Hjärnan minns att du var en löpare

I mitt förra blogginlägg skrev jag om hur viktigt det är att utmana sig själv. Det är ett villkor för att utvecklas. Men var går gränsen?

Cykelloppet Race Across America är ett av de mest krävande loppen i världen. Det tar nio dygn. Det är en tävling utan paus för sömn eller mat. Det blir någon timmes sömn här och där. Sömnbristen sliter på psyket. Det fysiska slitaget drabbar kontaktytorna mellan kropp och cykel. Fötterna sväller flera storlekar. Nerverna ut till händerna slutar att fungera. En del sätter fast huvudet med silvertejp eftersom musklerna i nacken inte kan hålla huvudet uppe. Ungefär hälften av deltagarna bryter.

Under 2000-talet var slovenen Jure Robic loppets obestridda mästare. Han brukade vinna med ett halvt dygn tillgodo på tvåan. Han drev sig själv över vansinnets gräns för att vinna. Han var på sätt och vis en upptäcktsresande in i de mörka, okända delarna av det mänskliga psyket.

Människan har en fysisk och en mental gräns. De mentala gränserna är flytande, men den fysiska gränsen ligger fast. Fysikens gränser är något man kan utforska, men inte passera. Vår hjärna är gränsvakt. Hjärnan har patrullerat i flera miljoner år och vet vad som är bäst. Den försöker stoppa oss genom att lägga ut mentala gränser långt innan vi ens är i närheten av vår fysiska gräns. Det är det som är utmaningen. Att komma så nära den fysiska gränsen som möjligt utan att passera den. Det var inget för Jure Robic. Han såg ingen gräns.

Robics team var tvungna att vara på sin vakt. Mitt under tävlingar kunde det hända att han attackerade följebilen. Då låste de dörren. Robic gillade inte sina utbrott, men det var galenskapen som gjorde honom till en vinnare. Det visste både han och teamet. Det fanns t o m ett mönster i galenskapen: Efter två dagar började han prata konstigt. Efter tre dagar tappade han minnet. Sedan blev han paranoid. Efter det följde hallucinationer: träden sträckte sig efter honom och han kastade sig ibland av cykeln och slogs mot inbillade fiender. Hans team hade lärt sig att spela med i mardrömmarna och låtsades som att de också såg fienden.

JureRobic
Robic vann nästan alla lopp som han ställde upp i. Men han var inget konditionsfenomen. Vid ett tillfälle testades han sig och hans värden var inte bättre än andra uthållighetsidrottare. Han var inte starkast, han vann för att han vägrade ge upp. Det var hans hjärna som var annorlunda. Han hade ingen gränsvakt utan kunde passera sin fysiska gräns och krypa tillbaka levande. 

Enligt Central governor-teorin finns det en gränsvakt i hjärnan som håller tillbaka oss. Robic kunde sätta denna bevakare ur spel. Kanske måste man spela – eller bli – galen för att ta sig förbi denna vaktpost? Eller blev han galen för att han tog sig förbi? 

När Robic var fullständigt utmattad, fanns det ändå 50 % kvar. Det visste teamet av erfarenhet. Efter aerobic och anaerobic kommer jurerobic. 

Robic verkade inte särskilt lycklig. Han tränade alltid ensam. Han lyssnade inte på några råd, utan hittade på egna träningsmetoder som att springa upp och nedför ett berg och köra träningspass som kunde sträcka sig över flera dygn. Han tycks inte ha varit särskilt sympatisk. Kanske berodde det på hans barndom som oälskad styvson. Hans halvbror fick ta över faderns restaurang, och Robic fick be om att bli diskare. Om man vill göra det till en saga var Robic som Askungen eller den fula ankungen. Cyklingen befriade honom. Han tog sig från fattigdom och förnedring genom hårt arbete.

För några år sedan gjordes en prisbelönt film om Race Across America 2005, Bicycle Dreams (mycket bra). En av deltagarna i loppet 2005 är Patrick Autissier, en akademiker i 40-årsåldern som vill hitta sin gräns. När halva loppet har gått kraschar en av cyklisterna och dör. Det får Patrick att tänka efter. Han säger till sitt team att han vill sluta. Jag ger upp, jag vill inte dö, säger han. Jag har fru och två barn. Teamet försöker uppmuntra honom. Du har hunnit halva vägen, du kan inte ge upp nu. Du får inte fler chanser. Han ger sig motvilligt ut igen. Filmteamet försöker prata med honom, men han svarar inte. Han säger ingenting. Plötsligt hör han en röst inom sig: You stop. Stop. Han ger upp för andra gången och nu kan ingen övertala honom. Ibland är det rätt att ge upp.

Vem vinner? 
Robic var galen när han tävlade. Han lyssnade på krigssånger för att motivera sig. Han skrek för att överrösta förnuftetes väktare i hjärnan. När han tävlade var han mer djuret Robic än Jure Robic. Vad hade han för gränser? Hur långt var han beredd att gå? Hans fru lämnade honom. Det sägs att hon blev upprörd över hans beteende i samband med en tävling.

Patrick Autissier försökte och misslyckades. Men gjorde han det? Han deltog för att hitta sin gräns och han upptäckte sin gräns efter halva loppet. Han lärde sig något om sig själv och sina värderingar. Det är viktigare än att gå i mål till varje pris.

Robic nådde aldrig sin gräns för vansinnet har ingen gräns. Den 24 september 2010 mötte han till slut sin gräns i en brant, snäv nedförsbacke i 80 km/h. Robic blev 45 år gammal.

Jure Robic (1965 – 2010) Bild wikipedia.

---

Jag tränar mest lugnt och långt, men en gång i veckan tränar jag hårt i form av intervaller. Var fjärde vecka kör jag fler intervallpass, eftersom det tycks finnas fördelar att köra intervaller i block. Sedan följer en lugn vecka. Det är ett träningsschema som passar mig. Det känns bra att veta ungefär hur jag ska träna och när jag följer det upplägget, brukar jag bli bättre. Jag ser det som tre trappsteg upp, sedan ett trappsteg ner och därefter tre nya trappsteg upp på lite högre nivå än förra gången. Det tredje trappsteget är högre än de övriga. Det är veckan med fler intervaller.

Ibland ser jag fram mot intervallerna, andra gånger känner jag ångest och mitt undermedvetna letar undanflykter. För att komma vidare pratar jag med mig själv. Vad vill du? Vill du bli bättre? Då måste du ut ur bekvämlighetszonen. Ok. Ångesten visar hur viktigt det är. Det är ett tecken. Om jag trots det sitter fast kör jag min barnsliga ramsa och bara gör det innan vanehjärnan hinner reagera.

Utsikt från Speckstaberget. Det är belöningen efter mina backintervaller.

Jag kör mest backintervaller och norska intervaller. Backintervallerna springer jag på grusvägen uppför Speckstaberget på Härnön. De norska intervallerna, 4×4 minuter med 3 minuter jogg, springer jag på platt mark längs Selångersån i Sundsvall.

Polariserad träning och komfortzoner
Varför ska man köra intervaller? Jag är en stark anhängare av polariserad träning enligt 80-20-modellen. Det betyder att du kör 80 procent lugnare än lugnt och 20 procent hårdare än hårt.

Hårda pass förbättrar syreupptagningsförmågan. Ju mer du pressar dig ut ur jämvikt, desto större är förändringarna på cellnivå – som nya mitokondrier och kapillärer – och det leder till mer genomgripande förändringar för att återställa den förlorade jämvikten. Lugna pass ger mental styrka, nya nervceller, volym och uthållighet.

Hårda pass pressar dig till en ny plats, medan lugna pass skapar en ny komfortzon på denna plats. Man kan säga att lugna pass bygger upp den nya komfortzon som de hårda passen röjt vägen för.

Endorfiner och endocannabonider
Men det finns andra aspekter på intervaller. Människan utvecklades för uthållighetsjakt och vi är det uthålligaste däggdjuret på jorden, men vi kan också springa fort. När jägarna på savannen sprungit i flera timmar efter ett byte, tvingades de ofta ge allt för att avsluta jakten och döda bytet. För att lyckas med detta utsöndras ämnen i hjärnan, bl a endorfiner. Endorfiner döljer smärta, vilket gjorde det lättare att ”go for the kill”. Det brukar kallas för runners high.

I en ny studie har finska forskare vid Åbo universitet bekräftat att endorfinfrisättning i hjärnan beror på träningens intensitet. Hård träning ger mer endorfiner än lugn träning.

Studien genomfördes med användning av positron-emissionstomografi (PET). Deltagarna injicerades med en radioaktiv förening som binder till hjärnans opioidreceptorer. Radioaktivitet i hjärnan mättes med PET-scannern vid tre tillfällen: efter 60-minuters aerob måttlig intensitetsövning, efter högintensiv intervallträning och efter vila.

De högintensiva intervallerna ökade mängden endorfiner och andra opioida peptider i hjärnområden som kontrollerar smärta och känslor. Intervallerna gav också upphov till negativa känslor. En timmes lugn, aerob träning gav däremot upphov till positiva känslor och dessa kunde sättas i samband med endorfinfrisättning.

”Our results highlight that exercise intensity affects endorphin release and that the brain opioid system is involved in both positive and negative feelings caused by physical exercise performed at different intensities”, säger Tiina Saanijoki från Åbo PET Center.

Endorfinfrisättning kan vara en viktig mekanism för att upprätthålla motivationen. Lugn löpning och gör att du känner dig väl till mods och att du vill göra det igen efteråt. Vid mycket höga träningsintensiteter, som t ex intervaller, tycks det som frisättningen av endorfiner hanterar den känslomässiga och fysiskt krävande utmaningen. Kruxet är att sådana negativa känslor kan motverka motivationen att fortsätta träna efteråt. Träningens intensitet bör därför beaktas vid start av nya träningsrutiner, förklarar Saanijoki.

Friskvårdstimmen
Om du vill komma igång med löpningen är det viktigt att skapa goda vanor och att hitta din motivation. Motivation är inget som kommer ridande som en vit riddare, utan det är något du skapar själv. Vanor ger kontroll och självförtroende. Du hittar delmål och en riktning i livet. Mening. Det ökar din motivation. När du byggt upp din psykologiska och fysiologiska grund, kan du gå vidare med intervaller.

Nu på onsdag håller jag i träningen på jobbet. Det är en växande skara som utnyttjar friskvårdstimmen och några springer tillsammans på onsdagar. Det blir trappintervaller uppför norra berget. Intervaller passar bra som handledd övning i grupp.

Trappintervaller i våras. Foto: Ellinor Kempe.

Skillnaden på löparna före och efter de lugna passen och intervallpassen är slående. Inför intervallerna har alla lite ångest, för alla vet att man måste pressa sig ut ur komfortzonen. Vi peppar varandra. Efteråt är stämningen uppsluppen. Vi har utvecklats och våra hjärnor badar i en kemisk cocktail av endorfiner och endocannabonider.

Länk
Mina tre favoritintervaller

---

Risken för knäartros har fördubblats sedan 1940-talet, visar en ny studie av antropologerna Ian Wallace och Daniel Lieberman från Harvard. Det tycks inte i första hand bero på övervikt eller på ökad livslängd, utan deras gedigna studie tyder på andra orsaker.

Wallace och Lieberman tror att deras studie kan ändra på synen på knäartros som en följd av åldrande och istället leda till att vi fokuserar på de insatser som krävs för att förebygga sjukdomen – som vi nu gör med hjärtsjukdom.

De båda antropologerna använde sig av en rad olika metoder, inklusive studier av människor och djur, men deras huvudsakliga mål var att ta reda på hur gammal sjukdomen faktiskt är och om det verkligen stämmer att artros har blivit vanligare.

”There are famous examples in the fossil record of individuals, even Neanderthals, with osteoarthritis,” säger Lieberman i ett pressmeddelande. ”But we thought, let’s look at the data, because nobody had really done that in a comprehensive way before.”

Wallace åkte kors och tvärs över Amerika och lyckades leta fram över 2000 skelett, en del över 6000 år gamla. När brosk förstörs och ben kommer i direktkontakt med varandra, bildas en glasliknande yta. Det
var denna yta som de letade efter.

Efter att Wallace och Lieberman bearbetat allt data kom de fram till att för personer födda efter 1940 var sannolikheten dubbelt så stor att drabbas av knäartros vid en viss ålder eller vid ett visst BMI jämfört med tidigare generationer.

Men vad ligger bakom ökningen om det inte handlar om fetma och nedslitning p.g.a. ökad livslängd? Wallace och Lieberman slänger fram tre hypoteser:

Hypotes 1: Hårda (asfalterade) ytor har blivit vanligare. Våra kroppar är inte gjorda för asfalt och betong. En studie från 1982 visade att får som gick på betong och asfalt drabbades i högre grad av artros än får som gick på gräs och träflis. Så spring mer på naturliga underlag. Spring trail. Asfalt sliter.

Hypotes 2: Moderna skor vrider om kroppens naturliga rörelser och utsätter knäleden för starka krafter, inte minst högklackade skor. Kvinnor löper ckså 50 procent högre risk att drabbas av knäartros jämfört med män. Så använd bra skor och gå gärna barfota i gräset.

Hypotes 3: Sittsjukan breder ut sig. Ben anpassar sig till det man gör och idag sitter vi mycket mer än förr då det knappt fanns stolar. Kroppen ska användas. Det är troligtvis den viktigaste förklaringen. Vi behöver springa mer, inte mindre (en vanlig fördom är att löpning ger upphov till artros). Det naturliga sättet att sitta på är att sjunka ner på huk. Det blir många knäböjningar på en dag och är kanske förklaringen till att kinesiska 80-åringar rör sig bättre än sina svenska motsvarigheter.

Det är en välgjord och intressant studie. Lieberman är en känd evolutionsforskare och slarvar aldrig. Studien visar att det inte räcker med att gå ner i vikt. Det finns andra faktorer, som att hålla sig i rörelse och utmana fötterna. Men oavsett om man lever ett perfekt liv finns det risk att drabbas av artros. Det fanns artros redan för 6000 år och 60000 år sedan och man har funnit artros i benen hos dinosaurier som levde för över 60 miljoner år sedan.

Sittsjukan

Sedan jag skrev om sittsjukan 2012 har jag stått upp och jobbat. En metastudie av 47 ”sittstudier” visade för något år sedan att sittande och träning är två åtskilda faktorer när det gäller hälsa.

Förr satt man mest på huk.

Metastudien tittade på sambandet mellan träning och sittande. De som var mest stillasittande var mer benägna att få diagnoserna typ 2-diabetes, bröst-, tjocktarms- och äggstockscancer samt andra cancerformer. Även hjärt-kärlsjukdom förekom oftare hos denna grupp än hos personer som satt under kortare tid. De mest stillastittande löpte också en 24 procent högre risk att dö under studietiden jämfört med de som satt minst. Denna tendens var mest uttalad för de som både satt mycket och tränade lite, men sambandet fanns oavsett fysisk aktivitetsnivå. Stillasittande i sig var kopplat till dålig hälsa. Nyttan av att motionera en halvtimme per dag omintetgörs till stora delar om man sitter resten av dagen. Vi behöver göra bådadera; vi behöver motion och vi bör sitta mindre.

När jag sitter, är det som om benen mjuknar och tankarna somnar. Hur står man upp på en sittande arbetsplats? I början är det svårt. Du kanske får ont i benen, du kanske tycker det är svårt att tänka. Mitt tips är att jag börja så enkelt att du inte kan misslyckas. Stå upp i en kvart vid tre tillfällen (ställ klockan). Utöka sedan gradvis så att kroppen anpassar sig.

Farligt att sitta för mycket.

På jobbet står jag upp, men hemma ligger jag eller sitter ihopknövlad i en fåtölj och skriver. Det är en dålig vana. Jag har dock ett bra knep för att komma ut ur komfortzonen och ut i spåret, upp på morgonen eller ner i kallvattnet. Men det knepet håller jag för mig själv, för det låter så fånigt:) Den här meningen skrev jag stående.

---

Många löpare använder icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) som ibuprofen för att dämpa smärta och inflammationer. Inflammationer spelar en nyckelroll i läkningen av skador. Behandlar man en läkningsprocess, torde läkningen bli sämre.

Studier visar att NSAID-användning är särskilt utbredd bland utövare av ansträngande uthållighetssporter som maraton och ultralöpning. Enligt vissa uppskattningar tar så många som 75 procent av långdistanslöpare ibuprofen eller andra NSAID före, under eller efter träning och tävling.

Sedan tidigare vet man att NSAID kan bidra till njurproblem hos uthållighetslöpare. NSAID minskar kroppens produktion av prostaglandiner. Prostaglandiner sätter igång processer som bidrar till smärta och inflammation. Prostaglandiner får också blodkärlen att utvidga sig, vilket ökar blodflödet till det drabbade området. Syftet är att läka kroppen.

NSAID minskar mängden prostaglandiner och därmed också inflammation, smärta och utvidgning av blodkärl. Det gör mindre ont, men det sker på bekostnad av långsiktig läkning.

Utan NSAID återhämtar man sig bättre.

Är NSAID farligt? I en ny studie fick 89 ultralöpare (extrema ultalöpare som springer i dagar) antingen ibuprofen eller en placebo under ett lopp. Forskarna tog blodprov på löparna och kontrollerade nivåerna av kreatinin – en biprodukt från njurarnas blodfiltreringsprocess. Höga nivåer av kreatinin hos en i övrigt frisk person tyder på försämrad njurfunktion.

Det visade sig att 52 procent av löparna som tagit ibuprofen och 34 procent av de som fått placebo, hade förhöjda kreatininnivåer efter 80 km. De som tagit ibuprofen hade dessutom svårare skador. Sannolikt återfick alla sin normal njurfunktion efteråt, förutsatt att de återhämtade sig och inte sprang vidare till nästa lopp.

Eftersom NSAID minskar mängden prostaglandiner och därmed förhindrar blodkärlens utvidgning, minskar blodflödet till njurarna. Det gör det svårare för dessa organ att filtrera blodet. Det är sannolikt mekanismen som förklarar den försämrade njurfunktionen hos löpare som tagit ibuprofen.

Löparens dilemma
Hur ska man göra? Må lite bättre nu direkt eller bli helt återställd långt senare? Det är något av löparens dilemma. Ordet dilemma är grekiskt och betyder ett problem med två lösningar. Det är en fråga nästan alla idrottare ställs inför. Under en turnering eller tävling, kanske man väljer kortsiktigt. För akuta skador kan behovet att kontrollera smärtan fortfarande vara viktigare än långsiktigt helande.

Det bästa rådet tycks vara att behandla en skada så mycket som det krävs – dock inte mer. Helst bör man låta kroppen växa sig starkare genom att gå igenom den inflammatoriska och helande processen. På kort sikt tappar man och det gör lite ont, men på lång sikt är det bäst för kroppen.

Rutinerade löpare använder mindre smärtstillare än orutinerade löpare, förmodligen för att man med tiden får mer kunskap om sig själv och sin förmåga. Man vill ta mer kontroll över den egna kroppen.

Risken är att pressen att kasta sig ut i spåren, på isen eller nedför backen är stark och att idrottare därmed vinner kortsiktiga segrar, men förlorar kriget.

---

Det finns hur många böcker som helst som handlar om hur man blir bra, bättre och bäst. En del är bra, men de flesta är ganska intetsägande. De handlar ofta om någon som lyckats och som sedan ger tips om hur man följer han eller hennes väg till framgång. Men det finns bara en väg: hårt, fokuserat arbete. Det är den enda vägen till framgång. Det menar psykologen K. Anders Ericsson. Nyligen kom han ut med boken Peak: vetenskapen om att bli bättre på nästan allt.

Ericsson tror inte på medfödd potential eller på det som kallas ”talang”. Med stöd från de senaste decenniernas forskning om hjärnans plasticitet och sin egen forskning under de senaste 30 åren, riktar han i Peak in sig på människans förmåga att forma och skapa sin egen potential. Det finns såklart genetiska gränser (som längd och basket), men för att bli bäst måste även de längsta basketspelarna träna hårt, medvetet och fokuserat.

Handledd övning
Som tonåring var Ericsson intresserad av schack. Han spelade dagligen mot en kompis som var mycket sämre än honom. Men så en dag var han plötsligt schack matt. Han förlorade. Vad hade hänt? Varför hade kompisen slagit honom? Han blev så småningom mer intresserad av att förstå hur kompisen hade blivit bättre, än av att förbättra sig själv som schackspelare. Det slutade med att han blev professor i psykologi vid Florida State University, där han specialiserade sig på hur man blir bäst. Han är med med andra ord en expert på experter. Han anses t. o. m. som den ledande experten på experter. 

Genom att studera allt från violinister till schackspelare kom Ericsson fram till att det var målmedveten och fokuserad träning – handledd övning (deliberate practice) – som gjorde att hans kompis hade vunnit. Det fanns ingen koppling till intelligens. När barn lär sig schack är det visserligen barnen med högst intelligens som lär sig snabbast, eftersom de har lätt för att lära sig regler. Men de bästa schackspelarna har inte högst IQ. De bästa blev bäst för att de tränade mer och gjorde det på ett målmedvetet sätt genom att studera hur stormästarna spelade. Ericssons kompis gick hem och övade och analyserade vad han hade gjort fel. Han tränade upp sina mentala representationer. Till slut gjorde han färre misstag än Ericsson och vann.

Att bli expert handlar om att bryta ner mål i tydliga delar. Träna på delarna tills du behärskar dem. Gå sedan vidare till nästa del. Träna mycket, och gör det fokuserat och målmedvetet. Det viktiga är att utmana dig själv i gränslandet till det du klarar av. Ericsson skriver om skillnaden mellan de bra och de bästa konståkarna. De bästa tränar de hopp de inte riktigt klarar av, medan de bra tränar på de hopp de redan kan. De som blir elit, blir det genom att hela tiden utmana sig själva och jobba hårt och fokuserat på gränsen av sin förmåga. Det ska inte kännas bekvämt. För att bli bättre måste du lämna din bekvämlighetszon ibland. Det gäller både schackspelare och löpare.

Ericsson betonar att det också är viktigt att repetera och att få återkoppling på det du gör. Du måste lära av de bästa och ta till dig den etablerade kunskapen. Du måste bygga upp din hjärna med mentala representationer. Att vila är lika viktigt. De bästa sover mest och brukar även ta en tupplur mitt på dagen.

Myten om 10.000 timmar
Ericsson går in på en av de vanligaste missuppfattningarna om handledd övning, nämligen föreställningen om att det krävs 10.000 timmar för att bli expert. Men det finns många som kört bil i 10.000 timmar utan att bli experter på bilkörning. Det är inte tiden i sig som skapar kompetens, det är hur vi använder tiden. Vi tror att en erfaren person är bättre än en mindre erfaren person, men studier visar att det är vanligt att man blir bättre i några år för att sedan stagnera eftersom man slutar med handledd övning. I verkligheten kan därför en läkare som jobbat några år och lärt sig det senaste, vara bättre än en erfaren läkare som jobbar enligt gamla rutiner och saknar värdefull återkoppling på sitt arbete.

Se upp med talang
Inom idrotten finns det talangscouter som skannar världen på jakt efter talanger. De klubbar som betalar scouterna hoppas att talangerna blommar ut 5-10 år senare. Ericsson visar att det är viktigare att hitta de målmedvetna tjurskallarna som tränar hårt och fokuserat. Talangscouterna fiskar i fel vatten. De borde inte jaga efter de laxar som sprätter högst uppför det första vattenfallet, utan de laxar som hoppar igen och igen och aldrig ger upp.

---