligen anlänt. Det är så vackert och realistiskt att man aldrig skulle kunna ana att filmen faktiskt inte är verklighetsbaserad. Men ja, sen är man ju tvungen att gå ut om man ska träna och då märker man att allt bara var skådespeleri. Det är knappt en plusgrad, det blåser motvind från alla håll och solen bländar mera än den värmer. Som en istid, light version. 

Jag skulle ha varit nöjd med 3km uppvärmning men jag visste att det var 5km till backen. Dessutom visste jag fel då det visade sig vara 6,2km. Jag morrade lite lågt samtidigt som jag inombords var lite nöjd över att få ihop en massa kilometrar. Jag sprang alltså längs en landsväg. En rak landsväg. En rak landsväg med mycket trafik. En rak landsväg med mycket trafik och gatudamm. En rak landsväg med mycket trafik och gatudamm samt motvind. Det var roligt. I vanliga fall betyder ju motvind att man har medvind på vägen hem. Hahaha, medvind i Nykarleby?? Skulle inte tro det. 

Den här idylliska bilden är tagen från uppvärmnings/nerjoggningssträckan. Någon skulle kanske kalla bilden ”vår” eller ”vacker vinterdag”. Men den heter faktiskt ”tristess”.

Nåja, jag sprang mina intervaller. Det gick helt ok förutom bilarna, gatudammet, motvinden och då jag glömde att starta klockan (efter att jag pausat den för att fixa hörlurarna (fastän jag inte ens lyssnade på musik)) och insåg det igen efter två intervaller och resten. I ett skede var jag orolig att jag hade blivit förvandlad till en mänsklig evighetsmaskin. Jag bara sprang. Upp och ner och upp och ner och upp och ner. Jag kunde ha somnat och ändå fortsatt springa upp och ner. Det var inte så tungt och inte så roligt och jag gick troligen på någon typ av automatinställning. Av någon anledning sprang jag 225m istället för 200m och jag fattar fortfarande inte varför. Av någon anledning så lyckades jag också sluta då jag var klar och då var det bara hela vägen hem kvar. 

Att räkna till femton är inte alltid så enkelt. Kände mig väldigt kreativ som kom på det där.

Vägen var fortfarande rakare än jätterak och tråkigare än jättetråkig. Då och då körde en långtradare förbi och jag skäms lite över att de troligen trodde att jag var så trött att jag var spyfärdig eftersom jag höll för munnen hela tiden. I själva verket gjorde jag det för att dölja mina uttråkade gäspningar. Eller om det var för att undvika att svälja allt gatudamm i hela världen. Kommer inte riktigt ihåg..

Jag sprang och benen var halvsega. Det var dött överallt förutom bilarna. Till slut kom jag till en byggnad. Man kunde ju tänka sig att det skulle göra mig glad. Att jag skulle uppskatta att kanske få se levande människor. Men problemet var det att i den byggnaden som jag sprang förbi, där tillverkar de räv- och minkmat. Som rävfarmardotter borde jag klara av lukten, jag vet, men alltså inte då jag springer. Absolut inte då jag springer. Det enda positiva med byggnaden var att den påstod att jag bara hade dryga 3km kvar hem. Min hjärna uppfattade dock inte den positiva biten för den fortsatte tänka långa avancerade meningar såsom ”tråkiiiigt, jag har tråkigt, dehär e trååååkiiigt”.

Det mest spännande på hela passet. Två små rådjur. Ja alltså de är för långt borta för att ni ska kunna se dem. Men de finns där, jag lovar!

Jag kunde ha lyssnat på musik, för jag hade den lilla rosa (ipoden alltså) med mig och hörlurarna i öronen. Men jag hade den mest för nödsituationer som ”behov av att dölja smärta” (kan inte lyssna på musik och känna smärta samtidigt) eller ”akut tristess”. Man kunde ju tycka att det senare alternativet passade in i min situation just då och det är mycket riktigt, men det var bara det att jag kände att jag hade en ilska som låg och puttrade inom mig och om någon började sjunga fina låtar om hur underbart livet är i mina öron just då så hade det kanske blivit för mycket. Vem vet vad jag skulle ha gjort om jag mött en människa (haha) längs vägen. Risken finns att jag hade börjat skrika eller något annat helgalet.

Jag kom hem till sist. Nitton freaking kilometer senare. Pannan var dammig, det knastrade mellan tänderna och mina svarta tights var gråbruna. 

Jag kan inte komma över att jag ser så där glad ut på bilden. Jag kände mig inte glad. Jag kände bara ”jaha”. Varifrån månne mitt pannband kommer förresten?

Men jag tänker inte gnälla. Jag har ändå bara ett pass kvar idag.

Jag råkade kolla några minuter på mästarnas mästare i söndags. Helena Ekholm sa något som gjorde mig lycklig. Det lät ungefär så här: ”Jag gillar inte att träna, det är mest ett nödvändigt ont. Men jag älskar att tävla”. 

Jag håller med, helt och hållet. Kul att se att man kan lyckas fastän man inte älskar att träna!

Jag har en chans!

Dessutom är det faktiskt kul ibland. Speciellt efteråt!

Sandra 

---

Efter två dygn hemma i Finland så blev det dags för Tellushallen och intervaller. Jag hade fått springa ute på de isiga vägarna istället om jag hade velat men sällskapet i Tellus lockade för mycket. 

Tellushallen ligger i Jakobstad, 20km norr om Nykarleby. Det är främst en fotbollshall men det funkar för friidrott med. På långsidorna finns det två banor och på kortsidorna en. Totalt är ett varv 300m. Det som gör hallen lite speciell som friidrottshall är att den saknar kurvor. Den är alltså fyrkantig. Då vi springer så genar vi över konstgräset i hörnen för att slippa 90-graderssvängar. Varven blir förstås inte exakt lika långa eftersom man kanske genar lite olika i hörnen men det spelar inte så stor roll. Det är varken praktiskt eller bekvämt med kurvorna och de utmätta sträckorna är skrivna med tusch på väggen. Men där finns löpbanor och det duger. Hallen har definitivt en speciell charm. Jag älskar att springa där, det går alltid bra. Dessutom är det otroligt fascinerande hur knattar, juniorer, elitidrottare och veteraner från flera olika klubbar kan dela på banorna. Aldrig några problem. Alltid lika lyckat. Jag har inte varit där på ett år och det var kul att vara tillbaka i den svala hallen.

Kurvlöpning i Tellus. (1) Det är inte jag. 2) Bilden är arrangerad. 3) Mobilkameran är inte så bra 4) det finns alltså riktiga banor även på kortsidorna även om det inte syns på bilden)

På schemat idag stod det 5x900m+300m/45s/3min. Jag var lite nervös innan jag körde iväg hemifrån i morse, dels för att jag inte ännu visste vad jag skulle springa, dels för att det var första passet med coachen sedan augusti och dels för att de kortare intervallpass jag kört i Stockholm har gått halvdåligt. Men att få värma upp med vännerna var helt fantastiskt och bättre blev det då det visade sig att jag skulle få springa hela passet med min vän Jimmy.  Han skulle träna lite lättare och jag lite hårdare så vi kunde alltså hålla samma tempo. Jag fick springa först och han hängde på. Jag hade räknat med att springa ojämnt för att jag är ovan men istället sprang jag jämnare än nånsin; det skilde bara nån tiondels sekund mellan intervallerna. Benen var lättare än på länge och den långa seriepausen hann göra mig ordentligt rastlös. Med andra ord gick det jättebra.

I väntan på att fotbollsspelarna ska bli klara.

Efteråt då jag pratade med coachen så vågade jag fråga honom hur bra det här passet var jämfört med vad jag sprang ifjol. Han var tyst en stund och så sa han: ”det var precis lika”. Med andra ord tycks jag vara i samma form nu efter sju veckor träning som ifjol efter ett halvår. Och det tänker jag absolut inte klaga på. Innan han stack iväg från hallen så vände han sig om och sa ”det var ett bra pass idag, jag är imponerad”. De orden lever jag resten av dagen på.

Hörni, jag är tillbaka på riktigt nu!

Glad påsk! 

---

Jag var så fruktansvärd nöjd med mig själv då jag bokade flygen till min ”påsklovssemester” redan i januari och istället för att behöva åka båt, tåg och bil eller flyga via Helsingfors så lyckades jag hitta ett direktflyg till Vasa. En ynka timmes flygresa. Så himla smidigt. Och så himla duktig tyckte jag att jag var som lyckades med det..

Det var först förra veckan som jag började kolla upp vilka tider mina flyg skulle gå och jag kände mig inte alls lika duktig längre då jag insåg att jag bokat ett flyg som skulle avgå 06.45 från Arlanda. Men sen tänkte jag vidare att jag bor ju i Stockholm och ska flyga från Stockholm så om jag stiger upp klockan 6 så hinner jag bra (det är inte det att jag är blond, jag har bara otur då jag tänker). Igår på morgonen insåg jag dock att enda möjliga resalternativet till Arlanda innebär att jag måste åka hemifrån vid 03.19. Dvs, stiga upp ungefär klockan 3. Tydligen är tunnelbanorna inte så aktiva på onsdagsnätter. Jag suckade djupt och bokade ett relativt billigt hotellrum nära flygplatsen. Klant. Klant, klant, klant. Så himla osmidigt. 

Men det gick bra. Jag fick sova ända till fem, inget krånglade på flygfältet, bara ett av de tre barnen på flygplanet skrek, jag fick två platser så jag rymdes att ligga ner, jag överlevde panikattacken som uppstod då jag märkte att vi skulle flyga med ett litet propellerplan från stenåldern osv. Hur smidigt som helst. 

Jag behövde bara vara någon timme i Vasa för att inse att jag kommer att sakna Stockholm sen i sommar då jag flyttar hem. Främst på grund av de fina löpvägarna. Det finns ju så himla många ställen att springa på. Hemma håller jag mig till samma ställen hela tiden. Men det är fint att vara hemma också. Idag gick jag in i varuhuset där jag alltid handlar och köpte sån mat som inte finns i Sverigelandet. Helt underbart. (Förutom då jag kom fram till kassan och insåg att jag glömt att väga mitt äpple (ja, i Finland väger vi frukterna och grönsakerna själva och klistrar prislappen på)) och fick gå tillbaka och ställa mig sist i kön igen. Dagens i-landsproblem.

Jag gick också in i min favoritsportbutik i Vasa. Jag gick mest och kollade runt då jag hör någon säga ”Hej, är du hemma från Stockholm nu?” Det var en av killarna som jobbar på skoavdelningen och vi hade ett 15-20min samtal om skillnaderna mellan Finland och Sverige. Skrämmande hur överens man kan vara ibland. 

Nu kommer en liten faktaruta här mitt i mitt inlägg.

FAKTARUTA:

-Jag säger att jag bor i Vasa om någon frågar. Vasa är staden där jag studerat (sedan jag gick ut gymnasiet) och har lägenhet i. Jag är född och uppvuxen i Nykarleby.

– Vasa ligger i höjd med Umeå, precis på västkusten och har ca 50.000 invånare och ungefär hälften pratar finska och hälften svenska.

– Nykarleby ligger 76km norr om Vasa, också det vid kusten, och vi är ca 7000 invånare varav nästan alla pratar svenska och alla känner alla. 

(Faktan är tagen ur mitt eget huvud men borde stämma ungefär. Nu vet ni vad jag pratar om framöver)

Jag befinner mig för tillfället i Nykarleby (eller Nykaabi, som vi säger på dialekt) och hela familjen (mor, far, storasyster, storebror, lillasyster och lillebror) är hemma. Det är rätt trevligt men skönt att det bara händer några per år.

Min dag avslutades med 14km löpning tillsammans med lillasyster (att vi springer tillsammans händer max en gång per år) i mörkret. Helt underbart att få skvallra lite. Hade lite glömt bort hur tjejsnack känns. 

Nu har jag tio dagar kvar här i Finland innan jag kommer tillbaka till Stockholm. Jag kommer säkert att bli rastlös här men samtidigt blir det roligt att man vet vem alla man möter är, att bilar tutar då de kör förbi och att få träffa mina kompisar som jag inte sett på tre månader. Dessutom är det inte så kallt och snöigt här som jag hade räknat med. Bara nästan.

Och angående dendär väggen jag väntade på. Jag planerade personbästa i långpassrekord igår, men redan efter 12km (varav jag var helt vilse i 7km) på djurgården gick benen i strejk och efter 20km fick jag ge upp, det var ingen idé att fortsätta. Idag var benen förstås hur pigga som helst igen. Ibland tror jag att mina ben bara är ute för att jävlas med mig, men det får jag väl stå ut med så länge de fortsätter att springa snabbt och lätt de flesta passen.

Så att så. 

Hyvää pääsiäistä!

---

Under nerjoggningen efter Premiärmilen fick jag ont i vristen. Samma problem som jag dragits med hela vintern. Det gjorde så ont att jag fick avbryta och jag hann bli ordentligt orolig. Jag kände inget under loppet, men det säger ju ingenting. Känner man nånsin smärta under ett lopp? Ja förutom dendär normala plågsamma ”varför gör jag det här frivilligt”-smärtan då.. Hur som helst, efter loppet hade jag ont och det ingick inte alls i mina planer. 

Men min helgalna kropp krävde en tiotimmarsnatt för att hela sig själv och måndagens pass gick hur lätt som helst, 100% smärtfritt. Ofta går det hur lätt som helst dagen efter tävling och det där sega i benen kommer först två dagar efteråt. Men idag gick det ännu lättare än igår (givetvis var mitt sällskap Patrik Engström en bidragande orsak). Så nu går jag bara och väntar på när benen ska bli trötta. Ikväll har jag ett kortpass så då slår de knappast till. Men imorgon ska jag springa lite längre så då är jag lite orolig. Det är liksom tillräckligt jobbigt att springa vilse smärtfritt, jag orkar inte ha slitna ben också. Jag kan inte lura bort känslan av trötthet med hög musik längre heller, mina öron tog för mycket skada för två veckor sedan då jag var så otroligt sliten. Nåväl, hoppas något gudaktigt läser min blogg och kan se till att mina ben inte blir trötta före tidigast torsdag.

Jag har ändå en lätt vecka på gång nu. Eller ja.. ”lätt”. Lite lättare än de två tidigare veckorna åtminstone. Jag har ökat så pass mycket och kört så pass hårt de senaste femton dagarna att kroppen måste få ta de lite lugnare för att greja ännu mera ökning. Och det passar ju perfekt den här veckan eftersom 1) jag måste stiga upp 4 på torsdagmorgon 2) jag kommer att åka till Finland och är tvungen att springa på snö* (*kommer ni ihåg? Det där vita kalla som fanns på Stockholms vägar för nån månad sen) 3) jetlagen och ändringen till sommartid. Man blir ju förvirrad med mindre 4) jag måste ha tid och ork att umgås med alla fina vänner och familjemedlemmar som jag inte träffat sedan jul 5) min väska kommer att väga 200kg och min kropp kommer att vara död efter att ha släpat hem den!

Så att så! 

Nu ska jag käka min favoriträtt, gårdagens tonfisksås, och fundera på livet. 

Spring i frid! 

Sandra

PS. Om nån känner för att springa 20-30km (antagligen 25) imorgon på förmiddan i 4.30-4.50 (antagligen 4.40) – tempo så kan ni höra av er. Jag har utnyttjat möjligheten till sällskap alldeles för lite!

---

Besvikelse, glädje, trötthet, benvärk, stolthet, kyla och alla andra adjektiv som existerar är ungefär en bråkdel av vad jag har upplevt idag. 

Jag ska vara ärlig. För att det är så jag är. Jag såg inte över huvudtaget framemot att springa idag. Inte alls. Jag upplevde aldrig nervositet (nåja, inte mentalt i alla fall, själva kroppen var en katastrof som hann besöka bajamajorna ungefär fjorton gånger sista halvtimmen innan start, men i huvudet kände jag mig rätt lugn), men jag visste att det skulle bli jobbigt. Och att veta att det ska bli jobbigt är ju lite jobbigt.

Starten var besvärlig, det var trångt och dessutom är jag inte van vid svensk tid. Tiden går så snabbt här. ”En minut till start” sa speakern och knappa sju sekunder senare smällde startskottet. Nåväl, ingen risk för tjuvstart i alla fall! 

Jag struntade i listan över möjliga taktiker som jag gjort upp i mitt huvud innan och körde helt på känsla. Benen var pigga men jag hade inte det driv i steget som jag ville. Jag hade noll koll bakåt och ännu mindre koll på vad jag höll för tempo. Det kändes långsamt men lite snabbt samtidigt. Kanske. Eventuellt. 

Det svåra med att köra sitt eget race är ju att man har noll koll på konkurrenterna. Med motståndare som Ulrika Flodin och Lisa Nordén så är det idiotiskt att på något vis känna sig trygg trots att man leder. Efter några kilometer fick jag veta att jag hade en lucka på ca 75 meter. Det lätt visserligen tryggt men samtidigt så undrade jag om det alltså betydde att jag öppnat för hårt och att de skulle jaga i kapp mig andra varvet. Men jag körde på, tog rygg på några killar som skyddade mig fint i motvinden och sen trippade jag lätt förbi dem i uppförsbackarna. Jag mådde halvtaskigt men benen var så löjligt pigga.

Jag är riktigt nöjd med huvudet idag också. Det gick på högvarv och tankarna var mest så här: ”det är ju lätt, men ändå inte lätt. Var är dom andra. Paniiik, seriöst, var är dom andra? Är dom så nära mig att jag inte ens ser dem då jag kollar bakåt? Usch vad jag mår dåligt, jag borde kanske ”vila” ett par hundra meter. Ja, det gör jag. Men fasiken, benen vill inte vila, de bara pinnar på. Fine, vi springer då, jag och benen. Jee 2km kvar, wohoo, snart i mål. Skit också, fel skylt, 3km kvar. Greja backen greja backen greja backen. Oj, den gick ju lätt. Bara slutet kvar, se inte så trött ut, låtsas att det är superlätt. Tänker nån spurta om mig nu? Aaah, vad händer. Har jag ökat försprånget? Ajja, skönt, bara att ta sig i mål då. Men åååh va upploppet ska vara långt. ÄNTLIGEN ÖVER!” 

Hmm. Det där lät kanske inte som jättebra tankar. Mera som någon idrottslig version av panikångest. Men i själva verket var jag ganska bra på att intala mig själv att jag orkar, och att jag inte ska stressa, att jag kommer att vinna och att jag faktiskt vill göra det jag gör. Jag lyckades till och med lura mig själv att det inte alls var jobbigt. Men den känslan gick tyvärr över ganska snabbt. 

Men förutom lite illamående, lätt smärta i svanken och dregel över halva tröjan så gick det hyfsat. Det blev en seger med trygga 31 sekunder och trots att tiden inte glädjer mig så mycket så antar jag att det var rätt bra med tanke på omständigheterna. Fast jag är egentligen ganska trött på att springa ”bra med tanke på omständigheterna”. Jag springer helst bara bra. Eller jättebra. Men med tanke på att det var ett träningslopp så får jag väl godkänna mig själv.

Att jag inte klarade banrekordet som jag siktade på skulle jag vilja skylla på vädret (helst på backarna också men den logiken existerar inte riktigt) men den teorin förstörde Mikael Ekwall med att springa hem ett ordentligt banrekord i herrklassen. Så jag får bara kapitulera och inse att jag inte var tillräckligt bra idag och att jag kanske behöver mera än 6 veckor träning för att prestera banrekord och sånt.

Ikväll då jag går och lägger mig ska jag ändå drömma om att jag har vunnit ett OS-guld. För det har man väl gjort om man vunnit över OS-silvermedaljören? 

---