Optimisten här, hej.

”Sandra, gör en halv fällkniv!” ”Hur gör jag det? Kan du visa?”. ”Så här, vi kan göra det samtidigt”. ”I vilket skede lyfter jag på huvudet? Hur ska jag göra med benet?” ”Men testa bara”. ”Jag vill inte testa”. ”Jo, du kan helt säkert, det är bara att testa”. ”Men jag förstår inte hur jag ska göra, exakt hur jag ska lyfta överkroppen”. ”Men du måste ju bara testa en gång, börja med benet!” ”Jag kan inte. Jag vill inte”. Jag sitter där på den tunna mattan och stirrar ner i marken. Det handlar om en enkel magövning. En övning som jag är osäker på om jag kan. En övning jag inte har övat på. Och det finns ingenting i världen som kan få mig att testa medan någon annan ser på. Och just den dagen är coachen borta och jag får hjälp med styrketräningen av min naprapat i stället. ”Okej, om du inte tittar!” ”Ja ja, jag vänder mig om”. Till slut gör jag det, och det går inte jättebra. ”Jag kunde inte”. Och jag är nästan nöjd över mitt misslyckande. Då fegade jag åtminstone inte i onödan. Men jag känner mig som ett litet barn.

Jag har alltid varit så där. Jag har alltid haft problem med saker som är nya för mig. Situationer jag inte har varit i förr. Sånt som jag inte har kontroll över, sånt som jag inte vet exakt hur ska gå till, sånt jag inte har fått öva på i förväg, sånt som jag inte vet om jag kommer att lyckas med direkt. Jag har inget behov av att vara perfekt, men det jag gör vill jag göra rätt. Helt rätt. På första försöket. Jag har haft bättre och sämre perioder. Men jag är helt enkelt otroligt rädd för att göra saker jag inte kan. Så rädd att det bara tar stopp och inte går att genomföra. Och jag hatar att det är så.

I höst har jag väldigt mycket nytt inplanerat i min träning och det tycker jag att är väldigt kul. Jag ser fram emot att utvecklas på många olika sätt, och jag älskar det faktum att min träning äntligen har blivit lite mera mångsidig. Men får jag en svår övning som jag inte har fått testa på innan så är det stopp direkt. Jag vägrar. Inte för att jag vill vägra, jag vill ju så gärna testa. Men det går inte. Det går verkligen inte. Hur mycket jag än vill så klarar jag inte av det. Tack och lov så har jag lärt känna min nya tränare så pass bra att jag känner en viss trygghet och vågar testa nya, enklare saker, trots att han ser på. Men ibland ska jag göra nåt svårt eller träna med andra idrottare som är duktiga på övningarna jag aldrig ens testat förr. Eller så är coachen borta och jag får träna med någon annan en dag. Det går inte. Och jag har ingen aning om hur jag ska få det att fungera. Det där med att bara bestämma sig tycks inte fungera. 

Jag minns när jag nyss hade börjat skolan. Jag var en av de få på klassen som kunde läsa hur bra som helst redan då. Och så hade vi ett projekt som hette ”en kvart om dagen” som gick ut på att vi skulle läsa en kvart högt åt en lärare/kompis i skolan och en kvart hemma åt föräldrar/syskon varje dag i ett par veckor. Det borde ju ha varit lätt som en plätt för mig. Jag hade valt en bok som hette Bröd (jo, för jag vågade ju inte stå och välja länge så jag tog bara första bästa). Det var en lätt bok och jag hade nog läst igenom den på ett par minuter bara jag börjat på. Men på något vis så ”hittade jag aldrig början”. Jag kunde inte förmå mig att börja läsa högt åt mamma. Jag vet inte varför, men det gick bara inte. Det slutade med att mamma fick läsa hela boken högt åt mig istället. Märkligt. Men jag känner igen mig själv.

Under de senaste åren tycker jag att det har blivit värre. Att beställa saker vid diskar är något av det värsta jag vet, för man vet aldrig riktigt hur det går till. Speciellt nu då jag börjat dricka te. Ska jag ta téet innan jag betalar eller efter? Hur funkar varmvattenbehållaren? I vilken kanna finns mjölken? Att umgås ensam med en annan människa som jag inte känner så bra är jobbigt, speciellt folk i min ålder, och speciellt tjejer. Jag är dålig på ögonkontakt. Planer som ändras i sista minuten är skitjobbigt. Att gå på restaurang känns väldigt otryggt (tänk om jag inte kan uttala det som står på menyn, tänk om de frågar något jag inte förstår) så jag föredrar att äta hemma, typ alltid. Att spela teater (även om jag alltid drömt om att vara teaterskådespelare) är helt otänkbart. Kan inte ens låtsas härma någon för jag är för rädd för att göra fel. Att få presenter är visserligen kul, men att öppna dem medan andra ser på är hemskt. Och jag undviker att prata i telefon med andra än mamma, coachen och Magnus så långt det går, att prata i telefon är att inte ha kontroll.

(Jag är dock inte rädd för allt. Jag vågar prata finska på tv-intervjuer fastän jag inte behärskar språket. Jag vågar testa nya träningsövningar om jag vet att de andra i gruppen inte heller är proffs. Jag vågar säga min åsikt i en stor grupp, såvida jag får planera vilka ord jag ska använda i några minuter först).

I mitt liv som heltidsidrottare så hamnar jag rätt sällan i besvärliga situationer. Jag träffar sällan nytt folk och mina dagar är rätt likadana, så tyvärr kommer jag alldeles för lätt undan. Folk ser mig antagligen som väldigt pessimistisk då jag inte vill göra saker men i slutändan handlar det bara om rädsla. Och jag vill helst inte vara rädd och jag vill inte att folk ska tycka att jag är negativ heller. Men åtminstone så känner jag att min rädsla inte begränsar mitt idrottande, även om den försvårar saker ibland. Det är väl kanske främst den bilden folk får av mig som känns trist. Och det är ju inte så konstig. En människa som inte vill göra saker är sällan kul. Och förresten så vill jag göra saker, bara inte alla saker.

Jag har länge drömt om att gå på slottsbalen och skaka hand med presidenten på självständighetsdagen. Men varje gång jag fantiserar om händelsen så fastnar jag i två saker. 1) Hur ska jag lösa det där med att fixa hår och make up och beställa taxi? 2) Vad ska jag säga om jag hamnar på tv-intervju? Såna saker kan man tänka på då man har fått inbjudan. Inte i sina dagdrömmar. Inte ok.

Ibland då jag grubblat som mest över allt detta har jag försökt googla diagnoser åt mig. Men inget annat än lite kontrollbehov stämmer in på mig. Eventuellt neofobi (men de flesta förknippar bara det med mat (även om det troligen stämmer rätt långt ändå)). Men det hjälper hur som helst inte. Och jag vet inte vad jag ska göra med en diagnos heller. Kanske bara ha något att skylla allting på. 

Jag vet att jag inte är den enda människan som har såna här problem (att känna lite obehag inför nya situationer är säkert helt normalt, men det finns ju olika nivåer av allt), och jag är helt övertygad om att det ska gå att bli av med dem, eller åtminstone minska dem. Vet bara inte hur jag ska börja. Jag har hundratals gånger bestämt mig för att våga, men det funkar inte. Jag är rädd för att det ska bli värre utan att jag märker av vad som håller på att ske. Och just nu är jag ganska trött på att känna mig begränsad även om det ännu inte är så farligt.

Jag skriver inte detta för att få råd och hjälp. Jag skriver detta mera för att folk ska förstå varför jag beter mig märkligt ibland. Eller för att någon i samma situation kanske ska kunna känna att hen inte är ensam.

Jag vill bli spontan. Det ska gå! Ett steg i taget bara…

Sandra

---

Jag har ett antal gånger fått höra att jag är snabb, och det är ju väldigt smickrande och så. Men sen har jag en annan talang också, nämligen att jag är sjukt långsam. Det är nämligen så att Jenny har utmanat mig att svara på lite frågor i sin blogg. Och det tänkte jag givetvis göra också. Men lite skäms jag också. Jag blev nämligen utmanad 29 april. Vet ni hur länge sedan det är? Men nu ska jag göra det ändå. Är dock inte helt säker på om det där med ”bättre sent än aldrig” faktiskt stämmer. Nåja, en sån här löpare är i varje fall jag:

1. Vilken typ av löpare är du?

Jag är en sån löpare som springer för att jag vill bli bäst. Jag springer inte för att må bra, eller för att få frisk luft, eller för att få rensa tankarna eller för att bli smal (om jag däremot inte sprang så skulle jag eventuellt inse att jag skulle börja må uselt, kvävas i allt inomhusdamm, få fel i huvudet och bli tjock), så jag ser allt sånt som en bonus. Jag tränar för att tävla. Jag ser inte ens alltid mig själv som en löpare. Jag ser mig själv mera som en friidrottare eller eventuellt en hinderlöpare. 

Ber om ursäkt för orörlig kropp. Hoppas ni anser att bilden är estetisk ändå. 

2. Hur länge har du löpt?

Har svårt med ordet löpa. Tänker bara på hundar. Men okej då.

Eftersom jag lärde mig att gå först då jag var 13 månader så lärde jag mig troligen springa först då jag var 13 år… Nånej, så illa var det väl inte. Jag har nog sprungit sedan jag var 5 år, tävlat sedan jag var 8, tränat något så när regelbundet sedan jag var 14 år och tränat med personlig tränare (absolut inte samma sak som PT) sedan jag var 17. Nu är jag 25, så ett par kilometer har jag väl fått ihop.

3. Hur mycket löper du per vecka?

En normal träningsvecka ska jag väl hålla mig kring 150km, uppdelat på 12 pass, varav 9 är vanlig distanslöpning.

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?

Om det är någon gång jag inte feelgoodar så är det ju på vanliga distanspass, för de är ärligt talat rätt tråkiga. Jag får nog mest feelgood-känsla på snabbdistans och helst på de där som är riktigt hårda, men inte max, för det är jobbigt. Så typ 3.30-3.40min/km. Då steget rullar på i det tempot, då feelar jag riktigt good!

5. Vad måste du ha med dig på ett pass?

Helst både huvudet och benen. Men om det bara är vanlig distans så räcker det att benen är med. Jag föredrar klocka också som den siffernörd jag innerst inne är. Sen springer jag ingenstans utan SL-kort längre för jag är övertygad att om jag lämnar det hemma så kommer jag att bryta båda benen och få släpa mig hem med armarna. Och det skulle helt seriöst vara skitjobbigt.

6. Varför springer du?

För att det är det enda jag är bra på. Och för att jag har en känsla av att jag kan bli riktigt bra om jag vill. Jag skulle inte kunna leva med att aldrig få veta hur bra jag egentligen skulle kunna bli, så jag är tvungen att testa. Men visst, jag ställer mig själv samma fråga då och då, men under perioder då jag inte har fått springa (p.g.a. skador eller säsongsvila) så har jag hållit på att gå under, så jag behöver nog inte svara så mycket på den frågan.

7. Har du någon gång ljugit för att få springa?

Nej, jag är en ärlig människa. Däremot har jag nog sprungit fastän jag inte har fått. Läkare tycker ju till exempel alltid att man ska vila.

8. Hur ofta köper du löparskor?

Ytterst sällan eftersom jag får det jag behöver från mina sponsorer, Nike. Men jag förbrukar många par i året. Distansskor, lättare distansskor, dubbskor, intervallskor, banintervallskor, hinderspikskor, terrängspikskor, vanliga spikskor osv. 

9. Var/hur handlar du din löputrustning?

Om jag vill ha något utöver det jag får från Nike, så köper jag väl det i närmsta butik. Typ. Hur? Genom att ta det jag vill ha ur hyllan, gå fram till kassan och betala på vanligt sätt, ofta med kort, och jag behåller alltid kvittot.

10. Dygnets bästa springtid?

Är hösten en tid på dygnet? Nämen jag gillar kvällslöpning, speciellt då det är mörkt. Då känner man sig snabb (även om det alltid är ett antiklimax efteråt då man kollar på klockan och inser att man inte alls har varit särskilt snabb) och så är det lättare att koppla bort allt runtomkring. Dessutom är det få saker som är så trevligt som att höra sina egna steg mot gruset, och jag är övertygad om att de hörs bättre då det är mörkt.

11. Hur ofta tävlar du?

Min årssammanfattning påstår att jag sprang 27 lopp i somras. Min hjärna säger att det inte kan stämma på något vis. Så jag vet inte. Men under sommaren blir det nästan varje helg. 

12. Vilken är favoritdistansen?

3000m hinder, eftersom det är det jag är bäst på. Tycker också att 1500m är en fruktansvärt rolig sträcka, och även terränglöpning är en favorit eftersom jag av någon anledning är bra på det också.

13. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet när du blir trött?

”Skärp dig Sandra! Du tycker inte att det här är tungt, du är bara uttråkad, var lite tacksam över det istället. Det här passet är dessutom ett steg närmare dina mål…” Och så visualiserar jag väldigt mycket.

14. Springer du helst i grupp eller ensam?

Eftersom jag tycker att distans är rätt trist att springa ensam så borde jag svara grupp. Men nä, jag är nog en ensamlöpare ändå. Jag gillar att jag bara kan gå ut och springa precis då jag tycker och vill utan att bestämma en tid med någon eller åka någonstans och träffa någon och sen springa. Hela charmen med löpning är ju att man inte behöver åka någonstans. Dessutom ogillar jag att anpassa mig efter andra i min träning. Eller ogillar och ogillar, jag anpassar mig helt enkelt inte efter andra, jag funkar inte så. Däremot uppskattar jag passen med Patrik väldigt mycket (jisses, det börjar bli alltför länge sedan senast, Patrik), även om Sumpan ligger långt borta. Men 1) han är trevlig, 2) omväxling förnöjer och 3) han är snabbare än mig. Att springa med människorna i min träningsgrupp hemma i Finland är också helt ok, även om det sker väldigt sällan. Magnus brukar också funka som bra sällskap då hans fot är hel!

15. Hur återställer du dig efter ett långpass?

Långpassen är väl veckans mest återhämtande pass så det behöver man väl inte återställa sig så mycket från? Eller ja, så vill jag ju svara. Men jag blir nog rätt sliten av långpass. Banan, vatten, mat, lång dusch och några timmar på soffan kör jag med. Kanske (högst troligen) lite söndagsgodis på det hela!

16. Vilken snabbhetsträning föredrar du?

Gillar att springa riktigt snabba 300ingar. Räknas det som snabbhetsträning?

17. Vilket lopp drömmer du om att springa?

Kommande 2-3 OS-finaler. Fast det känns mera som en realistisk plan att springa dem än som en dröm. Jag kommer i varje fall knappast att känna att det är en dream coming true för att jag springer i en OS-final. Däremot kan det bli en dream coming true om jag presterar bra i loppen…

18. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?

Har aldrig haft några idoler eller förebilder inom löpningen (diggade däremot Kajsa Bergqvist då jag var liten, men det var mest för att mamma sa att jag liknade henne då jag hade min gula tävlingstopp, mina gula solbrillor och mitt blonda hår i en tofs mitt på huvudet (alltså brillorna och toppen hade jag inte i en tofs mitt på huvudet, de var där brillor och toppar ska vara)). Men på Lidingöloppets jubileumsfest blev jag sjukt starstrucked då jag såg Susanne Lanefelt, så jag tror jag skulle välja henne. Hon verkar så glad och lycklig hela tiden. Dessutom är hon i grym form. Hon skulle säkert springa ifrån mig. I så fall vill jag inte springa med henne!

19. Vilka tre till fem löp- eller träningsbloggare utmanar du att fylla i den här listan?

Jag läser inga löp- och träningsbloggar regelbundet. Alla har så himla olika åsikter och teorier kring löpning och träning som jag inte vill ta del av. Inte för att det är något fel på andras åsikter, utan för att jag redan har en egen åsikt och inte behöver flera just nu. Sånt orsakar bara förvirring! Om någon däremot känner att de väldigt gärna vill svara på frågorna så är det givetvis fritt fram!

Sandra

---

Jag är i kass form. Om någon sa att jag ska tävla imorgon skulle jag fejkhosta alldeles för överdrivet (inte med flit, utan för att jag är en dålig skådis) och låtsas vara sjuk (eventuellt halta lite också för ökad effekt). Jag skulle inte springa snabbt nu. De fem veckorna av säsongsvila är snart över och de har gjort sitt. Tävlingsformen har käkat granbarr och gått i idé tillsammans med mumintrollen. Hjärnan har kopplat bort all jävlaranamma som jag släpat på hela sommaren och avsaknaden av de adrenalinkickar från tävlingarna har gjort mig till en seg liten zombie.

Fyra veckor med 4-6 pass i veckan, inklusive 6st tävlingslopp (Träningstävlingar för att lite hålla kondisen på plats ändå), låter kanske inte som vila. Men tro mig, formen försvinner snabbt då man är van vid att köra på betydligt mer. De första tre veckorna var ändå ok. Men den fjärde var seg. Och sen blev det dags för det förbannade, älskade Lidingöloppet. Jag valde den sträcka där det borde vara minst motstånd, 15km. Det är ju så förbannat kul att vinna, men är man inte i toppfrom så får man tänka taktiskt.

Och årets Lidingölopp var ju helt klart enbart roligt. Eller okej, nästan bara roligt. Jag laddade upp dan innan loppet med att vara starter i rullstolsloppet, för att sedan sitta på ett staket och lyssna på Markoolio medan Lidingörusetdeltagarna släppte loss framför scenen. Jag blev rätt taggad på att springa dagen efter men blev också lite skeptisk till om jag egentligen borde springa, efter att naprapat-Martin, som var speakerassistent, (eller headsetkille eller vad det nu sen heter) cirka sju gånger under fredagens tävlingar sa åt mig att lyssna på kroppen och vara smart i år. Men sen när har jag vetat vad smart betyder?

Nåväl, lördagens 15km lopp började bra. Jag startade i fel led. Längst fram stod eliten och 22-årspojkarna, näst längst fram stod 50-årsklassen. Tredje längst fram stod jag. Tror att jag persade på alla sträckor från 20m till 1500m de första 5 minuterna. Hade jag blivit instängd i starten hade det varit väldigt svårt att vinna. Alla femtioåringar var nämligen inte skitsnabba (inget ont om 50åringarna, jag lär väl inte ens orka springa 15km då jag är 50, så jag är enbart imponerad av er!) Jag sprang slutligen i kapp Tuomo och försökte småprata lite med honom men insåg att jag inte var i tillräckligt bra form för att kunna både andas och prata så jag gav upp. Och sen efter ett tag började jag känna yttepyttelite smärta i foten. Inte sådär så att det störde mitt löpsteg, bara min koncentration.

Ni vet det där, typ i Kalle Anka, då någon har en miniversion av sig själv i ängelformat på ena axeln och en i djävulsformat på den andra, och så tjafsar de mot varandra tills den stackars ankan, eller vem det nu sen är, blir knäpp i huvudet. Jag hade precis likadant. Fast ja, ändå inte. På min ena axel satt en ängel som var misstänkt lik coach-Oscar, han sa att jag inte skulle springa om det gjorde ont. På min andra axel satt naprapat-Martin med en fin lite gloria på huvudet och sa ”var smart, Sandra”. Och mitt på huvudet, med rosa fluffvingar, satt naprapat-Björn Sverre och nickade instämmande åt de andras kommentarer. Det enda djävulska var min hjärna och den sa att det gör inte såå ont, jag leder överlägset, jag vill vinna, och jag vill ha choklad (som jag trodde att man skulle få om man vann. Inte för att jag gillar choklad så mycket, men jag är ju bara mänsklig, jag gillar att få saker). Men i det där tre mot ett-läget hade jag faktiskt inget att komma med, så efter 5km avbröt jag loppet utan att ens tycka att det var jobbigt. Var nästan lite stolt för att jag visste att änglateamet skulle tycka att jag gjorde rätt. Fast ja, okej, lite sur var jag. Jag ville ju verkligen springa. Eller åtminstone vinna. Och att säga att man ledde vid 5km är sjukt oimponerande om man har brutit. Speciellt då det var två tredjedelar av loppet kvar. Och ingen choklad får man heller.

Jag hade en gps i fickan då jag sprang, så att publiken skulle kunna följa mig på storbildsskärmen vid målet. Och givetvis gick jag vilse på väg till mål (”nej, jag behöver ingen skjuts, jag kan nog gå tillbaka”). Såg nog lite märkligt ut.

Men ändå. Det var en bra helg. Jag fick gå på Lidingöloppets jubileumsfest. Och så fick jag dela ut flyers åt Access Rehab. Jag är troligen tidernas sämsta flyersutdelare. Men jag gillar Access Rehab så det var det värt. Lite får man väl kämpa ibland. 

Så att så. Nu har jag haft totalvila från löpning i åtta dagar, på naprapaternas begäran. Jag tror det är bra, jag har ju trots allt viloperiod. Det är åtta månader tills jag ska vara i tävlingsform och just nu vilar jag hellre en dag för mycket än en för lite. Och speciellt orolig är jag inte. Det kommer nog att bli en himla bra höst det här. 

Men som min inledning kanske antydde så ogillar jag viloperioden. Jag vet att den är viktig. Kroppen och knoppen behöver lite återhämtning för att orka börja på igen. Men jag är alltid så galet motiverad då säsongen tar slut. Jag vill bara springa, springa och springa. Men så måste jag vila. Och sen då jag får börja springa igen, då har jag blivit så bekväm med att vila att jag inte alls vill släpa mig ut i kylan och springa. 

Och så det här med rastlösheten. Jag är kanske världens rastlösaste (rastlösigaste? rastlösastaste? Mest rastlösa!) människa. Jag har inte haft en vilodag sedan mars (cool it down guys, jag har haft många riktigt superduperlätta dagar, jag tränar inte sönder mig) och har ingen aning om vad man gör då man inte har något att göra. Eller ja, hade ingen aning. Nu vet jag precis. Man tänker. Man tänker tills man blir knäpp i huvudet. Man analyserar allt man kan analysera och man vet varken ut eller in. Man blir typ människa. Det är spännande och läskigt samtidigt. Att inse att man är människa. Inte bara idrottare. Och det är nog rätt hälsosamt även om det kommer lite som en chock. Det är inte så bara att inse att man själv är två och inte en. Ja ni märker, det här håller ju på att spåra totalt. 

Men på måndag ska jag börja springa igen. Och det kommer att vara kallt. Det kommer att vara tungt. Jag kommer att vara flåsig. Jag kommer att få håll (sorry vännerna i Finland, men i Sverige tror de att stickningar har med garn att göra). Magen kommer att krångla. Jag kommer att ha ont överallt, troligen i knäna (jo, för jag funkar ju så, ju hårdare jag tränar, desto bättre mår kroppen. Direkt jag vilar lite får jag ont överallt, jäkligt logiskt). Min klocka kommer troligen att både visa fel tempo och en puls på 227 under distanspassen (pulsen är ju givetvis också fel, den ligger nog närmare 197). Min ipod kommer att ladda ur och jag kommer att flåsa som min dator då jag kollat film för många timmar i sträck. Det kommer bara att vara vidrigt. Troligen börjar det snöa också. Typ orange snö, för jag gillar inte orange.

Men oj vad jag kommer att älska det. Jag kommer att älska att ha något att göra igen. Att leva lite. Att röra på mig. Att andas. Att känna att jag går åt rätt håll. Att få göra något jag är bra på. Att se människor. Att lyssna på mina egna steg. Att anteckna träningspass (okej, jag hatar att anteckna, det är ju så fruktansvärt ansträngande, men det lät ju bra). Att ha rutiner, eller åtminstone att ha planer för sin dag.

Jag kommer att älska att göra det som det är meningen att jag ska göra igen. 

Det här blir bra!

Tack och förlåt till alla som fått stå ut med humörsvängningsmonsterhyperfelihuvudet-Sandra de senaste veckorna. Om några dagar är jag människa igen. Det mår vi nog alla bra av!

Och vet ni, det är oktober nu, årets bästa månad, på alla sätt och vis. Bara det gör ju en lite lycklig inombords. (Ni ba: det är ju mörkt. Jag ba: utan mörker ser man inget ljus. Typ.) 

Kom ihåg reflexerna!

Sandra

Saknar till och med det där. Det hårdaste pass jag någonsin sprungit. I 27 grader, stormvindar (okej, storm var väl att ta i, men hårt blåste det) och stekande sol. Men oj vad jag var nöjd då jag kom i mål efter sista intervallen (och trött, och illamående). Och ännu mera nöjd fyra dagar senare i Glasgow då 9.24 plötsligt var ett behagligt hindertempo. Bra vecka det där! (Foto: coach Oscar)

---

Nu då jag börjar skriva det här inlägget har jag ingen aning om vad jag ska skriva om. Jag tar en rad i taget och ser vart jag hamnar. Jag har ännu inte diskuterat igenom hela säsongen med mina tränare och jag tänker inte dra några slutsatser innan jag har gjort det. Jag kan bara berätta lite om hur jag själv har upplevt det hela. 

Säsongen slutade med Finnkampen, och själv tycker jag att det känns som att den knappt hann börja före allt var slut. Jag hann ju inte ens börja springa bra. Så på den klassiska frågan ”du måste ju ändå vara nöjd med säsongen som helhelt?” så svarar jag ett klassiskt nej. 

För femte året i sträck gjorde jag en ”bra med tanke på omständigheterna”-säsong, (Håller på att analysera och göra ett sammandrag av senaste årets träning just nu, bloggar mera om det då jag är klar) och jag börjar bli rätt trött på de förbannade omständigheterna. Efter fyra månader utan löpning och den där titthålsoperationen i januari så är det smått otroligt att säsongen gick som den gick. Visst sa jag att jag vill springa under 9.25 åt många innan säsongen men jag är inte den som avslöjar mina mål allt för lätt och mitt egentliga mål låg på 9.23. Och efter att jag sprungit 9.24 i ett lopp som var taktiskt väldigt dåligt så är jag besviken över att jag aldrig kom under 9.20.

Jag har varit i bra form från maj tills nu. Från början av augusti fram till Finnkampen hade jag dock en svagare period. Den där månaden då temperaturen låg kring 30 grader varje dag tog på krafterna. Att träna och tävla i värme är inget problem, men att leva i värme är jobbigt. Matlusten försvinner och sömntimmarna går att räkna på en hand. Man hade ju kunnat skaffa en fläkt… om de inte varit slutsålda i hela Norden. Nästa år ska jag vara mera förutseende. Under den där perioden hade jag nog lite energibrist, även om jag kämpade väldigt hårt med mat och sömn. 

Men tävlingsmässigt har det väl ändå gått enligt planerna. Det var endast EM-finalen och Diamond League i Zürich som inte gick bra. Endast och endast… Det första ska analyseras en hel del ännu men även det senare nämnda är ett stort frågetecken. Blir hur flåsig som helst direkt jag ska springa där nere. Kan man vara allergisk mot ett land?

Jag har sprungit galet många taktiklopp i sommar och det har gått riktigt bra. Taktik kan jag och spurta kan jag. Jag försökte få in lite flera lopp där jag skulle få springa i grupp i sommar och det gick helt ok ändå, mycket bättre än innan. Och bättre ska det bli. (Älskar att komma på saker som borde förbättras –> utvecklingspotential). Tyvärr blev det för få hårda lopp den här sommaren och därför finns det bara ett lopp som tidsmässigt är ok!

Jag vet egentligen inte vad jag mera kan säga om säsongen. Jag tänkte plocka ut några punkter som varit bra i alla fall:

– 9.24,70 på hinder i ett lopp med dålig taktik efter en säsong med 4mån skadeproblem. Om man ser på det ur den synvinkeln är det bra. Men nästa år ska omständigheterna bort!

– 4.11,05 på 1500m i ett taktiklopp och tredje loppet på fyra dagar. Kändes inte ens snabbt. Häftigt.

– Segern i eliittikisat-serien. Det roliga var att det inte är helt lätt att vinna den serien. Av elittävlingarnas fem deltävlingar så räknas de tre bästa resultaten och sätts in i en poängtabell, så att alla grenar kan tävla mot varandra. Hinder fanns dock bara med på tre av tävlingarna så jag måste lyckas prestera varje gång. Spjutkastarna har fem chanser, och häcklöparna 8 (då både försök och final räknas) och deras lopp löps dessutom alltid i medvind. Så det var skönt att jag lyckades. Men nästa år åker jag ut i världen i stället.

– Segern på 1500m på FM. En galen långspurt på 450m mot Kristiina Mäki. Jag vann till slut och fick en sista varvtid på ca 59.5. Roligt lopp! 

– Finnkampen 3000m hinder. Hade noll förväntningar på loppet då det gick av stapeln endast två dagar efter DL i Zürich där kroppen inte riktigt levererat. Men sen gick det så bra det kunde. Aldrig nånsin har ett lopp gått så där lätt. Och att få springa inför hemmapubliken är så otroligt mäktigt. Speciellt alla barn, som tidigare under dagen tävlat i seuracupen, som satt i kurvan och ropade, bidrog till en häftig stämning. Det loppet var en njutning. (Och ja, publiken under söndagens spurt på 1500m var ännu mera galet, men känslan är inte den samma då man själv inte vinner). Tack för det!

– Stödet. Jag har sagt det förr och säger det igen, det stöd jag fick efter EM hade jag aldrig ens kunnat drömma om. Det var så otroligt fint att så många hörde av sig med uppmuntrande ord. Jag är så otroligt tacksam över det! Ni är fantastiska människor, kom ihåg det!

– Erfarenheten. Erfarenhet av att springa större tävlingar, att springa i grupp, att vara en av de bästa. Jag har blivit bättre på att hantera media. Och så har jag haft min första säsong med en riktig manager, och mina första säsong med nya tränaren. Det har varit väldigt mycket nytt i sommar. Folk kallar mig erfaren som har sprungit sju mästerskap. Men mina somrar har alltid sett likadana ut, jag har stått på stället allt för länge. I år har det börjat hända saker, och jag har lärt mig mera än någonsin förr. Och det kommer jag att ta med mig till nästa år. 

Den här säsongen har varit lite som en startpunkt för mig. Jag hade visserligen önskat mig en bättre start, men någonstans ska man börja. Och jag älskar det faktum att det finns så mycket som kan bli bättre.

Men nu är det viloperiod som gäller. Både kroppen och knoppen behöver en välförtjänt paus! Återkommer med lite träningsanalys i något skede.

Sandra

Sandra

---

Här kommer årets viktigaste blogginlägg. Det inlägg jag sett mest framemot att skriva. Det inlägg som jag i själva verket började skriva för ett par veckor sedan bara för att jag inte kunde låta bli. Det inlägg som gör mig så glad, för att det får mig att inse vilket fint team jag har, vilka underbara människor jag har runt omkring mig och vilket fantastiskt stöd jag får.

Jag kommer också att gå igenom och analysera min säsong, som nu officiellt är avslutad. Det behöver jag dock lite mera tid till så det kommer i ett senare skede. Men det här inlägget vill jag inte vänta med längre.

I det här inlägget har jag valt ut ”några” personer jag särskilt vill tacka. Tacka för att de finns och för att de ställer upp för mig. Det må vara jag som springer, men utan dessa personer så skulle det helt enkelt inte gå.

Först vill jag tacka Magnus. Jag brukar lägga honom sist på listan efter orden ”sist men inte minst”. Men det kan faktiskt hända att han är minst, trots att naprapaten och coachen inte heller kommer upp i några skyskrapehöjder. Hur som helst, säkrast att lägga honom först. Tack till Magnus, min sambo, mitt träningssällskap, min kärlek, min bästa vän, min tv-spelsrival, min psykolog, mitt allt. Magnus som står ut med mitt korta tålamod och mitt livsfarliga humör som jag knappt kan hantera själv. Magnus som står ut med att jag reser fram och tillbaka hela somrarna och har resväskor och träningskläder spridda över hela lägenheten. Magnus som tycker att det är ok att jag är som jag är, trots att jag själv inte alltid gör det. Såna människor finns det inte många av. Så jag behåller honom. Tack Magnus för att du finns!

Tack till Guy, som efter 8,5 års samarbete fortfarande bara blir en bättre och bättre tränare. Vi har lärt känna varandra väldigt bra och även de gånger jag är skeptisk till vad jag egentligen håller på med så har jag lärt mig att lita på Guy. Han vet hur jag fungerar och han vet hur jag ska göra för att springa snabbt. Och även om vi har bott i olika land i snart två år så funkar det utmärkt. Tur att telefonen är uppfunnen, för Guys kunskaper vill jag ta del av så länge jag kan. Då jag själv inte vet vad jag riktigt håller på med, då vet åtminstone Guy. Tack Guy, för att du lägger ner så mycket tid på mig och oss, trots att vi kan vara lite besvärliga ibland.

 Tack till Oscar, som utan att tveka sa att han gärna ställer upp då jag försiktigt frågade om han kunde hjälpa mig med lite styrketräning i vintras. Jag hade inte trott då att vårt samarbete skulle bli så som det blev, men jag är mycket tacksam över hur det utvecklades. Jag förstod inte innan hur viktigt det är att faktiskt ha någon med sig på de hårdare passen som har lite koll på vad jag gör. Jag förstod inte heller hur mycket enklare allt blir om man får dela sina tankar med någon som vet hur det är. Tack Oscar för allt nytt du redan har hunnit lära mig och för allt nytt jag gissar att du kommer att tvinga mig att lära mig!

Tack till Björn Sverre (och förlåt för att jag är för lat för att ta reda på hur jag skriver ett norskt ö), som vecka efter vecka sticker nålar i mina ben samtidigt som jag gnäller och pratar löpning. Tack Sverrisen (ja, förlåt igen, men jag kallar folk roliga saker i smyg) för att du tagit dig tid att hjälpa mig med mina hopplösa ben, och för att du skickat mig vidare till andra då du själv inte kunnat hjälpa. Tack för att du hjälpte mig med mitt knä i vintras, trots att hela situationen kändes väldigt hopplös. Och tack för att du är rolig så det känns ok att gå de 700m till Access Rehab för att få nålar instuckna i benen varje vecka. Tack också för att du alltid är jättesen, så det inte märks att jag också är försenad! Och tack för att du har en lat hund, så det åtminstone finns en hund här i världen som jag inte är rädd för.

Tusen tack också till de andra på Access Rehab, speciellt till Sara och Martin. Förutom att ni vet vad ni håller på med så är ni också fantastiskt härliga människor. Access Rehab är nog en stor orsak till att det har gått så bra i sommar!

Stort tack till Stina Funke och Daniel Wessfeldt på Jrssm som hjälpt mig med alla tävlingar, även om jag har valt de allra märkligaste. Tack för att ni fixar det jag vill ha fixat, även om jag ibland får så galet dåligt samvete över att ens fråga saker. Tack för det, nästa år ska jag inte vara så krånglig!

Tack till Björn Waldebäck, som fixade en snabb tid (trotsatt jag är finländare med finskt personnummer) och gjorde en titthålsoperation i mitt knä i slutet av januari. Jag är ännu osäker på vad du gjorde men jag minns att det kändes rätt hopplöst då du sa att ni inte kunde hitta något fel men att ni putsade lite, och att det kanske kunde hjälpa men risken var lika stor att det inte skulle hjälpa.  Det hjälpte. Och mina knän springer hur fint som helst. Tusen miljoner tack för det!

Tack till Glenn, världens roligaste massör som jag besöker så ofta jag hinner då jag är hemma i Finland. Tack till Thomas Nylund som har försökt bli klok på mina fötter och ben. Tack också till alla andra som var inblandade i projekt ”Gör Sandras knä löpbart igen” i vintras. Vi klarade det till slut!

Tack till Nike och Johnny för att jag får de bästa, snabbaste och skönaste skorna och de snyggaste och mest bekväma kläderna. Det gör träningarna och tävlingarna så mycket roligare!

Tack till Christoph Treier som alltid kommer med goda råd då jag börjar panikera över onödiga saker.

Tack till Andelsbanken i Nykarleby för att ni fortsätter att stöda mig och mina systrar, år efter år!

Tack till min fina familj som alltid finns där för mig och som alltid låter mig vara bara Sandra. Tack till mina föräldrar för att ni alltid låtit mig göra det jag vill, även om jag har tagit en jäkla massa dåliga beslut genom åren. Tack också för att ni aldrig någonsin tvingat mig att idrotta (även om media jättegärna skulle vilja ha sådana rubriker). Istället är det jag som har tvingat er att skjutsa mig överallt. Och det har ni gjort. Tack för det också! Tack till mina systrar, som är ett så fantastiskt stöd och som bryr sig så mycket, trots att de båda två har haft en hel del motgångar. Jag är så glad över att ni båda är tillbaka på banan igen och nästa år tror jag att kommer att bli riktigt bra. Jag gillar inte att sova i extrasängen och jag kan bli vansinnigt irriterad på er båda, men jäklar vad jag tycker om er, och jäklar vad mycket kul vi har haft! Tack även till mina bröder, för att ni är de finaste bröder någon kan ha! Det värsta med att bo i Sverige är att jag saknar er så himla mycket. Och givetvis, tack till släkten som är så intresserade och som alltid hänger med och alltid är först med att skicka grattismeddelanden! Jag har tänkt mycket på mommo i sommar. Innan EM-finalen så blev jag väldigt ledsen då jag insåg att om jag vinner, så kommer mommo inte att få se det. Jag vann inte, men jag saknar dig mommo, så himla mycket.

Tack till mina vänner. Tack till Sektyn, för att jag får vara mig själv med er. För att ni suckar över spikskosnack och diskussioner om kilometertider. Det är så skönt att bara få flippa ur ibland och ha helt urspårade diskussioner om fåniga saker och skratta ihjäl sig åt dåliga insideskämt. Jag är så himla glad över att jag har er!

Tack till Ellen och Nadja som jag träffar alldeles, alldeles för sällan. Men då jag väl träffar er så är allting ändå som förr. Ni är världens bästa och jag saknarer så galet mycket även om jag är alldeles för dålig på att höra av mig!

Tack till träningskompisarna i Guys gäng,. Vi ses inte ofta, men alla träningar är roligare då ni är på planen samtidigt! Tack även till hela Oscars gäng, även om jag fortfarande är så blyg och mesig att jag knappt vågar hälsa på er. Men det är en trygghet att ha er där på planen ändå. I höst ska jag nog träna lite med er, jag är livrädd för det, men jag tror att det kanske kan bli kul ändå. Ni verkar vara supersköna typer allihop!

Tack till Patrik för alla distanspass. Ditt sällskap är värt mycket! 

Tack till Nykarleby, för även om jag har bytt förening så kommer jag ändå alltid att vara Nykaabibo! Tack till min nya förening IK Falken som har tagit emot oss med öppna armar. Tack till ÖID, tack till SFI, tack till SUL och tack till olympiakomittén. Utan er skulle min satsning inte vara möjlig.

Tack till Mikaela Ingberg, för att du delar med dig av din kunskap, för jäklar vad mycket kunskap du har. Du om någon vet hur det är att vara elitidrottare och jag uppskattar verkligen all hjälp jag har fått av dig! 

Och sist, men så långt ifrån minst det kan bli; ett STORT tack till alla människor där ute som hejar på mig, på plats eller framför tv:n. Tack till alla som skickar grattismeddelanden på facebook, twitter, mailen, sms eller per post. Tack till alla som gläds med mig när det har gått bra och tack till alla som skickat uppmuntrande ord till mig då det inte har gått så bra och jag har behövt de snälla orden som mest. Är fortfarande nästan chockad över vilket stöd jag fick efter EM. Tack till alla som bara finns där och tror på mig. Ert stöd betyder massor! Tack!

Nu tackar jag för säsong 2014 och med er alla fantastiska människor bakom mig så ser jag verkligen framemot att snart börja träna på ordentligt igen. Det finns mycket som kan bli bättre. Nästa år, 2015, kommer vi att ha riktigt roligt!

Tack!

Sandra 

---