Ledarkrönika: Myntets baksida
I krönikan ”Träningsfarsoten” ifrågasätter Jonas Colting debatten kring träningshetsen, en debatt som har blossat upp i olika medier under året. Han menar att problemet knappast är att folk i allmänhet tränar för mycket. Tvärtom visar hans empiriska studier i mataffären och motionsspåret att de flesta inte tränar mer, utan blir allt fetare och äter allt sämre.
Stämmer Jonas iakttagelser? Ja – och nej. Enligt Folkhälsomyndighetens årsrapport (2014) utvecklas folkhälsan i allmänhet i positiv riktning. Medellivslängden ökar, dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar minskar kraftigt, fler överlever en cancersjukdom.
Däremot stämmer det att fetman fortsätter att öka, en ökning som har varit snabb sedan 1980. Detta trots att en större andel vuxna motionerar regelbundet på fritiden idag jämfört med då. Fetmaepidemin drabbar även barnen, och är ett globalt hälsoproblem. Enligt WHO lider 42 miljoner barn i världen av fetma idag. I Sverige handlar det om ett av fem barn. Det är delvis en konsekvens av att vi blir allt mer stillasittande. Just stillasittandet är en verkligt farlig farsot menar forskarna, som på sikt kommer att leda till en ökning av flera allvarliga folkhälsosjukdomar (läs Hjärnfysikern Johan Renströms krönika om ”sittsjukan”).
Så ja, Colting har rätt – vi sitter mer stilla idag och blir allt fetare. Men statistiken visar också att vi svenskar i allmänhet mår bättre och tränar mer, och att färre drabbas av allvarliga folkhälsosjukdomar. Hur ska man få ihop dessa motstridiga uppgifter?
Det är komplexa frågor, och nu spekulerar jag, men en del av svaret står nog att finna i det som statistiken också visar – nämligen att skillnaderna i hälsa mellan olika socioekonomiska grupper i samhället ökar snabbt. Även om statistiken pekar på en förbättring generellt i folkhälsan, drabbas en växande grupp människor i allt högre grad av ohälsa – fysiskt och mentalt. Här är bland annat lågutbildade, unga kvinnor överrepresenterade.
Samtidigt ser vi att träning har blivit en statusmarkör i den växande medelklassen. Idag överglänser högutbildade och välbetalda svenskar varandra med idrottsliga prestationer på motionärsnivå. Det är en grupp som högst troligen är överrepresenterad i både sociala och traditionella media; plötsligt har vi skapat oss uppfattningen att ”alla” tränar.
Det är en bild som leder till reaktioner. En del provoceras, vilket bland annat leder till debatter om ”träningshets”. Andra inspireras kanske till att göra hälsosammare val. Men några känner också en press att prestera – inte bara professionellt och socialt, utan nu även som motionär. Pressen kan bli ödesdiger, som för Lisa Jisei som drabbades av ortorexi.
Ortorexi handlar om att inte kunna begränsa sin träningsmängd, och att äta så asketiskt att man blir sjuk. De som arbetar med att behandla ortorektiker menar att problemet växer, och att det delvis hänger ihop med hur människor exponerar sin träning och sina kroppar i sociala medier.
Så hur ska vi förhålla oss till dessa – till synes motstridiga – företeelser? Att vi tränar mer men blir allt fetare? Att fler lever allt mer stillasittande liv medan andra upplever en träningshets?
Kanske genom att inse att de inte är motsatser utan parallella hälsoproblem – med koppling till samhällsutvecklingen generellt. Att bristen på rörelse och fetmaepidemin är ett ökande problem ur ett folkhälsoperspektiv betyder inte att konsekvenserna av en faktisk – eller upplevd – träningshets får ignoreras. Att fortsätta prata om det är en bra början.
