Kost för barn- föräldrarna måste med
Man talar ibland om hälsa i allmänhet och kost i synnerhet som en klassfråga. Och i Sverige så är iallafall siffror som rör barns övervikt något som stödjer den tesen: I bostadsområden där föräldrar har låg utbildning är 27% av barnen feta. Att jämföra med riksgenomsnittet på 18% (vilket är oroande högt ändå).
Genom en randomiserad studie från Karolinska Institutet och Stockholms Läns Landsting på projektet ”En frisk Skolstart” under 6-månader arbetade man med föräldrar och barn i 6-årsåldern för att förbättra matvanor och motionsvanor.
Projektet gick bra, medan det pågick. Rubriken på resultatet är att ”stöd till föräldrar har positiv effekt på barns matvanor” och det känns ju helt logiskt att det inte bara går att informera barn i skolan om vad de bör äta. Den som gissningsvis handlar och lagar mat hemma samt faktiskt ganska långt bestämmer vad barnet äter måste ju vara inblandad för att det ska få ordentlig effekt.
Fem månader efter avslutat projekt hade effekten avtagit, främst för flickor av någon anledning jag inte läst vidare om/hittat varför.
Man anser därför att det krävs återkommande åtgärder eller mer långsiktiga för att få bibehållen effekt.
Det här är ju också helt logiskt. Jag har inte ägnat just det här projektet någon djupare reflektion men det är klart att det måste mer till för att bibehålla goda kostvanor. Som de flesta dieter som uppfattas som ett avsteg, en uppoffring så blir det svårt att hålla i om det upplevs som ett tidsbestämt projekt och inte är förankrat eller under tiden förankras i egen drivkraft med hållbara mål.
Nu vet man i och för sig vad som är bra att äta och man har förmodligen upplevt några av de fördelar som alla vi hälsofreaks svävar på i form av ökad och mer jämn energi, rörelseglädje osv.
Men. Utmaningarna kvarstår. För:
1) Skräpmat är forfarande väldigt billigt.
2) Det är betydligt mer lättillgängligt än riktig mat och bra råvaror (tänk var det säljs och hur det paketeras och hur lätt det kan ätas. Till exempel kiosker, bilmackar, automaterna på tunnelbaneperrongen, vad du kan köpa på din lokala mataffär som snabbt går att äta och som riktas till barn och ungdomar.
3) Det är lätt att bli sugen på det eftersom vi är ”programmerade på” socker och gärna socker och fett ihop och ”trillar man dit” så tar det emot att bryta beteendet att äta det.
Jag har som många funderat på sockerskatt. Blir det för Orwellskt? För mycket storebrorsamhälle? Men tänk vad man kan använda de pengarna till? Det kommer ta lång tid innan det börjar smugglas socker in över gränserna likt tobak och sprit. Men om man beskattar socker högre, vad annat borde inte beskattas? Samtidigt ser vi ju problemet. Kan det finnas regler på hur det får finnas tillgängligt? Hur många % försäljningsyta som får vara sockerprodukter? Hur mycket reklam som får göras? Varningstexter? Kan man tvinga fram en tydligare sockermärkning?
Ja sånt där funderar jag över.
Nu skrev Anki Sundin ett så bra inlägg om det. Och jag vill gärna höra vad du tycker!

Tobbe, vår tvåfaldige vinnare vid andra vätskestationen 2014.