Warszawa Half Marathon

Dagen efter, och låren stela. Det spelar ingen roll hur många maror man sprungit, det är lika jobbigt varje gång. En liten återblick.

Bra tryck vid Dodge Stadium, fast aningens yrvakna löpare. Många, som jag, hade gått upp halv fyra för att göra sådant som löpare plägar göra innan lopp. Vaselin både här och där, plåstra nipplarna, tugga på en kall pizza från igår, svepa en burk avslagen Coca Cola och toppa med pytteliten butelj rödbetsjos (bara man tror på det så). Tänkte ta på mig en överdragsjacka, men det var helt onödigt. Varmt redan då.

När den uppåtgående solen slog i de högsta palmtopparna drog racet igång. Efter drygt 300 meter försvann halva fältet till vänster för att pinka på en gräsmatta, arma gräsmatta lär väl gå från grönt till gult efter en sådan skur, och så bar det utför. En fantastisk början på loppet, utför och utför, men vis av erfarenhet vet jag att går det utför så kommer det sedan att gå uppför. Det gjorde det. En mycket böljande bana.

När jag sedan såg Hollywoodskylten på riktigt så kändes allting förklarat. Jag är i LA, och tittar inte på någon film där handlingen utspelar sig i LA. And I´m starring myself i Running Hard 44.

Jag tog det lugnt och jag tog det lugnt, för jag kunde inte annat. Axeln sa ifrån ibland men då var det bara att ta ett tag i linnet och liksom hänga upp armen, ett gammalt löparknep för axelskadade.

Vid 35 km började jag märkligt nog piggna till. Axeln hade domnat bort. Vi närmade oss havet, jag kände vittringen av mål.

Ett tufft lopp, ett varmt lopp, en mycket vackert lopp. Såg inte Madonna, men hon kommer ju ändå till Sverige i höst. Vi är i stort sett jämnåriga, och menar med detta att det aldrig är försent att skaffa läderbyxor. Eller knähöga läderstövlar, för den delen, om man nu är på det humöret.

Blir mer om loppet i RW no 5. Här några bilder från Venice, den lilla staden vid det stora havet. Hippieland, och Surfers Paradise!

Beachbum (a bragging one):

Vad gäller bårarna, så blev det ett visst manfall, 185 på ett ungefär som fick uppsöka sjukstuga,  men med 25 000 till start så är det väl inte värre än vanligt där ute i den icke löpande världen.

Snart dags att packa, och fara hem, till Våren! Eller?

---

På balkong med en vätskebalanserare i handen, och begrundar en palm. Palmolive, är det ett annat namn för kokosnöt?

Knäckte i alla fall Ryan Hall, som gick ut för hårt och bröt. Lite orutin, där.

Nu dags för en slummer. Får man inte sova på morgonen, får man sova på eftermiddagen. Gammalt löparordspråk!

Längre rapport följer i papperstidningen!

Zzzzzzzz ……

---

Ja nu pratar vi alltså inte käk här, havets frukter och biff. Nej, bara lite vågat innan löpning. Hängde på Venice pir på förmiddagen dagen innan loppet, som är i dag men i går hemma när det här skrivs, tiden är ur led här i Kalifornien. Hur som helst, stod där och vande mig vid solen, det ska visst bli 33 C i morgon, värmerekord m m och det är ju kul att få vara med och slå något slags rekord i alla fall, men de brydde sig inte de här våtdräktarna om, de bara satt på sina brädor och väntade på den rätta vågen:

https://www.youtube.com/watch?v=U3sne9PVGIw&feature=youtu.be

Knallade sedan Venice Beach framåt, och hittade en kalifornisk sjukstuga. Doktorerna ville helst inte att jag skulle fotografera, man får inte fotografera sjukstugor i Kalifornien, och än mindre patienterna, men jag är ju undersökande reporter så jag smög iväg ett klick i alla fall.

På något vis känns också det religiösa livet här i Venice en smula kopplat till sjukstugorna (om man nu sett Breaking Bad), men jag kan förstås ha fel.

I övrigt så måste jag kravla mig ur sängen runt halvfyra för att hinna till starten som går 06.50, det är drygt tre mil dit, och då finns det ingen annan frukost att få än en sådan här.

Det är nog tur att andra sköter kostrådgivningen i tidningen än jag. Å andra sidan brukar åtminstone jag springa rätt bra på en sådan här. Om inte annat så av ren Ågren. S k pizzaeffekt.

Lopprapport följer i morgon. Den kommer bli stekhet!!

---

Torsdag e m, in på gymmet fast solen gassade. Fem km lätt stegrande, och lite lustiga rehabövningar för axeln.

Nu Arlanda, 05.30. Låg dimma över motorvägen, – 5 C. Halt i entrén till Terminal 2. Och fredagen den 13! Men undslapp ändå halka och bruten lårbenshals. Ibland har man tur, knack, knack i trä!!

Mot LA och Santa Monica och 42 km grillfest på söndag.

Värmer upp med:

Elliot Gould som privatsnoken Philip Marlowe, downtown LA.

Bättre film än så blir det inte.

/to be contiuned …/

---

Fick besked från Los Angeles idag. Starten läggs en halvtimme tidigare, till 06.50, på grund av föruspått värmerekord, 31 C, i loppet.

Omväxling förnöjer! För ett par veckor sedan stod jag på startlinjen till Winterrun på Söder i Stockholm.  Då var det såhär.

”Winter is coming!

Jag står med fötterna i decimeterdjupt snöslask som nyfiket tränger sig in mellan strumporna och kanterna på löparskorna och hämningslöst sipprar ner under hålfötterna för ett slags känslomässiga sensationer jag gärna kunde vara utan, och suger på den där repliken ur Game of Thrones.

Winter is coming! Det är visserligen en lögn så här i slutet av januari, vintern har redan pågått i flera månader och egentligen är det mer än nog, men snart kommer ju säsong nummer fem av Game of Thrones till SVT med eldsprutande drakar, snåriga intriger, massor av sex och våld och levande döda. Vad mer kan väl en fullvuxen, någorlunda intellektuellt och existentiellt bevandrad hen behöva?

Det skulle vara Winterrun i så fall. I alla fall för den löpande hennen! Ett i både bokstavligt och bildligt talat lysande avbrott en tidig lördagskväll i snöblandat regn i, som sagt, slutet av januari. Där jag står vid startplatsen vid Årstaviken nedanför Hornstull på Söder i Stockholm, ett stenkast från rockklubben Strand och med Liljeholmsbadet flytande på sina pontoner ute i vattnet mittemot, ser jag en kvinna helt klädd i svart snurra eldar i korgar knutna till kättingar. Det är mycket effektfullt mot den alltmer tilltagande skymningen, och skulle platsa fint som en scen i nämnda Game of Thrones. Starten ska gå klockan 16.00, och det är en kvart kvar. Ett vidsträckt fält skimrar i vitt och blått från parallella rader av marschaller som visar vägen för hur vi ska springa de första trehundra meterna. Det vita ärsnö, det blåa är en kombination av is och vatten från is som just smält. Som löpare kan man få kalla fötter för mindre.

Vi är närmare 700 stycken löpare, som alla ska bli blöta om fötterna idag. Men vem sa att livet som löpare ska vara enkelt?” …. mer text i RW no 3 (papperstidningen).

Hur ser det ut i LA då? Ja på Venice Beach, det är ungefär där man går i mål om man kommer i mål utan att drabbas av värmeslag, ser det ut såhär:

Man slipper i alla fall snömodden, men håhåjaja, man får säkert sand i skorna …

---