Lufta gamla meriter

Mitt nya träningsupplägg, kör en mara två veckor innan en halvmara.

Vad säger coach LG? Väl lite 80-talsstandard, så där.

La också in ett kräkpass mittimellan. När jag kom hem från Los Angeles, svängde dörren till immunförsvaret upp på vid gavel. Exakt vad som smög sig in där vet jag inte, men jag vet vad som kom ut. Det tänker jag dock inte berätta. Jetlag och trettio timmars vakenhet kan göra märkliga saker med kroppen.

Jag lyckades dock komma upp på benen i tid till flyget till Warszawa, och tyckte jag tiden var en smula ur led innan, så inte blev det bättre när jag såg startfältet.

Samtidigt, snart påsk och allt, och detta uppdraget som löpande reporter är ju ett slags ställföreträdande lidade, jag tar mitt kors på ryggen och springer på för andra löpares synders skull. Och blir jag anklagad för hädelse, så hävdar jag bara min yttrandedefrihet, här görs ingen pudel, inte ens en rondellhund.

Läs mer om hundar i nya RW no 5.

Höll dock den romerska legionen bakom mig genom hela loppet, och räddade därmed, kan man kanske säga, korsryggen (förlåt).

Drygt 14 000 till start, mycket entusiastisk stämning, solen sken och 12 C i luften, ett perfekt arrangemang av arrangörerna, kunde inte bli bättre. Mycket snabb bana (om man varit i form), farthållaren med 1.30 på ryggen dundrade förbi efter 18 km och från att ha varit som en klocka under 1.30 är man numera som en klocka över 1.30 Det är som det är, tiderna förändras, och löparen med dem.

Men, men, det fanns ju annat att glädjas åt.

16 kr litern!

Och mat.

En polsk schnitzel räcker till tre normalstora svenska löpare.

Längre rapport i RW no 6.

Hur det gick?

Nästa gång byter jag nog träningsupplägg. Men glad ändå … med en referens till dessa äggande tider, man är ju inte lammkött längre! Glad Påsk!

---

Dagen efter, och låren stela. Det spelar ingen roll hur många maror man sprungit, det är lika jobbigt varje gång. En liten återblick.

Bra tryck vid Dodge Stadium, fast aningens yrvakna löpare. Många, som jag, hade gått upp halv fyra för att göra sådant som löpare plägar göra innan lopp. Vaselin både här och där, plåstra nipplarna, tugga på en kall pizza från igår, svepa en burk avslagen Coca Cola och toppa med pytteliten butelj rödbetsjos (bara man tror på det så). Tänkte ta på mig en överdragsjacka, men det var helt onödigt. Varmt redan då.

När den uppåtgående solen slog i de högsta palmtopparna drog racet igång. Efter drygt 300 meter försvann halva fältet till vänster för att pinka på en gräsmatta, arma gräsmatta lär väl gå från grönt till gult efter en sådan skur, och så bar det utför. En fantastisk början på loppet, utför och utför, men vis av erfarenhet vet jag att går det utför så kommer det sedan att gå uppför. Det gjorde det. En mycket böljande bana.

När jag sedan såg Hollywoodskylten på riktigt så kändes allting förklarat. Jag är i LA, och tittar inte på någon film där handlingen utspelar sig i LA. And I´m starring myself i Running Hard 44.

Jag tog det lugnt och jag tog det lugnt, för jag kunde inte annat. Axeln sa ifrån ibland men då var det bara att ta ett tag i linnet och liksom hänga upp armen, ett gammalt löparknep för axelskadade.

Vid 35 km började jag märkligt nog piggna till. Axeln hade domnat bort. Vi närmade oss havet, jag kände vittringen av mål.

Ett tufft lopp, ett varmt lopp, en mycket vackert lopp. Såg inte Madonna, men hon kommer ju ändå till Sverige i höst. Vi är i stort sett jämnåriga, och menar med detta att det aldrig är försent att skaffa läderbyxor. Eller knähöga läderstövlar, för den delen, om man nu är på det humöret.

Blir mer om loppet i RW no 5. Här några bilder från Venice, den lilla staden vid det stora havet. Hippieland, och Surfers Paradise!

Beachbum (a bragging one):

Vad gäller bårarna, så blev det ett visst manfall, 185 på ett ungefär som fick uppsöka sjukstuga,  men med 25 000 till start så är det väl inte värre än vanligt där ute i den icke löpande världen.

Snart dags att packa, och fara hem, till Våren! Eller?

---

På balkong med en vätskebalanserare i handen, och begrundar en palm. Palmolive, är det ett annat namn för kokosnöt?

Knäckte i alla fall Ryan Hall, som gick ut för hårt och bröt. Lite orutin, där.

Nu dags för en slummer. Får man inte sova på morgonen, får man sova på eftermiddagen. Gammalt löparordspråk!

Längre rapport följer i papperstidningen!

Zzzzzzzz ……

---

Ja nu pratar vi alltså inte käk här, havets frukter och biff. Nej, bara lite vågat innan löpning. Hängde på Venice pir på förmiddagen dagen innan loppet, som är i dag men i går hemma när det här skrivs, tiden är ur led här i Kalifornien. Hur som helst, stod där och vande mig vid solen, det ska visst bli 33 C i morgon, värmerekord m m och det är ju kul att få vara med och slå något slags rekord i alla fall, men de brydde sig inte de här våtdräktarna om, de bara satt på sina brädor och väntade på den rätta vågen:

https://www.youtube.com/watch?v=U3sne9PVGIw&feature=youtu.be

Knallade sedan Venice Beach framåt, och hittade en kalifornisk sjukstuga. Doktorerna ville helst inte att jag skulle fotografera, man får inte fotografera sjukstugor i Kalifornien, och än mindre patienterna, men jag är ju undersökande reporter så jag smög iväg ett klick i alla fall.

På något vis känns också det religiösa livet här i Venice en smula kopplat till sjukstugorna (om man nu sett Breaking Bad), men jag kan förstås ha fel.

I övrigt så måste jag kravla mig ur sängen runt halvfyra för att hinna till starten som går 06.50, det är drygt tre mil dit, och då finns det ingen annan frukost att få än en sådan här.

Det är nog tur att andra sköter kostrådgivningen i tidningen än jag. Å andra sidan brukar åtminstone jag springa rätt bra på en sådan här. Om inte annat så av ren Ågren. S k pizzaeffekt.

Lopprapport följer i morgon. Den kommer bli stekhet!!

---

Torsdag e m, in på gymmet fast solen gassade. Fem km lätt stegrande, och lite lustiga rehabövningar för axeln.

Nu Arlanda, 05.30. Låg dimma över motorvägen, – 5 C. Halt i entrén till Terminal 2. Och fredagen den 13! Men undslapp ändå halka och bruten lårbenshals. Ibland har man tur, knack, knack i trä!!

Mot LA och Santa Monica och 42 km grillfest på söndag.

Värmer upp med:

Elliot Gould som privatsnoken Philip Marlowe, downtown LA.

Bättre film än så blir det inte.

/to be contiuned …/

---