Hälsa på arbetsplatsen- Hygien- och hälsofaktorer

Just nu är Kristina Paltén på väg på ett av sina livs stora äventyr. Hon ska springa tvärs över Iran. Över 200 mil. Ensam på ett sätt, men inte själv.

Varför? Kristina har ett svar nu, och kanske kommer ha flera när hon är klar.

Såhär svarar hon i en intervju:

It might not be possible to change the world by running but perhaps I could change myself, the people I meet and inspire a seed of change in those who hear about my run? At least it is worth a try. By doing this trip, I hope to bring people closer to each other, and to contribute to a more tolerant, peaceful and loving world.

Kristinas resa kan du följa här.

---

Det här är egentligen inte så roligt men med lite perspektiv så finns det så mycket värre saker som kan hända än att man blir magsjuk under sin tänkta glassiga löparsorti så jag försöker ta det hela med lite humor.

Jag skulle alltså springa Irontrail i Kristinehamn . Start och mål går där och banan går sedan på Järnleden. Vackert, lite tekniskt, mysigt! Två distanser fanns att välja på , 24 km och 42,2 samt stafett.

Jag ska ju ta en paus från löpningen för min ryggs skull men den här veckan har jag känt mig väldigt stabil. Har tränat bra och mått kalas. Allt känns bra inför hösten på jobbet, alla mår just nu bra omkring mig och tja, allt var bra! Jag var nästintill euforisk på vägen till start- vilken grej! Få springa 24 km utan press hemma i Värmland. Kände att jag hade bra krut i benen men hade inte tänkt på någon måltid- bara att försökta hitta ett piggt tempo och försöka hålla det. 

När de blev två toastopp innan start tänkte jag att det var lite nerver bara. 

Starten gick vid gästhamnen, vi var väl kanske 100-150 startande. Träffade löparkompisar (tog en bild med Rune Larsson) och var på toppenhumör. Ville bara iväg! Springa! Tjoho!

Så gick starten och det tog några kilometer innan jag hittade en skön fart, är ju så loppovan och speciellt på den här distansen. Men 5-5:30fart kändes väldigt bra och då låg jag på min långpasspuls och kände att jag skulle kunna hålla det och säkert trycka på snabbare in mot mål där jag visste att det var flackt. Första vätskekontrollen var vid 6 km. Jag hade med mig lite saft, vatten och russin.  Drack saften, tog en näve russin och fyllde mina småflaskor på stationen. Tassade vidare och kände att det här kommer bli kalas.

Det blev det inte. Efter 8 km så var det som någon kramat ur en citron i magen.  Jag som nästan aldrig haft håll eller såna magproblem under träning eller tävling (på BRR 2013 bllev jag dock  illamående) blev lite paff. ”Men det går nog över” tänkte jag. Fick sticka ut i skogen en sväng. Joggade vidare. Ut i skogen igen. Vidare. Gå lite. Försöka få i mig vatten. Ut i skogen. Kroppen var pigg, magen kaos. Såg till att dricka lite vatten iallafall men visste att jag ätit bra innan och druckit bra så det inte var någon fara.

Det var annars ett väldigt mysigt lopp att springa! Fin stämning utmed banan, vacker natur, trevliga medlöpare och omtänksamma funktionärer. 

När jag kom till 14 km och det fanns en vätskestation tog jag en mugg cola. Livet återvände. Jag funderade förstås på att bryta men visste inte riktigt var jag skulle be Nicke hämta mig och visste att han och lilla S var på en bondgård och hade roligt så jag tänkte att en mil kan jag ju stappla så är jag i mål på 2,5 timmar iallafall.

Det gick faktiskt lite snabbare efter colan. Kunde plocka upp farten men när det var runt 5 km kvar så var det ut i skogen igen. Och fruktansvärt ont i magen. Men nu var det ju bara att stappla imål. Orkade inte stanna nu och reda ut var jag var och skulle hämtas. Och så visste jag att lilla S skulle vara vid målet och se mamma gå imål för första (men inte sista, stackars barn) gången. Så jag gick och joggade så gott jag kunde (tänk Quasimodo). Och där var de förstås och är det något som kan lyfta ens humör så är det ens barn som klappar små händer och vinkar. Jag rasade ihop på marken och fick ligga där ett tag innan jag orkade ta mig till bilen. Satt dubbelvikt av smärta i bilen och låg säkert en timme på soffan, fick bara i mig lite buljong. 

Det blev lite bättre sen så jag kunde äta kokt fisk och lite annat. Bästa faster fixade värmefilt och mat och Nicke tog hand om S. Jag kände mig som världens sämsta mamma. 

Det är inte lika illa men inte direkt  bättre idag tyvärr. Det är andra gången i år jag får problem med magen, men den här gången är det värre. Jag brukar alltid ha en väldigt glad mage men ska förstås kolla upp vad detta är.  Magar ska bara funka!

Irontrail- jag kommer tillbaka! Och är du sugen på ett tufft men mysigt och trevligt lopp tycker jag du ska anmäla dig till nästa år!

Lite snopet att mitt sista löppass på obestämd tid blev såhär galet. Jag tar med mig känslan från de första 8 km då jag var stark, pigg och riktigt löparglad. Den löparen kommer tillbaka snart. 

Tack Kristinehamns Multisport för en väldigt fin arrangerad tävling!

Mer om Irontrail hittar du här!

---

Ja det kanske var lite väl dramatiskt. Men jag ska faktiskt ta löparvila ett tag i september. Jag vet inte hur länge. Men vet att inget jag gjort för min rygg hittills funkat och nu ska jag börja i andra änden och gå igenom mitt rörelsemönster från grunden. 

Jag är less på att skriva om nerverna, behöva tänka på dem, vakna och undra om jag ska vara stel idag. Vara orolig inför löppass om det ska göra ont under tiden, eller efteråt. Och det gör aldrig ont på samma sätt, aldrig ont i ryggen när jag springer men det stramar och har sig i säte och ljumskar. Och även om det faktiskt varit bättre senaste tiden så blir det inte helt bra. och jag klarar definitivt inte av att springa långt i brötig terräng vilket är det bästa jag vet.

I helgen var den riktigt ursprungliga planen att springa 2,5 mil till starten av IRontrail maraton, sen springa 42 km i terräng under loppet. Och så springa några mil dagen efter..  Som en sista mängdhelg inför Black River Run. Men jag avanmälde mig för ett tag sen eftersom jag i sommar inte tränat alls som jag tänkt, på grund av just nerverna.

Jag har sprungit ganska bra den här veckan, och bara känt lite stramningar men ryggen har varit stel två dagar. I måndags sprang jag 3 x 2 km kuperat i, för mig snabba farter runt 4:30, utan att direkt vara trött efteråt eller under tiden. I tisdags joggade jag in till jobbet och körde rätt hård styrka på kvällen. Igår torsdag joggade jag en mil före frukost med lite cykeltrötta ben. Snacka om att jag är ovan att cykla när låren känner av transportcykling till och från jobbet!

Jag har bytt maradistansen mot 24 km-distansen och ser fram emot att verkligen toknjuta av att springa en sista gång innan jag tar rehabvila på obestämd tid. Jag börjar klättra på väggarna efter några dagar utan löpning i skogen så det ska onekligen bli väldigt intressant att se hur jag ska ersätta det i-landsbehovet i september.

Har inget tidsmål, har glömt lite grejer hemma jag gärna hade haft med mig men 24 km terräng känns verkligen bara som en njutarresa. Får jag feeling och kroppen känns bra så ska jag förstås springa på så gott jag kan.

Hoppas ni också ska njuta av löpning i helgen!

---

Med hösten passar företag på att spinna på folks längtan efter nystart. Det är egentligen nya vanor och nya känslor som vi kanske längtar efter men vi lockas att nå dem genom att konsumera. 

Överallt läser man att ”butikerna är fulla med höstnytt” och hinner man inte dit fysiskt så är det väldigt lätt att klicka hem saker på nätet. Fri frakt, fri retur. Många tidningar, bloggare och träningsprofiler visar bilder från nya kollektioner och har nya snygga träningskläder på sig eller på bild som vi (ja jag med!) blir sugen på att skaffa mig. Man längtar efter en härlig känsla!

Sportklädesföretagen passar på att lansera ett nytt sätt att synas i mörker, hålla sig varm/ hålla sig sval, bli komprimerad/ kunna röra sig fritt. Det är nya kollektioner med nya mönster och så gärna massa nya citat man ska gå runt och fronta för att visa att man minsann är någon att räkna med.

Och ja! Visst är det så att ett nytt plagg eller ett citat kan göra skillnad. Absolut!

Men är det hållbart? Att köpa nytt hela tiden? Om grejerna företaget säljer ska vara så bra, varför måste du ha nya tights eller jacka varje år? Och ja! Det finns galet mycket snygga tights och linnen och grejer därute men är det hållbart att köpa nya av dem varje säsong? Hur är de gjorda? Vad kommer de ifrån? Vem har sytt dem? Vad tror vi händer med de här plaggen som genom sina djärva mönster har en kort ”trendrätt tid” och sen först reas ut och sen..försvinner? Slängs?

Är det ok med dig att det är ett plagg som ska hjälpa dig ta dig ut eller iväg till träningen? Vem har skapat det tänket? Egentligen? Längtan efter prasslande färgglada löv i träningskläderna man hade förra året som är så bra, som håller i år igen, räcker inte det? Behövs det att få dra på sig något nytt för att bli lite extra motiverad?

Är det på ett linne eller en tröja det ska stå att du är cool och orädd? Eller är det mer hållbart att bara vara det? Att leva citaten och visa dem i dina handlingar? Vara badass och fierce och visa att smärta bara är lite temporärt och ära är för alltid?

Är din träning hållbar? Är hur du planerar att träna hållbart? Känns kroppen hållbar eller finns det något att ta hand om innan du spänner bågen? Du är aldrig starkare än din svagaste länk. Kanske är nu tiden att ta hand om den. Jobba inifrån ut. Kanske behöver du något annat än det du gjort innan, för att få nya resultat. För att sluta få känslan av att träningen aldrig blev som du tänkt. Kanske är det dags att förenkla. Dags att sluta mäta i siffror och få fingerspitzgefuhl för kroppens signaler. För oj vad signaler den har om man lyssnar.

Är din tänkta kost hållbar? Är det hållbart både för dig och miljön att äta som du gör? Ser du fram emot att äta som du tänkt (om du tänkt, det är ju några som faktiskt inte tänker så mycket). Eller är det en period av strikt kost att hålla dig till på g? En ansats du haft flera gånger tidigare men det har inte – ja hållt? Äter du för livet?

Lever vi hållbart?

Jag ägnar mycket tid åt de här tankarna nu och high-fivear mig själv mentalt varje gång jag står emot att köpa något nytt. Varje gång jag får för mig att jag vill ha något så börjar jag med att med att inse att 1) jag faktiskt inte behöver egentligen, 2) löser det på annat sätt, 3) lånar, 4) gör om något jag har, 5)l agar eller 6) köper begagnat 7) ”Ok det här vill jag verkligen ha och jag kommer använda det länge och mycket -. jag köper!”. Den känslan gör så gott och värmer längre än ett par galet mönstrade tights. Promise.

Hur tänker du?

---

Träning är för alla.

Man tränar inte trots att man är storlek större eller mindre. Man tränar inte trots att man fött barn. Man tränar inte trots x y z.

Man tränar därför att man mår bra av det. För att man har ett mål. För att det berikar livet. För att det ger ett ess i ärmen i resten av vardagen. För att det kanske tar emot lite att sätta igång men det alltid alltid alltid är värt det.

Vi tränar olika. Vi tar med oss energin tillbaka till helt unika vardagar. Vi sätter igång efter att ha gjort olika saker.

Vi springer, hoppar, simmar, slår, drar, trycker och lyfter olika. Olika tungt. Med olika aktivering i kroppen.

Vi ser olika ut. Vi har gjort olika saker. Vi kan alla vara otroligt vackra när vi rör oss av rörelseglädje. Vi kan alla vara starka och vi är alla svaga.

Vi definierar känslan av att träna olika. Men jag lovar att #vavavoom är en känsla som kapslar allt det där du känner. Kanske innan, kanske under, kanske efter. Kanske inte varje gång. Men du kommer tillbaka för att hitta det.

Jag stod på alla fyra på golvet och gjorde katten-kon (ni vet man skjuter rygg och svankar omvartannat) häromdagen. Min 6-åring var med och jag hade (nakenfis som jag är) inget på överkroppen. Hon tittade på min mage som blir som ett russin när jag står så för den har töjts ut två gånger när två underbara bebisar legat där och den bara är så efter det. ”Visst är den fin” sa jag. ”Ja jättefin mamma” sa hon.

Vill du ha vavavoom? Kika här!

---