Jag tänkte skriva ett inlägg sen om hur det gick på Bergslagsleden. Ett lite längre än ”bra” för det kan jag säga att det gick.
Någonstans därute hittade jag både kraft och glädje igen. Dessutom hann jag både krascha ryggen och uppleva att den ”läkte” medan jag sprang såpass att den var sitt bästa när jag slutade efter 75 km.
Jag sprang, jag springer nu och jag kommer springa. Jag är inte på banan löpmässigt som jag tänkt, rent fysiskt alltså, men mentalt känns det som att det inte finns några hinder.
Rapport kommer och tips på utrustning förstås! Tassa fint därute!