Året som gått har varit mycket händelserikt. Ett år! Tiden går så fruktansvärt fort. Om jag ska summera mitt triathlonår är det några händelser jag minns lite extra…
Igår, på självaste julafton, tog jag min nyinköpta mtb (eftersom den ca ett år gamla blev stulen)och skulle ge mig ut i slasket för lite distanscykling. Det regnade och blev kallt är slasket sprätte upp på ryggen och fötterna blev genomsura. Carl körde backintervall i Skattlösberg så jag trampade dit och gav mig in i skogen. Jag har ingen aning om vart jag var och jag var rädd att jag skulle dö och missa julafton. Det var halt, slaskigt och kallt men jag tänkte att om jag dör nu så har jag iallfall ganska kul… Körde på och fick bra fart utför en backe. JÄVLAR, IS, hann jag tänka sedan damp jag i backen. Slog i huvudet och hann tänka att det är nu det sker, nu dör jag. Men det gjorde jag givetvis inte men det är lite så det känns varenda gång jag kör mtb. Ändå tycker jag att det är himla kul och det är spännande att inte veta om man ska överleva eller ej. Hela vinterns tragglande på
traktorcykeln har gett lite starkare ben till sommarens triathlontävlingar och det har gett resultat.
I slutet av april bar det av på
läger på Mallorca. Först två hårda veckor med coach, Åsa och Nisse. Sedan en vecka med lite mer lyx på Team snabbares läger och tävlingsförberedelser.
Sedan var det då dags för internationell debut på
70.3-distansen på Mallis. Både rolig och bedrövlig upplevelse. Cyklade fruktansvärt dåligt och när Linda Sernfalk kom ikapp mig uppför backen, lackade jag helt ur och fick nya krafter. Tack för det Linda! Jag hade ju tappat för mycket föra göra någon som helst bra placering så jag blev näst sist (några som bröt också men de räknas inte). Istället för att deppa ihop fick jag blodad tand. Här skulle tränas!
Vättern triathlon var egentligen inte var något mål med sommarens tävlande, men jag såg fram emot det. Tävlingen var också SM i långdistans och förlöpte över distansen Nice (4-120-30). Jag var i bra form och jag skulle ta tävlingen som genomkörande inför Kalmar. Min effekt på cykeln skulle utvärderas och jag skulle testa vad jag skulle kunna springa i för pace. Det blev ett guld i Motala och jag grät när jag kom i mål. Det var en underbar känsla. Den bästa känsla jag känt och jag hoppas jag får chansen att känna min kropp så väl och kunna pressa den igen!
Sedan kom
skadan i foten…hade haft ont i höger fot sedan lägret i maj. Nu var det dags att ta reda på vad det var… Diagnosen var början till stressfraktur och mortons neurom. Bara att vila resten av sommaren. Inte ett enda riktigt löppass blev det på hela semestern och innan min A-tävling, ironman Kalmar.
Tällberg triathlon skulle fungera som en genomkörare innan Kalmar. Det var ett urmysigt arrangemang i hjärtat av Dalarna och jag njöt att vara där. Tävlingen låg mitt i semestern och mitt i resan från Östersund till Norhyttan, vilket var väldigt passande. Sista biten cyklade jag och Siljan bjöd på fantastisk upplevelse under mina tjugominutersintervaller. Tävlingen, som var en sprint, skulle både jag och Carl köra och gissa om jag blev glad när mamma och pappa dök upp i vimlet och hejade på med koskällan. Jag hade inte ens med mig löpskorna till växlingsområdet så tävlingen slutade abrupt efter 2 mil kuperad cykling.
Hur skulle det gå i
Kalmar utan ett enda genomfört löp-pass med kontinuerlig löpning?
Nja det gick sådär, hade ingen bra känsla på tävlingsdagen och en kropp som inte tände till det där extra, som den brukar göra. Glädjen var inte lika påtaglig som den brukar under en tävlingsdagen och min kropp kändes mest sonen säck potatis. Men jag tog mig igenom löpningen utan smärta i foten men med en enorm smärta i exakt alla andra delar av benen. Det var tungt. A-tävlingen blev misslyckad.
Efter Kalmar fick jag lite vila och jag hann tävla ett MTB-lopp som jag kom två på. Snuvad på vinsten med bara några sekunder då jag förlorade spurtstriden. Taggad på att göra en till Ironman och göra den bättre än föregående, anmälde jag mig till Florida. Vägen dit var väldigt brokig. Just när formen började sitta där den skulle fick jag nackspärr, sedan ryggont och ännu mer nackspärr. Det var bara att vila. En vecka innan tävling började jag åter komma igång igen och känna fin form…då blev jag förkyld och var så ända till avresa.
IM
Florida skulle bli en av de
roligaste upplevelserna jag varit med om i samband med tävling. Mycket tack vare Viktor, Lars, Jonas och Carl som reste med. Galnare IM-laddning har sällan upplevts! Tävlingen gick ok, jag persade och är nöjd med tiden men känslan var att jag borde kunnat ta ut mig mer. Jag fegade, minnet och erfarenheten från Kalmar samt den urkassa uppladdningen under hösten med skador och dylikt gjorde att jag inte vågade stå på som jag borde gjort. Men med en åttonde plats på Ironmanstatistiks lista över byta Ironmantiderna för damer och en fjärdeplats på årsbästalistan kan jag ju inte vara besviken… Jag är snarare hungrig på att göra bättre. Att se min fulla potential!
Med det i åtanke beslut att ta tjänstledigt och satsa helhjärtat på triathlon ett år, samtidigt som Carl och jag flyttar till Östersund för att testa att bo i Carls älskade hemstad. Det ska bli spännande, om än lite vemodigt att lämna kollegor och vänner i Stockholm… Men nu får vi båda testa på våra drömmar.
Tusen tack till min fina familj som stöttar i det jag håller på med och till och med själva har
börja träna och tävla triathlon. Till min älskade Carl-gaspedal, som ställer upp på allt möjligt , och är den som tar ned mig på jorden när mina utsvävningar blir alltför orealistiska. Till mina sponsorer som hjälper mig med allt material, stöttar och tror på mig. Utan er hade det inte blivit mycket av någon satsning! Fusion, Access rehab, Cykelcity, Milebreaker.com, Suunto, Saucony och min klubb Stockholm city triathlon! Tack, ni är bäst! Ett extra tack till Glenn på Fusion och Otto, Mario, Fredrich, Gabriella, Ragge, Carlos (Steve och Jeppe och Mackan som har slutat) på Cykelcity som tar så väl hand om mig och fixar allt möjligt!
Gott nytt år!!!
