Stormen Sven och Musikhjälpen

Nu har man landat i verkligheten igen.

Slira i gegga på Djurgården. And I love it. Borta bra, men hemma bäst … hoppsan, akta skiten från en häst. Finns stora djur på Djurgården, också …

Kan inte påstå att jag känt av någon höghöjdseffekt från Himalaya. Mer av seriösa sättningar i ryggraden. Vet inte hur många mil utförslöpning det blev (eller uppför), men känns som jag krymt tre centimeter av all impact downhill, för att prata utrikiska, har ju rest så mycket i år så lite svårt med svenskan … som en gång Dolph Lundgren, när han kom hem från L A.

Oh yeah. Och efter geggalöpning på Djurgården i plus 6 C, och med Saltsjön platt och grå liksom en spegel (gråplatt)  kan man gå och käka frukost på Mocco på Nybrogatan, om man tycker sig ha råd med det:

Man kanske inte blir jättemätt, men det är i alla fall en frukost med stil.

Nu ska det bli grundträning året ut. Göra mjukt av stelt, göra starkt av svagt. Försöka få upp lite fart igen. Det är det fina med gråblötgråa november, man kan släppa på alla ambitiösa projekt ett tag, och bara vara i dimman. Och skriva texten om Himalaya. Ja men det är ju det jag ska göra nu … inte ligga här och smitblogga … hepp!

---

Åter fäderneslandet, och man vandrar runt som i ett töcken. Och då talar vi inte bara novembermörker.

Landade mitt i natten på Arlanda, när jag checkade in i hemmet var klockan sex på morgonen i Indien. Sov några timmar, och somemtimes a man has to do what a man has to do. Upp sex svensk tid, och iväg med barnen till dagis och skola.

Fröknarna tittade på mig som vore jag en zombie. Det kostar på att åka på äventyr.  Det kostar på att löpa på höga höjder. Det kostar på att löpa 16 mil på fem dagar.

Men allt var förstås allting värt. Nu har jag sett en del av världen jag aldrig sett förut. Här några människor jag mötte på vägen:

Vadå camelback?

Omelett!

A man from Mars

Potten under pottan

Thumbs up! För Himalaya 100 M Stage Race.

---

Ursäkta bloggtystnad. Var väldigt avkopplad i Himalaya, om man säger så. Inget internet fast man sprang på höjder som nästan nådde upp till himlen.

Jag kom i mål! 100 Miles på fem dagar. Foten höll, mirakulöst nog, trots grymt grovt  underlag, mest kullersten hela vägen.

Hur det var? Det var BRUTALT. Första dagens löpning runt 37 km, totalt runt 3000 höjdmeter. Mål på 3600 meter. Sova sovsäck i skjul utan värme i nollgradigt. Där fick man testa gamla scoutandan. Sen upp igen på morgonen i ottan och 32 km på höjd 3600-3200-3600. Sedan en mara på det dagen efter med 3600-3200-3600 i 25 km och så 16 km nedförsbacke till 2200m … fast sträckan var inte exakt uppmätt och många gps:er visade en total på över fem mil. Och så ytterligare en dag, 21 km med 600 höjdmeter (första 5 km utför). Och sista dagen 3 mil, med 10 km uppför i början (700 höjdmeter) och utför mest hela vägen därefter.

Det var …. jobbigt.

Hög höjd = lår som gele, och tokpuls mest hela tiden, och lungor som piper som hysteriska ångvisslor. Ja ja, man ska inte klaga, även om kroppen just nu är ganska nöjd med löpning för ett tag. Ett fantastiskt äventyr, overkligt storslagen natur, hej hej Mount Evererst därborta vid horisonten, och alla de andra topparna.

Nu åter i New Delhi, och hurry hurry for some curry … längre rapport följer i papperstidningen.

Här följer några bilder:

Etappkarta, första dagen upp till Sandakphu. Där bad guiderna en bön i ett bergstempel så vi skulle få sol dagen efter. Gudarna var dock lite motsträviga. Det tog två dagar innan de släppte på solen, men då blev det full kräm (synd man glömde solblocka i nacken …) Men springa genom blöta moln har en viss charm det också., trolskt och mystiskt och hoppas man inte springer vilse och hamnar i Nepal …  Andra dagen sprang vi längs bergskammen mot Phalut, men vände innan och tillbaks. Nästa dag hela vägen till Phalut, och halvvägs tillbaka innan neråt mot Rimbik.

Här skalar jag en potatis uppe på Phalut, 3600 m. Energipotatis, med salt och peppar på. Funkisen ställde fram en stol. Mycket glad för den stolen.

Typisk banprofil …. rena backanalen …. eller running backup? … hög höjd gör roliga saker med hjärnan ….

Ok, Mr Gysing has arrived … over! De här killarna såg till att man inte sprang över gränsen till Nepal …

En av de vita topparna långt därborta är Mount Everest. Bilden är tagen på 3400 m, jmfr med Kebnekajses c a 2200, ja bara så ni vet …

Vilket tempo jag höll? Den här vägmarkeringen beskriver löpambitionen rätt väl:

Namaste! … på ett tag …

---

Sega kropp.

33 km i söndags, tre varv runt Djurgården. Jobbigt.

12 km fartlek på rullband i tisdags. Jobbigt

15 km i skogen idag. Jobbigt. Högg till i foten i ett lut, all kraft rann ur benet. Vänster vad fick jobba extra. Men så släppte det.

Torsdag nästa vecka mot Himalaya. Kommer bli spännande.

Tidningen äntligen ur tryckpressen idag.

Minns kraften i havet. Känner kraften ur havet. Ur djupet. Foten viftar till, förväntansfullt.

Dags att bli bergtagen!

---

Tog med mig felande foten, ja den andra också, och drog in i skogen tidigt i ottan. Man behöver inte springa särskilt långt för att hamna i en annan värld. Över Valhallavägen och ner bakom Stadion och vidare mot Stora Skuggan. Norra Djurgårdsstaden växer visserligen upp längs Husarviken och det är lite läskigt, Stora Skugga liksom hukar sig i den ännu större skuggan från de väldiga huskomplexen. Ingenting kommer att bli som förut när alla byggena är klara. Men så är det ju nu med tidens gång, ingenting blir aldrig som det var förut. Utom kanske skogen då? Jag hoppas den klarar sig.

In på Fiskartorpets terrängbana, och dunkel dimma mellan tallar och gran och över blåbärsris och mossor och kottar. Ormbunkar i backen som de stått där sedan dinousariernas tid, med blott en liten paus under istiden. Luften tung av allt som multnar,  som gjort sitt för sommaren. Barr och blöta löv på banan, mjukt och fjädrande. Felande foten aningens förvånad över den kuperade banan, men vande sig hyfsat efter ett par varv, även om det högg till ibland i nerförsbackarna. Den behöver sådant här. Fiskartorpet – Djurgårdens Himalaya!

Sex varv (2,4 km) med nittio sekunders gåvila, och skogens dimma for ut och in genom lungorna som kolven i en ångmaskin för högtryck (metafoooore ….). Konvalescens konserverar formen illa. Men bara detta att kunna springa, att få gunga fram där bland träden och vara ett med träden och alla andra grejer som växer i skogen, vara hej hej med mossan och de blöta stenarna, och se rumpan på ett rådjur i full karriär, det är hundra poäng av hundra möjliga en alldeles vanlig vardagsmorgon.

Men vissa saker ska man förstås akta sig för i skogen:

Bara springa förbi, springa fort, fort. Annars kan det gå riktigt illa!

---