Full on life

Jag är fortfarande helt tagen av gårdagens samtalskväll med Dr Mukwege med flera. Av mötet med denna fantastiska, ödmjuka och så starka person.

Något som återkom flera gånger under kvällen var det här med att våga vända sig mot det som är mörkt. Våga tala om det. Våga belysa det som inte känns bra, som inte är vackert, som är fel. Våga se det även fast man vet att man inte kan göra det ogjort. Göra det osant. Ta bort det. Att våga göra det man kan.

En enskild människas arbete kan ses som en droppe i havet mot all världens ondska. Men att en person börjar, får ofta fler att följa. Tänk om fler vågade börja.

Panzi byggdes 1999 och Dr Mukwege berättade att folk trodde de var helt tokiga- bygga sjukhus i rådande krig? Men några såg det som hopp också, hopp om fred: Bygger man ett sjukhus  mitt i rådande krig, kanske man vet något om att det ska bli fred?

Vi har alla mörker i våra liv. Kanske är det trassliga relationer, eller ickerelationer som gnager inom oss. Kanske något vi inte tycker om hos oss själva. Kanske är det att vi väljer att inte se alla de i Sverige som inte har ett hem att få ågren över för mycket knäck i. Kanske är det att vi känner att vi inte orkar vara konsumentsmarta utan överkonsumerar och förtränger den påverkan på miljön och samvetet vårt liv har. Kanske är det bara sjukt stela vader som vi bara inte orkar börjar stretcha- bättre ignorera!

Kort och gott. Vi har mörka rum i vårt liv som känns för stora att ta sig an i sin helhet.

Dit. Till något av dina mörker. Ta med dig ett tänt ljus. Kanske är det ett telefonsamtal, ett sms, en källsortering, en donation, en varm kaffe och en lussebulle till han/hon som sitter utanför tunnelbanan. Det är ett tänt ljus i ett mörker och ett tänt ljus i ett mörker syns tydligare än i ett upplyst rum. Det syns av dig och det syns av andra.

Gå dit där mörker är och tänd ett ljus.

Bild från fotoakuten.se

---

Klockan 17.30-17.45 hade jag en värdefull kvart bokad för Tjejmarathon med vår största förebild-Dr Mukwege.

Han har varit i Stockholm för att motta Right Livelyhood Award men även diskutera och arbeta med påverkansarbete för att än mer öka omvärldens kunskap om kriget i Kongo och hur vi i omvärlden kan påverka. Så länge vi inte ifrågasätter varifrån våra mineraler kommer och hur de kom hit finns en enorm drivkraft för både ”blood diamonds” och även mineraler.

Han har varit i radio, i riksdagen, signerat böcker osv och sa att han var stärkt inför 2014 men att det hade varit en hektisk vecka. Jag kommer förstås skriva mer på Tjejmarathonbloggen om vårt korta men intensiva samtal!

Han är så varm, stark och genuint intresserad. Han visste precis vem jag var och skrattade gott åt medaljen han fick – utan att springa de 53 kilometerna!

Klockan 18 började så en konsert/ceremoni, diskussionskväll med Dr Mukwege, representanter för PMU och Läkarmissionen samt Timbuktu som själv varit på Panzisjukhuset. Det handlade mycket om att göra gott trots att mörkret verkar vara igenonträngligt. De pratade om ”Panzi-andan” som var den styrka och det driv som kvinnorna, trots allt de utsatts för, uppvisar och som inspirerar och driver både Dr Mukwege och de andra som jobbar där.

Vi höll först en tyst minut för Nelson Mandela som även hyllades av Timbuktu med låten ”Alla vill till himlen” på slutet.

De berättade om en ”mama Ester” som arbetar där och vårdar kvinnorna och får ta del av deras frukstansvärda öden. Hon ”älskar dem friska”. Den biten, är så viktig. Att fokusera på det positiva- på det som går att göra.

Sen visade de en film från sjukhuset och då brast det totalt för mig. Alla dessa kvinnor, vackra färgglada kvinnor och alla dessa små barn! Filmen visade Dr Mukwege som bad en bön innan han började operera en kvinna. Den visade barn som fick mat, kvinnor som fick vård i stora salar. Som verkade leva nära varandra. Som såg starka ut. Som är starka. Som fött flera av sina barn ute i byar utan tillgång till hälften av det som vi klassar som basal medicinsk utrusting. Och sen utsatts för övergrepp så fruktansvärda vi inte riktigt förstår dem. Kanske mist sin man och mist sitt sociala sammanhang.

Jag tänkte väldigt mycket på det kommersiella många håller på med runt barnafödande och graviditet i Sverige. Hur vi som har tillgång till medicinsk vård och hygien vilket vorde liksom vara nog istället hittar på massa lullull att fokusera på. För att vi har det lite för bra ibland och tar det för givet. De här kvinnorna skulle nog tro att vi tappat det om vi berättade om allt det finns att konsumera runt det mest naturliga i världen.”Dreamfeeding” var det senaste jag hörde idag. Hjälp. Fokus. Perspektiv.

Det var enormt inpsirerande att höra drömmen om fred. Att Dr Mukwege ser sig själv som en tjänare i Guds namn. Det här är hans kall. Hans driv. Han struntar i priserna. Han vill jobba vidare och se att det blir fred och när det blir det önskar han att sjukhuset får vara ett dit kvinnor kommer för att föda barn så som det ska gå till. Inte operera småflickor med underlivsskador efter våldtäkter.

Timbuktu uppträdde som avslutning och det var en väldigt positiv inspirerande stämning. Precis vad jag behövde just nu när arbetet med Tjejmarathon drar igång igen. Inspirerad. Motiverad.

---

Hej!

Den här bloggen publiceras från och med igår både på Fitness Lifestyle och Runners World. Men den flyttar till Runners så du får gärna styra om adressen dit i din läsare redan nu!

Och varmt välkommen om du är en ny läsare som undrar vad det här är för en tjej som ramlat in bland bloggarna här på Runners World. Presentation kommer men i korthet så är jag en relativt nyfrälst löpare som på gott och ont fastnat för riktigt långa lopp bortom maratondistansen och ser fram emot att fortsätta bli bättre och bättre i flera år framöver. I år blev det vinst i damklassen på TEC 100 miles och BRR 100 miles men året avslutas med en känsla av att inte fått ut allt ur kroppen.

Jag blir fortfarande lite förvånad när folk frågar om ”jag springer på vintern”. Förstår faktiskt inte vad problemet är någonstans överhuvudtaget. Snacka bra träning. Här kommer tre lösningar och tre motivationsfaktorer.

1) Pannbensbygge Ni som tränar för ultralopp- grattis! Vintern erbjuder ypperliga tillfället där bekvämlighetszonen är långt bort i fjärran. Det är kallt, det är mörkt, halt och kroppen känns rätt stel. Det tar emot helt enkelt och det är rent ut sagt så djefla bra att ta sig ut nu. Bygg mental styrka och jag lovar- du känner dig starkare när du kommer in efter ett långpass med nyllet inramat av frost.

2) Löpteknik Skit i broddarna några pass (eller jämt, fast oh de är bra ibland!) och känn hur du tvingas upp på framfot och får springa på het kol fast Swedish winter style. Kika här . Dessutom så finns det inte många lopp som liknar ett löpband så lägger du all löpträning på löpband så är det många små rörelser och muskler som inte får jobba och som sen måste ”läras upp” igen till våren.

3) Du kommer ut. Du blir friskare och lyckas du lägga löppassen i dagsljus får du lite med av det också!

4) Värm upp lite extra för det tar lite längre tid och förstå att det är helt rimligt att det känns lite huttrigare!

5) Ta inte för varmt på dig, Men ta gärna med något att dra på extra på huvudet, runt handleder eller runt överkroppen om det går. Risken med att klä sig för varmt är förstås att börja svettas onödigt mycket och svetten blir sen kylande.

6) Det är något magiskt med att trampa fram i ett vintermörkt land och sen komma in i värmen. Det bara är så. Ta mig på orden.

Löpning är löpning oavsett säsong. Den har olika charm året runt.

Igår var jag förberedd på att den här #Sven skulle ställa till med lite cirkus på mitt pass ut till min mamma i Järfälla. Lillan och N åkte i bilen. Så fiffigt så.

.Jag tog mina Inov-8 Xtalon 190 (de nya hela!) och ett par vanliga strumpor (såna där med blommor på ni vet) Trimtexjackan som stoppar allt och så en buff att dra upp.

Det blåste en del. det gjorde det. Det gjorde inte så mycket men man skulle nog haft glasögon på för det blev lite suddigt i ögonen av snön som slog rätt in. Det var inte kallt eller så och bara riktigt skönt att trampa av ett 12 kilometerspass i distansfart.

Maten smakade riktigt gott. Och pepparkaksdegen jag gjort. Erm. Jo. Men den var god den också.

Idag är veckans vilodag och imorgon ska vi se vad vi kan få till för pass. Gissar att jag hamnar i Ursvik….

---

Idag hade en av våra avdelningar en ”hälsoaktivitet” och jag fick anordna den! Jätteroligt! Mest har jag den här veckan suttit med pannan i djupa veck och försökt tänka långsiktigt och strategiskt men ibland behöver hälsoarbetet inte vara så svårt att göra en insats i- just för att det är så brett.

Att röra på sig i dagsljus, äta en bra god och nyttig lunch och umgås under avslappande former med kollegor är hälsosamt på alla sätt och vis.

Idag tog vi en cirka 40 minuter lång rask promenad tillsammans innan vi åt en matig sallad jag beställt med råris, fetaost, rödbetor, bönor, spenat, ruccola och kycklingfilé med en vinegrettdressing med olivoljebas till. Och så pratade jag lite om vad som är bra med just tex råris, rödbetor, grönsaker generellt och lite om hur mat faktiskt är medicin! Hur råris till vissa ämnen innehåller 200 gånger mer i jämförelse med ett vitt polerat ris, att grönsaker faktiskt kan vara smärtlindrande osv.

Jättetrevligt och ett mysigt sätt att avsluta arbetsveckan. Jag ser fram emot att springa i utmaningsväder i motvind i eftermiddag. Att komma in känns mycket skönare när man varit ute och speciellt i busväder. Baka pepparkakor med Risiskrutti och titta på På Spåret med namnsdagsbarnet tillika min underbara fästman och som alltid en mysig helg med både ledighet men även jobb. Det är #livspussletdeluxe.

Hoppas du har en fin helg framför dig!

---

Jag har stött på patrull i att följa Jävligt Jobbig Julkalender. Jag har problem att följa program över huvudtaget så det var ingen förvåning direkt. Vet inte hur jag tänkte.

#50 löppass på 100 dagar däremot är inga problem. Just nu skulle jag gärna springa varje dag. Träna varje dag också. Och funderade på om jag skulle ha det som min lilla kalender.

Men jag behöver inte ha det som tvång. Jag tränar så gärna ändå. Rör mig så gärna.

Och de dagarna man inte uppar pulsen så kan det vara väldigt bra att jobba med rörlighet. Speciellt nu de kalla dagarna den kalla perioden.

Så. Utan att det känns som ett tvång så siktar jag på att ägna minst 15 minuter åt kroppen varje dag. 15 minuter rörlighet eller avslappning de dagarna jag inte springer. Eller de dagarna också. Alltså något varje dag helt enkelt.

Den här veckan har jag fått till riktigt bra pass:

I måndags sprang jag till dagis från jobbet. 8 kuperade kilometer i bra fart.

Tisdag joggade jag in 7km. Till dagis snabbare 7 km.

Igår sprang jag dryga milen med Running Sweden som hjälptränare i 5-5:20 fart runt Hagaparken. Cyklade dessutom till och från jobbet.

Idag joggade jag 2 kilometer som uppvärmning och körde sen ett kort effektivt styrkepass utanför huset:

3 set armhävningar växlat med  3 x 40 skridskohopp

3 x rodd med kettlebell växlat med airsquats med spark

3 x set axelpressar växlat med 3 minuter dynamisk planka.

DONE. Redo att gå in och  göra middag och pepparkaksdeg.

Imorgon är planen att ta mig an #Sven och springa rakt norrut hem till min mamma medan N och Skrotmos åker bilen. Lördag är det rörlighet och söndag blir det något löppass någonstans innan konserten i Filadelfiakyrkan! 

Dagens lästips? En av de störtsköna brudar jag löpcoachar nu. Enormt kul att få vara med från början och känna terränglöparglädje rätt igenom veckorapporterna. Go girls! Här hittar ni Anna

 

---