Lillejul-Sportjul

Vaknade i morse av att Carl sa hej då och gav sig av till skidspåren. Tittade på klockan HJÄLP 8:30 PANIK!!! Eller?! Har jag försovit mig till teknikpasset på Bosön? Simning?

Näe…kunde inte komma på vad jag försovit mig till och vilket pass jag skulle köra…FAN JUST JA! Vilodag idag. Därav ångestkänslan. Somnade om. Började skruva på mig för att ta mig upp ur sängen. Aj oj nej…Nästa konstiga känsla. Vad är det för fel?! Ahh! FAN JUST JA! Gymmade igår. Kör ett program som min tränare Jens tagit fram med inspiration från Muscle Action Quality. Utvalda övningar för funktionell styka och det behöver jag. Tydligt med tanke på vilken träningsvärk jag får.

Stora svårigheter att gå på toaletten, gå i trappor och dyl men vilodagen har gått bra. Över förväntan faktiskt. ”Lurade” kroppen genom att skriva spinningpass till morgondagens 2 timmarspass med SCT, registrera träning i träningsdagboken, fejkdduscha (ja det ger en viss träningskänsla av att okynnesduscha, för alla vet ju att  det inte är nödvändigt att duscha om man inte tränat…ehum…) och packa träningsväskor inför morgondagen.

Vill även berätta att jag startat mitt nya liv. Det innebär att jag ska börja PLANERA mina dagar så att inte tidsoptimisten tar över, att gå och lägga mig i tid för att kunna sova minst 8 timmar och sist men inte minst att börja äta mer grönsaker (halva tallriken ska vara fylld med grönt numer).

Sedan hoppas jag att tomten kommer med en liposucktion, en bröstförstoring och lite botoxfillers till mig i julklapp. Jag fick nämligen kommentaren från min arbetskollega att han tyckte jag blivit ”väldigt bitig” och att ”du var ju smal när jag såg dig första gången…”. Vad svarar man på det? Jo, jag äter jävligt mycket sötsaker och tränar inte så mycket längre, därav plufsigheten…eller?! Damn!

 

---

Igång igen efter en dryg vecka av halsont och jävulskap.

Har haft en riktig ”sporthelg” och det är ju de bästa av helger. Klockan ringde redan kl 6:45 på lördagmorgonen vilket jag brukar tycka ät lite väl tidigt en helg för en sömntuta som mig. På med löpkläderna och mot Bosön med Nisse och Lelle. Vi har ju alla samma tränare så det är ju mycket praktiskt. Blev ett teknik+spänstpass med lite snabba accelerationer i hallen innan det var dags att bege sig till nästa aktivitet. Kaffe. Sedan en tur till Eriksdalsbadet där vi simmade och tjattrade en hel del.

Efter lördagens två pass levde jag som ett riktigt proffs, dvs låg och vilade och småsov hela eftermiddagen… Drog sedan iväg på lite glögghäng med glada triathleter. Givetvis snackade jag bara med triathleterna…nörd?!

På söndagen skulle jag hålla i ett spinningpass för SCT. Gick hem tidigare från glöggminglet för att sova ordentligt. Ändå sov jag hur oroligt som helst. Brukar ju ha svårt för det här att komma i tid men är det något jag hatar så är det att försova sig. Vilket resulterade i att jag kollade på klockan ungefär sjuhundraelva gånger under natten för att försäkra mig om att jag inte sovit över. Vaknade i tid ändå. Trött o jävlig. Förberedde mig och traskade bort till spinninglokalen på Sportlife. Ingen där. Spinningsalen låst. Ingen kod. Panik. Ringde runt och fick snart tag i Pål som gav mig nummer till Sportlifechefen. Ringde henne och stimmade runt. Varför var inga på plats?! Fick snart mitt svar…var nämligen 1,5 timme för tidig. Ops. Men det var ändå ganska skönt. Hann ta några koppar kaffe och chilla lite innan vi körde igång. Och vilket bra pass det blev! Mentalt och fysiskt utmanande!

Levde som ett proffs däremellan sov en stund på soffan. Kollade skidskytte på tv och stack sedan iväg och simmade med mina goa SCT-kompisar. Skulle kört 2500 m lätt. Men efter bara några längder började Marre pika att vi skulle ta 10 sek lucka. Varför det? frågade jag. Du orkar ju inte hänga med om vi tar lång lucka, fick jag till svar. För i helvete man, tänkte jag, nu ska du få smaka. Så jag lade mig längst fram och körde järnet ett varv på serien, bara för att Marre skulle hålla käft. Men tji fick jag för när passet började lida mot sitt slut var det Marre som var alfahannen på banan. När vi kom upp på kanten berättade dessutom Robertsson att han simmat BRÖSTSIM varje gång vi möttes, bara för att reta gallfebern på mig. Åååh, skulle ha lyssnat på coach!

Micke var iallfall där och var snäll mot mig…trodde jag. För efter passet kom denna tweet upp från @stylebysahlberg:

 ”Två skräcködlor på Eriksdalsbadet idag”

Fina vänner. Tycker om er mycket.

 

---

Igår gjorde jag ett besök hos grabbarna på Cykelcity på Folkungagatan. Rätt schysst att hänga där och nörda av sig lite och framförallt lära sig ett och annat om cykling.

Där fanns det grejer vill jag lova så hastigt och lustigt hade jag bestämt mig för en mountainbike! Shit, var det verkligen genomtänkt?! 

Visserligen har jag tittat på en hel del tävlingar och träningar som bror David var med på som ungdom. Dessutom har hela familjen (och släkt) varje år, sista söndagen i augusti, suttit ute i skogen och hejat fram elit och motionärer på långloppet Finnmarksturen (och mellan 2000-2010 nakenfis som en av attraktionerna Skogsrå) men jag har ju aldrig själv cyklat MTB.

Min bristande kompetens i ämnet gjorde att jag helt och fullt överlät det hela helt till Otto och Mackan i butiken. Kändes tryggt eftersom de båda har sysslat med cykling på elitnivå i många år och vet vad man ska ha och inte.

Fastnade till slut för en Specialized Carve PRO (ja OK jag kollade mest på färgen). Och nu till det braigaste av allt. I alla cykelköp ingår en Bikefit och livstids garanti! I vanliga fall skulle jag nog bara ha satt mig på cykeln och trampat iväg, inte brytt mig om detaljer som hur bromsarna sitter i förhållande till växlarna och vilken vinkel benet ska ha i nedersta läget (ska tydligen vara 30 grader). Gör man som jag brukar, ja då är det lätt att man får ont någonstans. Inte konstigt att jag tyckt att cykling varit en smärtsam historia. Benmusklerna ska svida, visst, men axlar, armar, nacke, höfter och knän ska inte behöva ta stryk. Bra uppvaknande!

Nu är ju inte en bikefit för en MTB lika omständig som att ställa in en tempohoj men det var ändå fler detaljer än jag trott. Mackan var tålmodig och fixade och trixade tills allt var top notch.

Cyklade hem åbäket i finaste vintern och nu är jag supertaggad att börja ränna runt i skog och mark. Vem vet?! Kanske blir det en liten Finnmarkstur för mig snart?

Cykelfamiljen växer och snart är lägenheten proppfull med cyklar i olika varianter.

Så här ser den nya ut:

Tror det här blir dunderbra…

Har ju faktiskt kört downhill i Åre en gång och det var förbannat kul. Var givetvis livrädd hela tiden men på ett positivt sätt, blir liksom en jävla kick när man lyckas ta sig ner för det där berget med skinnet i behåll (fast skinnet blev väldigt blågrönaktigt efter mina vurpor). Borde ju vara lite liknande känsla med mountainbike.

---

Ja, efter regn kommer solsken brukar man säga men i mitt fall har inte solen tittat fram än.

Har under November månad tampats med diffus trötthet, huvudvärk, förkyldning, kräksjuka och nu halsont som liknar halsfluss men troligen är virus. Inget att göra alltså. Bara att vila sig i form.

Hade precis kommit tillbaka och började känna mig taggad och pigg igen. Vad händer. Jo jag vaknar med taggtråg i halsen. Så nu ligger jag här igen på soffan. Utslagen.

MEN. Efter att ha pratat med coach (vilket jag inte ens vågade göra direkt för det kändes som något jag gjort fel som gjort att jag blivit sjuk igen) och min kompis Åsa har jag fått massor av triathloninspiration OCH insett att de här sjukdomarna inte är så mkt att göra åt. 

Har ägnat vakna tiden åt att geja lite med min hemsida och sponsorfrågor (flera grejer på gång), bevakat bragdmedaljsutdelningen som besatt (GRATTIS LISA, DU FÖRTJÄNAR DET MER ÄN NÅGON ANNAN!), kollat in proffstriathleters bloggar och hemsidor världen över samt kollat in Ironmanvideos på youtube.

Fick så reda på att Chrissie Wellington slutar med triathlon. En legend slutar. Tåkigt, men jag förstår henne. Det krävs enorma uppoffringar och energi att lägga om man ska bli lika bra som Chrissie och har man redan vunnit allt så kanske det är svårt att finna motivationen till att lägga all den tiden för att hålla samma nivå. Ett klokt beslut. Är det inte längre roligt och motiverande att hålla på, då ska man inte heller hålla på.

Ibland behövs lite sjukdom för att inse hur mkt man gillar det man håller på med. Kan knappt vänta tills jag är frisk igen och kan gå på som vanligt med träningen. Det är ju träningen som gör det så kul att tävla. En mer taggad triahlet än Emma Graaf finns nog inte i Svergie för närvarande. Och snökaos kan faktiskt ersätta solsken. 

 

 

 

---

Nu är vintern här, ÄNTLIGEN!

En månad av mörker, tråkigheter och sega morgonpass. November får ingen guldstjärna eller några glädjejubel. Men nu äntligen har det kommit snö och mitt humör och energnivå är som förbytt. Tänk vad lite snö kan ljusa upp och göra vardagen glad!

Vinter innebär givetvis lite svårigheter med cykelträning ute och hala gator kan försvåra löpningen. MEN jag ska banne mig skaffa en mountainbike då jag efter år av kraftigt motstånd till denna typ av cykling har  insett dess fördelar. Att ränna runt i skogen på en cykel som tar mig vart jag önskar måste vara jättebra och peppande träning. Ett par rejäla dubbskor står också på shoppinglistan, då kan inget stoppa mig.

Att springa i vinterlandskap är bland det bästa som finns. En helt ny värld öppnar sig och tråkiga löpslingor får plötsligt en ny charm när träden är klädda i vit skrud och gnistrande frost.

Eftersom jag var magsjuk förra helgen fick jag åter en lugnare vecka för att komma igång lugnt och inte blir sjuk igen. Igår var det 12 km på schemat och om löpningen varit med tunga ben de senaste veckorna var kroppen plötsligt helt plötsligt fjäderlätt. Jag har återfått min energi!

Till och med gårdagens simpass kändes bra! Trots att Näsviken luktade. Jo, så var det. Det stod det på hans badmössa iallafall: I SMELL VICTORY. I mitt huvud hade jag bara en låt. This girl is on fiiiiirrrrreeeeee (med lite gnällig röst) och så simmade jag på. Jag vet att det är på rätt väg när jag hör låtar i huvudet och orkar skoja de få vilosekundrarna man har mellan hundringarna.

Hej advent!

Så hääär gald blir man av att springa i snö! Glöm inte reflexerna (de gör sig mindre bra på bild men är ett måste för er säkerhet)!

---