Flera har efterfrågat mer om ämnet ovan. Vad äta? När? Varför?
På Stoclhkolm Outdoor kommer jag föreläsa lördag och söndag om detta! Det är samma program båda dagarna så bara att välja vilken dag som passar dig bäst. Dessutom kan du träna rörlighet och balans för löpare och cyklister med mig då.
Och det är bra två små delar av ett fantastiskt upplägg du kan ta del av om du anmäler dig till Workout Åre Stockholm!
Läs mer här!
Det kommer ett inlägg som hör ihop med det här men idag fokuserar jag på mycket viktigare saker!
”My choice is what I choose to do
And if I’m causing no harm
It shouldn’t bother you
Your choice is who you choose to be
And if your causin’ no harm
Then you’re alright with me
If you don’t like my fire
Then don’t come around
’Cause I’m gonna burn one down
Yes I’m gonna burn one down ”
Ben Harper- Burn one down
Chilla!
Asfalt är asfalt. Terräng kan vara allt möjligt. Mjuka skogsstigar eller klippor. Branta backar eller kalhyggen. Det går inte att generalisera. Lidingöloppet kallas terräng. Axa Fjällmarathon är också terräng men det är inte mycket likt dem emellan.
Terränglöpning, eller traillöpning som det ofta kallas, ställer helt andra krav på kroppen än asfaltslöpning. Det kan på många sätt vara betydligt mer skonsamt men utan förberedelse kan det stöka till det för bland annat ovana fotleder.
Jag märkte i helgen att jag tappat mycket av min terrängvana. Eller mer kanske tappat vanan att springa kuperat. Man blir helt enkelt bra på det man tränar. Jag har mest sprungit på snällt underlag, ganska flackt både under graviditet och efteråt.
Mitt första lopp blir ju Stockholm Trails ultravariant på 46 kilometer. Det blir ett långpass med guldkant i träningen för längre distanser. Vill du provspringa banan så gör de det med jämna mellanrum, nästa gång 11e maj. Som jag skrivit tidigare så finns det kortare distanser. Läs mer här.
Ska man springa Stockholm Trail eller ett terränglopp i år kommer här lite tips:
1) Kolla upp vad det ”värsta” underlaget på loppet är och förbered dig på det. Träna på att springa i sån terräng. Forcera klippblock? Lera? Rotiga stigar? Train like you race så blir det inte en överraskning på loppet.
2) Välj rätt sko. På till exempel hala spänger kan en lätt sliten gummisula bli väldigt hal. Här behövs kanske dubbar eller en riktigt ruggad sula. Eller en väldigt tassande löpstil.
3) Intervaller i trixig terräng kanske låter som ett recept på en stukad fot men att lägga in sekvenser av riktigt brötig rakt-ut-blåbärsriset-löpning under ett pass är ett bra sätt att styrketräna upp både fotleder och bål. I svår terräng blir tekniken lätt lite mer sittande, du kan låta armarna komma ut lite åt sidorna för balans och fokusera på att andas ordentligt! Två steg är bättre än ett i de flesta fall- tassa snyggt!
4) Glöm inte utförslöporna! Det är lätt att bara träna uppförs men det är utförslöporna som ofta gör att benen tar stryk. Lägg vilan vid foten av backen då och då och träna på att ”stå på” utförs men gör det försiktigt för all del!
5) Skydda dig! Både mot solen och fästingar- kolla kroppen noga när du kommer hem efter ett pass i terrängen!
6) Säkerheten framför allt: Se till att du både syns hörs och kan nås!
My kind of trail: Blanktjärnsrundan vid Vålådalen.
Vi gör och gör och gör. Betar av listor. Bockar av to-dos. Avverkar. Genomför. Klarar av.
Äter. Matar. Kramas. Säger hej. Lämnar. Skriver. Springer. Lyfter. Nattar. Gungar. Ser. Trycker ”gilla”.
Även om vi minns att vi gjort det så kan det lätt bli att vi bara just..gjort det. Gjort massa saker. Men inte upplevt den. Jag vill inte förespråka att försöka vara mentalt närvarande när du handlar mjölk men vid andra tillfällen är det så viktigt, en sån möjlighet att vara där.
Hinna känna. Hinna få med en till dimension i något vi gör. Hinna uppleva lite mer.
Inte svårt alls. Bara vara där och då där du är. Hinna känna smaker. Hinna känna ett skratt. Hinna känna kärlek.
Gårdagens pass ska nog inte vara mall för hur jag brukar göra. Jag var på landet och fick ta de grejer jag hade där. Som tur var hade jag med mig min löparrygga från Inov-8. Deras Ultravest är verkligen en favorit. Jag hade inte mina Falkeunderställ med heller utan hade ett annat märke som lämnade mig blöt.
Men det finns några saker jag kan tipsa om som jag annars alltid har med!
1) Vatten. Visst går det att springa utan men jag dricker när jag är törstig och det blir jag oftast efter redan en halvtimme när jag tränar så absolut vatten med. Gärna ljummet för det känns snällare mot magen. På sommaren kan iskallt vara bra för det är mer läskande och kyler dig lite.
2) X-Kross sportglasögon. Jag har några olika linser och springer jag och kisar ute i flera timmar får jag huvudvärk. Den orangea linsen är dessutom fantastisk på att skapa kontraster i skogsmiljö. Dessutom sitter de så bra på huvudet och är så lätta att jag flera gånger glömt att jag har dem på mig. Det finns sisådär 40 linser och massa färger så det är lätt att hitta sina perfekta glas!
3) Visselpipa. Jag springer ofta i skog eller ute på landsvägar. En visselpipa väger nästan inget men kan vara enormt effektivt för att signalera att något hänt när rösten tröttnar.
4) Alltid numer: Falkestrumpor. Finns både tunna och tjocka och alla varianter men jag kör ofta RU4 med lite högre läst när jag springer långt. Får aldrig skav även om jag blir blöt som igår och hade glömt smörja in fötterna.
5) Telefon. Gärna i plastpåse. Kunna kontakta någon om något händer ute i terrängen och ibland faktiskt leta upp var fasen jag är någonstans när jag bara lallat på någonstans ute i tjottahejti. En enorm trygghet även om det är viktigt att kunna reda sig utan mobil i världen.
Ett brett smajl brukar jag också ha med mig ut och även om det försvinner ibland så kommer det alltid tillbaka!
Vilket långass! Vilken fin tur. Vilken tuff led.
Vi har varit på landet i helgen och grejat på tomten. Eldat, släpat ved från nedhuggna träd och jag har kört röjsåg, en sekvens som förvandlades till ett rejält styrkepss då jag inte satte iordning selen ordentligt. Vem behöver gym alltså?
Men jag har sprungit också! I torsdags var jag och fick bilen tvättad in och utvändigt och tog en timme på Aggerudspåret inne i Karlskoga med fin utsikt över Möckeln. Jag försökte springa korta intervaller men det är jag ju verkligen inte bra på. Det är som att ha en växellåda utan 4e och 5e växeln. Och jag är ju inte så stark i min uthålliga växel heller för den delen. Ännu!
Men uthållighet och terränglöpsträning fick jag verkligen öva på i helgen!
Jag har sen länge velat springa Åsjöleden som faktiskt går förbi vårt hus. Jag har förstått att den går mestadels i skog men hade ingen aning om hur kuperad den var.
Den börjar vid Lunedet som är ett friluftsområdet och slutet är uppe på Lårhöjden utanför Storfors vid en stuga som Friluftsfrämjandet har hand om.
26,5 kilometer skulle väl gå bra tyckte jag även om jag bara sprungit längre än 2 mil en gång på 1,5 år. Och det på snälla lätta flacka vägar. Nåväl.
Sandra och jag har flera gånger försökt få till att springa ihop då hon bor i Kristinehamn, bara 2,5 mil från mig. Nu äntligen fick vi till det och även hennes väninna Nina hakade på.
Starten går cirka 5 kilometer från vårt hus så jag bestämde mig för att jogga och möta dem eftersom jag är så trögstartad och ville vara upvärmd. De kilometerna visade sig vara ganska onödiga.
Vi möttes som sagt vid starten och tassade iväg. Leden är lätt att följa men ibland får man speja på kalhyggen men ser man ingen markering ska man bara stanna på leden.
Det var fuktigt i luften men inget regn. Kroppen kändes lite seg och benen var lite trötta men tänkte inte att det skulle vara ett problem. Jag hade mina Hoka rapa Nui på mig som är en helt ok trailsko.
Det var så vackert! Leden tog oss förbi små sjöar, genom trollskog, up på alla höjder och gav fantastisk utsikt över Bergslagens böljande natur. Tufft! Otroligt mycket branta stigningar och visst var det hyfsat lättsprunget men man fick hålla koll på fötterna.
Vi insåg allihop att vi nog räknat helt fel på tid- det gick inte att hålla joggfart utan vi fick gå ganska mycket. Jag blev väldigt seg i benen så fort det gick brant uppför. Och det kanske inte är så konstigt kom jag på då- har ju inte kört branta backar (förutom tre pass i vår backe i Sundbyberg) på sisådär 1,5 år. Och väldigt lite terräng, det var liksom inte grejen när jag var gravid eller i uppbyggnadsfasen efteråt. Det kändes! Flås flås och låren började varsla oroanade tidigt.
När det var en mil kvar kände jag att vattnet tog slut i blåsan. Visste att Sandra sagt att det skulle finna sen källa någonstans och mina kakor som faster bakat var också slut. Jag hade inte ätit frukost innan direkt- ett kokt ägg, en apelsin och kaffe och nu var klockan nära lunch. Det skulle i vanliga fall gå bra att springa ”tom” men nu tog all kupering musten ur mig. Sandra och Nina verkade så pigga så och det är så ovanligt för mig att vara den som är tröttast. Fantastiskt lärorikt och där och då bestämde jag att viga maj åt backar för uthålligheten var det egentligen inga problem med.
Mot slutet trodde vi två gånger att vi var framme. Det var vi inte. Nu var jag galet törstig. Inte så hungrig- UCAN ger magen lugn. Benen värkte som aldrig förr och backen uppför till målet, stugan på höjden, var oändlig kändes det som. När vi kom fram till stugan visade det sig (vilket jag borde kollat upp tidigare) att vi måste springa fyra kilometer terräng till för att komma till campingen där Ninas snälla sambo skulle hämta oss. Det gick inte att åka bil dit- vi var uppe på en höjd. Utsikten var fantastiskt men jag började hallicunera om en liter apelsinjuice.
Men vi tassade på utför och jag räknade kilometerna- nu skulle vi vara framme! Gah! Var var den jäkla campingen? Jag kände inte igen mig själv, jag brukar inte vara så brydd men nu ville jag bara vara framme. Och till slut såg vi campingen. Hurra!
Det var nu kanske inte så konstigt att jag var så trött: Min TomTom visade hela 3,6 mil, Sandras klocka visade nästan 800 stigmeter och jag hade varit igång i cirka 5 timmar med tre bitar Pitekaka och två liter vatten samt en halvliter UCAN. Och det efter en dag innan där jag jobbat rätt hårt i trädgården och en ganska tuff träningsvecka. Så efter att jag först kände mig enormt nedslagen över att jag blev så trött så insåg jag att jag nog var det med rätta.
N hämtade mig vid Ica i Storfors och jag drack en halvliter juice och åt fem surdegsmackor, en stor skål rotfruktssoppa och två ägg och sen var jag ute på tomten igen med en kratta om än inte så produktiv just då. Och röjsågen avstod jag faktiskt då.
Idag känns kroppen förstås lite seg men det är mest mina fotleder och mina nerver som ledsnade ur och är lite kinkiga. Annars känner jag mig förvånandsvärt fräsch och samma distans eller tid på asfalt hade känts betydligt mycket värre.
Åsjöleden FTW alltså, och det finns massor av andra fina leder att utforska. Ser så fram emot!
