Mallorca updates!

 Äntligen är jag här igen, i paradiset av träning, Mallorca.

Det är jag, Simon, Cecilia Jessen, Jens Mårtensson och Mikaela Persson som har flyttat in och nu bor i ett litet hus i Playa del Muro utanför Alcudia. Det är ett väldigt schysst träningskollektiv och när vi har tid över är vi med som coacher och tränare på Team Snabbares träningar. Det är även på deras hotell Viva Blue, som vi simmar, utomhus 25:a med tempererat vatten. Helt okej, kan man säga!

Starten Mallorca 70.3 2013, min första start som proffs i ett tufft startfält. Men jag ska tänka som jag gjorde då….bara gå ut och ha kul, kul KUL (och givetvis ge mitt allt och mitt bästa!)!

Fick frågan igår av en triathlet på badhuset hur jag håller mig motiverad att hålla på. Jag hade bara 15 s vila så jag hann bara peka på whiteboardtavlan och det uppsrkivna passet, DÄR!, innan jag skulle starta nästa hundring.

Hur håller jag mig motiverad? Svaret är: med det inre drivet.

Även om jag har en tränare som lägger mina pass och mitt schema så är det jag helt och håller jag själv som måste vilja köra de där passen. Det är jag som ska utföra dem, det är jag som måste pusha mig själv för att bli bättre och det är jag som måste säga stopp när det är något som känns konstigt.

Jag har ett inre driv. Förutom att jag tycker sporten är himla rolig och utmanande så drivs jag av att testa mina gränser och ständigt förbättras på det jag gör. Jag sätter upp mål i huvudet och lägger en strategi för att nå dit. Tränar jag inte mina träningspass som jag ska, ja då kommer inte heller resultaten och det är omöjligt att uppfylla målen.

Jag älskar verkligen att träna. Utan träningen skulle min kropp och min knopp bubbla över av energi, tankar och kaos. Jag måste träna för att sotera mina tankar, hålla mig lugn och pysa ut lite av den där överskottsenergin. Så har jag alltid gjort. Träningen har följt med mig sedan 7 års ålder. Det är jag van vid. Trygg. Det håller mig också motiverad.

Jag har aldrig funnit något motiv att ligga i sängen eller soffan en hel dag och bara slappa och käka praliner. Inte ens när jag är ordinerad vila kan jag vila på det sättet. Vila för mig är att göra något aktivt men som ändå inte är strukturerad hård träning. Det är så jag kopplar av i mitt huvud. Att veta när jag ska köra på , träna hårt, vara lite trött på skiten men ändå veta att det bygger form till en tävling och att jag efter tävlingen får göra någonting annat och vila, det håller mig också motiverad.

Jag älskar att tävla. Kanske är det en av de allra största drivkrafterna.

Men ibland är det svårt att hålla fokus på en stor tävling per år och då duger det där skrynkliga pappret med wattzoner jag ska klara under cyklingen eller den där whiteboardtavlan i simhallen med uppsatta mål för dagens simpass.

Just nu andas jag in lugnet i Norhyttan 1,5 v till innan jag drar till Mallis för träningsläger nr 2 och första tävlingen för säsongen.

Tiden går så fort. Lite för fort just nu. Har hunnit med att komma hem från Playitas via Stockholm, vara evighetsförkyld (?), startat crawlkurs i Ludvika, köpt bil och tagit mig en tur igen till Stockholm. Så lite exjobb på det. Och en hel del träning såklart.

Helgen i Stockholm var som alltid späckad från morgon till kväll. P5:an skulle få en helrenovering och service på Cykelcity då det var rätt längesedan jag gav den rikligt med kärlek. Tusen tack Mario, Otto och Kent för förstklassig service och meck i butiken! Fick även ratta runt och hämta upp sponsorprylar över halva Stockholm, som ett barn på julafton!

Jag skulle också hinna med att modellera lite grundvattenflöden på mitt gamla jobb, gå löpteknikkurs för att bli löpteknikledare på Team Snabbare , flytta in och ut från Radisson i Solna 2 ggr OCH hos Mika och Tobbe (tusen tack, ni är bäst!) samt ge min kropp en välbehövlig helrenovering på Access Rehab.

Det sistnämnda visade sig vara i grevens tid. Har haft smärtor lite överallt i kroppen på senare tid och under besöket på AR hade Björn Sverre fullt sjå en hel timme. Jag kände mig som en väldigt öm nåldyna under tiden. Det gjorde ont, jätteont. Men ont ska med ont fördrivas och ytterligare en massage senare så var det som att ”handbromsen” inte längre låg i när jag sprang. Äntligen! Björn Sverre hittade en hel del skavanker som jag nu måste börja jobba upp igen. Allt kändes så bra innan den här förkyldningen men sedan verkar hela kroppen ha rostat ihop. Nu ska den smörjas och vårdas ömt igen!

Så, nu tränar jag vidare på hemmaplan tills jag åker ned till Mallorca och börjar ladda för Ironman Mallorca 70.3. Det ska bli kul!

Nu lovar jag att uppdatera bloggen lite oftare också!

Snart i ett soligt träningsparadis igen! Foto: Kilian Kreb

Hela fyra veckor har gått på Playitas-lägret och blogginläggen duggar det inte tätt av. Jag har helt enkelt inte tid!

Så många trevliga människor att hänga med, så många pass som ska avverkas och så mycket café con leche att intaga. Inte nog med det, jag har även satt igång att slutföra mitt examensarbete från 2009 som aldrig blev riktigt klart innan jag började jobba. Nu SLUKAR det min tid! Därav så pass få blogginlägg.

Som David Näsvik beskrev det; bloggar man sällan går det antingen jättedåligt eller jättebra, och just nu får jag väl ändå säga att det är det sistnämnda som är orsaken:).

Sedan sist så har vi haft två kanonfina träningsveckor med inte alls så mycket vind (det visade sig idag att det är på väg att vända igen:(), sol och finfint träningssällskap av Åsa Lundström och Jens samt även ett gästspel av Daniel Giray (Mr Apollo) i tisdags där vi fick chansen att köra en klassiker, Terrible Thursday Gran Tarajal-edition på en stenhård bana i grannbyn. Det var hårt i blåsten!

Åsa och Jens har, via Danmark, flytt fältet till Melbourne, där Åsa ska tävla nästa helg. Ironman Asia Pacific Championships är tävlingen och startfältet är stenhårt med bla vinnaren på Hawaii, Mirinda Carfrae. Blir jätteroligt att försöka följa! En nyhet för i år är att proffsen har GPS-sändare så att det förhoppningsvis ska bli lättare att följa vad som händer via nätet. Synd bara på tidsskillnaden, inte helt optimalt för oss svenskar.

Vi hjälper och peppar varandra, jag och simon. Vi har lite varannat cykelpass som går bra vs. Dåligt med energinivån. Eftersom Simon är jämtlänning är han ibland extremt fåordig. Som när vi cyklade distans i bergen häromveckan och jag glatt kvittrade på om hur coolt landskapet var ändå. Hans kommentar: Ja. Sten.

Igår blåste det mycket på vårt VO2-Max pass på cykeln och jag tror han nämnde att det just blåste ca 5-6 gånger: Ja. Det blåser.

Men jag är inte mycket bättre själv. Ett annat distanspass (söndags förra veckan) hade jag extremt trötta ben. Simon försökte vara snäll, väntade in, cyklade och mötte upp, peppade. När han efter tre timmar och femtio minuter frågande (igen) om det gick bra, brast det för mig: NEJ. Det går inte bra. Det går SKITJÄVLAdåligt och jag har redan sagt det till dig tre gånger!!!! Tystnad.

Stackars Simon.

En vilodag senare och kroppen var pigg och glad igen.

På tal om cykelben, Sebastian Kienle är här och tränar nu. Han är cool. I segerintervjun på Hawaii frågade intervjuaren hur han kunde cykla så snabbt. Sebastian svarade att han cyklar så hårt att han inte har nåt syre kvar i kroppen och huvudet och på så vis inte kan tänka några dumma tankar. Smart kille! Inte tävlar han med varken klocka eller wattmätare heller, vilket gör honom ännu coolare. Ska tänka på honom nästa gång jag är gnällig och tänker dåliga tankar under ett cykelpass. Han kan mejsla ur, han!

Nej, nog bloggat för idag. Imorgon ska det blåsa ännu mer och vi har en lång dag i cykelsadeln framför oss.

Kolla gärna in min instagram för dagliga fotouppdateringar: @emmagraaf.

Två och en halv vecka har gått nu! Tiden bara rasar iväg för oss. Vi har det så härligt som vi bra kan ha det och varvar träningen med Cortados på stranden, sol och lunchbesök på Guide Michelin-resturang. Alla i landslaget utom Åsa, Pontus, coach Jens, jag och Simon åkte hem igår efter två riktigt bra veckor. De har sannerligen ”mejslat ur” allihopa!

Jag hade en riktigt trög start, efter att ha varit förkyld i 10 dagar, när jag kom ner. Kunde träna helt okej men blev väldigt sliten av den helt sjuka vinden. Det blåste orkan tamejfan varenda dag förra veckan och varje dag sa vi alla att ”det här är inte normalt, så hääär mycket brukar det aaaaldrig blåsa”. Men i söndags mojnade det och det blev strålande sol, varmt och nästan helt kavlugnt (Fuerteventura-mått mätt). Vi trivs som fisken i vattnet och äntligen börjar kroppen leverera igen. Sakta men säkert in i lägerrutiner med mycket träning.

Jag och simon skruvar upp volymen lite långsammare, eftersom vi ju ska vara här så länge och inte har någon tävling än i sikte. Men vi har redan fått in några riktigt fina långpass.

Hela gänget i landslaget körde i söndags en episkt långkörare till Corralejo (eller corraconleche som David Näsvik skulle ha sagt). Alla barnen cyklade länge utom Fredrik och Emma, de stannade hemma. Eller snarare att vi svängde av lite tidigare för att hinna se 5 milen på TV (Ja det var bara därför;)) medan Åsa, Pontus och coach Jens drog på en 20 milare och Patrik, Simon, David och George drog iväg på en långkörare med högt högt tempo med ”loket” Näsvik plöjande i front.

Idag har vi tränat alla tre grenar och vi har fått sällskap av Peak Performance Team som vi kanske kommer träna lite med. Min gamla tränings och tävlingskompis Marika Wagner (from back in the days som kortdistansare och löpare i träningsgrupper under ledning av Rubin) är ju med där och kör. Det är det som är en av de göttigaste grejerna med Playitas, alla kommer hit och det finns alltid träningssällskap!

Idag under vårt korta och hårda cykelpass, diskuterade jag och simon om hur mycket skav i de nedre regionerna man drar på sig som cyklande triathlet. Vår hud på sittbenen börjar bli aningen öm, vilket är vanligt förekommande så här i början på träningssäsongen. Vi kom in på att man kanske skulle kunna transplantera hud från hälarna till mellangården. Simon kom med det briljanta förslaget alligatorhud, varpå jag kontrade med ett mycket mer obscent förslag så min kära sambo alldeles fick avbryta min tankegång.

Nåväl. Nu är klockan över 21:20, så vi borde ha varit i säng för längesedan. På med ett avsnitt Pistvakt på datorn sedan är det tack och godnatt!

Återkommer med bilder (OBS ej på ovan sistnämnda)!