Medan ärtsoppan kallnar

Jag undrar om jag fortfarande är hög av narkosen för snart fyra veckor sedan eller vad det är för fel på mig. Jag vaknar av mardrömmar nästan varje natt och jag har gjort det sedan operationen. Det mest frustrerande är att de flesta av drömmarna är så löjliga att jag lite skäms över att de gör mig rädd men ändå vaknar jag med obehagskänslor på nätterna. 

Förhoppningsvis ger det med sig snart, men tills vidare kan jag bjuda er på några favoriter från denhär veckan.

Mardröm 1: Är på väg till skolområdet hemhemma i Nykarleby men med bara ett par hundra meter kvar så inser jag att jag inte kan gå den vägen jag hade tänkt gå. För varje gång jag försöker gå längs vägen kommer en massa små söta kattungar springande och biter i mina skor så mina fötter börjar blöda. Till slut gömmer jag mig i en grop och konstaterar att jag måste ta en omväg och komma för sent. Vet inte vad jag hade så bråttom till. Vaknade hur som helst. 

Obehagligt det här med kattungar. 

Mardröm 2: En man (?) utklädd till superman (eller var det månne spiderman?) går in i vårt hur (hemhemma fortfarande). Jag är ute på gården och då jag tittar in genom mitt sovrumsfönster så står superman och tittar på mig med ett flin och med en stor kniv som han hittade i köket. Jag inser att jag måste springa och rusar ner längs gatan, springer i diken och skogar och klättrar upp i ett träd. Superman hittar mig och jag vaknar fort som fan. 

Superman kommer från en skräckfilm va?

Mardröm 3: Min fot läker inte som den ska och läkaren tycker att jag skulle kunna göra en operation till. I huvudet! Jag tycker att det är märkligt men tänker att varför inte. Jag är dock nervös för att bli nersövd (på min riktiga operation IRL för några veckor sedan tyckte jag att känslan innan jag somnade var så jäkla obehaglig så det fick följa med i drömmen). Jag frågar om vi kan lösa det här med att bli nersövd genom att jag först tar en sömntablett så att jag somnar och sover under själva nersövandet. Det går de med på. Sen säger de att huvudoperationen kommer att kräva att jag går med kryckor i sex månader till. Jag blir förbannad säger att då skiter jag i deras jäkla operation och vaknar. 

Här förlåter jag mig själv för att jag blev rädd i alla fall. Sex månader kryckor är inget jag vill uppleva.

Mardröm 4: Jag är på något random ställe (nån typ av skola?) med en massa random människor. I något skede säger jag att jag tycker att nollning (gulisintagning) är skit och att folk inte ska behöva vara med på sånt och göra saker de är obekväm med. I något skede är jag plötsligt ett barn i en simbassäng mitt i ett snöbollskrig jag inte vill delta i, tillsammans med en syster, en kusin och en burk pringles. Och en föredetta löpare och hans son. I något skede dyker min långstadielärare också upp och jag säger åt henne att visst är nollning skit, visst är du också emot det. Hon svarar ”det har jag väl aldrig sagt” och jag inser att det plötsligt är alla mot mig, så jag sticker. Jag låser in mig på en toa och en kille följer efter och ropar att jag måste komma ut. Jag försöker smita genom ett fönster med folk står och vaktar då jag kommer ut och de släpar iväg mig för att misshandla mig. Jag tycker att det suger och vaknar. 

Bara för att jag sa att jag tycker att nollning är dåligt.

Mardröm 5: Jag är på Åland med mina klubbkompisar. Vi ska åka en liten vagn som genväg till hotellet men allt blir fel. Först hamnar vi i en smutsig vattenrutschkana. Den leder till en klätterställning i en sjö. I sjön flyter det skelett. Vi hittar en linbana och ska åka den istället. Men den var tydligen något som bara religiösa fick åka. Så hittar vi en bergochdalbana. Men det går upp och ner och man kan bara hålla fast sig med fötterna så vi skippar det. Allt är random. Sen var det något med en liten stuga och sovplatser och folk som åker iväg och mat som tar slut och så mycket märkligheter att allting bara blir obehagligt. 

Ni hängde med där va?

Det här och mycket mycket mycket mer. Jag borde verkligen börja skriva ner mina drömmar varje morgon. Det skulle bli världens mest förvirrande bok. 

Nåja, dags att sova nudå. Får se vad Sandras hjärna-bion har att erbjuda i natt. 

---

De här senaste veckorna har jag jobbat med min träningssammanfattning. Jag tycker att det är sjukt kul, så de dagarna jag har haft flow har jag suttit i flera timmar och bara skrivit. Totalt fick jag ihop tolv sidor. Den är skriven för mig själv och min tränare och kommer inte att publiceras, men här kommer en superkort sammanfattning av sammanfattningen. Och när jag ser de här siffrorna är jag glad att jag beslöt mig för att fixa till hälen i höst!

Jag har sprungit 3154,4km. Det motsvarar ett snitt på strax under 60km per vecka. Jag borde ha över 100km per vecka och alltså en bit över 5000km. (Ifjol då jag hade mitt bästa träningsår hittills sprang jag 4450km, men skadade mig i april och fick tvinga mig till några veckors löppaus och missade halva säsongen).

Jag har kört alternativ träning motsvarande 1715 löpkm (främst crosstrainer. Utgående från puls, tid och känsla har jag uppskattat vad det skulle motsvara i löpmängd). Jag är stolt över att mitt huvud har orkat det.

Då man plussar ihop dessa blir det ett snitt på strax över 90km per vecka. Det är inte heller tillräckligt.

Jag har varit på 72 behandlingar. Främst hos naprapaterna men även lite massage. Den siffran är jag faktiskt helt nöjd med. Behandlingarna är jag ännu mera nöjd med.

Jag har haft 44 vilodagar. 14 av dagarna var jag sjuk. 12 av dagarna var det tvångsvila efter operationen. 4 av dagarna mådde jag dåligt efter vaccinering. Några dagar var resdagar. Några dagar var jag allmänt sliten. Några få dagar hade jag planerad vila. De flesta vilodagar har jag ändå varit ute och gått för att röra på mig. Vilodagarna är hur som helst alldeles för många.

Jag sprang 20 tävlingar. Både inomhus, utomhus och landsväg. Jag hade sprungit mera om min kropp hade samarbetat.

I övrigt har jag träningspersat på åtminstone 100m, 150m, 400m, (400mh), 500m, 800m, 1000m, 1500m, 2000m, 5000m och 10km och blivit bättre på både hinder och styrka.

Mentalt har träningssäsongen varit lite väl utmanande. Det har gått väldigt mycket upp och ner och varit jobbigt men hälen som krånglat och att hela tiden ta en dag i taget och inte planera så mycket. Men det är bra träning det också. Och jag kände mig lugnt och mentalt stark inför sommarens mästerskap.

Jag är glad över att jag kunde springa 9.31 på hinder trots att träningsåret inte blev som planerat. Det borde betyda att kan gå rätt fort om jag får till ett bättre träningsår.

Och det är min plan. En dag i taget! 

Sandra

---

Min blogg kör på kvantitet före kvalitet just nu, jag vet det. I vanliga fall skriver jag blogg om jag är taggad och har något att skriva om. Just nu skriver jag mest blogg för att jag inte kan komma på något annat att göra. Det leder sällan till jättespännande inlägg. Men sådär är det då man inte kan sticka ut och springa av sig rastlösheten i kroppen. 

Idag har det gått tre veckor sedan operationen. Ärret läker så förbannat fint att jag tar tillfället i akt och skryter om det så mycket jag kan. Som om det vore en prestation att ha ett sår som läker fint. Men är man tävlingsmänniska så är man, och kan man inte springa så får man hitta något annat att tävla i. 

Hur som helst, kryckorna har jag kvar. Klarar mig utan dem inomhus men använder dem ute ännu. Och jag har lite svårt att bestämma vad jag tycker om mina crutches (låter det inte så mycket häftigare på engelska? På finska heter det kyynärsauvat så det kan vi i alla fall skippa direkt…) Hur som helst så var jag tvungen att göra en lista på för- och nackdelar med käpparna, för att ja, jag inte har något bättre för mig?!

Saker som får mig att hata kryckor:

– Om man går med kryckor så är man troligen skadad och det suger. 

– Man kan inte bära saker eller använda händerna över huvudtaget. Till annat än att bära kryckorna förstås.

– Allting går såååå långsamt. 

– Händerna vill dö. Man får pausa i sin låååångsamma promenad för att händerna dör. Hela tiden.

– Det är jättesvårt att se supercool och världsvan ut då man går med kryckor. Jag kan inte. 

– Man kan inte springa undan saker.

– Man missar alla bussar och tunnelbanor eftersom man är långsam.

– Rulltrappor är omöjliga.

– Folk kallar en ”stackarn” (finns det något värre???)

– Man känner sig klumpig och tar plats.

– Folk stirrar! Seriously. Vad är det för fel på folk. Ja, det är klart man lägger märke till om någon går med kryckor, men alltså varför kan folk inte sluta stirra? Och då pratar jag om vuxna människor. Fattar inte!

Saker som får mig att älska kryckor:

– Utan dem hade jag inte kunnat gå över huvudtaget för ett par veckor sedan.

– Man får konditionsträning, överkroppsstyrka och lite bålstyrka bara av att gå några hundra meter. 

– Man slutar stressa. Det är liksom ingen idé att försöka skynda sig, för det kommer ändå inte att gå. 

– Det känns okej att be om hjälp och att behöva hjälp. Man inser att man inte alltid måste försöka klara allting själv. 

– Bilar stannar för en fastän man inte ens är nära övergångsstället ännu.

– Folk öppnar dörrar åt en.

– Man får alltid sittplats på tunnelbanan. 

– Man får sitt kaffe till bordet på cafét, och dessutom en extra filt. 

– Man kan slå folk i huvudet med kryckorna. Alltså i rent självförsvar. 

– Man får perspektiv på saker och ting och inser hur mycket man annars tar för givet. 

– Att kunna gå några steg utan kryckor gör en lycklig.

Äsch. Jag trodde verkligen att jag skulle komma på flera positiva än negativa saker. Men jag bestämmer att de positiva sakerna vinner ändå. För jag är verkligen tacksam. Det är så skönt att folk ser att man behöver hjälp innan man behöver be om det. Och det känns så hälsosamt att få perspektiv på saker och ting. Det är klart som fan att jag vill slänga kryckorna åt helsike och bara börja springa, men nu kan jag inte det, så då får jag bita ihop och ta en dag i taget. Och ärligt talat så går det rätt bra. 

Det är fem veckor tills jag får börja testa några löpsteg. Förutsatt att allt har gått bra. Det kan bli sju veckor också. Eller tio. Och det är en lång tid då man annars springer tolv gånger i veckan. Och visst längtar jag. Inte för att jag känner stress över träningen och är orolig över hur jag ska prestera sen, för det är faktiskt det sista jag känner någon oro över just nu. Jag längtar mest efter känslan, den här kroppen är gjord för att springa, den behöver det. 

Men löpningen är också något jag annars tar för givet. Den är något som ofta blir tråkig. Men efter ett sånt här uppehåll så lär man sig att uppskatta det igen. Och det tror jag att är bra. 

Skador suger, men i vissa fall tror jag att de faktiskt kan ge mera än de tar. 

Sandra

---

Jag har alltid varit den där trygga typen som helst håller sig hemma där allting är som vanligt. Jag är den som inte åkte på träningsläger eftersom jag räknade dagarna tills jag fick åka hem redan första dagen. Jag är den som verkligen ogillar då jag inte vet hur saker och ting går till. 

Den sista punkten sitter i lite ännu, men resten har försvunnit.

De senaste åren har jag varje höst haft en plan på att åka norrut. Jag har känt ett starkt behov av att uppleva fin och mäktig natur. Att åka norrut är inget stort projekt men jag har varit skadad mer eller mindre varje höst de senaste åren. Och att uppleva fin natur utan att få springa i den skulle nog bli lite av ett antiklimax.

Men det senaste året har saker och ting verkligen ändrats. Jag tror att det har kommit i samband med att jag har lärt mig att vara så mycket mera närvarande. Jag kan sitta och titta på en fin utsikt hur länge som helst, utan att bli rastlöst, vilket är helt nytt för mig. Och i samband med det här så har också mitt behov av att få se häftig natur växt.

Och nu, bara de här senaste veckorna har det blivit helt galet. Dels beror det på att det är höst. Jag är alltid sugen på förändringar och motiverad till nya upplevelser på hösten. Men dels beror det också på att jag läser om andras förändringar (läs till exempel Anna Silvanders senaste blogginlägg och kolla filmklippet!) Och just nu känner jag att jag bara MÅSTE iväg någonstans. 

Jag skulle hoppa på flyget direkt om det bara ens var lite vettigt. Men igår tog jag mina första stapplande kryckfria steg och det är varken snyggt, snabbt eller smärtfritt. Så det lär nog ta ungefär två månader innan jag kan börja springa igen och då ska ju det trappas upp långsamt också så man inte förstör något. Och att åka iväg på träningsläger då man bara kan träna på cykel/crosstrainer och i bassäng känns ju faktiskt inte jättemotiverande. 

Istället försöker jag planera min vår, så jag åtminstone har något att se fram emot. Och det är USA som lockar. Jag känner ett så starkt behov av miljöombyte.

Men men. Tills vidare får jag väl vara tacksam över Hammarbybacken, Nackareservatet och närheten till havet. Det är fint, och fint får duga medan jag väntar på något mäktigare.

Sandra

---

Ja, det är sant. Och nej, jag är inte spritt språngande galen. Men jag anmälde mig nyss till ett lopp nu på lördag 8 oktober. Ett lopp som är för viktigt för att inte delta i. Nämligen Mental Health Run.

Loppet är bra på alla sätt och vis. Man kan själv välja hur mycket man betalar i anmälningsavgift (20kr/200kr/400kr/1000kr) så att alla ska ha möjlighet att delta. Det finns inte någon åldersgräns åt något håll och man kan välja om man springer eller går. Det finns dessutom tre olika klasser; män motion, kvinnor motion, och övrig könstillhörighet motion. Och 5km på Djurgården i det här fina höstvädret är svårt att säga nej till. Dessutom går alla överskottspengar de får in på tävlingarna till projekt och organisationer som verkar för att förbättra den psykiska hälsan. Finns alltså inga anledningar att inte ställa upp!

Jag kommer givetvis inte att kunna springa, eller ens gå 5km. Jag är fortfarande beroende av kryckorna och går max 1km, men troligen mindre. Men jag vill ändå vara där, få känslan av att ha en nummerlapp på bröstet igen. Njuta av stämningen och gemenskapen medan vi gör något viktigt tillsammans. Det blir fint. 

Men det blir svårt också, såklart. Det är svårt att som tävlingsidrottare ställa sig på en startlinje och inte ha något fysiskt att kämpa för. Att inte kämpa för att vinna, för att springa en bra tid eller ens för att bara ta sig i mål. För jag kommer inte i mål den här gången. Och jag vet att det är oviktigt, men det blir en utmaning ändå. Att bara vara och njuta av stunden!

Men det blir kul hur som helst! 

Ses på lördag!

---