Reva upp löparmotorn- pass som kickar igång dig efter sjukdom

Ibland får jag nypa mig lite. För att kolla att det är på riktigt. Det är inte något extravagant som händer i livet, skulle nog många tycka, men att uppskatta magin i det lilla  och älska sin vardag ger möjlighet till #vavaoom och ”oiiiiiii” känslor ofta.

Min morgon började 06.15 med at jag tassade ut från mitt älskade stor och lillhjärta och joggade 30 minuter med mina egna tankar och andetag. Så börjar mina bästa dagar.

Mys och lite tjat på Lillan och lämna på dagis med stor puss och kram innan helg hos mormor, men på söndag ska vi gå på bio och äta största popcorn.

Till jobbet. Samtal med min nya samarbetspartner- dream come true efter att ha älskat deras grejer i 4 år. Mer om det senare.

Höll en väldigt interaktiv föreläsning om hälsa och stress ihop med en fd utbränd kollega. På engelska! Vi pratade KASAM- Känsla av sammanhang, proaktivitet, balans i livet och hur det hänger ihop med produktivitet och effektivitet.

God lunch med samma gäng. Packa ihop. Hem. Spela massa hög musik och packa en väska och sjunga för mig själv och för magen under tiden.

Taxi till Arlanda. Världens minsta skumpigaste plan till Sveg via Mora. Hinna göra klart föreläsningen (vara ute i god tid- inte min grej!) Bli hämtad av Ninni aka en av arrangörerna till Hälsofesten i Hede. Vilken service! Hon hade tagit sig tid ur deras späckade förberedelse schema- med -30 grader kom fruset vatten och fasar som går och inför ett event med nära 100 personer är inte det drömläge. Det är 7 mil till flyget så fick en mysig biltur genom ett -23 grader kallt Härjedalen i vacker vinterskrud.  Hon och Helen har varit så fantastiska med att hjälpa mig med boende på ett jättemysigt, heltomt! litet Sånfjällsgården där jag sitter nu alldeles själv med hela huset för mig!

Imorgon ser det ut att bli -12 grader runt lunch då jag ska ha löpteknikpass med hjälp av snälla duktiga Ida. Jag hoppas kunna vara med på yogan klockan 9 och även Soma efter lunch innan det är dags för min föreläsning: Hälsa och löpning 0-100. En ganska brutalt ärlig berättelse om min resa från ohälsosam och vilsen till glad frisk och motiverad ultralöpare.

Men nu är det dags för den här tröttmössan att krypa isäng för herrajomala vilken vecka detta varit. Full av bra energi- men full! 🙂

 

---

Tack för det enorma intresse ni visat för tävlingen! Det var inte helt lätt att välja vinnare men jag lyckades få fem startplatser till så fem glada herrar och damer, många debutanter har nu vunnit en plats!

Grattis till:

Johan Nilsson

Christoffer von Essen

Karin Axelsson

Michael Bergström

Nina Clarin

Lotta Sjöberg

Amanda Mannervik

Ulf Pettersson

Lena Norberg

Marko Vartiainen

Ni kommer få ett mail med instruxer efter helgen för hur ni anmäler er- sen är det bara att sätta igång med träningen- eller fortsätta den! 🙂

För ultratips och inspiration inför loppet- häng med på hemsidan.

 

---

Jag har en av mina bättre eller värre veckor- beroende på hur man ser det- det ramlar in jobb från alla håll och försöker rodda den här försäljningen med ena handen och vara världens bästa mamma med den andra. Världens sämsta fästmö är jag förmodligen men försöker också ta hand om mig eftersom jag ju är växthus för en liten sak i magen. Jag sa det häromdagen när minuterna inte räckte till – Det är skillnad på att stressa och ha bråttom och man gör sig själv en stor tjänst att lära sig skillnaden. Det har varit rätt bråttom denna vecka, men stressigt får det inte bli i större utsträckning.

Iallafall. Nicke kläcker ur sig rätt roliga saker ibland och jag har bett honom skriva lite om sina träningsprojekt. I pipen är hans egendesignade intervallpass- han måste bara köra dem själv först- men idag får han berätta hur det var när han skulle springa långpass häromdagen och det tog emot. Det lät rätt roligt när han berättade. Speciellt för mig som längtar ut på såna pass!

Jag tror det är hög igenkänning på detta för många…

”Hur jag en fredagskväll lurade mig själv att springa långt” – eller – ”Hur jag gjorde något jävligt tråkigt ännu tråkigare och gjorde det kul”

Långpass för mig är som att gå genom skärselden för att sedan komma ut som en bättre människa. Jag känner mig renad. Som nyförlöst. Allt dåligt svettas ut och allt bra kommer in genom att vara ute i friska luften.

Men jävlar vad jag hatar att ens snöra på mig skorna och försöka bygga upp känslan att vilja göra något så jobbigt. Sista tiden har jag haft lyxen att vara ledig och fått draghjälp ut av min fästmö. Det blir bara så mycket bättre av att springa med henne och rätt ”peppande” känsla infinner sig alltid. Men nu är vi tillbaka i vardagen och jag måste själv ta ansvar för min träning.

Och långpass stod på schemat/kändes rätt (fast det kändes helt åt h-te fel). För det var fredagskväll. Och jag ville göra nåt kul. Hur fan lyckas man då? Egentligen ska man ju inte springa en fredagskväll. Man gör det lördag morgon. Eller söndag. Men tid fanns inte senare så jag var tvungen just nu. För jag mår ju så bra efteråt och känner mig så nyförlöst och renad.

Alla vet hur det känns och alla har sina trix men den här gången har jag banne mig lyckats hitta ett guldrecept för hur jag för all framtid kommer lyckas. Och jag bara måste dela med mig av det.

Historien består av två delar, en innan blixten slog ner från en snöig himmel och den viktiga biten efter blixten slog ner.

Del ett:

Lyckades ta mig ut. Vet att om jag bara har sprungit 2 km brukar det gå av bara farten att trycka in några till. Kanske blir det ett långpass, kanske inte. Man vet aldrig. Det är som livet – jävligt osäkert men man får vara glad för det lilla.

Del två:

Sprungit ca 500 m, tuggar på i 6-fart vid Lötsjön. Trött på allt. Så förbannat uttråkad. Men då slår det till! Min genialiska idé! Jag tar ju något astråkigt och gör det ännu mer tråkigt. Så lätt! Så himla genialiskt! För vad gör du om du slagit dig – jo du gör dig illa någon annanstans på kroppen för att neutralisera smärtan från första stället. Min idé använder sig av samma princip. Tråkigt * tråkigt = galet roligt. Så himla simpelt. Istället för ursprungsplanen att springa en lång runda  i 90 min (vilket borde bli cirkus 15 km) springer jag en kort sträcka (1 km) 15 gånger!! Det blir ju skittråkigt i kvadrat = kvadratroten ur kul = galet kul!

Springer 4 varv runt Lötjsön och inser mer och mer att jag kommit något på spåret. ALLT talar för detta upplägg. Närheten hem (ca 300) för mat-, drick- och kisspauser. Tröttnar man ur helt har man ju, precis, nära hem. Dessutom, hur mycket hinner jag egentligen registrera av min omgivning på ett långlöp (* här håller inte Annie med). Nä just det – ingenting. Då kan jag ju lika gärna uppleva ingenting på samma korta jädra sträcka. Eller… Är det inte så att jag hinner upptäcka så mycket mer av min korta lilla sträcka än man någonsin hinner på en lång? Jo för jag springer ju 15 nästan identiska varv, jag hinner ju upptäcka allt och lite till av detta varv.

Och tror ni inte att nästa utomordentligt begåvade idé hinner ifatt mig just då när jag springer runt och inser hur jädra smart jag är! Jag kortar ner mitt varv ytterligare och lägger till en backe. Varvet är nu 600 m varav 240 m är uppförsbacke – 300 nerför – 60 raksträcka. Kutar alltså runt runt en pulkabacke och inser att pulkabarnen och pulkaföräldrarna tar mig för en idiot. Men jag vet att jag antagligen är den fredagens smartaste löpare. För jag har lyckats göra något tråkigt ännu tråkigare och nu har jag sjukt kul.

---

Om ni undrar varför jag alltid har en sladd i örat när jag tar såna här, enligt en del bloggare förbjudna!!! dåliga iphonefoton så är det för att jag kämpar med att lyssna ikapp på världens bästa podcast: Endurance Planet. Min coach Lucho är expert där och sen är enormt duktiga Ben Greenfield kostrådgivare.

Jag minns inte vilket avsnitt det var men de pratade om utandning på en viss fot i samband med håll och just då sprang jag så kollade in läget. Då. Och igen. Och en annan dag. Och jag andas alltid ut på höger fot! Varför inte kolla själv och har du ofta håll kanske det är en idé att försöka byta fot du andas ut på?

Diafragman drar ihop sig när du andas in och expanderar när du andas ut- enkelt beskrivet. Har du håll kanske det är ihopdragandet eller expansionen som stökar lite? Värt att testa! Att alltid andas ut vid landning på en viss fot kanske också kan leda till obalans i kroppen. Jag testar iallafall nu att börja andas ut på vänster och se vad som händer. Glömmer bort mig efter ett tag men lite skillnad blir det!

Här är mina 5 tips (högst anekdotala men baserat på något jag läst men glömt var för länge sen) på andning vid löpning:

1.  Målet bör vara att andningen ”sköter sig själv” men tidvis kan man behöva fokusera på den.
2. Bålen stabiliseras också när du andas in och därför ger långa inandningar dig mer stadga. I en trixig passage så brukar jag ta en lång inandning.
3. Vid högre ansträngning tex när du flåsar efter eller under en intervall är det värt att trycka till på utandning för lufttrycket utanför lungorna är större än in i- ge luften skjuts ut alltså!
4. Vissa övar på att bara näsandas- tex Scott Jurek, vilket han pratar om i sin bok. Det sägs lugna ned hjärna och hjärta. Hm hm säger jag men man kan ju testa om man vill på en lugn jogg. Är det riktigt kallt kan det vara skönt eftersom näsan filtrerar luften längre väg än munnen men vill kroppen ha mer syre- öppna munnen för sjutton säger jag!
5. Öva gärna på bukandning liggandes på rygg med en hand under ryggen och en på magen nedanför naveln. Det är ingen idé att börja konstla med att försöka bukandas enkom under löppass, det är då det ska sitta, utan träna in ”kroppsminnet” på den andningen vid ett annat tillfälle, ofta, lite då och då och kanske samtidigt som du övar på att slå på ditt ”rotlås” som håller djupa magen stabil så har du med dig ett till verktyg för stabil och effektiv löpstil ut när du väl springer. Rom byggdes inte på en dag!

Har du något andningstips eller har du ändrat din andning? Brukar du tänka på den?

Ja jag vet, benet ska vara rakt. Ingen är perfekt!

---

Jag är inget fan av ”måsten”. Inget fan av fasta rutiner, eller förutplanerade pass. Jag springer ju på känsla men om man nu får säga att jag har en craving denna graviditet så är det att springa! Lite varje dag.

Nu satte jag igång 25 december och jag har, förutom en dag, sprungit varje dag, men dagen efter det sprang jag två gånger och en annan dag också två gånger så på fredag har jag sprungit 32 pass på en månad om det håller sig.

Varför? För att jag vill och att det går och jo nu har jag blivit lite besatt av det i brist på att jag inte har min hårda satsning att lattja med just nu. Bara en kropp som sakta förvandlas till ett vaggande bebisskepp att försöka ta hand om bäst det går.

För att jag inte tränar så hårt när jag väl springer. Varför inte det? Jo jag vill inte riskera att ta i för mycket och göra någon skada. Hellre hålla igång lite ofta länge än ta ut mig för mycket någon gång och riskera något.

Jag är måliinriktad och det vill jag vara fast det är svårt att sätta specifika mål just nu. Den här tiden skulle träningen vara riktigt grisig egentligen. Kanske två timmar löp snortidigt på morgonen. En på lunchen och en till på kvällen vissa dagar. Lågkolhydratpass. Svajnigt tidiga morgonpass. Kräkiga backintervaller. Jag hade ett mål. Jag vill fortfarande ha ett mål men utan ett lopp som hägrar för första gången på tre år (!!) med en kropp som man inte vet var den är på väg riktigt bestämmer vad som kan göras.

Så jag har som mål att jogga/springa/lufsa varje dag så länge det går. Börja bygga lite mer styrka (har slarvat enormt och ryggen talar om det!). Att vara i min bästa form jag kan, just nu. Rocka den här graviditeten utan att ha tvång i träningen. Njuta av att njuta av alla pass. Vilket jag gjorde förut också förstås men ibland kom njutningen först efteråt, eller mitt i passet. Nu längtar jag ut, jag njuter när jag springer och jag njuter efteråt. Maxat!

 För sen blir det andra bullar. Med två små barn som går före allt och högt uppsatta tuffa #ultra mål! Det här är en unik period. På många sätt.

N är också med på detta, förstår att det är viktigt. Ringde hem igår från jobbet ”Har du sprungit? Hinner du komma ut idag?”. Japp! Från jobbet till dagis. Tass tass.

Idag från dagis till jobbet. Älskar varje minut.

Jag håller totalt 6 föreläsningar denna vecka. Allt från 20 minuter till en timme på engelska om utbrändhet och förebyggande stress. Samtidigt fotografering av lägenhet (låter lätt va, är det inte!). Hämt och lämn på dagis. Resa till Härjedalen och nattåg hem i helgen och pyssel med att Lillan ska få en fin vecka ändå. Då behöver man vara i balans. Det fixar man på olika sätt. Jag gör det i mina löparskor. Några minuter om dagen. Bara få den där känslan. Så landar allt så bra sen.

 Så tänker jag nu.Halvvägs.

---