Det är andra gången vi är på Högbo Brukshotell N och jag. Sist hade vi en jättemysig murrig hösthelg i november.
Nu var syster, MiniMe, hund och systers kille med och alla stortrivdes!
Förutom att det är väldigt vackert med fina löp och MTBspår så finns massor att göra både för barn och vuxna.
Allt känns personligt och hemtrevligt och maten är helt fantastisk.
Jag och N började genast planera när vi kan åka tillbaka…
Det var 5 grader ute när jag klev upp klockan 03.30 inatt.
För att vi skulle komma i rimlig tid till Högbo ikväll var jag tvungen att gå upp så tidigt om jag ville få in mina sex mil. I helgen har jag inte barnvakt och jag behöver verkligen få in de här långa passen om jag ska ha en chans att ens försöka springa 100 miles på sub 20 timmar.
Det är inte så svårt egentligen- klockan ringer och man är lika trött då som klockan fem eller sju.
Drog på mig mina Trimtex trekvartstights, bhlinne från Lululemon, tunn ylle t-shirt från Icebreaker och min suveräna cykeljacka från Trimtex. Pannband och rygga med vatten, russin, BCAA, och ett paket vitt bröd.
Drack kaffe ur termos jag förberett, tog 4 BCAA och så stack jag iväg. Så jobbar jag.
Molnen låg som en rullgardin över anarisfjällen men solen skymtade efter ett tag i horisonten. Svängde efter 5 km ut på Vålådalsvägen och började den kuperade väg jag hade framför mig.
Såg tre älgar annars var det bara jag. Benen var förvånansvärt pigga efter den senaste veckans eskapader och planen var att springa 6 mil i planerad ”race pace” som är runt 6.20 fart för de första 8 milen. Det ska kännas lätt och jag ska hinna stanna och både kissa och äta på den farten.
När jag var på väg utförs mot Undersåker bröt solen plötsligt fram lågt långt borta i fjällhorisonten och allt badade i ett rosa ljus. Om det inte var religiöst så inte vet jag. Tappade nästan andan. Allt var så stilla och mäktigt och det var så häftigt att vara därute ensam klockan fem med en stark kropp. Tårarna vällde fram. Tänk att man får vara med om så här underbara saker- bara genom att sticka iväg ensam!
Sen var det ett abrukt avbrott på härligheten när jag tagit mig uppför backen i Undersåker för E14 är verkligen ingen charmig rutt. Vacker- men asftalt alltså. Suck. Och uuuuuppp och ned. Uuuuupp och ned. Men jag höll gott mod.
Fram till Järpen är det väldigt fint och stannade på macken för att dricka juice och köpa smågodis. Lösgodis är den perfekta energin- glukos går bara rätt smackabang ut i musklerna och håller hjärnan lite skärpt. Annars behöver jag inte så mycket energi- fettmotorn är igång.
Men efter Mörsil någonstans så fick jag verkligen koncentrera mig. Bara skog och slakmotor. Men jag följde planen: 30 km på 3.14, 40 på 4:18,
Nu lossnade det och jag kunde bara rulla på. Tick tack, vissa kilometer i 5:40 fart (som är min mysfart annars) och några som var uppför mer 6.40. Inte trött. Bara stum i knäna av all asfalt. Hade mina Dynafit på som jag inte gillade så bra i lördags och nu gjorde de blodmos av mina hälar och kände blåsor också. Har ju inga asfaltsskor direkt!
Smsade N, för att se hur det gick för dem, som tyckte jag skulle ”kötta på” och ”klipp en mil till vi kommer snart”.
Svängde äntligen av på E45 mot vackra Hallen men än var det bara skog. Solen stekte i nyllet, vattnet var slut men jag bara njöt. Inga problem. Stannade klockan precis på 6 mil på strax under sex och en halv timme- precis enligt plan- och väntade vid en parkeringsficka medan jag stretchade. Efter en liten stund kom en fullpackad bil med N, syster, Minime och hunden Frasse och så åkter vi vidare.
Det kändes så bra att få till det här passet. Även om det fortfarande känns hiskeligt att försöka springa på under 20 timmar. Det är ett mål men det bästa med att träna för det är de här magiska stunderna jag får till. De gör mig alldeles ullig inombords, långt långt efteråt.
Och jag är inte ensam där jag springer. Pappa sitter där uppe någonstans, han är med mig överallt och jag hör hans enka effektiva träningsfilosofi i mina öron:
”Spring tills du inte orkar mer, sen springer du lite te”
När jag bodde här uppe gjorde jag lite som man inte ska: tog omgivningarna för givet. Jag sprang inte så mycket då heller – jobbade desto mer.
Det var nog sex år sen jag sprang Blanktjärnsrundan- en 12 km runda över myrar, genom skog och på åsar med små fjällbjörkar längs med de magiskt turkosa blanktjärnarna.
En perfekt runda idag för mig och N.
Imorgon åker vi söderut med stopp på underbara Högbo Brukshotell.
Jag ska försöka klämma in ett 65 km löppass innan. Heja mig ibland alltså.
Grymt imponerande läsning. Vilken löpare :)! Dessutom gillar han Inov-8 och X-Kross- bra smak!
Läs Anders Kleist egna berättelse här.
Underbart kaxigt benämt: ”Klass slår rutin” :).
Jag springer inte milen mycket. Alls någonsin. Har faktiskt aldrig sprungit en mil på ett lopp eller på träning eller försökt klocka mig själv eller något!
Mitt kortaste lopp är halvmara så det finns liksom inte något intresse i det egentligen mer än att springa tröskel och räkna ut lite träningsfarter.
Idag var min lilltå öm, det regn som öst ned hela dagen gjorde oss sega och benen var klassiskt 2-dagar-efter-långpass sega.
Lilltån skulle definitivt inte funka i terräng idag så jag beslöt att springa ut till Vålådalsvägen och tillbaka i distansfart för att få igång benen lite. Sen sa jag på skoj till N att vi kanske skulle springa ”en snabb mil”.
Startade klockan men stannade och pillade lite med armbandet och joggade en bit. Sen vred jag upp farten till 4:40 och tänkte att jag lägger mig där. Det gick hur bra som helst. Skippade sista stigningen ute vid stora vägen och vände. Var liksom inga problem. Benen var lite sega men det var ju inte så konstigt. Andningen var lätt och inte förrän vid 7 km började jag känna att jag ville sakta lite. Men det var det inte snack om nu. Nu skulle jag hålla farten i 10 km!
N låg hela tiden cirka 50 meter framför och hans ryggtavla är en trygg punkt att vila ögonen på. För honom är en mil i den här farten inga problem – han vill in under 40 minuter!
Vid 8 km fick jag sakta ned för att ta mig igenom vår grannes fårskock som var ute på vägen (!!!) och sen var det bara att tugga på.
Om man räknar bort fårpassage och ståpaus i starten så tog nog den här flacka milen runt 48 minuter. Och jag var helt ok efteråt och joggade ned lugnt.
Måste säga att det kändes kul att det ändå gick så lätt.
Nu är ju fokuset på 15 mil till men det vore kul att testa att träna för ett millopp kanske någongång. Kanske sub 45 skulle gå att träna för?
Ja det får vi inte veta på länge nu iallafall. Hej ultrafokus! Shit så taggad jag är!
Liten öm tå
Jag kommer att vara funktionär på Fjällmaraton nästa år! Jag har lite andra planer för sommaren 2014 men jag är ju här i Ottsjö minst två veckor och när jag var funktionär och massör 2011 var det jätteroligt!
Är du sugen så tycker jag du ska signa upp för Nyhetsbrevet för att hålla koll på vad som händer och veta när det är dags att anmäla sig!
Vill du ha hjälp med din träning så onlinecoachar jag med inriktning på trail- och ultralöpning. Just nu har jag plats för 3 onlineadepter till så först till kvarn gäller!
Här kan du se filmen från årets lopp! Se och njut!
