Olof Palme sprang också

 

Vad gjorde jag i helgen då?

I lördags. Kröka runt Djurgården. Än till vänster, än till höger. Vingla fram i olika farter. Säcka ihop efter 16 km. Se det var en riktig barrunda (ingen snö).

Än värre på söndagen. Upp i ottan, bra seg i benen. Tänkte terräng likväl. Det var ju länge sedan. Tänkte vår, discoljus över talltopparna. Mot Fiskartorpet.

Fiskartorpet:

Men var är fiskarna? Och var är sjön?

Fint i skogen i alla fall. 5x 2,4 km med 90 sekunders ståvila. Det var … jobbigt. Men också lite euforiskt. Going up, up up, i backarna, och going down, down, down i backarna. Och going up and down däremellan. Inte mycket till flack i Fiskartorpets elljusspår, ska ni veta, som inte varit där. Blev totalt 18 km.

Måndag morgon, ja alltså i morse, rent av brutal baksmälla i vaderna. Måste ha sprungit på tå.

Men måste erkänna, också brutalt nöjd. Det är något visst med skogslöpning. Det går liksom troll i kroppen.

Och blodet förvandlas till blåbärssoppa:

Men det är inget farligt. Mycket antioxidanter i blåbär.

Och jag tror jag har blivit skogstokig. Längtar redan tillbaka till Fiskartorpet. Med eller utan fisk.

---

 

A Pool with a view … med fint flyt.

Toes without shoes … efter 11 km segjogg. Hemlingby hamnade hårt i vaderna …

 

---

 

Come fly with me! Tidigt morgonflyg till Köpenhamn.

Come run with me! First Hotel i Köpenhamn har förtryckta löpturer, på små inplastade blad. Man får välja karta efter längd. Ska strax ut på en mil. En slags stadsorientering, med en massa gröna områden inlagda. Det är vad jag kallar service.

Har just träffat Hanne Vibeke Holst, som har skrivit den här romanen (mycket bra), kommer ut i Sverige om någon månad:

 

Nej, Hanne löper icke. Ett knä strejkar. Men hon går i timmar, det är då böckerna skriver sig.

Solen skiner, 10 C och lätta vindar. Snart ut, ut, ut i det danska …

Efteråt ska jag nog pröva den här:

 

Den i Danmark löpande löparens lön!

En ovanligt trevlig tisdag ….

---

 

I Hemlingby, strax utanför Gävle. 15 km blandad terräng och cykelbana. Bore Cup.

Så här såg målet ut:

Sol och friska vindar. Årsdebut i korta tights. Drägla över mållinjen på 1.01.23. Tvåa i M50. 

34 mil t/r. Om det var värt? Klart det var värt!

Längre rapport följer i RW no 4.

---

 

Der blir en liten utvikning det här. Eller avvikning. Idag ska det inte handla om mig. Idag ska det handla om brorsan. Brorsan var och tränade med Studenterna tisdag kväll. Fartlek 15 km. Brorsan for fort fram, hade luft under fötterna. Kände sig som en racermaskin. Kom sen nöjd hem till sen middag, och så på med TV:n och Sportnytt och ett äpple i soffan. Det första han såg var att DIF låg under mot HV71. Det gjorde honom dyster. Men så plötsligt gjorde DIF mål och låg inte längre under kvalstrecket och brorsan tog ett djupt andetag för att jubla, men det skulle han inte ha gjort. En liten äppelbit for rakt ner i luftröret till ena lungan, och det var inte bra. Det blev till att åka till akuten på SÖS, och när  brorsan dubbelvikt och hostande skulle skriva in sig, undrade sköterskan i inskrivningen om brorsan möjligen skrev i Runners World. Det gjorde nu inte brorsan, förklarade brorsan, men förmodligen skulle han i och med detta hamna i en för honom närliggande blogg. Och det hade han ju inte fel i.

Ett äpple av den här typen:

Efter ganska mycket om och men fick brorsan åka vidare till Karolinska Sjukhuset för operation, det vill säga, de körde in en liten telekabel med tillhörande gripklo och fick till slut ut den eländiga äppelbiten, i ett hallons storlek, den hade legat på kanten till lungsäcken, och sådant är inte att leka med. Brorsan kom i alla fall hem följande förmiddag, oerhört lycklig över att kunna andas fritt igen, och morfin blir man ju också jätteglad av, så glad att han tog det med fattning att DIF ändå förlorade mot HV71 och nu får spela kval.

Sensmoral: Ät inte äpple liggande i en soffa när DIF spelar hockey på burken!

Frukta:

---