Vilket material är bäst vid vinterlöpning?
Det är japanerna vi ska tacka för att vi kan reglera kroppstemperaturen på ett smidigt sätt även under vinterhalvåret. Det var nämligen japanska kemister som runt 1960 var först ut med att skapa syntetiska mikrofibrer. Denna teknologi fick snabbt många intressanta applikationer, och för textilindustrin innebar mikrofibrerna närmast en revolution ett tjugotal år senare.
Under 1990-talet slog mikrofiberteknologin igenom på bred front när det gäller sportkonfektion. Supertunna textilfibrer av polyester, polyamid eller polypropylen absorberar nämligen mycket lite av den fukt som kroppen producerar i samband med intensiv fysisk aktivitet. I stället transporteras svetten till plaggets utsida, där fukten kan spridas över en stor yta och lättare avdunsta.
Definitionen av en mikrofiber är att 1 gram får ha en maximal tjocklek på 0,7 denier. I klartext innebär detta att 1 gram fiber har en längd på 10 000 meter. Med garn tvinnat av så tunna fibrer kan man genom olika stick- eller vävningstekniker skapa väldigt lätta, funktionella plagg anpassade till olika aktiviteter och väderförhållanden.
Flera tunna lager är bättre
Vi har länge känt till att flera tunna skikt är mer funktionellt än få och tjocka när det gäller att hålla sig torr och varm. Även om mikrofiberteknologin hade stor betydelse för skalplaggens vind- och vattenavstötande förmågor så var det främst skiktet närmast kroppen – lager ett – som kom att hamna i fokus.
Superunderställ blev ett samlingsnamn för plagg avsedda att bära närmast kroppen. Deras funktion var att hålla dig så torr som möjligt, samtidigt som de skulle låta dig reglera kroppstemperaturen effektivt.
Inledningsvis användes mest polypropylen, den mikrofiber som absorberar minst fukt av de olika varianterna. Eftersom denna fiber emellertid är svår att färga in i attraktiva nyanser – man får i princip hålla sig till grått, benvitt och marinblått – använder de flesta tillverkare idag huvudsakligen polyester, även om undantag finns.
Ullen är ett vettigt alternativ
Att en bomullströja närmast kroppen inte är optimalt vid intensiv vinterträning känner de flesta säkert till. Materialet blir fuktigt och då ökar risken för både nedkylning och skav. I dag finns dessutom ett enormt utbud av funktionsplagg.
Utöver de etablerade varumärkena inom sport- och friluftssektorn har flera stora konfektionskedjor gett sig in i kampen. Dessutom har de stora sportkedjorna i dag så kallade ”housebrands”, det vill säga interna varumärken skapade enbart för försäljning i de egna butikerna.
Vid sidan av mikrofiber har ullen gjort en stark comeback och är idag ett klart intressant alternativ till de syntetiska funktionsplaggen. Långt innan mikrofiberteknologin gjorde sitt intåg betraktades just ull som ett funktionellt material, mycket tack vare dess förmåga att värma och isolera även i vått tillstånd.
En stor nackdel med ull närmast kroppen har tidigare varit att den vassa strukturen i ullfibern kan irritera huden och ge upphov till klåda. Genom att använda den mjukare merinoullen har den olägenheten i stort sett eliminerats.
Blandning – det bästa av två världar?
Priset på plagg av merinoull är däremot generellt klart högre än syntetplaggens. På senare år har många tillverkare också lanserat plagg där man blandat syntetiska mikrofibrer med merinoull; man säger sig på så sätt få ”det bästa av två världar”.
Värt att tänka på som konsument är att det i vissa ullproducerande länder förekommer oetiska, plågsamma ingrepp då huden på merinolammens bakdel skärs bort. Detta ingrepp, som kallas för mulesing, görs utan bedövning i syfte att förhindra flugangrepp.
Vilket material är bäst?
Fördelar och nackdelar med syntetfiber kontra merinoull:
Mikrofiber:
+ Lätt, slitstarkt, kroppsnära och följsam passform med hög fukttransportförmåga.
– Dålig isolationsförmåga, vilket gör att man snabbt kan börja frysa om man pausar sin aktivitet eller om det är mycket kallt. Bör tvättas efter varje träningstillfälle för att inte bli ofräscht.
Merinoull:
+ Bra fukttransportförmåga, ger isolation och värme även i vått tillstånd. Tar inte till sig dålig lukt.
– Mindre elastiskt och följsamt mot kroppen än mikrofiber. Kortare hållbarhet och sämre slitstyrka. Relativt dyrt, och risk för plågsam djurhantering.
