Jag har en av mina bättre eller värre veckor- beroende på hur man ser det- det ramlar in jobb från alla håll och försöker rodda den här försäljningen med ena handen och vara världens bästa mamma med den andra. Världens sämsta fästmö är jag förmodligen men försöker också ta hand om mig eftersom jag ju är växthus för en liten sak i magen. Jag sa det häromdagen när minuterna inte räckte till – Det är skillnad på att stressa och ha bråttom och man gör sig själv en stor tjänst att lära sig skillnaden. Det har varit rätt bråttom denna vecka, men stressigt får det inte bli i större utsträckning.
Iallafall. Nicke kläcker ur sig rätt roliga saker ibland och jag har bett honom skriva lite om sina träningsprojekt. I pipen är hans egendesignade intervallpass- han måste bara köra dem själv först- men idag får han berätta hur det var när han skulle springa långpass häromdagen och det tog emot. Det lät rätt roligt när han berättade. Speciellt för mig som längtar ut på såna pass!
Jag tror det är hög igenkänning på detta för många…
Hur jag en fredagskväll lurade mig själv att springa långt – eller – Hur jag gjorde något jävligt tråkigt ännu tråkigare och gjorde det kul
Långpass för mig är som att gå genom skärselden för att sedan komma ut som en bättre människa. Jag känner mig renad. Som nyförlöst. Allt dåligt svettas ut och allt bra kommer in genom att vara ute i friska luften.
Men jävlar vad jag hatar att ens snöra på mig skorna och försöka bygga upp känslan att vilja göra något så jobbigt. Sista tiden har jag haft lyxen att vara ledig och fått draghjälp ut av min fästmö. Det blir bara så mycket bättre av att springa med henne och rätt peppande känsla infinner sig alltid. Men nu är vi tillbaka i vardagen och jag måste själv ta ansvar för min träning.
Och långpass stod på schemat/kändes rätt (fast det kändes helt åt h-te fel). För det var fredagskväll. Och jag ville göra nåt kul. Hur fan lyckas man då? Egentligen ska man ju inte springa en fredagskväll. Man gör det lördag morgon. Eller söndag. Men tid fanns inte senare så jag var tvungen just nu. För jag mår ju så bra efteråt och känner mig så nyförlöst och renad.
Alla vet hur det känns och alla har sina trix men den här gången har jag banne mig lyckats hitta ett guldrecept för hur jag för all framtid kommer lyckas. Och jag bara måste dela med mig av det.
Historien består av två delar, en innan blixten slog ner från en snöig himmel och den viktiga biten efter blixten slog ner.
Del ett:
Lyckades ta mig ut. Vet att om jag bara har sprungit 2 km brukar det gå av bara farten att trycka in några till. Kanske blir det ett långpass, kanske inte. Man vet aldrig. Det är som livet – jävligt osäkert men man får vara glad för det lilla.
Del två:
Sprungit ca 500 m, tuggar på i 6-fart vid Lötsjön. Trött på allt. Så förbannat uttråkad. Men då slår det till! Min genialiska idé! Jag tar ju något astråkigt och gör det ännu mer tråkigt. Så lätt! Så himla genialiskt! För vad gör du om du slagit dig – jo du gör dig illa någon annanstans på kroppen för att neutralisera smärtan från första stället. Min idé använder sig av samma princip. Tråkigt * tråkigt = galet roligt. Så himla simpelt. Istället för ursprungsplanen att springa en lång runda i 90 min (vilket borde bli cirkus 15 km) springer jag en kort sträcka (1 km) 15 gånger!! Det blir ju skittråkigt i kvadrat = kvadratroten ur kul = galet kul!
Springer 4 varv runt Lötjsön och inser mer och mer att jag kommit något på spåret. ALLT talar för detta upplägg. Närheten hem (ca 300) för mat-, drick- och kisspauser. Tröttnar man ur helt har man ju, precis, nära hem. Dessutom, hur mycket hinner jag egentligen registrera av min omgivning på ett långlöp (* här håller inte Annie med). Nä just det – ingenting. Då kan jag ju lika gärna uppleva ingenting på samma korta jädra sträcka. Eller
Är det inte så att jag hinner upptäcka så mycket mer av min korta lilla sträcka än man någonsin hinner på en lång? Jo för jag springer ju 15 nästan identiska varv, jag hinner ju upptäcka allt och lite till av detta varv.
Och tror ni inte att nästa utomordentligt begåvade idé hinner ifatt mig just då när jag springer runt och inser hur jädra smart jag är! Jag kortar ner mitt varv ytterligare och lägger till en backe. Varvet är nu 600 m varav 240 m är uppförsbacke – 300 nerför – 60 raksträcka. Kutar alltså runt runt en pulkabacke och inser att pulkabarnen och pulkaföräldrarna tar mig för en idiot. Men jag vet att jag antagligen är den fredagens smartaste löpare. För jag har lyckats göra något tråkigt ännu tråkigare och nu har jag sjukt kul.
