Man är inte bättre än man presterar.

Så var det då dags. Imorgon står jag på startlinjen för Ironman Kalmar med startnummer 58 i proffsfältet. Hoppas ni följer mig på nätet eller efter banan och hejar fram mig och håller tummarna för mig. 

Förberedelserna har gått bra. Jag trampade in en glasskärva i hälen igår, foten är kass, min tävlingsdräkt (nya) var tryckt med namnet Graff (fel namn) och jag fick punka innan jag skulle checka in cykeln. Formen känns kass och jag känner mig fet och tung. Det känns bedrövligt och det gör mig trygg för det gör det jämt för mig innan race. Allt som vanligt med andra ord. 

Kolla in och lyssna på Sveriges radio dalarna P4

Nu kör vi!

---

Det börjar närma sig tävlingsdags. Tävling i Kalmar. En lång dag med 3800 meter simning, 180 km cykling och ett marathon löpning. Det börjar dra ihop sig och formen ska bara toppas det lilla extra innan jag styr kosan mot Småland i lilla bilen.

Det känns väldigt märkligt. Det känns inte som att jag tränat någonting inför detta. Ändå är det ett års hård träning och mental förberedelse som ligger bakom. Ändå känner jag ångesten komma. Ska jag verkligen ta mig igenom detta? Det är ju vansinnigt långt! Varför valde jag inte någon annan sport? Tex curling? Mycket lugnare.

Sitter på verandan i Norhyttan och myser. I takt med att träningen trappats ned  har jag snöat in på något helt annat: att måla gamla möbler vita till vårt lilla sommar/vinterhus här på går´n. Jag blir besatt, ALLT ska bli vitt!

Det är en perfekt syssla mellan de korta men hårda passen som är kvar på schemat. Det får mig att slappna av och tänka på annat. Att jag sedan kunnat träna med goda vänner de sista passen är också ett stort plus. Det ger inspiration och det känns knappt som man tränar utan som mer ett umgänge under tiden. Simform och cykelform är bra (hoppas jag). Har ju iof tränat ensam i hela tre veckor så det är svårt att säga om jag är så snabb som jag tror. Watten säger bra iallafall och känslan i vattnet likaså. Sedan är det den där jäkla foten. Det är egentligen den som gör att det inte känns som jag tränat något. Den vanliga slitna känslan i benen har ju inte funnits och känslan har varit att jag är pigg och fräsch hela tiden. Men de senaste passens post-trötthet berättar något annat. Jag HAR tränat mycket och jag HAR tränat bra. Löpningen kommer att ordna sig.

Jag har sprungit två pass med 10*2 minuter och 1 minuts gåvila. Idag ska jag springa 5-minutersintervaller med 1 minuts gåvila. Och det är inte intervaller för den delen heller, det är bara löpning, utan att forcera tempo. Det går i 5-minuters fart per kilometer och det känns som en evighet de där 2-minutrarna. Men det gör inte ont och det gör mig lycklig.

Jag har skruvat ner förväntningarna på mig själv inför tävlingsdagen. Jag kan bara göra mitt bästa och jag förväntar mig inga underverk med tanke på foten. Startfältet på proffsidan har toppats men jag tycker det bara är bra. Att tävla med rejält motstånd är bara peppande och det inspirerar mig till att göra mitt yttersta.

Nej nu ska jag ta och måla klart mina möbler, sedan är det 100 % fokus på att tävla, tävla, tävla!

 

---

Det är konstigt ändå. När man kör där ute på banan så rör det sig mycket elaka tankar i ens huvud. Man vill bara vara först. Vara bäst. Göra sitt yttersta.”Medtävlare” kallas i mitt huvud jävla bitch, hen ska jag fan ta, jag ska krossa! medan man före och efter tävling är bästa vänner med alla och står och planerar träningsläger,tävlingsäsong och glatt önskar varandra all lycka. Märkligt, då jag en under race inte önskar mina konkurrenter ett endaste lycka till i mitt huvud. Antar att det kallas tävlingsdjävul och jag antar att alla andra tänker så med. Fast det är inget man berättar förstås….

Så skulle alltså jag tävla i Tällberg. Ända till lunchtid under fredagen resonerade jag med mig själv att jag borde kunna springa-det var ju bara 5 km! Ringde coach-resonerade lite mer. För coach fick jag göra som jag ville MEN skulle ha i baktanke att tävlingen, dvs löpningen kunde resultera i att den eventuella frakturen inte bara var eventuell utan skulle bli en ett faktum och Kalmar vara ett minne blott. Den risken ville jag ju givetvis inte ta. Men kanske kanske skulle det gå…? Nej. Det var ingen idé att ens ta med skorna in till växlingsområdet för hade jag gjort det så hade jag löpt, oavsett smärta, oavsett fraktur.

Valde alltså det senare och beslutade att försöka simma och cykla mig trött istället. Starten skulle inte gå förrän 18:00 så det fanns all tid i världen att slå ihjäl. Slog ihjäl den med lite kaffe och umgänge med Nisse och Carl medan växlingsområdet och tävlingsplatsen byggdes upp. Helt otroligt att en liten premiärtävling i glesbygden kunde visa sig vara så proffsigt arrangerat och härligt. 150 st nyfrälsta, gamla rävar och Sverigeelit- triathleter, i en härlig blandning, kom till start!

Simningen gick ok. Planen var att gå satans hårt och ligga på Nils fötter, något jag gjort förr och borde klara, men många lite sämre simmare låg långt fram i starten och jag blev trängd så jag blev ganska störd. Bra var nog det för jag byggde upp en ilska som gjorde att jag på andra halvan simningen äntligen fick fritt vatten och kunde plocka. Kom upp som fyra (jo jag var fyra in men Jonas Bergkvist var rappare än mig upp för rampen). Kommer upp och hör ett välbekant ljud i vimlet (det var häftigt många som kommit för att vara publik!). en ko-skälla och mamma och pappa!!!! Ville nästan stanna vid dem och tacka för att de kom!

Skulle enligt planen växla det snabbaste, snabbaste jag kunde och resultatet blev…LÅNGSAMT! Fipplade med skorna, kom inte på cykeln, hörde av speakern att Louise kom upp från vattnet, blev ännu mer stressad. FAAAAN! Kom på cykeln.

Cyklingen gick bra. Jag blev trött. Banan passade egentligen inte mig alls med den branta uppförsbacken och alla knixar och vändningar men det var värdefull träning för mig. Ville verkligen göra en bra cykling eftersom jag bara kunnat vattenlöpa, cyklat och simmat senaste 2 veckorna. Louise kom dock i fatt mig på andra varvet i backen och då tappade jag huvudet. Kom igen på platten men då var det för sent, gick inte att ta igen allt med trafiken och motionärer i bredd på cykelbanan, hade inte gått med fri bana heller för den delen. Louise är en stark cyklist och kunde senare promenadsegra in på lätta ben.

 Stånkade på det jag kunde och cyklingen (21 km) slutade på 37:22 min, 209 watt (558 som max), 168 bpm (176 som max) i puls och 33,8 km/h. Sedan var det slut och kvar var bara att stå och vänta, hejja fram sina kamrater och se Nils Svensson (klubbkompis) och Louise gå i mål som segrare tillsammans med mamma och pappa som var besatta att heja på alla de kände igen (Pasi, Robertsson, Carl, Nils, Louise, Jojje osv), det var ingen hejd på dem med ko-skällan;)..

Sjukt glad för Nils. Han är värd att vinna, så som vi slitit tillsammans, tidiga morgonar vardag som helg, hela året. Han är stark och jag tror han kommer bli något riktigt, riktigt bra!

Tack Tällberg för ett strålande arrangemang och vi ses nästa år, då på toppen av podiet!

SCT Elitgrupp levererar! Robertsson femma och Nils välförtjänt etta.

---

Så har vi nu lämnat Jämtland och landat i Tällberg. Cyklade de sista 11 milen på den västra sidan Orsasjön och Siljan. Shit vad vackert det är och vilka underbara temporakor! Nu när jag inte springer så har jag dessutom pigga cykelben vilket känns unikt.  Vilken lyx att kunna cykla med fräscha ben efter söndagens 21milatur till Norska gränsen. Kul var det. Speciellt kul eftersom jag hängde av Carl på sista intervallen trots att jag kört 3 timmar längre än han. En liten boost för cykelsjälvförtroendet. De Jämtländska backarna har både gett och tagit!

Jag måste poängtera hur bra jag har det som har en pojkvän som stöttar mig i min satsning. Han skjutsar runt på mig och fixar käk, städar och donar medan jag är ute och cyklar. Igår när jag sent på kvällen nådde Tällberg hade han köpt mat åt mig så vi kunde njuta av utsikten från Greens hotell ut över Siljan samtidigt som vi picknickade. Somnade verkligen med ett leende på läpparna. Tack Carl för allt du gör och för att du står ut (nästan jämt)!!!

Idag blir lite lugnare med simning på Lugnet i Falun och lite vattenlöpning. Imorgon ska jag köra Tällberg triathlon. En liten mysig sprint (0,750-20-5 km) som går i centrala Tällberg. drafting är inte tillåtet vilket lockar många av Sveriges topptriathleter som vill testa form och utrustning inför Kalmar Ironman. 

Kom dit och heja eller delta, det kommer bli jätteskoj!!!

---

I den allra härligaste sommarvärmen vill jag tipsa om en eminent Podcast  från Husky. Det är jag som blir intervjuad och ställd mot väggen av fd Ludvikabon Magnus Ormestad.

Husky har nu 12 intressanta avsnitt om idrottare och deras  vardag.  Poden har på kort tid blivit mycket populär och har en bra bredd på olika idrotter och friluftsliv. Speciellt bra är senaste avsnittet med mig så lyssna! (sådär säger jag bara för att jag måste ”vinna” som mest populära poden på sidan). 

http://huskypodcast.wordpress.com/

Lyssna i Libsyn: http://traffic.libsyn.com/husky/avsnitt_12_Emma_Graaf.mp3

Lyssna i ITunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/husky/id625999582?mt=2

---