Happy now
Det är så bra nu! Så så bra. Nej jag är inte i mitt livs form, faktiskt långt därifrån, det är inte smooth sailing på jobbet, jag är inte helt rehabbad, har inte vunnit på lotto, mår flera gånger per dag (och borde göra) urdåligt över världsläget. Vi har inte bytt knopparna i köket, jag har inte gjort ett enda fotoalbum sen första barnet föddes, har en trasig höstjacka, gula torra blommor, min persilja jag odlat dog och att-göralistan är en salig röra av post-itlappar.
Men det är så så bra nu. Så mycket bättre än det varit på länge.
Mina barn mår bra. De är glada. De är harmoniskt vilda, sover gott. Trygga. Inga utbrott och galentrots utan de är liksom sköna gosiga brudar med massa påhitt. Den lilla går stabilt så vi kan göra lite saker utan vagnen. De är friska och ..ja det är bara, precis som vanligt, helt underbart att vara mamma till dem.
Min bästman mår bra. Allt är bra just nu. Prover bra. Inga sjukhusbesök. Ingen oro just nu. Just nu allt bra. Vi är löjligt nykära fast vi varit tillsammans ett bra tag nu.
Familjen mår bra. Lillkusinen växer och mår gott. Vi är på väg till landet till faster och en mysig hösthelg, den bästa årstiden, i Värmland med krattning, bakning, ridning, löpning, mys och utehäng.
Jag mår bra. Jag har haft en tuff månad när jag insett att min kropp också kan få krämpor. Utredningar, prover och väntan. Något var knas men det var inget farligt. Och min rygg/bäckenrehab går äntligen åt rätt håll. Jag blir bättre och bättre för varje vecka. Jag förstår hur allt hänger ihop. Jag har fått hjälp som gör att smärtan försvinner successivt. Jag vågar börja tro att jag kan springa långt igen.
Jag har ett jättespännande jobb. Det är utmanande och det finns hur mycket som helst att göra men jag är superstark i att bryta och gå hem. Inte jobba över en endaste timme på mina 80%. Stänga av och tänka att ”resten gör jag imorgon, jag är klar för idag”. Säger nej nej nej till massa spännande saker som inte skulle vara spännande om det skulle in i min kalender och skuffa undan tid med mina barn. Jag kan göra sånt där sen. Allt måste inte ske nu. Har trygghet i att jag inte kan bli omtyckt av alla om jag ska göra något nytt. Att jag lärt mig be om feedback och tydlighet så jag får en trygghet i att jag gör rätt saker. Förstå att om jag inte får det så kan jag inte kräva av mig själv att ha planen helt solklar för vad jag ska göra och vad som förväntas. (Vilket jag nästan kan se som en möjlighet ibland).
Jag blev inte klar den här veckan heller med listorna, det blev inte så mycket träning som jag tänkte, det blev mer sötsaker än jag tänkte.Och jag vet defintivt att den här situationen inte kommer bestå.
Och det är superlätt att, när det är bra på alla viktiga fronter, så börjar man istället tänka på allt det sekundära som man också har i bakhuvet att man ska hinna med eller förbättra. Som med en skada: först oroar man sig för att bli hel så man kan träna och sen när man väl är hel så oroar man sig för att träna tillräckligt mycket.
Samhället och allt vi matas med i media är ju inte direkt organiserat så att vi ska känna att det vi har räcker. Det är förändring, att byta ut, förbättra och konsumera som allt bygger på. Ingen utom vi själva tjänar på att vi säger att nu, nu låter jag det vara såhär. Nu är det bra. Jag är nöjd.
Och med mitt trackrecord så vet jag att något kommer hända. Något som tippar allt över ända.
Men just nu. Nu. Är allt bra. Jag är så glad att jag lärt mig (mycket med hjälp av Mindfulness som jag återupptagit) det här nu. Att orka leva med föränderlighet. Och hålla fast i det som är bra. Happy now!

