Först. Alltid. Det största tack till ALLA som stttat, peppat, hjälpt mig fram, som funnits där att ta till i tanken.

Löparglädje tar en långt. Ett envist pannben och fokus tar en längre. Bra support tar en in i mål!

Jag sprang själv. Med Maria, Maria och sista varvet Niklas som pacers de sista sju milen. Men det var jag som styrde. Mitt lopp.

Jag hade ovärderlig support. Mitt helt oslagbara supportteam, personerna ovan, som var så fokuserade på vad de skulle ge mig när jag kom in att de inte hade koll på resultattavlan. Helt underbara: Niklas, Maria och Maria. Annika som åkte ut i regnet för att sätta upp en banner längs spåret bara för mig där det stod ”Heja Annie”. Coyntha, Nina, Magda, MarathonMia och alla de andra funktionärerna och alla som var där. Alltså förstår ni att man är peppad då?

Jag är så otroligt glad. Jag är så stolt. Jag är så himla nöjd med hur modig, envis och glad jag var och med den styrka jag lyckades plocka fram. Att jag sprang MITT lopp och sket fullständigt i vad alla sa. Jag lyssnade bara inåt och det tog mig till vinst idag.

Folk har haft åsikter om min träning, om det är realistiskt att satsa på sub 24 första gången på 100 miles.. Sanningen är att jag hade ett privat mål om 21 timmar och en annan sak jag är nöjd med är att jag höll det mesta för mig själv.

Jag gick ut på känsla, på löparglädje och tog tydligen ledningen på en gång. Jag låg före mitt schema hela tiden. Lät fötterna rinna som vatten genom skogen och vid varvning var det bara att byta flaskor, få energi och ut igen. Otroligt bra jobb av supporten!

Jag sprang alltså 16 mil. 16 varv på en lerig milbana, genom regn, lite snö, kyla. Nattmörker där jag tampades med det mentala att ha sprungit 11 mil, vilket är tre mil längre än jag någonsin sprungit, och ha fem mil kvar.

Jag gjorde det. På mitt sätt. Jag klarade inte riktigt mitt högsta mål, mitt illamående satte stopp på de sista varven men jag bannemig avverkade TEC 2013 på 21 timmar och 57 minuter och vet ni va..

Jag vann! 🙂

Självklart kommer racereport. Jag ska bara spräcka alla blåsor på mina fötter och sova lite. TUSEN MILJONER tack och kärlek igen till alla!

God morgon! Vinterns första förkylning lade ned men kommer säkert imorgon.
Allt ok. Mätt. Däst. Redo.
Om ni vill följa oss idag så rekommenderar jag liveuppdateringen på jogg.se- här
På Twitter kan ni följa mig: @ansofisticated där Nicke kommer uppdatera.
Tack för allt pepp på förhand! Nu:

Jag har inte ens börjat springa men det är en seger att vara här. I soffan lite däst, trött, utarbetad efter tre hektiska månader på mitt nya jobb. En seger och en rikedom att kunna springa av sig massa energi och handla på sig detsamma utan att vända på kronor och ören.

En enorm rikedom att kunna oroa sig för att klara ett lopp som inte bidrar till varken världsfred eller ökad folkhälsa. Bara en stor egotripp. Eller?

Egentligen är det helt jäkla galet att jag bor i ett land där jag har det så bra att jag kan lägga flera månaders träning på att öva inför att springa fyra maraton på raken, bränna runt 10 TUSEN kalorier och ha råd att peta i mig dem före, under och efter loppet.

Men det här är en del av en lång resa. Det här är kanske det lopp jag förberett mig mest för någonsin. Tillåtit mig förbereda mig för.

Jag har varit så dum mot min kropp förut. Hatat den. Svält den. Gett den för mycket mat. Fel mat. Sprungit när jag inte mått bra. Tränat med en spegel som referenspunkt. Andra människor som benchmark. Mål som inte kom från hjärtat.

Det var länge sen.

Nu. Har jag gett mig själv bästa förutsättningarna. Jag har tagit hand om mig så bra så jag kan klara att springa 16 mil. Jag har tagit bort alla speglar från mitt träningsutrymme och ersatt med träd, vidder, fjäll. Jag tar hand om min kropp. Lyssnar på den och låter den styra mig. Har inte plågat den. Och ser jag en spegel så ler jag- glad stark tjej det där!

Jag har vissa specifika mål som kanske just imorgon inte är hälsosamma. Men som jag skrev tidigare, kräver hälsa. Det kommer göra snoront. Jag kommer tveka flera gånger om jag fixar det. Men jag springer med glädje och jag vet att jag har det i mig. Jag vet någonstans därinne att jag fixar det. Jag måste bara hitta nyckeln dit imorgon när jag tappar bort den då och då.

Ibland får jag ta ned horisonten till ett varv. Till en kilometermarkering. Till ett steg i taget. Men det ska gå.

Som sagt. Springer i glädje. På min 3 kilometersrunda igår kände jag en sån enorm eufori över att bara röra på mig. Det gör jag ofta. Ofta ofta fylls ögonen med tårar över något som kanske närmast får beskrivas som en religiös uppenbarelse. Men det är bara det enkla i livet som är så lätt att känna under en löptur. Det kommer ta mig långt imorgon även om det i sig inte räcker 16 mil.

Och min enda rädsla är egentligen att inte komma till den där glädjen. Om det bara blir kämpa- då blir det tufft! Riktigt tufft. Men risken är liten. Jag gillar det här och jag har förberett mig.

Det tuffa är gjort. Alla tidiga kalla mornar när jag nästan garvat åt termometern. Alla ensamma mil instuvade mellan jobb och dagishämtning. Istället för en massa andra saker. Ingen uppoffring för det mesta. Njutning. Har hunnit tänka, lyssna och fundera så mycket under de här stunderna.

Imorgon är det fokus. Jag har höga krav på mig själv- annars skulle jag inte vara där jag är nu. Jag vet att jag måste ge precis allt annars kommer jag muttra efteråt. Allt.

Springa så länge det går. Gå resten.

Peter hade ett mantra förra året som jag lånat tidigare:

Relentless, persistent moving forward. Eller:

Finishing is your only fucking option.

Tänk allt stöd och pepp jag har. Vilka fina människor jag har runt mig.
Jag tror på det. Jag tror på mig.

Jag gör mycket både på mitt ”vanliga jobb” och mitt egna lilla företag för att peppa andra. Men nu, tills söndag em, så tänker jag bara på mig själv. Jag suger i mig allt stöd och pepp men det kommer mycket inifrån. Mycket styrka ur det som för länge sen gjorde ont. Mycket djeflaranamma, mycket livsglädje, mycket löpglädje.

Så. Nu. Vamos. Framåt. Ett steg i taget. Över asfalt. Stock och sten. Tills det är klart.

TACK och TUSEN TACK igen.

Alltså det var inte SÅHÄR det skulle kännas idag.

PMS, ont i halsen, jättetrött. Som en zombie. Var förberedd på det mesta men inte detta.

Nåja. Jag gjorde precis som jag tänkt: Mys med Lillan. Skrev några jobbmail. Hämtade paket med Tjejmarathonpannbanden och ett annat från Runnersgear med big nono- nya energilösningar ej testade tidigare.

Ju mer jag läser på om Hammer Nutrition desto mer vill jag bara äta sånt jag ordnar själv. Men snabba lösningar är ibland lösningen och det blir några såna imorgon.

Idag är det dock mat i flera omgångar som gäller: Kesella, blåbär och musli till frukost med ett ägg och frukt. Lunch: hirs (som jag ska återkomma till- grym kolhydratkälla) och ekologisk kikärtsgryta med keso och spenat.

Mellis: bröd med hela korn med avokado och min egna hummous.

Middag: blir vad vi är sugna på jag och N när vi landar i hans föräldrars hus i Täby. Förmodligen sen popcorn, grönt te och chokladbollar och tidigt sänggående. En film med Will Ferrell. Det är min plan iallafall.

Jag packar och grejar och självklart ska jag skriva ett inlägg om hur jag tänker mentalt inför cirka, i bästa fall, 24 timmars löpnin/gång/stappel.

Ha en fin fredag! Vill ni stötta mina 16 mil får ni gärna skänka en slant och skicka en hälsning via vår insamling till Hungerprojektets arbete i Bangladesh.

Banan snitslas av eldsjälar idag!