Helgläsning: Mikael Ekvalls brutala maratondebut
– Det skulle vara en helt otrolig upplevelse att stå på startlinjen i Rio. Men jag skulle definitivt inte se det som ett tillfälle att se och lära, jag vill göra en riktigt bra prestation och vara så högt upp i resultatlistan som möjligt, säger Mikael när vi snackar med varandra bara några dagar efter urladdningen i Frankfurt.
Själv följde jag loppet via en livestreamad länk när jag satt på ett tåg som slingrade sig fram genom Sverige. Mikael Ekvalls riktiga debut på maratondistansen (Micke gjorde 2.35 som artonåring) orsakade en strid ström av sms från löpare runt om i Sverige.
”Det ser bra ut för Micke halvvägs.” ”Fan det lutar åt en tid under 2.12. Det är ju helt sjukt.” ”30 K. Nu börjar loppet på allvar. Det här blir djävulskt spännande.” ”2.12! Ekvall sprang på 2.12 tamejfan. Två helt jämna halvor. Starkt!” Jodå, nog var det starkt alltid. Det var en underbar tågresa genom Sverige. Det var ett underbart lopp i Frankfurt.
Men hur kändes det för Micke?
– Direkt efter målgång var jag faktiskt besviken. Jag hade hoppats gå under 2.12, så i samma ögonblick som jag korsade mållinjen tänkte jag ”fan också”. Men det släppte rätt snabbt. Jag förstod ju att jag hade gjort en bra tid, och dessutom slog jag många löpare som gjort 2.11 tidigare. Så jag var förstås grymt nöjd efteråt.
Kände du att du hade fått ut allt?
– Ja, det tycker jag verkligen. Jag var helt förstörd när jag kom i mål, jag hade plockat ut precis allt. Somliga blev säkert överraskade över hur fort han sprang, men Mikael själv var väl medveten om sin kapacitet och sina möjligheter.
Han sprang i princip två identiska halvor – 1.06.03 och 1.06.04 – men faktum är att han från början hade satt sitt tidsmål ännu högre. – Hararna skulle lägga sig på 1.05.30 halvvägs. Jag tänkte att det skulle bli jävligt tufft att gå mot 2.11, men samtidigt visste jag att det skulle vara möjligt, att det fanns en chans. Nu sprang de inte riktigt så hårt från början som planerat, så med facit i hand blev det närmast perfekt för mig.
Vad minns du från loppet?
– Jag kände mig faktiskt lite seg i kroppen under de första 5 kilometerna, men efter det kom jag igång väldigt bra och hittade en skön rytm. Mellan 15 och 20 kilometer sprang jag och tänkte att ”fan vad lätt det här känns”. Då försökte jag verkligen fokusera och hålla mig ödmjuk, eftersom jag visste att det var först efter 30 kilometer som jag skulle sättas på prov, att det var då jag skulle bevisa något.
Nog kan man säga att Mikael Ekvall lyckades bevisa något. Från 30 kilometer och ända in i mål sprang han helt solo. Trots tröttheten kunde Micke i princip hålla farten och plötsligt hade han noterat den bästa svenska maratontiden på 25 år.
|
|
|||
Vill du läsa hela den här artikeln? |
|||
|
Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 12 2015. |
|||
|
