Två nycklar till ultralöpning och min filosofi

Kanske en av de finaste kärlekssångerna jag vet. Ta några minuter och lyssna på texten och kanske dela den med någon du tycker om.

---

Det är mycket nu! Det är alltid mycket. Det är mycket av det jag älskar: Mitt jobb som Hälsochef, min egna lilla firma och med Tjejmarathon. Det är också mycket fritid.

Det är även mycket sömn och mycket tid med min dotter- borde vara lite mer med min älskade fästman men vi är jullediga ihop och vi är väldigt bra på att strunta i att göra saker när vi är lediga (tex köpa bil och leta ny lägenhet- nä! Vi leker i snön istället!).

Den här veckan har jag mycket presentationer och föreläsningar på jobbet också. De kräver lite mer än att sitta vid datorn. Det är lite mer anspänning- även om jag börjar bli van nu!

Igår föreläste jag om kost- ”Ren mat” i en timme. Ett sånt där ämne som engagerar alla! Jag ordnade också med juice innan- en äpple, morot ingefära och en gurka, päron, lime och ingefära- DEN ni!

Idag pratade jag ”Hälsa i högsäsong” med fokus på proaktiv stresshantering för en av våra avdelningar och imorgon gör jag detsamma i en mindre grupp. Jag har ett spännande möte om hälsa med en riktigt stor organisation som kommer till mig för att bolla idéer! Kul!

På torsdag är jag ute och pratar hälsa igen med olika grupper på kontoret och tills fredag ska jag ha ett underlag på en strategi klar. Då ska jag även hålla en 45 minuters stressföreläsning/workshop.

Det skulle mycket väl kunna vara stressigt i sig. Det här. För det är ju inte det enda jag gör liksom. Är ute och pratar inför folk. Det är en triljard andra saker som ska göras också. Men det blir inte det. Det känns väldigt balanserat faktiskt just nu. Väldigt roligt. Varje dag är kul! Givande! Tar man med sig det positiva från varje dag och tänker på en lösning för det som inte kändes bra så vaknar man, iallafall jag, glad och laddad varje morgon.

Ibland får man ta lite distans till det man gör. Om det blir för mycket. Om man känner sig trött. Då får man skala bort- ”Vad måste jag göra idag?” ”Vad kan jag göra imorgon istället?”. Och påminna sig själv att det finns ingen annan som har lika höga förväntningar på vad jag gör som jag själv. Ingen annan bryr sig riktigt om det inte blev ”bock” på alla de där sakerna på listan. Bara jag. So släpp it. Liksom.

Nu. Har jag gjort det jag skulle göra idag. Det som inte är gjort- hör till imorgon. Idag är jag tacksam för idag.

Väldigt enkelt. Inte så lätt. Värt att jobba på.

Life is a balancing act, but what’s in balance, doesn’t move anywhere

---

Det är något speciellt med tidiga morgonjoggar!

Det är något speciellt att tassa fram i nysnö med en god vän som återhämtar sig efter urladdningen på Bislett 24h. Något speciellt att vara på jobbet 07.00, duschad och klar att prata stresshantering och hälsa redan klockan 08.00

Inför mina morgonjoggar tar jag oftast bara 4 st BCAA-kapslar och tar med lite russin om jag skulle få en dipp. Men kroppen är så van vid de här passen nu och med en bra middag i kroppen dagen innan finns det massor med energi i musklerna också även om just leverglykogenet är lågt på morgonen. (Det är därifrån kroppen tar energi under natten främst eftersom leverglykogen stabiliserar blodsockret).

Idag tassade vi längs vattnet från Sundbyberg in mot St Eriksplan och skrattade lite åt att vi hade likadant pannband och likadan löparjacka på oss.

En mysig runda utan fokus på fart som blev ungefär en timme för mig.

Veckans träning

Igår drog jag en pigg 40 minuters runda längs ett isigt Norrmälarstrand och idag blev det alltså 60 min lätt distans. I eftermiddag springer jag kuperade 8 km i lite högre fart hem från jobbet.

Imorgon håller jag en presentation klockan 08.00 så känns allt bra springer jag in klockan 06.30. På kvällen är jag hjälptränare för Running Sweden- numera urban tribes- hos oss på jobbet och det lär bli en 8-10 kilometer där också.

På torsdag ska jag äntligen till världens bästa Andreas och sen köra styrka där.

Fredag blir det ett lucialöp med efterföljande knytis med ett gäng underbara tjejer.

Lördag: är det långpass. Hade tänkt springa TEC-banan med gänget där men frågan är om vi hinner ta oss ut till Täby? Jag är lite noga med att inte stressa och ge mig själv sovmorgon en dag i veckan och det är lördag som gäller. Men långpass alltså.

Söndag: Rörlighet- ev lura till mig ett provträningspass på något gym som kör yoga.

Jo så att det blir en del träning den här veckan också. Förra stängdes på 50 km blankt och nu lutar det mer åt 60-70 km. Easy does it.

---

Jag är fortfarande helt tagen av gårdagens samtalskväll med Dr Mukwege med flera. Av mötet med denna fantastiska, ödmjuka och så starka person.

Något som återkom flera gånger under kvällen var det här med att våga vända sig mot det som är mörkt. Våga tala om det. Våga belysa det som inte känns bra, som inte är vackert, som är fel. Våga se det även fast man vet att man inte kan göra det ogjort. Göra det osant. Ta bort det. Att våga göra det man kan.

En enskild människas arbete kan ses som en droppe i havet mot all världens ondska. Men att en person börjar, får ofta fler att följa. Tänk om fler vågade börja.

Panzi byggdes 1999 och Dr Mukwege berättade att folk trodde de var helt tokiga- bygga sjukhus i rådande krig? Men några såg det som hopp också, hopp om fred: Bygger man ett sjukhus  mitt i rådande krig, kanske man vet något om att det ska bli fred?

Vi har alla mörker i våra liv. Kanske är det trassliga relationer, eller ickerelationer som gnager inom oss. Kanske något vi inte tycker om hos oss själva. Kanske är det att vi väljer att inte se alla de i Sverige som inte har ett hem att få ågren över för mycket knäck i. Kanske är det att vi känner att vi inte orkar vara konsumentsmarta utan överkonsumerar och förtränger den påverkan på miljön och samvetet vårt liv har. Kanske är det bara sjukt stela vader som vi bara inte orkar börjar stretcha- bättre ignorera!

Kort och gott. Vi har mörka rum i vårt liv som känns för stora att ta sig an i sin helhet.

Dit. Till något av dina mörker. Ta med dig ett tänt ljus. Kanske är det ett telefonsamtal, ett sms, en källsortering, en donation, en varm kaffe och en lussebulle till han/hon som sitter utanför tunnelbanan. Det är ett tänt ljus i ett mörker och ett tänt ljus i ett mörker syns tydligare än i ett upplyst rum. Det syns av dig och det syns av andra.

Gå dit där mörker är och tänd ett ljus.

Bild från fotoakuten.se

---

Klockan 17.30-17.45 hade jag en värdefull kvart bokad för Tjejmarathon med vår största förebild-Dr Mukwege.

Han har varit i Stockholm för att motta Right Livelyhood Award men även diskutera och arbeta med påverkansarbete för att än mer öka omvärldens kunskap om kriget i Kongo och hur vi i omvärlden kan påverka. Så länge vi inte ifrågasätter varifrån våra mineraler kommer och hur de kom hit finns en enorm drivkraft för både ”blood diamonds” och även mineraler.

Han har varit i radio, i riksdagen, signerat böcker osv och sa att han var stärkt inför 2014 men att det hade varit en hektisk vecka. Jag kommer förstås skriva mer på Tjejmarathonbloggen om vårt korta men intensiva samtal!

Han är så varm, stark och genuint intresserad. Han visste precis vem jag var och skrattade gott åt medaljen han fick – utan att springa de 53 kilometerna!

Klockan 18 började så en konsert/ceremoni, diskussionskväll med Dr Mukwege, representanter för PMU och Läkarmissionen samt Timbuktu som själv varit på Panzisjukhuset. Det handlade mycket om att göra gott trots att mörkret verkar vara igenonträngligt. De pratade om ”Panzi-andan” som var den styrka och det driv som kvinnorna, trots allt de utsatts för, uppvisar och som inspirerar och driver både Dr Mukwege och de andra som jobbar där.

Vi höll först en tyst minut för Nelson Mandela som även hyllades av Timbuktu med låten ”Alla vill till himlen” på slutet.

De berättade om en ”mama Ester” som arbetar där och vårdar kvinnorna och får ta del av deras frukstansvärda öden. Hon ”älskar dem friska”. Den biten, är så viktig. Att fokusera på det positiva- på det som går att göra.

Sen visade de en film från sjukhuset och då brast det totalt för mig. Alla dessa kvinnor, vackra färgglada kvinnor och alla dessa små barn! Filmen visade Dr Mukwege som bad en bön innan han började operera en kvinna. Den visade barn som fick mat, kvinnor som fick vård i stora salar. Som verkade leva nära varandra. Som såg starka ut. Som är starka. Som fött flera av sina barn ute i byar utan tillgång till hälften av det som vi klassar som basal medicinsk utrusting. Och sen utsatts för övergrepp så fruktansvärda vi inte riktigt förstår dem. Kanske mist sin man och mist sitt sociala sammanhang.

Jag tänkte väldigt mycket på det kommersiella många håller på med runt barnafödande och graviditet i Sverige. Hur vi som har tillgång till medicinsk vård och hygien vilket vorde liksom vara nog istället hittar på massa lullull att fokusera på. För att vi har det lite för bra ibland och tar det för givet. De här kvinnorna skulle nog tro att vi tappat det om vi berättade om allt det finns att konsumera runt det mest naturliga i världen.”Dreamfeeding” var det senaste jag hörde idag. Hjälp. Fokus. Perspektiv.

Det var enormt inpsirerande att höra drömmen om fred. Att Dr Mukwege ser sig själv som en tjänare i Guds namn. Det här är hans kall. Hans driv. Han struntar i priserna. Han vill jobba vidare och se att det blir fred och när det blir det önskar han att sjukhuset får vara ett dit kvinnor kommer för att föda barn så som det ska gå till. Inte operera småflickor med underlivsskador efter våldtäkter.

Timbuktu uppträdde som avslutning och det var en väldigt positiv inspirerande stämning. Precis vad jag behövde just nu när arbetet med Tjejmarathon drar igång igen. Inspirerad. Motiverad.

---