Fredagsflow

För mig är att vara frisk inte avsaknad av sjukdom. Att vara frisk är att ha energi hela dagen och sova gott på natten. Att orka med att vara 100% på jobbet och orka med att kånka en trött och kramig 3-åring upp för backen från dagis. Både vilja och orka leka och svara på triljarder med frågor om allt från var morfar är i himlen till vad poliser gör. Kunna låta kroppen få visa vad den går för nu när jag inte måste ut och plocka bär och jaga för att få hem mat till mig och mitt barn.

Se frisk ut. Ha en glad mage invärtes snarare än ett rutmönster utvärtes. Stark rygg. Smidig kropp. Snygga naglar och fin frisyr däremot bryr jag mig inte om.

Precis som min älskade Iphone så är jag 100% laddad på morgonen men vid kvart i tio på kvällen är det hög risk att både jag och telefonen slocknar av urladdat batteri. Men då har vi kört med full prestanda hela dagen. Så vill jag leva. Så lever jag. Det funkar för att jag tar hand om mig. Fysiskt och mentalt.

Jag har ett långt inlägg i pipen (man får inte säga så jag vet men jag är född 79, den ironiska generationen) om vad jag tycker om ”elitwannabies” ”elitmotionärer” upplevd utanförskap på jobbet där chefen hetsar och kickoffen är ett crossfitpass. Det kommer.

För mig är perspektivet glasklart. Det finns inga måsten i min träning. Det finns en strävan efter att nå en känsla där jag samarbetat fysiskt och mentalt och sprängt en gräns som tidigare upplevdes som max. Och sen spränga den igen. Kanske genom att springa längre, kanske genom ett triathlon och kanske genom att springa fortare? (hemska tanke).

Jag tror jag behöver röra mig mycket för att kompensera för mitt stillasittande jobb, jag njuter av att vara utomhus och träningen ska vara njutning och inte plåga. Därav få inomhuspass. Punkt. Period.

Det finns en otroligt hög medvetenhet om att kunna gå till en naprapat och få behandling för att man har lite småproblem i någon led någonstans för att man på fritiden tar sig tid att ränna runt i tunna skor i skogen- det är ett så fett ilandsproblem så ister framstår som smalmat.

Det finns också en glasklarhet i att om det går att kombinera det här självförverkligandet med att inspirera andra att göra något för att må bättre, så vill jag göra det.

Med det sagt så kan jag berätta att jag tog ett steg närmre optimal hälsa imorse när jag lite hux flux hamnade hos goa norska Heidi på Access Rehab. Jag fick hjälp med att komma i kontakt med några muskler som inte alls varit med och jobbat- multifiderna. Nu fick de vakna till liv genom ett pass i RedCord och jag fick en hemläxa som Heidi ska följa upp nästa vecka.
Alltid ständig förbättring. Kommer vara perfekt när jag är 100. Du med?

In och gilla Access Rehab på Facebook så ger de pengar till Cancerfonden. De sparar mustascher men som ni ser behöver speciellt Martin till vänster lite hjälp på traven!

---

Nästan vid ytan med rufsigt hår och småpanik i blick
Har så mycket jag vill skriva till er om men just nu ska allt tydligen vara klart och på G samtidigt så jag jonglerar med händer och fötter och i hjärtat är det ändå en oas av tid för Lillan.
Fortsätt kommentera förra inlägget!
Tog en minut att läsa en blogg och där stod precis det som gäller här med. Jag kommer att svara på fina mail och frågor!
Istället för ”springa” så skriver jag ”sova”. Men först rullar jag fötterna på den här:

Sov gott!

---

På Insidan i dagens DN kan vi läsa ännu en artikel där träning och hälsotrenden (det ordet hatar jag för övrigt) kopplas ihop med hets och lätt fanatism och som något som kan upplevas som ”odrägligt”. Inte att bara röra på sig lite lagom- det är förstås ok i janteSverige. Men de som tränar väldigt mycket, är med på flera lopp och loggar sin träning i sociala medier. De framställs det kunna vara problem med.

Anna Iwarsson är före detta GS på Friskis & Svettis och skriver på en bok om framtidens ledarskap. Hon menar att det finns en ny grupp, de såkallade ”elitmotionärerna”.

Hon menar att förut fanns det fyra tydliga grupper: elit, livsstil, skulle vilja och inaktiva. Elitmotionärerna hamnar alltså mellan elit och livsstil.

Dessa är enligt artikeln mellan 30-50 år och verkar tyckas vara lite ”elit-wannabes’ med PT och Crossfit som vanliga ord i sin vokabulär. De sätter sin träning på CV’t och (tolkar jag) deras köpkraft gör att försäljninge av avancerad träningsutrustning ökar.

” De inspirerar, söker och får mycket bekräftelse och har också blivit symboler för den växande hälsotrenden. Nu kommer den naturliga motreaktionen, upplevelsen av hälsohets i samhället. För elitmotionären, som bygger sin image som tränande atlet, kan ju upplevas som rent odräglig av delar av sin omgivning.”

säger Anna.

Jag funderar. Undrar. Hur är det egentligen?Hur påverkas de inaktiva och andra  om de uppfattar att det är hälsohets på jobbet och dessutom i samhället? Vilka problem kan uppstå? Vilka problem finns redan nu?

Det har redan på flera håll pratats om utanförskap och integritetsfrågor.

Vad tror ni?

---

Samma logga. Samma öppna, välkomnande, ödmjuka, varma känsla som på tidigt 80-tal när jag följde med mamma på ”gympa”.
Friskis har gjort en lång snygg stark resa. Följt med trender och utveckling- jag hängde i TRX och svingade kettlebells idag på F&S Lindhagen.
Alla välkomna.
Gympan finns kvar. För mig är Friskis det här ”medel gympa” passet i en sporthall i en förort där man smälter in oavsett kläder. Koordination är ett plus men inget måste. Där man vilar på rygg och tittar upp på släckta lysrör långt uppe bland bommar och ringar.
Älskar Friskis.
Idag var jag där för att träna spinning med SPIF triathlon.
Först gick jag lös i gymet: armhävningar, assisterade chins ( gummiband runt foten), hög rodd med rep, mer rodd, ryggresningar och sen snatch & clean med 20 kilos stång.
Min superbålövning och sen spinning.
Alla såg proffsiga ut. Många hade sån där onepiece på sig ( Tri-dräkt).
Bra pass som flög förbi. Kändes bra. Helt galet att vara inomhus men det har sina fördelar och kul att få rumpskav i grupp snarare än ensam på en trainer eller nåt.
Det ska nog bli både triathlet och ultralöpare av mig.

ääälskar mina retro spinningskor i mocka 🙂

---

Jo Ulrica! Fast hon inte lerat ned sig. Än! Såhär skrev hon:

”Generat erkänner jag att mitt lerigaste minne inte finns.Ännu. Visst har jag sprungit på vägar, i spår och skogar med mycket vatten och lera, men det är inget att riktigt orda om. Nej, det här handlar om mitt löpsteg. Jag springer inte med ett steg som gör att det stänker upp lera på bak och bakben som det gör för ”riktiga löpare”. Det ser så starkt och energiskt ut. Jag vill oxå!

Damaskerna skulle hjälpa mig, helt säkert. Jag kan se det framför mig.
Swosch!!…”

Så Ulrica, maila mig så jag kan skicka dem till dig!

Nu..ni ska jag göra något annars: Träna inomhus OCH träna spinning utan att instruera. Det gör jag nästan bara om den här donnan leder klassen.

Men nu ska jag träna med Triathlonklubben jag är medlem i. Spinning.Stockholmspolisens IF och triathlongäng. Jag är värsta novisen. De är värsta proffsen. Det här ska bli roligt!

---