Nedtrappning

Ett stort stort grattis till Lisa Norden som gjorde en helt fenomenal insats på OS! Tycker det är så jävla bra att kamma hem en medalj med den pressen hon haft. Och sen att det bara var tusendelar från guldet är ju sjukt!

Jag kunde tyvärr inte själv se loppet live på TV utan fick nöja mig med ett sammandrag senare på dagen.

Hade nämligen en helt sinnessjukt fullspäckad dag då Carls vän skulle gifta sig just denna dag. Jag hade tre pass på schemat som skulle avverkas innan vi skulle ta plats i kyrkan kl 14 så det var minst sagt hektiskt. Förbannade dem som lagt själva bröllopsfirandet på just denna dag. Det var ju triathlon OS för bövelen!

Klev upp 6:30 och ångade av första löpningen. 8 km lugnt med tekniktänk. Gick dåligt. Anledningen till det tros vara Frösöns förbannade höjdskillnader som gav mig svårigheter i att hitta pace och rytm.

Hem och käka frulle. High life i huset alles redan. Två ungar och en liten hund turades om att väsnas mest.

Iväg och simma i Önsjön. 4 000 meter i iskall jätteläskig sjö. Bra panikträning där! Körde det som 10*330 meter ( vilket motsvarade fram och tillbaka över sjön)+ 5*50 meter fart mellan bryggorna.

Sedan direkt till löpbanan för att kuta teknik, fart, spänst och 400- ingar. Gick fantastiskt bra och kände mig lätt, spänstig och förjävla duktig som klarat alla passen enligt program.

Sedan var det bara att dra hem och tvaga av sig svetten och svida om till finkläderna och sminka sig. Gjorde mig ordentligt fin genom att borsta håret. OBS! Hör ej till vanligheten.

 När jag var klar hade mamma ringt mig 3 ggr och pappa 3 ggr. Fick smått panik….vad hade nu hänt? Men de var bara helt i gasen av att Lisa hade tagit silver!!!! Vilket glädjebesked!

Så himla kul att alla Svenskar nu har fått upp ögonen för triathlon, till och med mor och far Graaf! Hoppas vi kan förvalta uppmärksamheten och bredda sporten nu med fler elitsatsande atleter och att vi får möjlighet att skicka en kille också till nästa OS. Heja Sverige! Heja Triathlon! Lisa är en sann inspiratör.

Festade hela natten lång med alkoholfritt vin och somnade så sent som vid midnatt. Alldeles för sent för en sådan som mig!

Idag fick jag sota för den tuffa gårdagen. Man lever på gränsen. Cykelpasset och den tänkta off-biken gick rent åt helvete och 12 km löpning byttes mot fosterställning och 1 timma eftermiddagssömn.

Man ska inte göra som jag gjorde igår. Man ska göra som Lisa gör. Men så bra lär jag nog aldrig bli.

 

 

---

Just! Har ju glömt att rapportera från min dag med Köpenhamns triathlon klubb i söndags. Får så mkt inspiration från höger och vänster att blogginläggen fullkomligt sprutar ur mig.

Jag och Carl åkte iallafall från Odense efter en himla trevlig träningsvecka med våra vänner till Köpenhamn för att träffa min tränare Jens Lunekilde och tematräna på Challange banan. Känner mig kung på danska nu!

Vi bodde på ett minimalt hotellrum i centrala Köpenhamn, mitt emot Köpenhamns bästa strippklubb (de duggade tätt i vårt kvarter), varför Carl gick upp ottan för att ” köpa bröd”. OBS. Skämt.

Efter att ha drömt om KTK-träningen en hel natt, vaknade jag och kände mig ganska onöjd med att jag skulle behöva göra om allt igen.

I vanlig ordning kom vi för sent till starten efter en sightseeing på Köpenhamns alla vägar och väderstreck. Herregud, vad svårt det skulle vara att komma på rätt väg!

Med andan i halsen och noll koll på cykelbanan var det bara att skita i simmomentet och satsa på att hänga på en KTk:are för att få glidning av banan. Enligt Jens instruktion skulle jag försöka hänga på Karina Ottosen för hon kunde åtminstone banan. Sagt och gjort. Var bara det att jag tänkte att jag inte kunde ligga på hennes hjul med risk att vara oartig. Det är ju trots allt 10 meter som gäller på tävling. Så helt plötsligt efter ett rödtjut var Ottosen borta. Jaha det var bara att hoppas att ngn annan skulle komma förbi.

Ouppvärmd som jag var var det fruktansvärt tungt att behöva accelerera upp så jag missade ett par snabba ryggar. Tillslut så fann jag en bra rygg men plötsligt stannade denne man och kissade (ska man inte göra det i byxan?!) efter 4 mil! Fan!

Fortsatte själv och snart kom en annan man ikapp. Hakade på honom. Det visade det sig snart att han inte heller kunde banan. Vi körde fel. Han ledde in mig på snabbaste vägen hemåt. Sedan stack han. Där var jag. Själv. Stora Köpenhamn. Utan mobil. Utan karta. Utan punkagrejer ( klantarsel). Fan.

På nåt vis ( mkt pga att jag förstår flytande danska ;)) så lyckades komma tillbaka till start, till o med före Karina Ottosen. Jag hade alltså inte kört så långsamt som jag först trodde. Hursomhelst blev det bara ett varv och inte två som det var tänkt.

Löpte 10 km. Gick fint men var lite stelt. 43:30 på träning är ju ändå godkänt.

Challenge Cph banan var riktigt fin och funderar starkt på att köra den nästa år. För er som vill ha detaljer om banorna, se nedan.

Cyklingen: Första 3 milen går på platt väg längs med havet. Efter en backe med behaglig lutning svänger man av in i byarna där det är många svängar och 90-gradare genom byarna och kullrande landskap där det bara är att pressa på. Riktigt snabb bana med andra ord och lätt att hålla jämn fart. Visserligen cyklade jag inte hela men den bit jag cyklade var riktigt fin.

Löpningen: körde inte löpbanan men enligt uppgifter går den igenom stan på plant underlag och med sjukligt mkt publik längsta med banan! Kul!

Lycka till alla som ska köra och tack Jens och KTK för en finträningsdag ( trots misären)!

          

 

---

För ca 2 veckor sedan tog jag mig en lunch med gamla Ludvikatjejen och f.d konstsimmaren Fjantman aka Batgirl 1. Fjantman fick sitt namn av min tidigare parkompis eftersom hon var så fjantig.

Vi simmade par i Ludvika Simmsällskap och gjorde det dessutom jävligt bra. Temat för paret var Batman, därav det andra smeknamnet. Som musik hade vi Bat-theme och i tekniskt program Spiderman. På oss hade vi Batmanbaddräkter i latex och sminkning from hell. Vi var obesegbara. Nästan. Vår sista tävling ihop innan Fjantman slutade var senior SM och då tabbade vi oss rejält. Vi hade nämligen spelat in Spidermanmusiken för kort och fick därmed poängavdrag i det tekniska programmet. Resultatet blev därför ett brons och det var förbannat surt.

På den tiden var träningen det bästa man visste och det var mest fokus på att prata, fnissa och planera bastubadet efter träningen (alltså typ som nu fast med skillnaden att jag bastar ensam (får inte komma in på herrarnas)). När jag och Fjantman träffades för lunch var det som det brukar, vi pratade och skrattade oavbrutet om alla fina minnen, tävlingar, träningar och läger. Det var tider det!

Vi kom osökt in på hur bra vi egentligen simmade på den tiden. Nog för att vi låg i poolen 3 timmar om dagen men vår fokusering låg ju inte på själva snabbsimmandet utan på konstsimmandet. Fjantman var en riktigt fena på att simma, trots att vi egentligen aldrig riktigt fått en teknikgenomgång. Hon lyckades dessutom knipa klubbrekordet på 50 m fjäril, bara sådär!

Själv diskade jag ur mig på de klubbmästerskap i simning vi var tvingade att delta på. Antingen var det en tjuvstart eller så var det fel på vändningen. Himla petigt det där. Gick ju sådär. Men som sagt, tränar man inte på det kan man inte heller förvänta sig underverk när man tävlar på distansen. Vi hade däremot uttagningar med simtester för att komma med i landslaget. 400 fritt till juniorlandslaget och där körde vi på 5:27 enligt Fjantmans notering. Sist jag körde testsimning låg jag på 5:30. Körde ett klubbmästerskap 2009 som halvkass triathlet på 1:09. Bakfull och med få timmar nattsömn.

Var det bättre förr? Eller har jag utvecklats som simmare? Det verkar tyvärr inte så men det säger kanske mer om att jag inte var så dålig som simmande konstsimmare ändå.

För övrigt har simpass på simpass fått strykas eftersom skrapsåren har hindrat mig från bad men simformen finns där i bakhuvudet iallafall. Simmade dock en sväng i Köpenhamn i morse innan avfärd och övade på accelerationer mot boj. Gick ok.

Måste säga att det inte finns bättre tidpunkt att ha hård träningsvecka inklusive semester än när det är OS. Att utföra sport tills man är stuptrött och sedan lägga sig i soffan, äta snask och titta på sport är sjukt bra kombo. Helt sjukt tex att kinesiskan lyckades simma snabbare än Lochte på sista 50:ian i 400 im! Visserligen hade Lochte en jävla syra och kinesiskan disponerat rätt med en fet negativ split men ändå. Ännu underbarare är när Chronak kommenterar det hela med ” jag har iallfall inte hört hennes namn förr, men det är klart, alla kineser heter ju likadant”. Haha, och vad fasan tror Chronak att kineserna tycker om våra namn? Andersson, Petterson, Lundström och jag!?

Skithäftigt även att kolla på tyngdlyftningen, stöt, för damer. Kazakstaniern lyfte nästan 3 ggr sin kroppsvikt med de 131 kilon hon lyckades hiva upp i sitt världsrekord. Vilket monster!

Nä, det var inte bättre förr. Hela tiden sätts nya världsrekord på alla distanser och klasser och det är fantastiskt hur vi kan arbeta med våra kroppar. Ingen trodde väl att simrekorden kunde slås efter att superdräkterna förbjöds. Nu står vi där igen. Med massor av rekord. Förhoppningsvis utan fusk.

 

Men allvarligt. Faktiskt så var invigningsklädseln på Sverige bättre förr. Den var inte bra i år. Stilpolisen säger ifrån. Och vad gjorde Rolf-Göran som fanbärare? Ska han vara vårt ansikte utåt

 PS. JA. konstsim är en OS-gren.

---

Tränar på här nere i Danmark. Måste säga att förutsättningarna är optimala.

Det är strålande sol, ordentligt varmt ( Mallis släng dig i väggen), jättefina otrafikerade cykelvägen med fin asfalt och platt(!) så långt ögat når, fin ute 50- ia med riktigt bra sparring av duktiga simmare, fina löpvägar och löpbana osv osv.

Till saken hör ju att det finns väldigt många duktiga triathleter att inspireras av här nere.

Hade en beef med Åsa och Filip i vilket land som som har bäst triatleter. Jag höll på Sverige och gav mig inte.

När vi beefat klart tog jag mig en funderare och måste nu faktiskt erkänna att dansken nog vinner. Fler håller visserligen på med triathlon i Danmark så de har ju ett bättre urval (vilket är skumt eftersom det bor fler i Sverige).

Och vilka ar vi om man bortser från Lisa Nordén? Då snackar vi alltså aktiva, ej skadade atleter.

Danmark har ju faktiskt två damer till OS. Line Jensen (hemmaklubb Odense Triathlon Klub) och Helle Fredriksen, visserligen får de storstryk av Lisa men ändå. Andra duktiga athleter sprint och olympisk: Andreas Schilling, Jens Toft, Rasmus Petraus, Line Thams…

På långdistans; Michelle Westerby, en söt och stark tjej som kvalat till HAwaii (hemmaklubb OTK hon med och med fetaste tempohojen från Trek i neonrosa, snacka om att jag skulle kunna döda för att få en sån!). Rasmus Henning, även han till Hawaii. Och då menar jag givetvis i PRO- klassen. Camilla Pedersen, Europamästare i långdistans. vinner det mesta hon tar sig för. Ja, ni fattar. Finns otaliga namn.

Och vad har vi? På olympisk/sprint: Lisa såklart. Åsa annerstedt, Per Wangel, Joel Vikner, Långdistansarna Åsa Lundström (som ingen i Sverige verkar fatta hur bra hon är), Eva Nyström, Djurback, Camilla Lindholm (mest duathlon) … Näsvik, Pontus Lindberg, Erik Strand etc.

Men faktum är ju att resultaten från tävlingarna pekar mot att vi förlorar beefen mot dansken. Fan.

Hur ligger det till egentligen. Har ni bättre koll än mig? Kommentera gärna och upplys mig i såfall!

Humöret hänger i övrigt på halv stång. Det svider och ömmar i kroppen. Sprang två gånger i går. Ankeln och knät uppsvällda som bollar. Det gjorde ont, men inte tillräckligt ont för att ge sig. Simning. Det sved. Upptäckte dessutom att nacke och axel fått sig en rejäl kyss i fallet. Gav upp. Cyklade 2*60 min IM-pace idag. Det var varmt, vidrigt och sved i armbågen när jag låg i tempoställning. Fy fan. Kan inte säga att det gick bra. Inte stolt över passet, antagligen pga att jag fick i mig för lite energi. Till och med sova är ett helvete när sårskorporna häftar fast i lakanet och kan inte ligga på något sätt utan att trycka på något blåmärke. Ja, inte konstigt att man blir less då. Emma Lipsill is back.

Annars är formen god. Börjar inse vilken sjuk skillnade det är på heltids triathletande och att försöka jobba heltid mellan passen. Känner mig sjukt mkt mer utvilad mellan passen nu på semestern!

 

Emma Lipsill ligger bra med i klungan… Vart är Dansken och Svensken?

---

Hej läsare!

Nu kan jag titulera mig cyklist. Stenhård sådan.

Befinner mig just nu i Odense, Danmark på träningsläger/hygge/semester/hälsa på Åsa och Filip. Riktigt härligt att sommaren äntligen kommit!

Misären på cykelpassen har varit ett faktum 3 av 3 semstercykelpass.

I söndags på långturen i Skåne gick både Carls knä och däck sönder vilket resulterade i att jag fick stresscykla 9 mil tillbaka till Ringsjö Wärdshus, för att sedan vända tillbaka i bil och hämta stackars Carl som var helt strandsatt i en liten håla dit inte ens taxibilarna  ville komma och hämta. För mig gick det dock superbra och jag fick ett riktigt bra pass på 177 km!

I går på restutitionscyklingen vände sig Filips kedja ett varv så för honom var det bara att ta bussen hem. Väl tillbaka i Odense kom Carl och superVolvon till undsättning och Filip kunde drafta på bilen genom att hålla i den. Tills polisen kom. Carl spelade dum svensk och förstod inte ett ord av den långa harangen polismannen hasplade ur sig. Vi undkom bot med blotta förskräckelsen. För mig gick det dock jättebra och jag fick ett riktigt bra och fint restitutionspass på 6 mil.

Idag var det dags för 13+2 min intervaller. Jävlar vad kul det var. Och bra gick det! Filip körde hela tiden bakom och coachade medan Åsa cyklade om som ett jädra jehu. Allt gick bra till sista intervallen. Långt där framme svängde en bil ut. Filip ropade: höger! och jag skulle bara bromsa lite lätt och köra in på cykelbanan när framhjulet bara låste sig. KABOM! 36 knyck, rakt ned i asfalten. Filip efter rakt över mig. Tappade ut min insexnyckel, Vitargobars och mitt lipgloss. Kom på fötter och utbrast: Min cykel, mina hjul!!!!! Började samla ihop lipgloss och cykel medan Filip exalterat skuttade runt och ropade COOOL! PRECIS SOM PÅ TOUR DE FRANCE!!!! Aj, sa jag. Mirakulöst nog skadades bara styrlindan, pedalen och jag. Inga stora skador alltså. Jag har bara svid på några ställen. Eftersom jag hållt på med hästar vet jag att om man ramlar av måste man upp direkt igen för att inte bli rädd, så vi åkte hem. För mig gick det jättebra och jag fick ett riktigt bra intervallpass på 83 km med lite skrapsår och svullen arm som minne.

ÄNTLIGEN EN RIKTIG CYKLIST!

Dr. Hake kom snabbt till undsättning och bandagerade de ondaste ställena och gav mig kall cola. Då kändes det mkt bättre…

---