Ironman 70.3 Mallorca race report

Så var det dagen före julafton igen. Imorgon smäller det! Julafton är Ironman 70.3 Mallorca denna gång. Idag har vi deltagit på pre race möte som är obligatoriskt för alla proffs samt checkat in cykel och alla grejer. Allt är färdigtränat och testat så nu återstår bara att vila och äta den sista måltiden. Till kvällsmat blir det hotellets buffé, ett säkert kort med mycket grönt och bra proteinkälla. Försöker att undvika rött kött ett par dagar innan för att skona magen. Det funkar bra för mig (peppar, peppar).

Allt känns bra och normalt. Nu är det bara att köra sitt bästa.

Har skrivit lite mer om mina förberedelser på min nya Teamblogg för Cykelcity där jag, Pontus Lindberg och George Bjälkemo bloggar. Bloggen hittar ni här.

En intervju om förberedelserna hittar ni här.

Här kommer lite bilder från dagen:

Så här ser nya dräkten från Fusion ut. Extra aero med ärmar och tyget har avkylande egenskaper så även om det blir varmt imorgon kommer jag klara mig fint. Cervélon från Cykelcity är redo också!

Morgonen började med jogg i 30 min. Kändis-spottade flera pros som gjord samma sak. Funderade på hur i helskotta mitt 5:30-pace skulle kunna minskas med hela 1 min/km imorgon…i 21 km!? Det verkar jobbigt. 

De två svenska proffstjejerna kollar läget inför pre race möte på stranden och pastapartyt.

J

ag och min ”mentala coach”  och nyblivna proffset Marcus Hultgren checkar in växlingsområdet. Kolla in hans nya hemsida marcushultgren.se.

Det manliga proffsfältets andra svensk är Fredrik Carlén som blivit seedad som en av favoriterna tillsammans med Eeneko Llanos och Andreas Raelert. Extra fin plats i växlingsområdet och allt. Jag känner mig glad o hedrad att jag fick hänga lite med Fredrik idag;). Go go go och gör våra landsmän stolta!

I race-magasinet dök den här mannen upp! Patrik Nilsson och rumskompis från Fuerteventura aka ”rismannen” (han äter bara ris).

Jag och Cecilia rekar banan. 

---

Gårdagens happening här på TriMallorca med Team snabbare var Björnjakten eller ”alla mot Björn” som vi initialt kallde det. Det skulle visa sig att det knappast var vi som jagade Björn, snarare tvärt om. Vi körde på en rundbana på ca 2 km mellan två rondeller borta i Pollenca. Det gick till så att Lag Björnen (endast Björn) startade i ena rondellen och Lag alla (alla andra) startade i andra rondellen. Lag alla startade sedan en och en, körde ett varv och växlade till nästa man. Björnen dunkade på solo. Det var ju inte vilken Björn som helst, utan världens bästa Björn, Björn Andersson.  Han har vunnit Wildflower, flera 70.3:or och hur många SM guld han har i alla distanser kan jag knappt räkna till. 

Jag startade först. Efter inte så lång sträcka ser jag Björnjäveln komma dundrande i motsatt riktning.

”Shit, är han reeedan här, han måste ha tjuvstartat” tänkte jag för en millisekund.

Sedan insåg jag att han FAKTISKT är något starkare än vad klena jag är. Lungorna satt verkligen på utsidan men det kändes riktigt bra för en gångs skull. För första gången kände jag att flåset tog slut före låren. Björn har fixat lite med min sittställning så nu känner jag mig starkare och det är faktiskt en mätbar skillnad i effekt när jag trampar. Hur effekten står sig på en IM återstår att se. Hur som så växlade jag över till Cecilia och sådär höll vi på…men inte så länge. Lag alla behövde inte ens förbruka alla lagmedlemmar innan Björn hann ikapp. Med luftrörsinflammation och nedsatt kapacitet. Visserligen säger det här kanske mer om oss än om Björn men ändå. Vi tycker det är coolt. Nu väntar vi med spänning på den internationellt gångbara filmen som gjordes i samband med spektaklet.

I övrigt jäser vi mest här nere. Försöker äta, sova och vila bra. Vuxenpoolen med 120-solsängar eller Björn och Marres solterass är toppen att lata sig på. Däremellan kör vi lite mer fartiga pass för att hålla igång kroppen till tävlingen. Med ”vi” menar jag och min roomie Ceclia Jessen som också ska tävla på lördag. Det är väldigt smidigt att bo med en medtävlande som är helsynkad med allt som man gör. Imorgon är det helvila och en inofficiell presskonferans här på hotellet för de andra deltagarna på lägret. Det blir lite frågestund inför tävlingen bla.

Jag ser riktigt fram emot tävlingen. Formen känns riktigt bra och jag har äntligen pirr i magen och lite överskottsenergi.

Heja! 

---

Från Playitas, Fuerteventura har jag förflyttat mig inrikes till Alcudia, Mallorca. Jag fortsätter träna i sol med andra ord och är väldigt glad för det beslutet eftersom det snöar hemma (sociala medier är den enda väderleksrapporten jag behöver för att få reda på hur ni har det där hemma:)). 

Flygresan hit var ganska lång och tråkig. Även om Kanarieöarna och Mallorca alla tillhör Spanien är de förstnämnda öarna ju närmare Afrika än moderlandet vilket är en bit bort. Mellanlandningen i Madrid på 2 timmar gick ganska snabbt och smidigt. Tydligen gick det FÖR snabbt och smidigt för på den stunden hann min fina cykel, i en cyklaväska fullproppad med vesäntliga triathlonprylar, hitta en annan väg än mot Palma de Mallorca. Kanske fick den en liten charter till ännu ett varmt land? 

Tills cykeln dyker upp blir det bara lite lättare löpning och simning. Jag har privilegiet att ha min tränare på plats upp till tävlingen så förhoppningsvis ska allt gå bra i toppningen till nästa halv Ironman. Det blir inte så mkt träning alls fram till tävlingen för att jag ska vara så utvilad och taggad som möjligt på tävlingsdagen. Det kommer vara välbehövligt efter det tuffa lägret och tävlingen på Fuerte. 

Förutom att fokusera på mig själv och min uppladdning så är jag även en av ledarna på Team snabbares läger. Det är ett riktigt härligt gäng med både erfarna och nybörjartriathleter. Ett läger för alla skulle man kunna säga. Det är flera som ska tävla som är här, bla min roomie Cecilia Jessen, som nu har anlänt. Två proffsiga Svenska triathletbrudar på samma rum! 

Idag tog vi bussen in till Alcudia och simmade hela vägen tillbaka dit vi bor, en sträcka på ca 4000 m i skvalpigt vatten. Det är ngt speciellt med att simma öppet vatten när vattnet är turkosblått, klart, solen skiner och man kan ligga och titta på fiskar. Alla klarade sträckan (vad jag vet) och det var distansrekord för många. 

Min morgon började med morgonjogg innan frukost ackompanjerad av den vackraste rosa soluppgången över horisonten. Imorgon fortsätter äventyren! 

---

Det kryllar redan av ”race reports” från lördagens tävling så jag ska inte bli långrandig. Ni som följer de andra bloggarna som körde vet att det var vågigt på simningen, blåsigt (men inte onormalt blåsigt för Fuerte) på cyklingen och varmt och blåsigt (då var man ganska glad att det var lite svalkande vind) på löpningen. Allt var egentligen som jag förutsett. Banan har jag tränat på flera gånger och visste dess utmaningar. Men ändå, det kändes skit!

Simningen: Hängde inte med några av fötterna i början, var alldeles för ouppmärksam i starten och fick simma själv vilket gör det extra slitsamt och svårt att hålla pace. 29:32 visade tiden.

T1: Fipplar alldeles för mycket-förlorar tid.

Cyklingen: 15 watt lägre i snitt den första timmen i motvinden och onda ben. Ville bara bryta. Var jag sjuk? Kände jag mig inte lite febrig? Och hade jag inte lite ont i halsen? Är det därför det går dåligt. Nej, jag var inte sjuk och det för långt in i banan för att fortsätta ha dåliga tankar i huvudet…så jag fortsatte och det kändes bättre och bättre. 

T2: gick helt ok tiden för T1, cykling & T2 blev 3:09.

Löpning: gick ut i 4:30-pace och försökte få en god rytm de första 5 km in till Gran tarajal. Tittade inte så mkt på klockan, försökte bara komma in i löpningen. Det var tufft som fasen. Värmen, vinden och banans kupering gjorde det svårt att hitta rytmn. Flåsade som en blåsbälg men höll pace:et som en klocka. Försökte öka lite sista varvet men började frysa och må riktigt illa av värmen så slog av igen på tempot. Tiden blev 1:38 med ett snitt på 4:40 min/km tillslut.

Kom i mål på 5:17, inte lika glad över att ha tävlat som jag brukar och inte med någon god känsla i kroppen. Men jag gjorde vad jag kunde och det räckte tyvärr inte så långt. 

Gick fram till Carl, Ludde och Hampus, som hade hejat och stöttat hela racet (stort tack!!!), efter målgång. Vet inte riktigt varför, men jag började störtböla. Tåraran bara sprutade och kunde inte sluta. Känslan under racet var inte kul och med all den anspänning som jag dragit på mig under de sista veckorna gjorde att allt bara liksom släppte efteråt. Som att dra ut en propp. Jag tävlade utifrån min förmåga och form och jag är egentligen nöjd med min insats….det är bara det att jag vill så mycket mer!!! 

Sanningen är att ingen i vårt triathlonkollektiv lyckades leverera. Patrik Nilsson bröt efter att ha fått kramp i båda låren 200 meter ut på cyklingen och Nils Svensson hade stora problem med magen som kulminerade i en spyklump vackert komponerad av sportdryck, gel och slem. Så kan det gå! Lärdom är att inte vara på plats för långt innan då detta oftast bara leder till övertaggning och för höga krav på sig själv samt att det tar tid att hitta nutrition som passar under tävling med lite högre intensitet.

I skrivande stund sitter jag på flygplatsen på väg mot nya äventyr på Mallorca. 12 dagar med Team Snabbare väntar och jag ska avsluta vistelsen med ytterligare en tävling, Mallorca 70.3, en Ironmantävling på halva distansen igen. Den här gången ser jag riktigt fram emot att tävla och det ska bli riktigt kul!

---

Så har snart hela 6 veckor passerat för mig nere på Fuerteventura där jag varit på träningsläger. Många långa och hårda träningspass har jag checkat av. Nu är träningen gjord. Sista veckan är nedtrappningsvecka och sanningen är att det blir väldigt lite träning de närmaste dagarna för att få en utvilad, pigg och alert kropp inför helgens tävlingspremiär, Challenge Fuerteventura.

 Nu finns inte mycket att göra åt formen mer än att vila och göra återstående träning så korrekt som den ska. Konkurrensen är stenhård i proffsstartfältet och jag börjar faktiskt bli lite nervös! Bland damerna står duktiga tjejer som Camilla Pedersen, Anja Beranek, Simone Brändli, Daniela Sämmler och så Åsa Lundström och Maja Stage då som jag tränat med de sista veckorna. Jag och Åsa är ju som bekant kompisar från gymnasiet hemma i Ludvika så det är extra kul att ha henne här nere som sällskap både under passen och att bara kunna hänga däremellan. Dessutom har min sambo kommit ned för att heja och supporta vilket jag är jätteglad för. Det ger en trygghet och Carl är bra på att lugna ner mig när jag börjar hispa upp mig för småsaker.

Det är mycket som är annorlunda nu inför tävlingen. Jag har bytt tränare och träningsupplägget fram till tävlingsveckan har sett lite annorlunda mot vad jag tidigare varit van med. Framförallt har jag cyklat mycket distans men alla hårdare intervallpass har varit korta och intensiva. Jag hoppas att förändringarna i upplägg lett till det positiva och mer power i benen. Jag har heller aldrig kommit igång så snabbt efter min senaste Ironman, som jag ju körde i Florida i November. Hade kravlös träning i november och december, utan tränare men i januari både flyttade jag och satte igång med nya tränimgsscheman. Grundträningen har jag sedan både kört på Fuerteventura och i Östersund,vilket ger ganska skilda förutsättningar. På Fuerte: värme, sol,100% triathlonfokus, långpass i kortkort, löpning i lätta kläder och utesimning. I Östersund: källarcykling, MTB, kyla, löpning med iskalla ben och simning med simklubben Ägir. Sist men största förändringen är att jag har varit tjänstledig från jobbet för att bara ägna mig åt träningen. Det har gett bra förutsättningar för kvalitetsträning men även utrymme för bra återhämtning mellan passen.

Det är många nyheter för mig så det blir extra spännande att se vad jag kan åstadkomma med kroppen på lördagens tävling. Nervositeten beror helt eller delvis på att jag hoppas att ovanstående gett mig ett litet lyft men jag vet samtidigt att inga mirakel sker på 3-4 månader så mina krav på mig själv är ganska orimliga. Pratade med coach Björn Andersson och blev genast lite lugnare. Det får gå som det går helt enkelt!

Tävlingen går på halva ironmandistansen vilket innebär 1900 m simning i havet (fyllt av brännmaneter!), 90 km cykling (uppför några berg, nedför dalarna och i en vansinnig blåst) och detta toppas med 21 km kuperad och blåsig löpning. Efter Mallorca 70.3 sade jag att jag ALDRIG mer skulle tävla där cykelbanan var kuperad (berg). Nu står jag inför inte mindre än två stycken halva ironmans på bergig cykelbana. Bra jobbat Emma! Det blir inga personliga rekord satta här i helgen. Det är en riktigt tuff bana. Så tuff bana har jag aldrig tävlat på men som tur är har jag tränat i blåsten och på de kuperade banorna sedan 15 mars. De bruna bergen, i kombination med vinden, har flera gånger sugit musten ur mig de första veckorna, men skam den som ger sig! Backarna och vinden har överlevts och nu bekymrar de mig inte lika mycket längre. Samma sak på löpningen. Första veckorna sprang jag utan att titta på min Garminklocka, sista veckorna har jag faktiskt kunna hålla mitt pace utan att forcera så nog har det blivit bättre. Det kommer att bli fridens fröjd att springa på Mallorca sedan!

Nu har jag inte tid att skriva mer…jag måste vila!

After swim med Åsa.

Lite kaffehäng med Åsa och duktiga danska triathleten Maja Stage.

---