Springsommar

Så är den sjunde upplagan av Tjejmarathon genomfört. Ett riktigt teamwork- både av de som sprang och av oss som arrangerade!

På en ny bana som jag komponerat själv och ett lopp genomfört med hjälp av fantastiska vänner och familj som ställt upp som funktionärer.

Det blev så bra. Det är inte jag som säger det, det är de som var med och de som hjälpte till. SÅ BRA blev det och här är fem nycklar jag identifierat:

En väldigt vacker och varierande bana

De startade vid Björkebyskolan där Upplandsleden nästan startar vid Barkarby. Leden går längs med Mälaren upp och ner och genom skog, förbi Görvälns slott där vi hade första vätskekontrollen Vidare mot Kalhäll och så över till Järvafältet och så på Järvakilen till Ursvik för ett avslutande varv på Extremen. Tufft? Ja! Men ett tjejmarathon är tufft. Maken till vacker bana finns inte. Se bara på vår sistelöpare Henriks bild:

Fantastiska funktionärer

Det spelar ingen roll hur gott syftet är, hur fin banan är eller hur gott det serveras på vätskestationerna om de som är där inte är trevliga. Jag har världens bästa crew: Min man som varit med alla år och i år cyklade med och peppade o snitslade. Benen på bilden ovan hör till nämnda Henrik som tar hand om de som springer längst bak, mina vänner Magdalena, Camilla och nyvunnen vän Emelie hjälpte till i målet. Min mamma stod på första vätskestationen och min svåger Tobbe var med och cyklade precis som min kompis Jessica. Madde var inte på plats i år pga viktiga omständigheter men det finns mycket att göra som går att göra på distans också!

Ett gott syfte

Det känns väldigt fint att stå framför de som startar vid race briefingen och berätta varför vi arrangerar loppet. Att allt görs ideellt och varje krona vi kan avvara (i detta fall allt utom inköp av medaljer, pannband och lite utrustning eftersom jag stod för alla de tillstånd loppet krävde) skickas direkt till Panzisjukhuset. Att springa för att lyfta kvinnors lika rätt till löpning är en viktig stafettpinne vi tagit efter Kathrine Switzer som bröt sig in på Boston Maraton 1967 för att bli den första kvinnan att springa ett marathon. När tjejer googlar på tjejlopp – då ska vi komma upp också. Det ska finnas ett lopp som lyfter kvinnors styrka och uthållighet. Och vårt lopp ska stärka kvinnor och barn som har det svårt och därför stödjer vi Panzisjukhuset.

Säkerhet och logistik

Det går oftast bra men saker kan hända. Det måste finnas ett tänk med både sjukvård och att allt flyter på så det finns hjälp vid knixiga passager med vart man ska. I ett visst väldigt stort och känt lopp i juni sprang många fel trots det enorma arrangemang de har- det är inte helt lätt alltså för när man springer och ser folk framför sig funkar inte ens navigering som man tror. Det blev lite felspring här också – som det oftast blir i långa terränglopp på led men det gick väldigt bra. SMS-kedja med rapporter hit och dit gjorde att vi hade full koll på alla hela tiden!

Härliga löpare

Vi har verkligen tur – eller så ger det ena det andra; ett personligt coolt lopp med ett gott syfte som arrangeras med kärlek lockar fina människor. Våra löpare har genom åren genomgående varit helt underbara människor. Det blir fin stämning längs banan, nya vänskaper och fin energi som bär längs de många milen. Flera av dem har blivit goda vänner, så tacksam för det!

Det är en ära att få arrangera det här loppet. Det ”tar” tid, jag var helt slut idag men oj vad det ger energi och inspiration. Alla som kämpar, all glädje och positiv energi och allt stöd till Panzisjukhuset. Därtill inspireras jag så mycket av hur våra löpare utmanat sig under åren: Alla som sprungit längre än de någonsin gjort och kämparglöden vi får ta del av- jag är så peppad själv idag bara på grund av det.

Vi fortsätter samla in pengar i år och är jätteladdade för nästa år. Då blir det både ett Tjejmarathon 50 km + och ett Run for Panzi i Ursvik där både barn och vuxna kan vara med och springa eller gå så långt man vill.

Här kan du läsa mer. Kika gärna in på vår Facebooksida. Och varmt välkommen att vara med nästa år- långt eller kort, alla välkomna!

---

Missförstå mig rätt nu. Jag har skrivit träningsprogram själv till folk i snart 20 år men jag har personligen har nästan aldrig följt ett. Det är klart det har funnits en tanke bakom hur jag planerat in veckans träning men jag har aldrig haft ett träningsprogram. Vid ett tillfälle, 2013, när jag missade att klara 100 miles på under 20 hr anlitade jag världens i mina ögon bästa ultracoach, Tim Waggoner, aka Lucho som är experten i podcasten Endurance Planet.

Meeeen så blev jag gravid och sen gick det bra ändå det där med att klara sub 20. Utan träningsprogram och utan att följa upp exakt vad jag gjorde. Alla är olika, jag är en sån som behöver vara väldigt strukturerad och ordning på siffror och detaljer i jobbet och vill inte att löpningen ska vara så. Jag vill att kroppen ska få styra. Alltid. När den inte fick göra det, blev jag skadad i min rygg- det här jag rehabbat nu i ett halvår och är fri från. Kroppen är chefen och den behöver bli bra på ledarskap. Vi behöver, tror jag, lära oss att känna igen dess signaler, som är så tydliga och klara om vi bara pyssnar.

Så jag har bestämt mig för fortsätta utan att INTE följa träningsprogram. Och det kan ju vara lätt att säga när man har mycket kunskap om träning men jag tror att vi är många som skulle må bättre och prestera mer hållbart, njuta mer av löpningen och få det att funka i vardagen om vi satte kroppen i förarsätet och ett program fick åka med lite i handskfacket. Sådär.

För ju längre vi håller på med löpning, desto mer torde vi ju lära oss känna av kroppen och vad som funkar. Känna av om det är gas, broms eller rent av parkering en stund.

Många förespråkar att man ska dokumentera sin träning för att ha den statistiken till hjälp för att identifiera vad som ledde till något bra och vad som kanske kan härledas ha orsakat en skada. Det tycker jag också! Men det är ju mer än själva passet som påverkar- din sinnesstämning, stressnivåer, sömnkvalitet osv påverkar också. Själva löpningen tar ju för de flesta bara upp några % av dygnet och veckan. Alla tankar på det kan dock ta upp betydligt mer tid.

Så. Det här inlägget är kanske inte relevant för dig som älskar att ha ett träningsprogram med tydlighet och kvantitativ struktur. Utan för dig som sprungit ett tag, har erfarenhet av att träna löpning regelbundet och vill ha en mer, tja, bohemiskt förhållande till löpningen.

Steg 1- Vilka delar behöver jag få in?

Det går ju utmärkt att bara springa på känsla men om du vill fortsätta utvecklas i din löpning så behöver du spänna bågen då och då. Det man har att jobba med är ju längden på passet, hastigheten, intensitet (tex brantare backar) och att vid intervaller öka deras längd, antal och/eller minska vilan mellan repetitioner och set. Många parametrar att skruva på, gradvis helt enkelt. Därtill kan man ju spela med antal pass under en vecka, likväl som dess innehåll. Vill man till exempel bli snabbare kan man behöva lägga in fler intervallpass. Tränar man för ett längre lopp kommer det handla mer om att bygga volym för att vara stryktålig för distansen. Man blir bra på det man tränar helt enkelt så det man vill bli bättre på ska dominera. Lugna korta rundor i skogen gör mig inte snabb på bana. Flack löpning hjälper inte för kupering. Osv.

Men en typisk vecka kanske kan få bestå av:

Ett-två flåspass av olika slag. Ett kanske kuperat. Ett kEtt pass som successivt blir längre, så långt man behöver för det man tränar för. Det kan också fördelas på flera pass- sk back to back. Ett eller två styrkepass, beroende på behov. Jag kör två korta själv. Håller bättre då. Och så kanske ett morgonpass på tom mage för att känna på hur det är att gå tom. Vänja sig vid det. Framförallt på långa lopp kan det vara skönt att veta att man kan köra kroppen på vilja utan att äta om det skulle knipa mot slutet.

Så du kanske har en tanke om vilka pass som ska få sin plats. Hur de ska utvecklas. Men så händer livet och det kör ihop sig och ordningen falerar. Fast sen får du en chans igen att få till ett pass och hur kan man tänka då?

Här är tre frågor att ha med både för att ta beslut om vad du ska göra härnäst, men även för att planera veckan som kommer. Det tar avstamp i kroppen och låter den styra vad du gör. Och tar sikte på det du vill samt utvärderar vad du gjorde senast.

1) Hur känns kroppen? Vad är den redo för? Att vara slö är inte detsamma som att vara sliten. Lär dig skillnaden! Sliten = vila. Slö= Kör ba kör!

2) Vad är det jag tränar för? Vad vill jag förbättras inom? Hur ser jag till så det är det som får fokus och möjlighet att utvecklas?

3) Vad gjorde jag sist? Och näst sist? Körde jag distans istället för intervaller för jag var trött. Och så vart det ett distanspass igen fast jag tänkt långpass. Vad har jag gjort mycket av och vad behöver jag göra nu egentligen?

Genomtänkta svar på de frågorna och vavavoom så har du  planerat in rätt pass framför dig. Både kort och långsiktigt.

Sköt om er och löparglädjen- det ska mestadels vara härligt!

---

Jag springer igen! På riktigt. Det håller.

Skulle kunna skriva en bok om alla som haft åsikter om vad det är med min rygg, vad jag ska göra. ”Det är din fascia”. ”Det är din sneda fot”. ”Det är för att du gjorde ett ingrepp på hjärtat för 7 år sen”. Det mest logiska svaret fick jag av Filip på Access Rehab. ”Jag vet faktiskt inte varför det blivit såhär”.

Jag var hos Filip tre gånger men sen har jag hållits för mig själv. Jag har haft ont i nerven i stort sett varje dag. Nedanför knäet mest. Inte direkt i ryggen men efter min lilla Parkourgalenskap fick jag ett regelrätt ryggskott och kunde knappt ta mig i och ur vare sig säng eller bilen.

Vidrigt. Men jag vilade på, tog inte de inflammationshämmande man tydligen skulle ta och jag fick utskrivna. Körde lite ryggrullningar. Promenerade.

Körde styrka. Smärtan i ryggen försvann och kvar var bara stickandet utanför knäet som sen började flytta sig uppåt, mer baksida och rumpa. Pendlar lite upp o ned.

Mer styrka. Insåg att jag behövde lassa på vikter för att kunna köra benböj med vikt. Köpte ett gymkort efter mycket stånk och går nu nitiskt dit två gånger i veckan.

Började jogga i slutet av mars början av april. Cirka 5 veckor efter den akuta fasen av ryggskottet var över. Utan förväntningar. Några minuter jogg, några minuter gång. Det höll. Ökade på minuterna. Bäst gick det att köra i backar och det har vi gott om i Ursvik.

Ökade på successivt, höll i styrkan. För varje träningspass- ett pass med rehabövningar.

Stickningarna började avta. Komma senare. Flytta sig uppåt och mer kännas på baksida lår. Sluta kännas efter passen och bara mot slutet.

Där är jag nu. Det känns då och då. Det kan komma när jag varit för stilla. Oftast när jag slarvat med min hållning.

Det bästa är att göra några pistols eller benböj så verkar signalerna reboota sig.

Imorse joggade jag en hel mil med gångpauser. En helt underbar magisk mil ute på landet i solsken och fågelkvitter. Njöt från minut ett!

Det var helt ärligt några gånger då jag aldrig trodde jag skulle kunna springa igen. Nu funkar det. Och jag inser att jag alltid kommer få förhandla med min ischiasnerv och min rygg, min vänsterfot och att hela vänsterbenet inte jobbar som det ska utan att jag är ”på” det.

Men nu ska jag träna upp mig för att springa långt igen. Med en helt ny attityd, mycket större ödmjukhet, mycket mer styrka. Mycket mer motivation.

Jag har alltid varit bra på att känna in kroppen, strunta i detaljer, teknik och onödigt fokus på massa prylar. Det känner jag mig än mer rustad i. Jag känner också att jag är väldigt ointresserad av att berätta om exakt hur jag gör. Läste någon fråga igår i en tråd på FB om någon som hade problem med att ladda upp pass i sociala medier. Varför vill man ladda upp sitt pass? kan jag undra nu fast jag förstås förstår. Men känner själv att min löpning bara är min.

Däremot har jag nu snart 20 års erfarenhet av att både träna för och coacha andra och ser fram emot att dela med mig av tips på hur man kan låta löpningen vara ett okrångligt, härligt, både njutningsfullt och utmanande fritidsintresse snarare än något som känns dyrt, krångligt och tidskrävande. Jag föreläste om kost runt träning för Glädjeruset i onsdags och fick just kommentaren om att jag fick det att verka enkelt att äta bra. Att många krånglar till det. Jag är fullständigt allergisk mot att göra ett härligt fritidsintresse med hälsopotential krångligt. Jag kan inte ha det krångligt med familj och jobb. Så vart jag än ska löparmässigt ska det vara enkelt och härligt.

Den resan vill jag dela med mig av. Om hur man kan tänka runt träning, runt prylar, kost och återhämtning.

Inget mätt. Bara upplevt!

---

I mitt företag föreläser jag om lite olika saker men oftast blir fokuset på att skapa förutsättningar för hållbar prestation och hälsa. Jag har snart jobbat i hälso-och träningsbranschen i 20 år (!!) och har sett mycket trender och fokus komma och gå.

En sak som alltmer utkristalliserar sig är att en stor del av vårt välmående hänger på hur vi upplever att vi spenderar vår tid.

Det kommer alltid gå att skriva ned mer saker på ”to-do”listan än det går att praktiskt genomföra. Det kommer alltid gå att hålla fler saker på rull i huvudet än i händerna. Jag har jobbat med hur jag använder min tid väldigt mycket senaste halvåret. Från att känna att jag springer framför ett tåg som andra människor kör till att jag navigerar ibland en långsam traktor till stundtals räcerbil med tvåhjulskurvor. Från att bara bocka av bråttom till att faktiskt våga prioritera in viktigt men inte så bråttom. Ledigt när det känns som det inte går men i magen känns som det behövs.Uj vad knepigt det varit.  Jag blir aldrig klar, jag får ha fokus på detta hela tiden och nu i maj sätts det verkligen på prov med både mycket jag vill göra privat, uppdrag jag vill leverera på i företaget och ideella åtaganden. Ordet ”vill” gör stor skillnad, det finns inga måsten, bara mer eller mindre obekväma  vägar ut ur sånt man tagit på sig eller förväntas ta på sig. Inget är så enkelt som fyra steg men såhär brukar jag jobba med frågan både för mig själv och med grupper:

1. Vi kommer behöva acceptera att vi inte hinner allt vi vill och känner att vi borde.

Det är steg ett. Vi kommer få pussla ihop. Prioritera in och prioritera bort. Skillnaden är hur vi ser på det- väljer vi in det vi faktiskt gör eller lever vi med att vi faktiskt väljer bort en massa saker? Kanske samma kvantitet i görande, men helt olika kvalitet i upplevelse.

2. Vi behöver se till att vi aktivt prioriterar det som är viktigast för oss, nu och senare.

Gör vi inte det kanske vi går runt med en känsla av att inte göra det vi vill. Inte hinna det som är viktigast. Vi kanske blir sjuka av att vi inte prioriterar in sömnen, umgänge med de som vi faktiskt behöver i vårt liv och tid att motionera (inte nödvändigtvis träna enligt ett hårt träningsprogram utan motionera för hälsa).

3. När vi valt in och prioriterat enligt våra behov och värderingar kan vi fokusera på att vara där vi är.

Är jag med barnen, vara helt med dem. Fikar jag med en vän, lägger jag bort telefonen helt. Har jag valt att vara hemma en kväll då vännerna eller kollegorna ska ut så försöker jag inte följa med i sociala medier vad de gör som jag ”missar”. Jag kan vattna den gröna plätt jag är i/på just då och göra den bättre. Öka upplevelsen av att vara där jag valt att vara, istället för att inte riktigt vara där men inte kunna vara någon annanstans heller.

4. Regelbundet reflektera över om jag valt rätt och när jag gjort det landa den känslan fint i magen.

Kanske kort varje kväll. Har jag prioriterat rätt idag? Valde jag in rätt saker? Känns det bra? Om ja- klapp på axeln. Om inte- fundera på vad som behöver förändras tills imorgon. Kanske se över det i större skala över en vecka, månad, år. Gör jag det som får mig att må bra? Att växa och utvecklas? Vårdar jag mina relationer?

Reflektion är som så ofta nyckeln till det här. Och att inse att det alltid kommer vara lättare att ta itu med sånt som är ”bråttom” än det som är ”viktigt/inte så bråttom”. Men det är inte roligt när det som känns viktigt blir bråttom för kvaliteten på det blir ofta sämre då.

Jag är fullt medveten om att en sån här övning kan leda till att vissa tuffa löparsatsningar får stryka på foten till förmån för att ta hand om jobb, relationer och grundhälsa. Så kan det gott vara. Det kommer fler år, fler lopp men du har bara en kropp och knopp!

Sköt om er / Ann-Sofie

---

I helgen gick TEC av stapeln för 10e året. Jag är alltid med på något sätt- i år blev det som föreläsare på middagen för löparna som skulle starta på 80 och 160 km på lördagen. I nuläget är jag lycklig över 7 km jogg i skogen utan nervsmärta. Ett steg i taget…

Jag har inte sprungit långt på ett halvår. Har helt mentalt zoomat ut från det i syfte att rehabba men också för att mina utmaningar just nu ligger inom andra områden. Det finns helt enkelt inte mentalt utrymme eller vilja att pressa mig långa distanser, pussla in mil i en, självvalt hektisk agenda med eget företag under uppbyggnad.

Men det går väldigt fort att börja längta igen. Speciellt när jag får stå inför människor som ska ut och göra det som under flera år varit mitt stora fritidsintresse.

Ödmjuka, härliga, speciella människor som har en uthållighet, ett fokus och driv som omsätts till mil efter mil ute i, detta fall, Täbyskogen.

Man kan från avstånd undra om det här är så bra för hälsan? Är det så vettigt att lägga tid på detta? De som dryftar såna åsikter, upplever jag som själv vänt och vridit på dem när jag försökt rannsaka min egen satsning, är sällan de som själva lägger ned hjärta och själ i något utan de som tar sig tiden att klaga på vad andra gör.

Det är lätt att döma andra utifrån. Lätt att gnälla på vad andra gör ”ska det där vara så bra”? Lätt att ifrågasätta hälsan i att springa långt men svårare att gnälla på någon som lever osunt genom kost, alkohol och stillavarande till exempel.

Jag har också under dessa år märkt att de här människorna ofta är lika drivna och engagerade på andra fronter i livet. All kraft går inte ut i löparsteget, det kanske alstras där för att omvandlas till driv i resten av livet? Så verkar det.

Men det kanske inte gäller för alla, alltid. Alla kanske inte klarar av att balansera in den här tuffa utmaningen på ett hållbart sätt. För det kan vara knepigt att vara så kallad ”elitmotionär”, begreppet som växt fram under senare år. Att idrottare behöver plöja ned både mycket tid och energi i sin satsning är kanske inte så konstigt. När Johan Olsson fick lämna familjen för att bo själv i en stuga och träna som en galning inför OS sågs det nog generellt som en del av hans satsning- legitimt!

Att fenomenet elitmotionär kräver att man har det väldigt bra materiellt. Att man har råd och utrymme mentalt att spänna bågen fysiskt utöver vad livet kräver i vardagen. Kanske är det något man söker, kanske är det något man flyr ifrån. Tendenserna är iallafall tydliga i startlistor på extremlopp runtom i Sverige- det är människor med god materiell status som håller på med det här.

Och vi är ofta snabba med att imponeras av de som satsar på sin valda idrott. De som klarar en Ironman, en Svensk klassiker eller något annat utmanande. Och oftare än män får kvinnor frågan om hur det går ihop med familjen?

Går det ihop? Ingen kan svara för någon annan.

Är det värt det? Igen, ingen annan kan svara.

Är det hållbart? Det brukar det visa sig tids nog om det är.

Ingen kan döma någon annan. Alla måste hitta sitt sätt.

Att testa våra gränser i tävlingssituation har vi hållit på med sen antikens Grekland. Det kanske är mänskligt fundamentalt. Men hur stor plats ska det få ta?

En studie från Göteborgs Universitet och Linnéuniversitetet visar att amatörsatsningar på Ironman gör det svårt att balansera familje- och socialt liv. Kvinnor tenderar att backa mer från träning än män.

  ”Detta gäller inte minst ett ökat antal kvinnliga deltagare. Men den här typen av mycket krävande idrotter innebär också att vardagslivet präglas av tidsplanering och av ett ständigt jonglerande med balansen mellan arbete, familj och träning, säger Jesper Andreasson, docent i idrottsvetenskap vid Linnéuniversitetet.”

Jag tror alla måste hitta sitt svar och vara beredd på att andra alltid kommer tycka olika. Personligen har jag rannsakat mig själv och jag kommer definitivt satsa på att springa långt igen. Jag vet varför, jag vet hur mycket plats det får ta för mig, för min familj, vad det är värt och vad det får kosta. Det kännss om en väldigt viktig del i att börja spänna bågen i löpningen igen att ha de svaren på plats.

Här är fem områden att fundera på och dela gärna med dig av dina tankar!

1) Varför vill du satsa på det du gör? Vilken känsla, upplevelse söker du?

2) Vad är det värt för dig?

3) Vad får det kosta?

4) Vad är viktigare i ditt liv än din satsning?

5) Hur håller du det här perspektivet när du ska planera och genomföra din satsning?

Lycka till! Spring med glädje! Ta med dig perspektivet att det är få förunnat i världen att ha möjligheten att springa som fritidsintresse!

---