Lite löpning, dårå #waybackto100miles

Kände mig så rik imorse. Vi var kvar på landet tills idag. Jag jobbar 80% men har sjukt mycket att göra. Många osäkra parametrar. Vill prestera. Vill göra det bästa som går. Men kan släppa. Kan stänga av och tänka att jag är ledig nu. Är här nu. Med barnen. Med familjen. Utomhus. Solen sken, vi plockade kvistar och äpplen och lekte. Tiden stod still och den var full med bra saker.

Det är så ofta man inte ”har tid”. Och till att sy gardiner eller gå på triljarders med Facebookevent- fine. Men det är så många som jag uppfattar känner att de inte har tid med sin familj. Sina barn. Och om inte såna finns, sina vänner.

Det hade inte krävts en utbrändhet för att komma dit jag är nu. Men det gick nog lite snabbare. Jag får ofta höra att jag ”har så mycket för mig”. Det verkar kanske så. Att jag gör massa saker men det kanske bara är att när jag väl jobbar så är det all in för att sen kunna växla ned. Jag gör så mycket mindre nuförtiden. Men så mycket mer av det jag vet att jag mår bäst av och vet att jag skulle prioritera om man fick göra en shotgunprioritering.

Jag har pangat in i väggen två gånger. Två olika sorters väggar. Den första var ett praktexempel på när inget i KASAM (Känsla av sammanhang)modellen var på plats. Jag hade fått en tjänst jag inte klarade av. Jag var ekonomichef på ett stort hotell. 26 år gammal. Nyss hemkommen efter 7 år utomlands och hade knappt sett en skattedeklaration förut. Ansvar för en stor komplex ekonomi (tänkt hotell, restaurang, bar, reception, spa och så ungefär 100 säsongsanställda och deras löner) på det. System som inte synkade. Ingen upplärning utan fick lära mig själv allteftersom. Det var för svårt, det var för mycket att göra (sov bredvid mitt kontor och jobbade jämt) och jag var en typ-A människa som gick igång på att prestera. Så jag presterade mig själv in i väggen.

Det är inget och allt fel på dig sa läkaren som jag sökt till på grund av blixtrande huvudvärk. Din hjärna håller på att koka över.

Sjukskriven gick inte att vara förstås, var ju tvungen att betala ut löner. Åkte till Australien tillbaka till mina vänner, min surfbräda, yogan, meditationen. I tre veckor. Stod på Singapores flyglats och betalade leverantörsfakturor i mellanlandningen. Bestämde mig för att ge det ett år till. Om det inte blev bättre skulle jag sluta.

Det blev inte bättre, jag slutade. Började som konsult och fick ett jättespännande uppdrag för ett amerikanskt dotterbolag. Hade jättefina kollegor och underbara chefer men var väldigt ensam på mitt uppdrag (som jag var satt på för att jag var så bra på engelska). En kundkontakt som, jag borde förstått första gången jag träffade hen, skulle bli problem.

Efter ett år av ångest brakade allt. Min chef fick äntligen se hur jag haft det och undrade hur jag klarat det. Och det hade jag väl inte. En annan sorts utbrändhet.

Men nu var jag gravid. Och jag bestämde att inget skulle få komma åt mig. För nog kände jag hur all stress påverkade kroppen. Och förstås den lilla därinne.

Ändå kunde jag inte helt släppa taget när jag gick på mammaledighet. ”Jag kan kolla upp det där när jag är hemma”. ”Jag tar det”. Jag tänkte att det jag gjorde, det skulle ingen annan behöva sätta sig in i. Det var så rörigt. Jag hade bytt kontor, till huvudkontoret. Trodde jag skulle behöva visa framfötterna även när jag var föräldraledig för att hänga med. Visa att jag var någon att räkna med.

Men under tiden jag var hemma med lilla E så klarnade bilden ganska snart av hur jag ville ha det. Hur jag trodde att hon skulle må bäst av att jag hade det. Jag såg kollegor som stressade till dagis sent för att hämta hem, mata och sen natta. Som alltid verkade ha dåligt samvete över massa saker. Tänkte på de som tar de här riktigt livsavgörande viktiga jobben inom vård, omsorg och utryckningspersonal som inte kan välja och vraka i hur de lägger upp sitt dygn. Tänkte att alla vi med ”kontorsjobb” faktiskt 2009 borde kunna göra det. Och visste att jag jobbade på ett företag där det var möjligt. Även om kulturen kanske inte var sån.

Jag räknade på timmarna och insåg att om jag skulle göra karriär och jobba heltid så skulle jag ha ganska få timmar med mitt barn varje vecka. Vecka ut. Vecka in. Månad ut. Månad in. År ut och år in.

Jag valde där och då att hoppa av den tänkta karriären. Jag valde att gå ned i tid och svor inför mig själv på att hämta tidigt på dagis varje dag jag skulle hämta så långt det var möjligt, och självklart tar vi hjälp av far och morföräldrar då och då.

Och det här är det absolut bästa jag gjort i mitt föräldraskap. Och jag har lyckats! Det är ingen tävling, men jag har lyckats hämta tidigt de allra flesta dagar jag hämtat. Det är inte antal minuter som räknas men för mig har det varit helt fantastiskt att hinna hämta E vid 15.30, antingen leka ute eller hemma, laga mat och greja hemma och sen jobba en timme eller två efter nattning. Skallen som inte funkar så bra jämt när man varit utbränd fick då dessutom vila några timmar och jag kände att jag fick mer gjort totalt än om jag jobbat 8 timmar isträck. Winwin.

Och jag fick definitivt välja bort att satsa på den första karriären jag hade i åtanke. Men jag kan verkligen inte säga att jag backat från att utvecklas. Det har hänt mer på både det professionella och det personliga planet än jag trodde var möjligt de senaste 6 åren. Jag har framförallt blivit mamma igen, betydligt tryggare och starkare i att prioritera vad som är viktigt för mig och min familj. Jag har startat eget, jag har skapat först en egen tjänst och sen fått den rollen inom HR, jag har grundat en välgörenhetsorganisation och det första ultraloppet för välgörenhet i Sverige. Jag har utmanat mig själv fysiskt på sätt jag inte trodde var möjligt.

Men det viktigaste av allt. Även om tiden känns som den flyger så känner jag att jag varit där och kommer vara där när barnen växer. Att jag kunnat se magin i att klafsa i vattenpölar en tisdagseftermiddag. Ibland tackat nej till erbjudanden så bra så jag nästan fått sitta och banka med knytnäven i huvudet men någonstans därinne i hjärtat och magen vetat att jag valt rätt.

Ja det blev en personlig redogörelse.  Kanske når jag någon som har en känsla i magen. Som känner att det räcker nu. Det funkar inte att ha det såhär. Någon som tänkt likadant. Någon som mött ifrågasättanden? Jag tror vi behöver höra alla versioner. Och förstås, att alla måste hitta sitt sätt. Det här var mitt.

En i magen och en utanför!

 

---

Det är så bra nu! Så så bra. Nej jag är inte i mitt livs form, faktiskt långt därifrån, det är inte smooth sailing på jobbet, jag är inte helt rehabbad, har inte vunnit på lotto, mår flera gånger per dag (och borde göra) urdåligt över världsläget. Vi har inte bytt knopparna i köket, jag har inte gjort ett enda fotoalbum sen första barnet föddes, har en trasig höstjacka, gula torra blommor, min persilja jag odlat dog och att-göralistan är en salig röra av post-itlappar.

Men det är så så bra nu. Så mycket bättre än det varit på länge.

Mina barn mår bra. De är glada. De är harmoniskt vilda, sover gott. Trygga. Inga utbrott och galentrots utan de är liksom sköna gosiga brudar med massa påhitt. Den lilla går stabilt så vi kan göra lite saker utan vagnen. De är friska och ..ja det är bara, precis som vanligt, helt underbart att vara mamma till dem.

Min bästman mår bra. Allt är bra just nu. Prover bra. Inga sjukhusbesök. Ingen oro just nu. Just nu allt bra. Vi är löjligt nykära fast vi varit tillsammans ett bra tag nu.

Familjen mår bra. Lillkusinen växer och mår gott. Vi är på väg till landet till faster och en mysig hösthelg, den bästa årstiden, i Värmland med krattning, bakning, ridning, löpning, mys och utehäng.

Jag mår bra. Jag har haft en tuff månad när jag insett att min kropp också kan få krämpor. Utredningar, prover och väntan. Något var knas men det var inget farligt. Och min rygg/bäckenrehab går äntligen åt rätt håll. Jag blir bättre och bättre för varje vecka. Jag förstår hur allt hänger ihop. Jag har fått hjälp som gör att smärtan försvinner successivt. Jag vågar börja tro att jag kan springa långt igen.

Jag har ett jättespännande jobb. Det är utmanande och det finns hur mycket som helst att göra men jag är superstark i att bryta och gå hem. Inte jobba över en endaste timme på mina 80%. Stänga av och tänka att ”resten gör jag imorgon, jag är klar för idag”. Säger nej nej nej till massa spännande saker som inte skulle vara spännande om det skulle in i min kalender och skuffa undan tid med mina barn. Jag kan göra sånt där sen. Allt måste inte ske nu. Har trygghet i att jag inte kan bli omtyckt av alla om jag ska göra något nytt. Att jag lärt mig be om feedback och tydlighet så jag får en trygghet i att jag gör rätt saker. Förstå att om jag inte får det så kan jag inte kräva av mig själv att ha planen helt solklar för vad jag ska göra och vad som förväntas. (Vilket jag nästan kan se som en möjlighet ibland).

Jag blev inte klar den här veckan heller med listorna, det blev inte så mycket träning som jag tänkte, det blev mer sötsaker än jag tänkte.Och jag vet defintivt att den här situationen inte kommer bestå.

Och det är superlätt att, när det är bra på alla viktiga fronter, så börjar man istället tänka på allt det sekundära som man också har i bakhuvet att man ska hinna med eller förbättra. Som med en skada: först oroar man sig för att bli hel så man kan träna och sen när man väl är hel så oroar man sig för att träna tillräckligt mycket.

Samhället och allt vi matas med i media är ju inte direkt organiserat så att vi ska känna att det vi har räcker. Det är förändring, att byta ut, förbättra och konsumera som  allt bygger på. Ingen utom vi själva tjänar på att vi säger att nu, nu låter jag det vara såhär. Nu är det bra. Jag är nöjd.

Och med mitt trackrecord så vet jag att något kommer hända. Något som tippar allt över ända.

Men just nu. Nu. Är allt bra. Jag är så glad att jag lärt mig (mycket med hjälp av Mindfulness som jag återupptagit) det här nu. Att orka leva med föränderlighet. Och hålla fast i det som är bra. Happy now!

---

Ja det är lite, men inte så mycket, nya bud i köket hemma hos oss. Vi har aldrig ätit mycket kött (kanske en gång i veckan), sällan mycket grädde och mjölk och sällan mycket vete heller. Men nu är det tydligt att min mage inte klarar vare sig det ena eller det andra så bra. Om det ena så går det inte med det andra och vice versa.

Ni som följt bloggen vet att jag inte ”glutenstressar”. Men eftersom jag försöker äta näringsrik mat så brukar ju bröd falla utanför menyn ganska ofta. Jag älskar surdegsbröd och tycker alltsomoftast att det finns mycket värre saker än att få i sig lite gluten då och då. Men det finns en del forskning på att känsliga magar kan må bättre utan gluten. Så- en gyllene medelväg kanske kan vara att man planerar in att äta glutenfritt och så gör det inget när det inte blir det hela tiden!? Ingen stress. Ingen ångest.

Lasagne är gott. Och kan vara enkelt också. I lördags gjorde vi en som nog var för fyra portioner men den åt vi upp jag och bästmannen. Ungefär såhär gjorde vi:

Riv en zucchini och krama ur vätskan.

Riv en morot

Riv lite rotselleri. (Tänk den här hatade jag tills för kanske ett år sen och nu- mmm!)

Riv en lök och två klyftor vitlök. Stek dessa om du vill.

Ta fram två kartonger passerade tomater och en trekant parmesan, peppar och oregano.

Som plattor kan du välja vanliga plattor, glutenfria plattor, eller skivor av aubergine.

Börja med lite tomatsås i botten på en ugnsfast form. Sen några ”tussar” av zucchini, morot, rotselleri och lite lök. Riv över parmesan. Peppra och strö lite oregano. Lägg på tunna skivor av det du valt.

Häll över mer tomatsås, mer grönsaker och riv över parmesan och peppra o krydda.

Så många lager du vill. Överst ska det vara än mer parmesan och jag smulade nästan ett helt paket fetaost där.

In i ugnen cirka 40 minuter på 175 grader.

Det är supergott med finriven vitkål till med en god vinegrett och..eh..ja keso är gott till för ökad proteinhalt och det där kalla som bryter av så fint. Det finns ju förstås laktosfri sån.

---

Det här inlägget har legat och skvalpat men fick lite skjuts när jag läste Maddes ”sparutin”. Hon är ju snygg utan sparutin men som de flesta så har hon en sån. Inga konstigheter. Och så lyssnade jag på podden ”Helt Organiskt” och avsnittet om ”Det hållbara hushållet” som jag tyckte var så bra. Och tänkte att nu ska jag ge mina 2 cents på ämnet. Säger inte att något är fel, vill bara lyfta fram en variant att komma undan med att göra väldigt lite med lite pengar och förhoppningsvis väldigt liten påverkan. Utan att se ut som en risbuske.

Jag tror det var där jag för ett år sen eller så läste om en trend att inte använda makeup. Men summan av kardemumman var förstås att det skulle smetas på massa saker ändå.

Och jag vill verkligen slå ett slag för less is more! Både för din plånbok, din hud och för miljön.

Tittade på Vetenskapens värld och läste på Vetenskapsradion (älska älska P1) om att 40 miljoner ton mikroplast från olika hygienprodukter spolas ut i Östersjön (trots reningsverk på vägen). och påverkar fisk och andra marina varelser varje år. Från sånt jox som vi använder hemma.

Jag funderade på min hud. Min dotters hud. Min fästmans hud. Alltså han skulle ju aldrig hålla på och piffa huden utan den ser ju bara ok som den är. Och dotras är ju så fin så. Men sen kommer väl hon i tonåren och börjar försöka lyfta fram eller täcka över och så är cirkusen igång. Man tvättar bort smuts och får då med hudens naturliga fetter och då måste man smörja in och sen ska man peela bort döda hudceller ungefär som att huden själv inte klarar av detta och bara skit i att köra handduken med mjukmedel så löser det sig när du torkar dig kan jag tänka ibland. Och sen ska man lägga mask och fine med det men vad är det förutom det här extravaganta som lyfts fram av försäljaren man smetar på vårt största organ? Vi vill att det ska påverka huden men förutom det ämne vi betalar för så får vi med en massa annat finstilt som vi kanske egentligen inte vill få in i porerna?

Det går att göra en ansiktsmask hemma i köket som är färsk och du tar bara vad du behöver och du vet precis vad det är. Lite socker, lite honung, lite citron, lite havregryn, avokado osv.

Strösocker funkar bra i ansiktet för en rivig peeling om man behöver det. Havregryn för en snällare. Avokado lugnar. Kokosolja bra mot torr hud. Googla. Det finns nog massa hemmaknep. Inte mitt gebit.

Smink

Jag hänger inte med på alla dessa termer och grejer man ska ha som tjej men det känns ganska hårt kommersiellt drivet. Jag brukar tänka på mascara. Som jag själv absolut använder på jobbet och ibland annars. Det måste ju komma något nytt då och då för att skapa efterfrågan. Och precis som med tandkräm kan jag känna att man nog riskerar att köra slut på varianter på förbättringar. ”100 ggr större fransar” …hur länge kan man öka det? ”False lash effect”…hur mycket mer falskt kan man göra svart färg på borste? Men det sitter folk och jobbar hårt med det här. Lita på det.

Om du fixar med håret med produkter, sminkar dig och smörjer in kroppen, använder deo, kanske parfym, använder shampoo, duschkreme, kanske skrubb, kanske något ”smör” av någotslag. Ja vet du egentligen vad det är du använder? Vet du vad det gör när det kommer ut i vatten?

Jag kan verkligen inte mycket om det här. Jag skulle gärna sätta mig in i det djupare men det finns de som redan gör.

Men det finns saker jag försöker göra utifrån det jag vet.

Jag är väl inte den mest piffiga, men jag ser inte ovårdad ut. (Om man inte granskar noga, gör inte det snälla! :)). Jag jobbar inifrån och ut och tänker att mår insidan bra så behövs mindre på utsidan. Jag är jag och jag vill se ungefär likadan ut utan smink. Jag har aldrig grejer i håret utan bara låter det torka och borstar det. Jättetråkigt men OMG jag måste sparat in timmar varje vecka på detta. Dagar. År sen jag var liten. Underbart att tänka på.

Jag vill heller inte spola ut massa gift vecka ut och vecka in bara för att jag vill vara fin. Så jag ger mina tips på att minska antalet produkter och mängden fuffens. Men det finns säkert massa mer att göra så kommentera gärna.

1) Skrubbvante istället för skrubb på burk. Eller blanda havssalt med honung och lite citron och kanske lite olja om du vill ha det sådär krämigt.

2) Epilator istället för rakhyvel. Det här har jag skrivit om tidigare. Har inte räknat på elen men gissar det är mindre påverkan än att använda rakhyvlar och sen kasta dem. Själv har jag inte använt rakhyvel på flera år nu och vant mig vid epilatorn som håller håren borta längre. Om det är en viktig grej.

3) Gör egen ansiktsmask. Googla. Jag kör som sagt havregryn eller socker med min aloe veratvål som ansiktstvätt. Brukar använda en oparfymerad parabenfri duschcreme som schampoo och ansiktstvätt. Same same.

4) Kokosolja funkar på och för det mesta. Smörj in torra barn, smörj in torr kropp, gör hårinpackning. Sätt lite olja i topparna över natten och skölj ur dagen efter.

5) Mineralpuder med kort innehållsförteckning snarare än såna här bib? BB? krämer och foundation. Bra solskydd i dem också.

6) Lyssna på podden jag länkade till ovan. (tipsa om du vet fler om ämnet!).Fundera på vad du har hemma. Vad du behöver köpa nytt och när du väl gör det, leta efter bra grejer som inte påverkar miljön. Den mår bättre, du mår bättre och din hud mår säkert bättre också.

7) Bebisar. Tvätta inte sönder dem. Tvätta dem inte med våtservetter. Testa ta bort tusch och andra läbbiga fläckar med våtservetterna och inse vad de innehåller. (Läs gärna på också). Lite vatten, lite olja och torra tvättlappar funkar bra. Ska erkänna att vi verkligen varit restriktiva med att bada lilla S och hon har haft betydligt mindre problem med röd hud än stora tjejen hade som jag badade ofta.

Sen går jag runt och funderar på det här om vi skapat oss knasiga vanor. Visst – det är smuts i luften men att tvätta bort och sen smörja på två gånger per dag- varför gör inte killar det (i Sthlm kanske de gör det??). Tänk om man skullle skippa att torka ut för att behöva återfukta? Jag kanske ska använda mig själv som ett experiment.

Nu vill jag gärna ha dina tips på bra och snälla skönhetsrutiner och eller produkter, hemsidor, märken osv! Tack!

---

Över en halv miljon kronor.

Nog närmare 600 000 men jag har inte räknat ihop, har inte de fyra deklarationer för Starstruck Unlimited vi lämnat in framför mig just nu.

Det var en tanke. Det var en värk i magen, det var en subtil men ändå brutal uppmaning att göra något. Precis som människor nu reagerar med hjärta och själ genom de öden vi tar del av från kriget och flykten från Syrien så var jag tvungen att göra något.

Det var inte jättesvårt att pitcha idén om Tjejmarathon till Madde den där novemberkvällen 2011. Det har varit en jäkla resa sen dess.

Fyra lopp. Fyra fantastiska lopp, kanske 200 underbara löpare, inte så många, det är egentligen inte det viktiga. Gemenskapen, vännerna, de tokiga underbara idéerna som skapades (springa 12 timmar på en Ålandsbåt någon?).

Skillnaden vår insamling gjort när vi slussat alla medel utan mellanhänder direkt till Panzisjukhuset.

Första året för att stödja transporter in till sjukhuset från avlägsna byar, de följande åren för att stödja kvinnorna som mist allt i att komma tillbaka till samhället.

Vi är inte mycket, brukar vi säga blygsamt, utan alla de som är ”Team Tjejmarathon”. Det är ni som gjort summorna. Som är the spirit så att säga. Man måste inte springa 5 mil. Man måste egentligen ingenting men man tar ställning och engagerar sig.

Och vi är många i teamet men jag vill ändå skicka med. Att hela grejen. Hela grunden var: En tanke hos en småbarnsmamma i i-lands Sverige, en idé som växte fram. Två tjejer med cirka 50 mil mellan oss och kvällar och skarvkvartar tillgodo som startade detta. Det var och är möjligt. Det fortsätter. Det växer.

Ibland slänger sig folk med Never ever give up om något sportigt de har siktat in sig på. All good. Tjejmarathon kopplar ihop det här drivet med det som kvinnorna och barnen som vårdas och sen utvecklas på Panzisjukhuset och Maison Dorcas måste ha för att överleva.

Se den här korta filmen. Och så undrar jag- Vill du vara med i Team Tjejmarathon 2016?

---