Andra 10 milaveckan #ultra

Idag ringde klockan tidigt igen. Jag nästan längtar till de här mornarna när jag knackar världen på axeln. ”Bu, jag var uppe först”. Tankarna och luften är klar. Det är ingen uppoffring längre. Det är ett sug. Mitt egna lilla universum.

Många undrar om min löpning. Vad? Hur? Varför? Och ska jag väl berätta vad jag gör så blir det så viktigt för mig att förmedla det fina i ultra. Jag vill så gärna förmedla den känsla som gör att jag gör det här.

Det är flera känslor. Det är ett spektrum. Det låter såhär.

Jag har gått och väntat på den där längtan. Som jag hade innan TEC. Som jag inte visste då hur den kändes. Hur det känns när man sprungit 12 mil, har 4 kvar. Det är så otroligt tufft men man vet att man klarar det. Genomförandet växer i hela kroppen. Jag kommer fixa det. Herregud. Jag kommer klara det. Jag orkar. Jag kan.

Nu. Längtar jag dit igen. Känner jag mig redo. Det är fyra veckor kvar. 1,5 vecka av ganska hård träning. Och jag börjar se konturerna av mitt drömlopp. Plan A sub 20 hr, plan B sub 22 hr och plan C- att bara genomföra. Det är fortfarande bara andra gången jag gör det här.

Det är ett lugn. Det är ett fyrverkeri. Det är som hela kroppen briserar i lycka. I eufori. Det är gåshud, svett, tårar och blod.

Det är att vara starkast i hela världen. Det är att vara svagast. Ha mest ont. Vara tröttast. Vara piggast.

Orka allt. Orka hur länge som helst.

Vara flygande. I 100 miles. Ta en bit godis och känna hur glukos bokstavligt åker ut i musklerna. Upp i huvudet. Att känna varje muskel jobba. Att känna varje steg i en bitterljuv smärta.

Att vara närmre allt. Att vara längre ifrån allting.

Det är att vara alldeles alldeles ensam. Brottas med att vara vettig och skvatt galen. Gräva långt in i själen för att ta ett enda steg till.

Det är att vara tillsammans med allt och alla.

Allt det.

Foto: Luca Mara

---

Igår gick i ett- jag lade huvudet på kudden klockan 23.00 och somnade tvärt!

En del av mitt jobb är att vara med på PwC’s olika avdelningars konferenser och igår hade jag äran att vara med på vår Kommunala Sektors konferens på Aronsborg i Bålsta.

Eftersom min lilla avdelning bara består av mig så är det väldigt kul att få vara med när såhär stora grupper samlas. Jag blir helt varm av att se kollegor från hela landet krama om varandra och hur engagerade alla är.

Under dagen förberedde jag min föreläsning som jag kallar ”Hälsa i en hektiskt vardag”. Fokus är att acceptera att det blir stressigt och arbeta med de bitar man kan för att hantera det. Sen pratar jag lite om mat- att göra det på så kort tid gör att man verkligen får välja vad man fokuserar på- jag valde att prata om rena och enkla val.

Sen pratade jag också om motion och att jag inte alls tycker att det råder en ”hälsotrend” utan snarare en ”prestationstrend”. Hälsa är en rättighet för alla människor och det som krävs för hälsa är något helt annat än vad som krävs för att springa ett maraton eller klara av klassikern. Att under hektiskta perioder på jobbet förvänta sig att man ska hinna med en hård träningsregim sliter både på psyke och fysik. Då gäller det att fokusera på att ta hand om sig själv.

Efteråt var alla kollegor välkomna att delta på en hälsosam tipspromenad- en slinga jag satt upp på 4 km där man kunde springa/jogga eller gå runt i lag om sex personer. Vid varje fråga fanns övningar att göra. Ett sätt att erbjuda alla att delta i den omfattning de själva ville. Jag joggade runt och såg till att alla hittade och kom tillbaka.

Jag vill gärna ha input på vad medarbetarna själva känner att de behöver på jobbet för att må bra så lät sista frågan vara en öppen om just det och har en hel drös med svar här idag som jag ska använda.

Jag jobbade non-stop från åtta på morgonen till åtta på kvällen så var ganska trött. Det är en anspänning att stå på scen och prata inför så många människor även om jag älskar att förmedla det jag brinner för.

På mailen landade också bilder från den fotografering för artikeln i Fitness Lifestyle som jag gjorde med duktiga Luca Mara. Här är en jag blev jättenöjd med!

---

Vissa saker ska bara genomföras. En IronMan är en sån sak känner jag. Om du är ett fan av jantelag bör du för övrigt inte läsa vidare.

Så fort jag gick i mål i Vansbro halvIM(efter jag legat på marken en stund pga ätit för lite och ovan på cykeln) så visste jag att en IronMan är om inte en bit kaka så iallafall helt görbart. Klarar man halva på så ruttna förberedelser som jag hade då så är det dubbla inom både rim och reson.

Det var till och med så att jag kände att näej jag är ultralöpare jag vill göra en ultratri och jag drömmer om det här loppet mer än något annat. Det är i det ensamma gnetet som jag blir lycklig. Gränsen till det ogörbara. Det är där det händer.

Ultratri är 9 km simning i öppet hav följt av 16 mil cykling dag ett. Dag 2 är det 34 mil cykling. En Vätternrunda och lite till Dag 3: 2,3 mil löpning, 3 km simning och 6,8 mil löpning.

Första dagen känns tuffast. Andra dagen- bara gneta på. Det får ta den tid det tar. Tredje dagen- SPÄNNANDE!

Jag är jättetaggad men det är svårt att få plats. Jag har stämt av lite med en av arrangörerna och jag har ju ingenting alls att komma med vad gäller cykeldelen. Förra året fick 5 personer starta och det är inte bestämt att det blir ett till lopp eller hur många som får starta då och jag är ju verkligen rookie!

Så, rädd för att inte få en plats och ha lagt alla ägg i den korgen så safe’ar jag och anmälde mig imorse till IronMan Kalmar 2014. Som då vips kändes väldigt kort och hanterligt i förhållande till ultratri. Så det kan bli.

Bara genomföra är inte intressant. Jag kommer ha ett tidsmål annars kommer jag inte fokusera ordentligt på träningen. Skitkaxigt jag vet men respekt och ödmjukhet blandat med kaxighet när det gäller är det som tagit mig till att bli en 100 miles löpare och jag ändrar inte ett vinnande koncept.

Jag ska suga åt mig inspiration, tips och erfarenhet från mina IronMan-vänner och jag kommer precis som tidigare bjuda på alla fadäser och klantigheter längs vägen. Och sen kommer jag fixa det med ett stort jäkla leende och hoppas att jag kvalificerar mig för längre sträckor tids nog. Allt har sin tid.

Så..hur lagar man punka på hojen? 🙂

---

Nuläge och önskat läge. Många är vi som bär med oss både en önskan och en tanke om en förändring inför hösten. Nu ska vi minsann gå och lägga oss tidigt, gå upp tidigt, yoga flera gånger i veckan. Äta matlådor minst tre dagar och ha lite bättre framförhållning. Bli snabbare och uthålligare.

Många drömmer om att genomföra det där loppet nästa år. Sneglar på anmälan men vågar inte riktigt.

Man önskar att det var annorlunda.

Att man var piggare. Smalare. Snabbare. Starkare.

Man önskar att det var annorlunda.

Man tänker att ”om jag bara XYZ då skulle jag”. Men det går inte att önska fram en förändring till något. Det hjälper inte att förbanna att det är som det är. Det hjälper inte att jämföra sig med andra. Vara avundsjuk. Missunsam mot hon som minsann verkar träna varje dag och var sådär äckligt pigg och fräsch jämt och persar på milen varje gång hon försöker.

Det är som att hälla ut energi rätt ur både hjärta och själ ned i ett stort svart hål.

Det enda du kan förändra – det är det faktiska läge som är nu. Du kan bara starta precis där du är just idag. Att önska att du var snabbare, uthålligare, tuffare på jobbet- kanske på ett annat jobb?-åt bättre, sov bättre. Inget av det kommer du ens i närheten av om du inte börjar precis där du är och gör en förändring därifrån.

Ofta hänger många av de saker man önskar sig ihop. Sover du bättre kommer du orka äta bättre. Äter du bättre kommer du orka träna bättre, leka mer, vara tuffare.

Var står du nu? Vart vill du? Varför ska du dit? Vad ska du göra för att komma dit? Hur ska du få till det om det inte skett av sig självt tidigare? Våga be om hjälp-det är en styrka.

Seså. Sätt fart! Jag känner på mig att hösten 2013 kommer bli #vavavoom.

 

---

Inför TEC sprang jag jäkligt smart, men inte så mycket. Det var sällan milen rullade iväg över 10 mil på en vecka. Om ens en vecka. Jag vet inte- är så dålig på att regga träningen. Skulle gjort det i år men har redan slarvat.

Nu har jag ett lite tuffare mål i sikte och har inte alls tränat som jag tänkt. Jadijada så är det alltid men fram till 16 dagar före loppet ska jag göra mitt bästa. Jag siktar på tre stycken 10 mila veckor med ett tufft riktigt långt pass varje vecka. Det passet ska gärna vara med lite trötta ben för att få riktig effekt.

Den här veckan är jag riktigt nöjd med träningen. Inte med dagens pass direkt men 101 km klockar jag upp!

I måndags sprang jag ett snabbare distanspass på 10 km på 49 minuter. Benen kände helt klart av fjällmaraton men inte alls så mycket som om jag sprungit fort.

I tisdags joggade jag 4 km med min syster och sen körde jag lite styrka. Lite lite styrka kanske.

i onsdags sprang jag 12 km på Blanktjärnsrundan som är kuperad och rotig och lite teknisk på sina ställen. Min högerfot som jag stukade 2010 var lite sur och min smaschade lilltå var sur den med men bra känsla ändå. Hallå- jag var ute i fjällen- då är det alltid bra!

Torsdag sprang jag så de där 6 milen före frukost och det var ett starkt pass med en del backar i. Jättenöjd. Kändes finfint i benen när jag stannade- inte alls stum trots asfalt så jättenöjd.

Sen tvärvilade jag fredag och lördag med bara lite rörlighetsträning. Hade inte barnvakt och det är viktigt att låta kroppen vila och sova efter såna ansträngningar som ett ultralångpass är. Både muskler, senor och ligament för att inte tala om det endokrina systemet tar stryk. Fast jag kände verkligen ingenting..

Idag var det så dags för lite kuperad snabbare terräng- Ursvik förstås. Sämsta tiden på dagen för mig är runt 11. Har svårt att äta mycket frukost, det är ofta varmt och jag är helt enkelt inte på G då. Segt som kola i benen och det är inga problem men jag drog ned 20 km till 14 km och fokuserade på att ha roligt, tassa, trycka på i uppförsbackarna och avsluta starkt.

Såg lite vildhallon och klev ut i grönskan och fullkomligt flög tillbaka ut på spåret efter att en väsande huggorm ville ha busken ifred! Fine by me pal!

Det är mycket logistik och planering runt en 100 miles. Supporten man har är lika viktig som träningen. Jag har inte en sportkeps att klara sub 20 om inte allt funkar vid sidan om. Och jag är så evinnerligt tacksam för mina fina vänner. Förutom att N viger hela helgen åt att supporta mig har bästa Annika varit eld och lågor och har fixat boende till mig och N. En ”pacer” som springer med under delar av loppet är också väldigt bra att ha. Om de själva förstår hur det är efter cirka 11 mil är det kalas och heter de Mia Thomsen är det nästan för bra för att vara sant men det är sant- TACK Mia. Det är ju hennes ”fel” att jag började med ultra så det här är ju smällar hon får ta- kan man tycka :).

SÅ med mindre än fem veckor kvar så känns det..stabilt.

Nu kastar jag mig in i en helt fullspäckad höst på jobbet med start imorgon!

Hoppas du haft en fin helg!

D

Hemmakontoret

---