Ultravasan – den korta versionen

Nja, där drog jag kanske till lite (gamla kvällstidningstakter sitter i).  Klockan är snart 0300 på eftermiddagen, och det är hyfsat ljust ute igen. Ett kolsvart åskmoln med hällregn drog just förbi och fuktade upp spåren i Utravasan. Kan nog svalka fötterna lite.  Men mörkt på hotellrummet för jag har dragit för gardinerna. Snart dags att gå och lägga sig. Upp i ottan 01.30. Sedan går bussen till Sälen 02.30.

Frukost? Jajamän, men berätta inte för mina barn vad pappa äter i Mora.

Det har varit fullt drag hela dagen i Mora.

På presskonferensen fick elitlöparna extra hästkrafter.

Lite orättvist kan vi motionärer tycka, men å andra sidan får ju vi vara ute längre. Till vänster Thomas Lorblanchet från Frankrike, Jonas Buud, Holly Rush från England (med det namnet är man förstås född till löpare), Steven Way, England, vårt svenska hopp på damsidan, Frida Södermark, och Francesca Canepa, Italien. Många av elitlöparna hade inte kommit på plats, så fick de heller inga extra hästkrafter.

Här en selfie med min nye löparpolare Thomas Lorblanchet., som bl a vunnit Leadville 100 M år 2012, och blev världsmästare i ultratrail 2011. Thomas ser lite allvarlig ut, han har haft en magskada och är lite osäker på hur kroppen ska fungera i morgon. Jag ser lite gladare ut fast jag heller inte vet hur kroppen ska fungera i morgon. Men jag är i alla fall inte mer skadad än vanligt.

Men det ska bli roligt ändå.

Jag frågade Thomas hur man tänker när man springer ett lopp som Leadville 100 M

 – Man försöker tänka långsamt, svarade Thomas.

Det blir morgondagens mantra. T ä n k a  l å n g s a m t.

Sen tog jag en sväng ner downtown Mora.

Undrar om man hamnar här i morgon kväll, för att få en sluttid på rumpan? Man kanske tycker man är värd det om man går i mål …

Och här går man i mål ( jag har gjort det två gånger, men då på snö).

Det är något att drömma om.

Nattinatt!!

---

Brorsan bangade nio mil i Mora, stannade hemma i stan, den fegisen.

Men ICA i Mora levererar ett energigivande substitut! (och mycket sötare …)

Och Akademibokhandeln i Mora levererar (Mora forever):

Klockan 0300 ska jag träffa den här killen och lägga upp taktiken inför loppet. Jonas Buud får se upp!

Franske Tom vann Leadville för ett par år sedan, och ska ge mig lite mental backträning!

/to be contiunued …/

---

Packar för Mora. Ett par skor. Två par skor. Tre par skor.

Lyssnar på Daniel Adams Ray´s album, ”Innan vi suddas ut”. Daniel ska också springa Ultravasan. Han sjunger ”Redo att dö för att känna att jag lever”. Känns som han skrivit den speciellt för Ultravasan. Bara hoppas vi kommer i mål innan vi suddats ut.

Fyra par skor. Nä, stopp nu. Tre par skor. Ole dole doff.

Adams Ray sjunger, ”Inget kan stoppa oss”. Så ska det låta!

Mora, beware  – here we come!!

---

Jonas Buud har talat sig varm om soluppgång över Smågan och fantastiska naturupplevelser längs vägen mot Mora, och jag tror honom – åtminstone för en två tre mil. Sedan tippar jag de flesta vanliga dödliga börjar blänga på skosnörena. Steg för steg, vänster fot, dubbelknut, höger fot, dubbelknut där med. Och bara sex mil kvar.

Jag räknar mig till dessa vanliga dödliga. Jag räknar med att gå i mål som en vandrande vålnad. Men nu har jag en strategi. Här krävs distraktion. Här krävs spänning från annat håll som får hjärnan att glömma spänningen i vaderna, i låren, i nacken. Här krävs något som får hjärnan att tänka på annat.

Här krävs kriminell underhållning mellan myrhålen.

Kolla in de där gaddarna. Man kan få bett i benen av mindre.

En ljudbok. Och en deckare, för att få till en extra adrenalinkick. Jens Lapidus har drivet i språket, Jonas Malmsjö har tryck i stämman, och krut i musklerna.  Bygger bringan, när han inte skådespelar. Kan bli grym pushup i ryggen i Oxbergs backar.

Min strategi är alltså att göra en resa genom Stockholms undre värld när jag springer genom Moras djupa skogar. Och när jag kommer i mål, liksom yrvaket konstatera att jag redan är framme.  Speltiden är 17 timmar. Ultravasan har en maxtid på 15. Möjligen börjar jag lyssna redan i bussen från Mora till Berga på morgonen, för att inte missa några kapitel. Ja morgon och morgon, bussen avgår 02.30. Man får käka frukost 01.30. Korv med mos och räksallad med nattsuddarna vid Mora korvkiosk. Hotellmatsalen lär ju inte ha öppet. Man får inte vara dum. Får man inte.

Men hallå, kommer inte mobilen att dö halvvägs?

Icke då. Teknikmagasinet levererar:

300 kr för ett extrabatteri, räcker till tre laddningar. Ett billigt pris för att undkomma ultramycket smärta.

Berga, here I come! All the way, downtown Mora!

---

Söndag, och dags för generalrepetiton inför Ultravasan (det var i går det, men söndag är ju vilodag, åtminstone vad gäller arbete…)

Först en härdande frukost!

Stelfruset isterband – var det inte det Gustav Vasa tuggade i sig? … och för honom gick det ju bra.

Mot Fiskartorpet, 6×2300 m med 130 m höjdskillnad. 90 s gåvila. Man kan bli skogstokig för mindre.

Det står visserligen 2600 m, men den som mätte det mätte nog månvarv.

Typisk Fiskartorpsbacke (going up, up ,up):

Och så blev det skotest, Asics FujiTrainer. Behaglig stuns i sulan, bra grepp, lite trail light i uppbyggnaden. Kanske inte direkt en sko för hardcore rotrunning och myrhålsplaskande (om man inte är väldigt lätt på foten) som jag förstått första halvan av Ultravasan kan bjuda på, men bra för byte när man går in i depå i Evertsberg för lite lättare traillöpning framöver. Ja, alltså, det är så Jonas Buud har uttryckt det. Själv kan jag inte tänka mig att någon löpning känns lättare efter 46 km, men ska i alla fall slippa riskera rotvälta eller slå huvudet i en sten. Den som springer får se.

Nu har det regnat fint också och mer ska det bli. Hur är det egentligen med knott och mygg och bromsar? Har dom gått in i vintervila den 23 augusti? Svar till: From Förhoppare.

På torsdag tåget till Mora. Har inte varit där sedan 2005. Då var det vinter. Då kletade man röd fästvalla i backen upp mot Oxberg, och svor över allt möjligt. Då hade jag ingen tanke på att jag skulle springa där en dag. Det var tillräckligt galet att åka skidor hela sträckan.

Man kanske skulle ta med sig en tub?

Nej, det var då det. Ett rör ska det vara:

Hå hå ja ja, mot Mora. Pleasure and Pain!

Men nu har jag gnällt nog (jag är lite gnällig till min natur).  Det här kommer bli spännande. Ett minne för livet, i alla avseenden.

Det Stora Äventyret väntar! Det Långa Äventyret väntar.

Det ska bli ultrakul!

---