Fokus i horisonten
Det är lite lustigt. Jag har känt mig ”snubblig” i terrängen på senaste tiden. Steget är inte mitt vanliga ”rinnande vatten” som syns på den här videon. Samtidigt så har jag haft ont bakom ögonen de dagar jag inte haft glasögonen när jag läst smått och suttit vid datorn. Jag vet att jag har något ”astigmatiskt” men har inte reflekterat över det. Rutinen är att ha glasögonen på jobbet liksom. Men det är klart att jag har brytningsfel även när jag springer. Så jag ser jättebra på långt håll- men det blir knas när jag tittar ned. Så inte så konstigt att jag måttar fel när jag ska pricka en knixig passage. Finns inte en sportkeps att jag hinner vänja mig att springa med glasögon tills på lördag så jag får snubbla på bäst det går.
Det här synproblemet är som en metafor för hur jag tänker runt träningen nu också. Jag tittar på horisonten och styr mot det andra stora målet i år: 16 mil på sub 20 timmar 21 september.
Allt känns lite segt och det minns jag att det gjorde när jag började öka på distansen inför TEC 100 också. Det har känts lite surt men så gick jag tillbaka i skallen till när jag tränade de här långa passen och minns känslan: uthållig- men långsam. Jag sprang 6 mil på ett bräde förra söndagen och det är mer sånt inplanerat om sisådär en vecka. Benen får inte vila ut totalt nu på ganska länge men jag tar hand om dem så gott jag bara kan däremellan. Håller koll på vilopuls, sover 8 timmar. Äter ordentligt med näring och stöttar med styrka. Rullar dem med superkaveln, och jobbar med rörlighet. Jag har en långsiktig plan- som är lite sent sjösatt men det är bara att köra motorn för vad jag är värd på rätt varvtal så det inte sliter för mycket.
Jag märker att det är skvatt omöjligt att samla fokus nog att träna för så mycket mer än de här 100 miles loppen. Den träningen gör ju att man kan vara med på nästan vad som helst i löpväg men även på cykel och simning eftersom uthålligheten blir det starka kortet. Det finns liksom inget jag känner är för långt- inte ens en ironman- just nu. Så ett fjällmaraton är liksom inga problem. Men att springa ett fjällmaraton FORT just nu- det är enorma problem. Det finns inget ”kräm” i mina ben och det gör inte så mycket även om det känns lite tråkigt.
Att springa på lördag känns dock väldigt roligt! Jag längtar!

Frusen, svullen enormt glad direkt efter målgång på TEC 100 miles













