Fredagsmys

Det börjar dra ihop sig. Två veckor kvar till Ö till Ö. Min lagkompis Totte har så smått börjat kolla in vädersajterna. Men det är för tidigt för några säkra prognoser. Själv håller jag mig till www.vackertvader.se, en alldeles egen konstruktion uppbyggd på drömmar och förhoppningar. Tänker man måste tänka positivt, i alla väder.

I lördags morse småsprang vi från Hammarbyhöjden till Källsjön i Hellasgården i nercabbade våtdräkter. Vi mötte alldeles vanliga löpare i alldeles vanliga löparkläder men det var knappt att någon höjde på ett ögonbryn. Män i gummi är numera uppenbarligen ett stående inslag i stadsbilden. 

Källsjön har blivit till en damm för amfibier av både manligt och kvinnligt kön. Sjöns yta är  korsad härs och tvärs av vita kölvatten. Enligt obekräftade rykten ser sjöns bäverkoloni allvarligt på det hela, det har blivit för trångbott. Ett och annat försökt till attack på de gummiklädda har dock blott resulterat i dålig smak i munnen. Gummi är något helt annat än träsmak.

Vi provade att simma med lina i går. Totte först, jag efter. Totte är snabb, jag tänkte att om jag lägger fötterna först skulle jag kanske komma upp i stående. Det var länge sedan jag åkte vattenskidor.  Eller om jag lägger mig på rygg kan jag beundra himlen och räkna molnen. Fast himlen var grå den här dagen. Så jag paddlade på jag med och begrundade Tottes skosulor i stället, med ett intressant mönster i vitt och orange, och den vita linans böj ner i djupet. Man behöver egentligen inte så mycket mer, för att bli filosof.

Vi simmade drygt 1500 meter och sprang runt 12 km, provade lite prylar, småpratade. Tiden försvann fort som bara den. Jag hoppas den försvinner lika fort den 2 september. Fast jag misstänker att den inte kommer att göra det. Ibland tror jag att jag är synsk.

Det är också lite lurt med Ö till Ö. Tidigare år har banan varit totalt 65 km (enligt Totte). I år är den 75 km. Ingen av oss tar det dock personligt. Shit happens. Det är ju också vägen som är målet. En mil extra i bländande skärgårdsmiljö är bara att tacka och ta emot. Fast lite har vi förstås grubblat. Det är bra att ha någonting att grubbla på när man tränar aqualaton. Aqualaton, en riktigt tungvrickare, f ö. Om ens rätt?

Ambitioner då? Att vara i slutet av Ornö 17.59 på eftermiddagen. Sista cuten där är 18.00. Allting därutöver är bonus. Ö till Ö är ju inte som andra tävlingar. Man vet inte vad som väntar förrän vid starten klockan 0600. Isvatten, varmvatten, storm, stiltje. Man har inte tråkigt en sekund efter det att man anmält sig till Ö till Ö. Det är väderspänning ända fram till start.

Idag iväg till Kampementsbadet med barnen. Himlen är häftigt hög över Gärdet. I morgon stänger badet för säsongen. I morgon stänger sommaren. I morgon börjar hösten. Fast Källsjön har förstås öppet året om. När isen kommer hackar de upp en vak, där kan man köra kortbana. Löpande amfibier gör ju inte som riktigt groovy grodor, övervintrar i dy på sjöbotten (med svalorna som sällskap). Vi måste ju paddla på året om. Annars förlorar vi formen, och får löpararmar igen. Och sådana är inte mycket att ha, i Ö till Ö.

Hårdträning på Kampementsbadet:

Hemåt efter träningsläger på Runmarö (inkl resebyråreklam):

---

Ingen frös. 26 C i skuggan. Ljuva sommar. Sju liter sportdryck är gott. Tuffade på, som tåget. Snart kan man ställa klockan efter mig. Min första ultra. Förutom fyra ultraljud, fast det är ju en annan grej. Absolut nöjd. Längre story följer i gammelmedia.

Tallyhoo!

---

Tillbaka i staden, och här är ju hett som i h-vete! Asfalten kokar under badtofflorna, tånaglarna krullar sig, eller i alla fall ryker lite. Stockholm Ultra i morgon lär bli rena grillfesten! Lika bra smörja in sig direkt för att få rätta brännan:

På Runmarö fanns fin service för trötta ben. Kanske något för arrangörerna i morgon också?

Notera fukten i gruset. Ett helt annat klimat därute i skärgården. Men ser mycket fram emot loppet i morgon, det är löpning i mina hoods, på de här vägarna och stigarna har jag sprungit året om i alla väder … bara inte så långt som i morgon. Jag springer femman, och det lär räcka fint, tar det som ett träningspass med spännande sällskap inför Ö till Ö andra september. Bugar i respekt för de som kör tio mil i morgon, de kommer få klunka sportdryck som en gång Bellman och hans dryckesbröder klunkade vin i samma omgivningar … med pimpinella.

Öppna barmen, sku vi hälla

Lite Hoglands vin, en tår,

Lite Pimpenella.

Skaldade Bellman, och möjligen blir det lättsamt klädmode i morgon också, om det hettar till ordentligt …

Lite längtar jag ändå tillbaka till Runmarö. Det var så rofyllt där …

Nu mot Lappis, en annan del av Djurgården. Där Saltsjön kluckar mot sandad strand!

För de som undrar vad pimpinella är, så ser den ut såhär:

Lagd i brännvin, ger den smak av anis. Dock en sportdryck mer för kräftgång än ultralöpning!

---

Dags att lämna Runmarön. Det har hänt saker här. Känner att jag blivit förvandlad. Hälften människa, hälften skogsmulle. Inte en varm dusch på två veckor. Bara bastu och bad i havet. 16 C havet. Har utvecklat små fjäll. Om det inte är skorv?

Upp i ottan i morse, sistan rundan. Fuktigt blåbärsris, fuktiga rötter, fuktig herr Gran. Snudda vid en gren och fick en halv sjö över mig. Det regnade våldsamt i natt. Mmm, sötvatten.

Jag gillar att springa i skogen. Gillar det mer och mer. Man hoppar hit, man hoppar dit, distansen bara försvinner. I skogen räknar man inte sekunder. I skogen räknar man kottar.

Ibland blir det grusväg.

92 km den här veckan fram till idag. Grädde på moset eller ketchup på korven eller en fallucka ner i ugnen där downunder – Stockholm Ultra på söndag. Fegdistansen visserligen, 5-milaren, men ändå, är rädd att skogen har stigit mig åt huvudet (s k rotfylla).

Ska dock bli intressant, ska visst bli 27 C. Härligt med lite sensommarvärme!

Så avslutningsmiddag på Runmarös hotspot – Svängen. Om inte hela kostcirkeln, så i alla fall – rund mat!

Bye, bye, Runmarö – jag kommer sakna dina rundor!

---

Nu en vecka i spenaten. Hämta vatten i pump. Diska för hand (Rambo, släng dig i väggen). Utedass. Eller som vi (jag) kallar den, telefonkiosken (ingen läser längre dassets gamla Allers från 1984).

Springer på grus. Springer på små skogsstigar. Rötter, stenar, flata granithällar. Granar susa, tall och björk. Vildsvinsskithögar i spåret. Hoppa, hoppa.

Närmar mig lilla byn Nore på Runmarö (ett par hus). I ett av dem bodde Strindberg en sommar. Fru Siri bodde i ett hus mittemot, med barnen. Strindberg skrev klart romanen ”I havsbandet”. Det gjorde han rätt i. Men året därpå var han där ensam, nyskild. Så kan det gå … när man skriver på.

Springer ut på ett gräsfält vid lilla byn Kila. Där kommer Ludvig Rasmusson knallande i sällskap med ett gäng strindbergsdiggare. Ludvig guidar i Strindbergs fotspår när han inte springer (han har sprungit i 60 år) och skriver böcker och kåserar i God Morgon Världen. Ludvig undrar varför jag inte sprang Musköloppet. Men då var jag ju på Öland. Sedan får jag göra en fem minuters föreläsning om Ö till Ö. Nej minsann, den hade inte Strindberg gjort.

Springer vidare. Springer genom ett veritabelt kulturlandskap. Springer in på Gatan, där finns ett fint hus, med en rullator parkerad utanför. Den tillhör Tomas Tranströmer. Jag tror i alla fall att den tillhör Tomas Tranströmer, han har tillbringat somrarna på Runmarö sedan han var barn, fångat fjärilar, skalbaggar. Skrivit en och annan dikt. Han borde vara här nu också. Jag får inte syn på nobelpristagare Tranströmer, men jag har i alla fall sett hans rullator. Tror jag.

Springer ett varv till. Det första på 15 km. Det är inte särskilt platt här. Solen gassar. Diar ur Camelbacken. Blicken i marken. Sätta fötterna rätt, inte snubbla trädrot. Inte slå huvet i sten. Löpa vaken. Tiden är ingenting, bara följa terrängen, öka fart där det går att öka fart, trippa lätt där det är svårt. Löpa som förfäderna, på jakt efter … om inte en mammut … så i alla fall ett wienerbröd … eller två … i skafferiet hemmavid.

Springer förbi Fredrik Sjöbergs hus. En mycket fin författare. Rolig. Vet massor om sådant som växer, om sådant som flyger i luften. Och kryper i jorden. En dag såg Sjöberg en bäver komma simmande över Ytterbyträsk, som han har utsikt över. Det sa han sen till grannen, ”jag såg en bäver komma simmande”. En bäver, skrockade grannen, sa inte mer.

Någon bäver hade inte siktats sedan stenåldern på Runmarö. Om ens det. Nästa dag var grannens favoritpilträd vackert fälld av ett par knivskarpa bävertänder. Sen skrockade grannen inte längre (Om detta går att läsa i Sjöbergs ytterligt underhållande ”Den utbrände kronofogden som fann lyckan”, finns i pocket).

Jag vet inte inte om Sjöberg var hemma och kollade ut över Ytterbyträsk när jag simmade tvärsöver i våtdräkt. Och om så, vad han tänkte då.

Snart framme vid huset, ett av Svenska Författarförbundets stugor. Här är mycket enkelt att vara, ganska så underbart att vara. Ut på bryggan efter tre mil, stretcha åhejohå, vig som en gammal tall, lyckas ändå komma ner på rygg för lite coreövningar, sådana som författare plägar göra när de fått skrivarkramp och andra krämpor. Sedan av med alla paltorna och vinka till Tallinfärjan långt där borta i den kostym man föddes i, samt hopp i havet.

Nirvana!

Övrigt … crosstraining (rodd till Rönnkläppen, dit ska man springa i höst, och simma):

Kapten Gråskägg (med Skarp-Runmarö i bakgrunden, dit ska man, just det ja, springa och simma i höst):

Sist men inte minst, Runmarö Lanthandel, med ett exklusivt sortiment av högkvalitativ läsning:

---