Där allt är enkelt
Jag tänkte skriva om veckans träning. Men jag har inte tränat så mycket. Däremot har jag rört på mig. Motionerat. Sprungit. Det har kanske haft träningseffekt. Men det har inte varit syftet.
Jag brukar bli lite förkyld exakt den här tiden varje år. Nästan så jag tror det är en allergi. Aldrig sjuk, men..hängig! Snorig. Lite täppt i bihålorna. Och då tränar inte jag. Kände av det redan i måndags efter jag tassat runt 90 minuter och letat stigar utanför Norberg i Västmanland.
Vilade från träningen tre dagar. Tassade ut i fredags, kändes ok. Körde lätt styrka igår. Kändes ok.
Tassade en mil i Ursvik idag. Kändes fantastiskt. Letade vårtecken. Testade en ny stig. Planlöst rent löparmässigt. Otroligt målinriktat på rekreation helt omedvetet.
Jag tränar mot mål nu och som typ-A människa blir de här målen lätt väldigt viktiga. De blir lätt fler också. Och det ska gärna gå bra.
I löpningen trängs både mål jag satt upp, och en aktivitet jag gör av ren glädje. Jag har bestämt att det inte alltid behöver vara roligt men det måste vara glädje när jag tänker på löpningen i mitt liv, som helhet. Allt annat vore knas: Ingen annan än jag kan må bra av att jag satsnar på löpning, ingen annan har nytta av det. Det är en ren egotripp. Då ska det ha sin plats som det också.
När det är tufft med andra saker, ska löpningen vara en fristad. Och det är den. Jag blir glad och lätt i sinnet när jag tänker på träningen framåt. När andra delar i livet är tuffa så tar jag en liten paus och springer, eller tänker på löpning, eller tankar löparglädje av andra.
Tänker på och planerar mina små vardagsäventyr- springa till Bålsta, ta tåget hem. Sånt. Även de tuffa passen. Loppet i sig. Det är roligt.
Det kanske gör att jag inte kommer bli mitt bästa fysiska löparjag. Men mitt bästa och mest hållbara löparjag i mitt liv. En hållbarhet som innefattar relationer till andra. Mina barn. Min familj.
Livet är svårt. Då ska löpningen vara enkel. Inte lätt alla gånger. Men enkel i sitt sätt. 180 steg. Per minut. Ibland många minuter, ibland få.
Den här veckan ser jag inte att jag tränat egentligen. Jag har sprungit. Utan träningssyfte. Utan träningsmål. Men för att hämta något.
Hämtat kraft. Rensat tankar. Varit i naturen. På mina fötter, i min kropp, i mitt andetag. Varit där jag var.
Nu är jag fulltankad. Nu kan jag börja träna igen.

Antal kommentarer: 1
Ann-Sofie Forsmark
Tack Anna 🙂