Inför första hinderloppet

Man kan ju alltid hoppas på det. Att det där med åldern för något bra med sig ännu och att det är många år kvar innan det börjar gå utför. Just nu tror och hoppas jag att jag är 24 år snabbare än då jag föddes en tråkig eftermiddag den 4 juni 1989. Idag firar jag med två lätta pass och en hel del rosa bakverk. 

Och då jag ser den här bilden från förr i tiden så hoppas jag att jag har blivit lite mera intelligent också. Jag har åtminstone slutat med att gå runt med sniglar i koppel.

Min tid i Stockholm närmar sig sitt slut. I helgen flyttar jag tillbaka till Finland. Jag har fått frågan om hur det känns flera gånger och svaret är enkelt; kul att komma hem, trist att åka härifrån. Allt har sina för- och nackdelar. Jag vet, ett svar kan inte bli tråkigare än så men nu råkade sanningen vara lika tråkig som den dagen jag föddes. Lite sådär halvmulen. 

Hemflytten börjar med tävling. Jag sticker direkt iväg till östra Finland och Joensuu för att årsdebutera på paradsträckan. Det är hinderlöpning som gäller och trots att det är min första tävling och att jag inte hoppat över en enda häck eller ett enda hinder (mera om det i ett annat inlägg) sedan FM i augusti ifjol så är målen skyhöga. Jag tänker inte säga exakt vilka tider som rör sig i mitt huvud men jag kan säga så mycket som att om jag inte klarar A-gränsen till VM, 9.43 (9.43 är också mitt pers), så blir jag riktigt besviken. Oavsett om det blåser orkan, regnar håriga månster och vattengraven har frusit till is. Det ska gå.

Träningarna går bra. Benen är dock lite slitna ännu efter förra torsdagens superpass. Inte sådär så att jag har problem med att springa mina pass på de planerade tiderna utan mera så att benen gråter en skvätt i uppförsbackarna. Jag har förälskat mig i skogarna bakom Hammarbybacken och kring Hellasgården och det är lite av ett problem. Jag springer nämligen allra helst på de smala, kruviga, kuperade skogsstigarna med rötter, stenar och leriga gropar överallt, vilket leder till att benen blir slitna av att klättra över klippor, fotlederna som är väldigt överrörliga från förr slår nästan knut på sig själva då jag trampar snett konstant och mitt normala distanstempo kring 4.30 varierar mellan 5.00 och 7.00. Inte alls idealiskt och inte alls sådär återhämtande som benen vill. Men det är ju så förbannat roligt. Tur för kroppen att jag flyttar hem om några dagar. 

Och så att ni ska slippa undra så har jag skrivit svar utan frågor åt er här:

1) Jag vet inte vad jag ska göra i höst. Kanske Vasa, kanske Stockholm. Det beror på hur det löser sig med jobb, boende, sponsorer och liknande. Lyckas jag inte med någon av dem så blir det besvärligt. (Den här punkten kan ni copypastea och göra flygblad av, tack tack)

2) Sambon och jag pendlar lite i sommar, vi ser inte det här med att bo i olika land som ett problem. Det löser sig.

3) Jag kommer mestadels att tävla i Finland i sommar men troligen också Irland, Ryssland, Sverige och Frankrike. Jag representerar Finland och det kommer jag att göra under hela min aktiva tid. (Jag är inte mutbar på den punkten). Jag räknar givetvis med att alla mina läsare hejar på Finland på Finnkampen på Stockholms stadion på hösten sen. (Observera hur många ”på” jag fick in på samma rad. Imponerande.)

4) Jag kommer att fortsätta blogga här, även om jag byter land. Risken finns ju att jag råkar slänga in lite finska ord ibland, mutta ei se haittaa. On vaan hyvää jos tekin saatte oppia vähän suomea. 

5) Angående punkt 4. Jag är alltså inte tvåspråkig. Jag kan inte flytande finska. Jag kan bara lite. 

Jo, typ så. 

Nu ska jag gå och baka någonting knallrosa. 

Sandra

---

”Vad tycker du att är jobbigare, Stockholm marathon eller Lidingöloppet?”

”Men marathon är alltså din huvuddistans?”

Efter dendär Lidingöloppssegern så tror halva Sverige att jag är långlöpare och satsar på marathon. Eller åtminstone på millopp. Men icke. Jag har aldrig sprungit ett marathon och jag kommer aldrig att satsa på att bli riktigt bra på marathon. Så enkelt är det. 

Men visst lockar det. Inte att springa marathon, utan att springa Stockholm marathon. Min fina mamma brukar springa. Ett drygt tiotal gånger har vi suttit hemma och hejat på henne framför tv:n. Min fina mamma har också, efter att ha jagat fyratimmarsgränsen i flera år, lyckats med att komma i mål på tiden 4 timmar och 1 sekund. Det är rätt skickligt. (Men något år senare grejade hon gränsen, med marginal!) Att sitta framför tv:n och heja är ganska trevligt, man missar inget. Fast man blir ju rätt taggad på att springa själv. Det ser så förbannat kul ut. Speciellt ifjol. Då sprang inte mamma. Men ändå, tänk känslan efter att ha tagit sig igenom det där loppet. Alltså inte den fysiska känslan för den hade nog gett upp, men mentalt. Wow.

Imorgon springer tyvärr inte mamma. Och inte jag heller. Men i år kommer jag åtminstone att vara på plats, och det är ju ändå inte brist på folk att heja på. Sambon springer, farbrodern springer, träningskompisen springer, grannen springer, alla bekanta twittrare springer, adeptens fru springer, mina bloggrannar här springer och alla andra springer. Förutom jag då. Men man kan inte få allt. 

Och jag ser ändå massor framemot morgondagen. Löparglädjen, folkfesten, stämningen, kämparglöden och tröttheten. Oj vad jag ska njuta. Och om jag ska springa kors och tvärs och heja på alla hela dagen imorgon så lär jag åtminstone få ihop ett halvmarathon eller så.

Det blir kul. Och någon gång ska jag själv springa. Kanske år 2017. Och då ska det gå under 2.45. I marathondebuten. Svårare än så är det inte! Det märks väl inte på mig att jag aldrig sprungit en mara?

Så ska jag avsluta inlägget med att säga att allt är bra. Senaste veckan har jag hunnit med en hyfsad snabbdistans, ett banpass fyllt av skoskav och skolbarn, ett långpass i skogen i ösregnet och ett jäkligt hårt banpass på sollentunavallen. Plus en massa kilometrar däremellan. 

Löpning.

Så jäkla härligt.

Ibland.

Sandra

---

I går på förmiddagen åkte jag till ett av mina många hem, Arlanda. Som vanligt kom jag dit för tidigt men hade turen att få göra en intervju/undersökning med en gubbe som ville veta precis allt om vad jag gjorde på Arlanda. Jag svarade så jäkligt jag kunde och jag tror att han ångrade att han över huvudtaget hade sagt hej åt mig. Men jag fick i alla fall tiden att gå.

Väl framme i Oslo så hoppade jag in i en bil med två norska killar och en chaffis. Jag hade glömt hur svår norskan var och killen brevid mig pratade så mycket att jag till sist inte grejade mera utan var tvungen att ta en mental paus och ringa morsan. Den norska killen var inte otrevlig eller så, det var mest jag som kände mig dålig då jag fick fråga ”va??” minst två gånger per mening.

Chaffisen släppte av oss vid idrottshallen brevid sportplanen. Jag fattade noll. Ska vi sova i en idrottshall? Dum som jag är så lät jag bli att fråga och först då jag kom in i det tomma omklädningsrummet fattade jag att något var fel. Där fanns inga sängar! Jag tog ett snack med chaffisen som lyckligtvis var kvar och han sa att det var ett missförstånd. Givetvis skulle jag till hotellet.

En halvtimme senare var jag framme och receptionisten suckade över att behöva anstränga sig 1 min för att jag skulle få checka in. Jag bodde tillsammans med en tjej som representerar Nederländerna. Hon verkade snäll men vi pratade inte desto mera. Istället käkade jag min lunch (hade missat riktigt lunchen då jag kom så sent till hotellet), yoghurt och äpple och hon tittade frågande på mig och frågade ”breakfast?”. Jag suckade inombords och svarade ”yeah!” och fick en konstig blick. Sen sov hon och jag kollade film.

Då jag skulle gå in på toaletten för att fixa frisyren och dränka mig i liniment innan vi skulle åka till stadion så frågade tjejen mig något. Jag uppfattade inte exakt vad men det var någonting om ifall hon fick använda golvutrymmet brevid min säng och det var klart hon fick. Då jag väl hade fixat klart min tävlingsfrilla och kom ut i rummet blev jag lite förvånad. För där satt tjejen på knä på en sjal, med klänning och en annan sjal på huvudet och mumlade och bugade mot Mecka. Det är väl egentligen inga konstigheter med det men jag var inte riktigt beredd på det och har liksom aldrig upplevt det så där nära. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig så jag plockade snabbt ihop mina grejer, flyttade mig till andra sidan om rummet och försökte se ut som att jag var jättevan vid situationen och själv just varit inne på toan och bett mina egna böner.

Efter lite krånglande kom vi oss i väg till stadion. Om man nu får kalla en sportplan med 6 löparbanor och en minimal läktare för stadion. Det hade ju utlovats ösregn men lyckligtvis hade det slutat. Och ersatts av hårda vindar. Jag skippade direkt alla mina taktikplaner. Det kändes onödigt att dra några extra metrar i de där vindarna. Nä, idag skulle det jagas ryggar.

Benen kändes galet bra innan loppet men inte huvudet. Eftersom jag inte tävlat sedan finnkampen i höstas så kände jag mig väldigt obekväm. Jag kände mest att jag måste vinna över den och den och jag måste visa att jag är i form och springa en bra tid, vilket kändes mer eller mindre omöjligt med tanke på vädret och jag måste måste måste en himla massa annan. Det är aldrig kul då man känner så. Jag ville bara att allt skulle vara förbi. Vad fasiken hade hänt med hon där Sandra som alltid står och flinar på startstrecket?

Starten gick och jag fick en bra position efter haren och norska Karoline Bjerkeli Grovdal (grymt duktig löpare, sprang ca 9.30 på hinder som 17åring och har många junior-EM-medaljer och sprang bl.a. 31.30 (!) på 10.000m ifjol) och höll mig tätt i rygg. Efter 300m hände något roligt. Himlen bara öppnade sig och det hällde ner vatten. Jäklar vad det började regna. Men det var bara att köra på. Första kilometern gick på 3.00-3.01 nånting och steget kändes så jäkla bra. Holländskan (tjejen jag bor med alltså) gick om mig och la sig bakom Karoline och haren hoppade av i jakt på morötter eller regnskydd… eller något. Ett par gånger tappade jag någon meter till toppduon men för en gångs skull lät jag bli att fega, och tog istället i lite extra och jagade ikapp dem igen.

Loppet kändes ojämnt och motvindsrakorna gick förvånansvärt långsamt. Vindarna kändes inte så jäkliga tyckte jag. Men samtidigt så hade jag en rygg framför mig också. Då det var ca två varv kvar, eller om det var ett, så stack holländskan iväg och jag försökte inte ens svara. Karoline var fortfarande mellan oss och jag höll hennes rygg i stället. Jag visste att jag spurtslår henne vid behov. Så efter 2900m tackade jag för ryggen och pressade på och kom i mål 2 sekunder före henne. Holländskan kom i mål på 8.57 (bönerna blev hörda) och min tid blev 9.04,75.

Bra lopp, bra taktik, bra känsla och bra resultat med tanke på väder, träningsbakgrund och att det var första loppet.

Nöjd med prestationen? Ja, det tror jag väl att jag är. Men bättre kommer det att bli.

Härmed förklarar jag säsong 2013 öppnad!

Sandra

---

För det första vill jag be om ursäkt. Mina fantasiska bloggläsare har skrivit kommentarer om att de gillar att jag är ärlig och lite bitter men att jag skriver lite för sällan. Men jag tror faktiskt ändå inte att de ville ha två supersura inlägg på två dagar. Förlåt för det, jag har lugnat ner mig nu. Men jag var åtminstone ärlig.

Som jag redan skrev gick mitt sista hårda pass inför morgondagens tävling åt skogen. Det var i lördags och jag var taggad till tusen. Passet var hårt men långt ifrån omöjligt. Även om det var onödigt kallt och blåsigt så blev jag ändå glad då jag insåg att det var sidvind på rakorna, dvs endast drygt 50m medvind, men inte mera motvind än så heller. Och tusingarna gick fint, lätt och någon sekund för snabbt. Men sen var det slut på det roliga. På bara någon minut blåste det upp och nu tog sidvinden på så mycket att det var mer eller mindre motvind 350m per varv. Tack och hej lyckade träning. Men jag hade sett framemot passet för mycket för att vara smart så jag försökte ändå hålla de planerade tiderna, istället för att anpassa mig efter vädret. Resultatet blev rätt bra tider men en död kropp. Jag gav allt jag hade de sista intervallerna och sen började benen gråta. Redan på det lätta kvällspasset efteråt kände jag att benen var riktigt trötta.

Men ibland lär jag mig faktiskt av mina misstag. Söndagens pass körde jag helt och hållet på känsla. Det skulle vara ett återhämtningspass och på återhämtningspass ska klockan ignoreras. Gårdagens två pass körde jag också riktigt lätt men benen kändes fortfarande sega. De avslutande lätta 10x100m igår blev inte lättare av den hårda motvinden heller. (Nejdå, jag är inte alls bitter på att ni har högsommar hemma i Nykarleby). 

Dagen innan tävling brukar jag i vanliga fall köra ett kvällspass. Några uppvärmningskilometrar och sen tre eller fyra intervaller av olika längd, helst på bana med spikskor. Idag körde jag istället ett förmiddagspass. Jag vaknade som vanligt i morse, småseg med täppt näsa och huvud, så som det har varit i fem veckor nu. Kroppen vaknar inte till liv och min vätskeupptagningsförmåga är ickeexisterande (Tar gärna emot tips angående det problemet för det börjar bli lite besvärligt. De tre alternativ jag har nu är 1) sluta dricka (och inte orka träna alls), 2) dra på mig en blöja innan träningen (skulle inte vara snyggt under tightsen) eller 3) bli man (känns lite väl komplicerat)). Jag körde ett riktigt kort distanspass, kissnödig och med segt huvud. Men då jag riktigt började känna efter så var benen faktiskt riktigt pigga. Det krävde fyra lätta pass men det var det värt. Och stegringsloppen efteråt gick galet bra. Den löpkänslan, den tar jag med mig till imorgon. Att det har gått segt några dagar ignorerar jag, det har ingen betydelse, det bryr sig inte kroppen om imorgon, såvida jag inte låter den göra det. Jag känner min kropp. Det kommer att bli skitbra!

Norge, ösregn och 20 löpare. 3000m. 

Jag vill gärna inleda min säsong med ett fint resultat. Mitt utomhuspers ligger på klena 9.20 medan inomhusperset från 2012 är 8.59. Men det utlovas ösregn och ösregn är svårt. Skönt men svårt. Men det är inget jag kan påverka. Jag kan bara springa snabbare än alla andra. Och det borde inte vara så svårt. Regn och dåligt väder är av någon anledning alltid värre för mina konkurrenter än för mig.

Nu är det vila resten av dagen och så flyger jag till Oslo imorgon på förmiddagen. Loppet går 20.00 på kvällen och information hittar ni här: http://www.friidrett.no/hyundai/brandbu/Sider/Brandbu.aspx

Uppladdningen inför tävlingen har inte riktigt sett ut som vanligt. Men jag tror på det. Jag tror på att våga ändra rutiner. 

Jag är redo.

Hej säsong 2013!

Sandra

---

1) Jag hade ett hårt banpass igår. Det tycks finnas förvånansvärt dåliga löparbanor i Stockholm. Finns det över huvudtaget bra banor förutom på stadion? Körde på Kärrtorp igår och de banorna var både söndriga, lappade och stenhårda. Det spelar egentligen inte så stor roll, hårda banor är sköna. Men ibland är nya, fina banor roligare. Gårdagens pass förstördes av svinhårda sidvindar och en krasch med en fotboll. 2x1000m + 2x800m + 2x600m. Tiderna var ok men känslan precis allt annat. Missnöjd.

2) Fick äran att se Fin-Swe matchen i Globen. Happ. Första perioden var ju kul. Sen var jag bitter över orättvisan. Finland var ju inte ens dåliga. Och Sveriges mål kom i powerplay eller tomt mål. Så jäkla onödigt, sånt hade man ju kunnat förhindra. Varför fick inte jag vara med? Lite antiklimax att sitta i Globen och inte få uppleva ett enda finskt mål. Missnöjd.

3) Kollade lite på Eurovisionen på kvällen trots att jag inte är så intresserad. Jag höll inte på Finland för jag tyckte inte att de var bäst. Dock mycket bättre än vi brukade vara. Och mycket bättre än andra bidrag. Dock hamnade vi som vanligt typ längst ner på listan bara för att vi är Finland. Trist.  Sen blev jag väldigt upprörd över svenska kommentatorernas kommentar ”åh en ynklig 4p från Finland”. De glömde visst att svenskarna gav oss 0p. Missnöjd. 

Men det matcher och tävlingar som ägde rum igår kunde jag knappast påverka. Istället har jag en säsong framför mig. Och där har jag själv möjligheten att representera mitt land och se till att vinna över de länder jag vill. 

Ni svenskar som jag känner, jag tycker om er! Och säkert många jag inte känner också. Och det finns mycket bra här i landet. Men ibland blir jag lite trött och saknar mitt Finland.

Dagens hockey dissar jag. Bronsmatch? Vad är det roliga i tävlingar som inte går att vinna? Och finalen.. förlåt men.. Heja Schweiz! 

Men nu är det dags att sluta vara bitter och springa lite istället. Jag har ändå en säsong som börjar om tre dagar!

Har jag några läsare kvar nu?

Tack och förlåt.

Sandra

---