#Måndagspeppen- tre goda val i jul

Notera. Under MIN graviditet. Inte under graviditet.

Under min förra graviditet, som måste klassas som en av de glassigaste någonsin, bloggade jag inte, var inte på Twitter och besökte inte då och inte nu alla dessa sajter som verkar syfta till att antingen förvirra ge dåligt samvete eller inspirera till konsumtion med hjälp av de två första delarna. Helst alla tre.

Jag resonerar som så att graviditet och förlossning är det mest naturliga som finns, vi har enorm kunskap och instinkt inom oss och tar vi oss tid att lyssna på den snarare än vad okända människor skriver på nätet så kan det bli mycket lugnare. Hittar man dessutom en erfaren barnmorska så är det riktigt bra. Jag lyckades med båda och tror att det spelat enorm roll i att det gått så himla bra med min första tjej, min graviditet, min förvisso  ULTRAlånga förlossning men också efteråt.

Jag gjorde det som kändes bra. Jobbade med mina ”yoga knip och lyft” och började småjogga en sisådär två veckor efteråt. Jag var inte alls en sån inbiten löpare som jag var nu (tyckte milen var rätt lång) men höll igång med styrka, spinning, jogg och ”lufs” hela vägen fram. För att det gick.

Den här graviditeten har varit en helt annan resa. Fi fabian vad jag har mått illa. Och varit sugen på skitmat. Och behövt äta. Jämt. Fi fasen. Men kroppen- den är stark. Strax efter (inte innan som många frågat!) jag sprungit 16 mil blev jag gravid och då kan man dra ned på volym och ändå ligga rätt högt.

Därför valde jag att springa Österlenmaran. Trots att jag mådde så illa så jag inte visste hur jag skulle ta mig till starten. Tre timmar innan låg jag på sängen i fosterställning och pep men N påpekade snällt att ” du sprang ju de sista 6 milen på BRR och mådde illa, det här är bara 4,2″. Så iväg mot starten. Och så sprang jag på puls. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt- även om det nog inte var någon fara så ville jag inte brassa på max. Och med 7 kisspauser och en sväng tillbaka för att prata med N vid 3 mil så lyckades jag ändå jogga hela loppen på netto under 4 timmar utan att låta pulsen gå över 80%. Dessutom var det de enda fyra timmarna då som jag inte mådde illa. Win liksom. TÄNK om jag hade tryckt på- vad hade jag fått för tid då? Får vi aldrig veta.

Men iallafall.

Löpningen har varit räddningen under de senaste sex VIDRIGA veckorna. Jag har varit ett vrak som försökt hålla ihop på dagtid och sen varit ett monster på kvällarna. N har INTE haft det så roligt, verkligen fått ta hand om ett paket i forsterställning. Vad hände, liksom?

När jag springer mår jag bra. Hormonerna skjutsas runt av sig själva, jag är hög på endorfiner och får en massa frisk luft. Att jag tvingat mig ut nästan varje dag har betytt så enormt mycket. Vet inte hur det hade gått att jobba annars. Stå och prata hälsa askgrå och kallsvettig. Nja.

Längtan till att springa finns där- än starkare. Vem vet hur länge det går? Det kommer iallafall bli mycket mindre under en period. Men motivationen att springa strukturerat, nu när det inte finns ett klart mål förutom att ”hålla igång så gott det går” har varit låg.

Tills nu. För nu börjar jag må mycket bättre även om jag mår illa på eftermiddagen varje dag fortfarande.

Nu. Har det lossnat. Järnvärdena är på väg upp och energin med den. Jag känner en enorm tacksamhet att kroppen funkar så bra. Igår sprang jag 20 kilometer och jag kände knappt av det. Njuter av ungefär 10 månader där det inte ”måste” in något alls. För sen blir det riktigt tufft. Om ett år ungefär. Tänker på det och njuter av att längta dit men njuta av lugnet nu.

Så.

Planen är att springa så mycket det går, så länge det går. Använda pulsen för att hålla nere intensiteten lite. Fortsätta med ett långpass per vecka, transportlöpning, styrka men tar bort alla hopp förutom ett och annat glädjeskutt. Yogan är en enorm hjälp för att hålla stabilt bäcken. Sen får man ta att man måste kissa hela tiden, ha två sportBH på sig, flåsa, springa långsamt, vara snorig och känna sig tung. Sånt. Otyg. Som sagt- storken- vad hände med den? Bra lösning tycker jag.

Min barnmorska är helt fantastiskt. Hon tycker att jag som springer så mycket borde ha stenkoll på kroppen och dess signaler. Hennes råd är att springa på så länge det känns bra- och allt annat är ju uteslutet.

Det har känts helt fantastiskt varenda gång. Det är fantastiskt att jag ska bli mamma igen.

Igen. Min graviditet. Min träning. Fri från tvång. Väldigt kul. Ni får hänga med.

---

Det är enormt skönt att ha berättat varför jag inte springer så mycket- eller så långt snarare. Har känts som jag ljugit flera gånger för folk fast jag vetat i nästan två månader att det absolut inte blir några 100 miles nästa år. Tack för alla grattis till oss- det värmer verkligen! Tack från hela mitt hjärta!

Min träningsfilosofi- hittills

Jag har byggt upp min uthållighet inför mina 100-miles lopp med relativt minimalistisk volym för att vara ultralöpare. Är väldigt dålig på att logga min träning men tror jag max varit uppe i 10 mil kanske två veckor under detta år och i övrigt legat allt från 40-80 kilometer. Kroppen har varit frisk, oskadad och har återhämtat sig. Sen har det ju inte gått så fort men jag vill bygga upp min ”ultrakarriär” långsamt. För 4 år sen tyckte jag att allt över 15 kilometer var väldigt långt. För bara två år sen var 5 mil väldigt långt. Det tar tid och som småbarnsmamma så är det andra saker som måste få gå före. Det här får ta sin tid helt enkelt och som jag ofta pratar om- jag sumpar inte min hälsa. Frisk, glad och skadefri är min bästa grund- det är därför jag ler så mycket när jag springer! 🙂

Jag har tränat efter egen skalle men inför 2014 hade jag bestämt att ta löpningen till en ny nivå. Jag coachar själv och att lägga tid och energi på att coacha andra och sig själv kände jag blev rätt mkt. Att ta hjälp av min förebild var en dröm- men drömmar är till för att pursue så jag kontaktade honom. Tim Waggoner. Känd som ”Lucho”. En amerikansk fd elitIronmantriatlet men numer en ultralöpare och ultracoach vars podcast jag slaviskt följer. Hans träninsfilosofi stämmer med min och jag visste att jag skulle våga lita på honom. Lägga över planeringen av min träning, utifrån mina förutsättningar i hans händer.

Efter BRR accepterade han mig som en adept. ” I want to work with you”. Lyckan var total! Precis när jag fått första programmet fick jag årets chock- gravid! Vad göra? Jo vi har skjutit på allt exakt ett år. I september nästa år sätter vi igång igen. Mot samma mål: 100 miles sub 18 timmar och tids nog Leadville 100.

Om du inte sett detta- så måste du se det. Han är magisk. Jag vill bara ta skorna och springa rätt ut i naturen…

Så just nu presterar jag inte direkt något på löpningen men jag funderar desto mer. Jag ska föreläsa om ultra till våren och får rätt mycket frågor om just ultra, träningen, det mentala och dessutom coachar jag flera som satsar på just ultra.

Löpning både är enkelt och är det inte. Det blir ibland alldeles för komplext för vad det egentligen behöver. För de flesta av oss är marginalerna inte superviktiga och minutfokus på pass är inte heller det som avgör men i sin osäkerhet vill man kanske gärna tro att det är en massa avancerade aspekter och träningspass som ska till.

Jag skulle påstå att det är två, kanske tre saker som jag vill lägga fokus på i träningen för att bli en bättre ultralöpare, eller för att bli en från början:

Hållbarhet

Du ska hålla i kroppen. Hålla i hållningen. Hålla i mage och energisystem att klara att springa i 5, 10, 15 20, 25 30 timmar. Eller längre. Allt måste hålla och det tar tid att bygga upp den hållbarheten från ligament, till energisättning av muskler och för att inte tala om den mentala hållbarheten. Här går det inte att vara otålig och vilja att det ska hända saker hela tiden. Så fokus i all träning är att bygga hållbarhet i allt du gör.

Mentalt fokus och insikt

Inte bara styrka. Inte bara vara tunnelseende mot målet. Det kommer göra ont. Kroppen kommer be dig stanna. Den hinner göra det några gånger till än under ett millopp då den skriker detta från kanske 2-3 kilometer och du måste kunna hantera den här rösten, kraften. Du måste kunna lyfta dig ur helt oundvikliga svackor. Har du inga svackor har du inte utmanat dig. Då har du inte spänt bågen. Du måste klara av att fokusera på uppgiften när allt annat utom att springa vidare verkar vara det enda vettiga.

Samtidigt måste du kunna resonera runt den här rösten. Det kan var så att du ska bryta. Det kan vara riktig skadesmärta och inte det lopp där det är värt att springa sönder dig. Du måste kunna gå från plan A, till B till ibland C och klara av att ladda om för en ny måltid, en ny vändning i loppet. Och sen vara stark i det.

Och om man skulle behöva svara på vad som gör en bra ultralöpare så är mitt svar: Tid löparglädje och tålamod.

Ser fram emot att skriva mer om ämnet framöver.

Själv ser jag fram emot första långpasset på länge- orken har inte funnits pga låga järnvärden och dålig motivation men nu har jag fått en nytändning igen.

Hoppas du haft en fin luciamorgon och vad kul att du läser min blogg!

---

Du är det.

Fast du skulle ju inte komma så snart. Ditt kontrollfreak till mamma hade bestämt sommaren 2015. Inte i juni 2014.

Hon skulle ju springa 16 mil jättefort tre gånger nästa år, köra sin första Ironman. Jobba in sig än mer i sin nya tjänst. Leda massa folk upp till Åreskutans topp på WorkoutÅre. Åka till Irland och springa 10 mil längs den vackra kusten.

Men du är så så välkommen hit. Din storasyster längtar, din mamma och pappa längtar och deras familjer längtar.

Du är en riktig liten överraskning. Din mammas doktor har sagt att det inte blir barn här hur lätt som helst. Men att springa 16 mil gjorde tydligen susen. Tänk så kroppen fungerar.

Du kommer precis som din storasyster få skumpa runt rätt ordentligt i magen på en massa underbara löp och skidturer och kanske hänga upp och ned eller upprätt när mamma står på huvudet. Du kommer få massa bra mat och höra massa bra musik och du kommer ha det så bra därinne, det lovar hon dig. Men skumpigt kommer det bli.

Du är så efterlängtad. Igår blev vi lite oroliga. Men så fick vi se dig sprattla som en tokig därinne, och allt var precis som det skulle vara.

Ha det så bra därinne tills det är dags att komma ut.

Tänk om det ändå kunde gå till såhär.

---

Kanske en av de finaste kärlekssångerna jag vet. Ta några minuter och lyssna på texten och kanske dela den med någon du tycker om.

---

Det är mycket nu! Det är alltid mycket. Det är mycket av det jag älskar: Mitt jobb som Hälsochef, min egna lilla firma och med Tjejmarathon. Det är också mycket fritid.

Det är även mycket sömn och mycket tid med min dotter- borde vara lite mer med min älskade fästman men vi är jullediga ihop och vi är väldigt bra på att strunta i att göra saker när vi är lediga (tex köpa bil och leta ny lägenhet- nä! Vi leker i snön istället!).

Den här veckan har jag mycket presentationer och föreläsningar på jobbet också. De kräver lite mer än att sitta vid datorn. Det är lite mer anspänning- även om jag börjar bli van nu!

Igår föreläste jag om kost- ”Ren mat” i en timme. Ett sånt där ämne som engagerar alla! Jag ordnade också med juice innan- en äpple, morot ingefära och en gurka, päron, lime och ingefära- DEN ni!

Idag pratade jag ”Hälsa i högsäsong” med fokus på proaktiv stresshantering för en av våra avdelningar och imorgon gör jag detsamma i en mindre grupp. Jag har ett spännande möte om hälsa med en riktigt stor organisation som kommer till mig för att bolla idéer! Kul!

På torsdag är jag ute och pratar hälsa igen med olika grupper på kontoret och tills fredag ska jag ha ett underlag på en strategi klar. Då ska jag även hålla en 45 minuters stressföreläsning/workshop.

Det skulle mycket väl kunna vara stressigt i sig. Det här. För det är ju inte det enda jag gör liksom. Är ute och pratar inför folk. Det är en triljard andra saker som ska göras också. Men det blir inte det. Det känns väldigt balanserat faktiskt just nu. Väldigt roligt. Varje dag är kul! Givande! Tar man med sig det positiva från varje dag och tänker på en lösning för det som inte kändes bra så vaknar man, iallafall jag, glad och laddad varje morgon.

Ibland får man ta lite distans till det man gör. Om det blir för mycket. Om man känner sig trött. Då får man skala bort- ”Vad måste jag göra idag?” ”Vad kan jag göra imorgon istället?”. Och påminna sig själv att det finns ingen annan som har lika höga förväntningar på vad jag gör som jag själv. Ingen annan bryr sig riktigt om det inte blev ”bock” på alla de där sakerna på listan. Bara jag. So släpp it. Liksom.

Nu. Har jag gjort det jag skulle göra idag. Det som inte är gjort- hör till imorgon. Idag är jag tacksam för idag.

Väldigt enkelt. Inte så lätt. Värt att jobba på.

Life is a balancing act, but what’s in balance, doesn’t move anywhere

---