I helgen tittade jag på filmen Järnladyn om Margareth Thatchers liv. Lite besviken, jag hade mycket hellre sett mer handling om hennes politik än hur hon blev förvirrad på äldre dagar.
MEN. Några tänkvärda citat fick man med sig. Och jag har ett inlägg som jag funderat lite på. Som nog blev lite rörigt. Ber om ursäkt för det men hoppas skicka med en tanke iallafall. Det här går jag och funderar på själv och är enormt självkritisk.
Margareth säger på ett ställe i filmen
” Det brukade handla om att göra något.
Nu handlar det mest om att vara någon”.
Ungefär. Och det här tycker jag slår huvudet på spiken på en trend jag ser runtomkring mig. Bland såväl unga som vuxna.
Jag brukar tänka på det när jag ser ungdomar som försöker se coola och stöddiga ut. Eller reklamaffischer. Eller bara en vanlig selfie. Eller någon som går runt och spänner på gymet. De har ofta rätt ”grejer” på sig. De ser coola ut. Men man undrar vad gör du egentligen som är coolt?
Men det är så mycket fokus på att vara. Att manifestera sig själv genom ett uttryck, ett utseende. Snarare än fokus på vad som faktiskt görs. Och det är just nu viktigare än någonsin med tanke på vårt omval och chansen att visa vilket Sverige vi vill leva i. Knappt har omvalet annonserats så skapas facebookgrupper ”SD ut ur riksdagen” där man delar inlägg, artiklar och åsikter. Men vad gör vi faktiskt? Hur ser ditt faktiska agerande ut?
Vi köper armband där det står ”fuck cancer” och där gör vi faktiskt något men att fucka cancer på riktigt handlar om att sätta sig in i vad som faktiskt leder till cancer och agera på det. Minska utsläpp, äta bättre mat, stressa mindre. Svårare än att köpa ett armband. JA.
Att fucka rasismen handlar inte om att dela en status på Facebook utan faktiskt göra något i sitt liv. Även om medvetenheten kan ökas via Facebook.
Det här fokuset på att manifestera sig själv- det har tagit sig i uttryck på flera sätt: Fler och fler byter efternamn och till och med namn. Det är liksom inte tillräckligt hippt att heta Xson i efternamn när man kan heta Silvermåne eller något annat. VI gör det genom att anamma en stil som går från skor till vilken bil vi kör. Vilken musik vi lyssnar på. Vi navigerar oss fram genom dieter och träningsstilar och alla vill vara unika. Uppfattas unika. Men vad gör vi? Hur mycket energi lägger vi på att se ut och uppfattas på ett visst sätt kontra att lägga mer energi på att göra saker på vårt sätt och låta hur det uppfattas bli sekundärt?
Om fokuset på att manifestera sin yta kommer i kölvattnet av att vi sparkar Jante all världens väg så..känns det lite ledsamt ibland det jag ser. Tror det går att göra mer av det än att marknadsföra sig själv som en yta med skimmer som heter ”Mayfair” med ett lånat citat.
Knivseggstunt känner jag det här. Så det inte blir fel budskap. Jag älskar när speciellt yngre tjejer kliver fram och ”Här är jag! Jag är stark. Jag kan. Jag vill. Jag duger. Jag ÄGER i mitt liv” Men jag tror det blir så mycket finare när helheten får vara med. När vi gör och sen blir av att vi gör.
Lika viktigt är att lyfta fram att man förstås inte är sina prestationer. Men lite mer fokus på att göra än att lyfta fram en yta eller prata om vad som borde göras för att få några ”gilla”. Det vill jag slå ett slag för idag. För mig själv. För alla.
Antal kommentarer: 1
Ann-Sofie Forsmark
Intressant Peter! Tack!