Simma, cykla, nåla

Helgen har jag tillbringat i Norhyttan med familj, släkt och vänner. Fått lite luft i lungorna och samlat lite kraft. Har dessutom hunnit med några episka träningspass i finaste miljö och i solsken!

Dök ner i Ludvika torsdagskväll och gav mig direkt ut på ett långpass löpning. Jag kan säga som så att bilåkande och kursdag med stillasittande en hel dag inte gör under för kroppen direkt. Stelare och tungare Emma har aldrig skådats, tror jag. Tycker om att springa i mina gamla kvarter, det blir som en liten sigthseeing för mig. Hann med tre stycken elljusspår under passet och när jag passerat det första spåret öppnade sig himlen och regnet öste ner. Det var nästan lite skönt att det började regna så jag kunde fokusera på att hålla värmen istället för hur seg jag var i kroppen. Jag tog mig runt iallafall.

Fredagen bjöd på strålande solsken och en underbar cykeltur i trakten. Efter cyklingen drog jag mot Ludvika för att vara med på ett pass med Ludvika Simsällskap under ledning av deras coach Magnus Edström. Frågade tjejerna i omklädningsrummet hur gamla de var. De var 15-16 år. De frågade hur gammal jag är.

 -29, svarade jag.

-Oj då, sa de båda i kör.

Jag är alltså såååå gammal. Typiskt. Passet gick väldigt bra och tekniken har faktiskt blivit bättre efter Mallislägret och Jens tjat om teknik, glid och att jag ska slappna av. Dominerade på avslutande 2*200 fjäril. Det var jobbigt. 2 timmar simmar vi men vi kom bara 2500 meter. Vi vilade en hel del mer än vad jag är van vid (frustrerande mkt) och körde en hel del annorlunda övningar. Fjärilsben med medicinboll tex. Träningsvärken var påtaglig i armarna dagen efter och jag fick äta upp min frustration om den där ”vilan”. Var rejält slut faktiskt.

 Lördagen bjöd på både banlöpning, simning och KALAS för pappa Håkan 60 år. Mycket trevligt. Mamma Karin gjorde ett väldigt bra jobb med arrangemang och höll världens finaste tal så ingen kunde hålla ögonen torra.

Igår var jag ute på en riktig långkörare med Shiven. Sista passet med den cykeln och det var en kamp om livet. Turen var så himla fin och vädret var så bra MEN vinden åt verkligen upp mig stundtals. Det som inte dödar det härdar heter det ju och efter en bonkaglass i Ludvika kunde jag köra hem och köra min off-bikelöpning helt smärtfritt. Jag härdades och jag tror minsann att cykelformen snart finns där!

Här följer lite bilder från helgens äventyr:

 

---

Min efterlängtade cykel har kommit! Shiven var bara tilll låns från Cykelcity tills min Cervélo P5 six skulle dyka upp och nu är den här! Vilken häftig cykel! Inte nog med att den ser cool ut, den har hydrauliska bromsar och elektroniska växlar också. Man är ju värd det bästa;)!

Häromdagen var jag på Cykelcity och gjorde en Body Geometry Bike Fit. Det ni! Mackan kunde konstatera att jag var ganska normal i utseende och kroppsbyggnad MEN jag var rekordstel i framsida lår och höftböjare. Även fötterna är extremt stela (något jag beskyller alal dessa år av konstsimmadet med balletfötter). Något liknande hade personalen på Cykelcity aldrig skådat. Vad trevligt! Bäst på något iallafall (eller nja egentligen sämst, berorende på hur man ser det);). Nu påverkar inte det sittposition på cykeln så värst mycket men däremot hämmas mitt löpsteg enormt av denna begränsning.

Detta kunde både Coach Jens och Fredrik Zillén konstatera bara genom att se mig springa på Mallis. Jag får helt enkelt inte ut löpsteget bakåt så mycket som önskvärt vilket gör mitt löpsteg stelt och det ser lite ”ofullständigt” ut. Det finns att jobba på alltså och nu när jag vet om min begränsning är det bara att sätta igång med stretch och rörlighetsövningar och vara så flitig jag bara kan!

Nu sitter jag iallafall top notch på P5:an och det finns inga anledningar att skylla min dåliga cykling på materialet. Faktum är att jag känner enom skillnad på min cykelform sedan lägret och säkert en hel del tack vare all tung MTB-cykling i vinter. Kommer bli bra det här!

 

---

Många kommentarer på senaste inlägget och jag förstod att frågan om varför jag har valt att anmäla mig som proffs, trots att jag inte lever som professionell triathlet och därmed inte håller samma klass som de bästa i fältet, skulle komma.

Svaret är komplext. Framförallt känner jag att jag vill mäta mig med de bästa. Att komma på en bra plats i age group säger inte mig någonting. Age group för mig är motionsklass. Jag vill tävla. Jag vill satsa. Jag vill bli bäst.

Vet att jag inte är där ännu. Jag jobbar 80% och har inte möjlighet att satsa heltid som större delen av proffsfältet men min ambition är att en gång komma dit. Att kunna idrotta på heltid och nå bättre resultat är en dröm, få förunnat.

Jag måste ju börja någonstans. Tävlingen på Mallorca hade också ett hårt startfält och det är en del av tävlandet. Hur det går beror ju extremt mycket på vilka man möter. ALLA tävlingar har inte den konkurrensen (tex Kalmar förra året). I år vill jag tävla i Kalmar i proffsklass och om jag ändå skulle betala in licens för en tävling kunde jag lika gärna betala licens för ett år och lägga in fler tävlingar för att licensen skulle ”löna” sig. Hade man sett det annorlunda om jag deltagit i Kalmar 2012 som proffs och kommit 5:a (som jag skulle gjort sett till tid)? Näst sist i professionell klass, visst, men jag kom ju faktiskt 43:a av ca 500 startande tjejer. Är det så jävla dåligt?

Min ambition är inte främst att komma till Hawaii eller Vegas, i allafall inte i age group. Jag har inget sug att stå högst upp i någon ålderskategori. Det säger mig ingenting. Någonstans i framtiden är Hawaii och VM (halv IM) som proffs ett mål men inte nu. Jag håller inte den klassen, just nu vill jag bara bli bättre. En vacker dag kommer jag dit om jag vill det. Hårt arbete lönar sig förr eller senare. Jag tänker inte ge upp.  

Förbundet stödjer tydligen också att jag startar som Pro eftersom de utfärdat min licens, så varför inte testa mig där? ALLA kan inte anmäla sig som proffs utan man måste prestera något resultat för att få licensen. Jag har fått chansen så varför ska jag inte ta den?

I min första konstsimstävling kom jag trea från slutet (min kusin som var två år äldre och som jag såg upp till mycket, kom trea). Visst var jag besviken på det men jag bet i och fortsatte träna hårt och tillslut kom jag också högst upp (åtminstone på Svensk mark).

Svenska triathleter ligger efter (självklart finns det undantag) om man ser till internationella resultat men om vi aldrig kommer ut och tävlar och möter verkligheten blir vi ju heller inte bättre. Nu vet jag vad som krävs och jag känner mig supertaggad att förbättra mig.

Jag köper argumenten om att de flesta inte har något att göra i proffsklassen och att de är för dåliga för att komma i topp där MEN jag tycker ärligt att det är lite fegt sagt. Jag kommer hellre sist i ett hårt startfält än kommer i topp på någon jädra motionstävling. Visst, det är kul att vinna men förhoppningsvis kommer man dit med hårt arbete, envishet och bra coaching.

När man hör att den och den ”agegroupern” borde spöa mig i den och den grenen blir jag också lite sårad. Vad har det med saken att göra? Mina målsättningar är mina målsättningar och jag kör mitt eget race. Jag vill tävla och jag vill göra det med motstånd.

 

Don´t worry, be happy! Foto: Gunnar Eld

---

Hemma i Sverige efter tre veckor i triathlonbubbla med bästa sällskap. Känns inte roligt alls att vara tillbaka i vardagen, att andas triathlon 24 timmar och dygnet var mycket roligare!

Körde ju alltså min första tävling i professionell klass på Mallorca halv Ironman i lördags. Jag hade inga förväntningar på mig själv, det var nog mest omgivningen som hade. På startlinjen inför simstarten sa speakern att så hårt startfält hade han inte sett sedan VM (på halvdistans, antar jag). Eva och jag tittade på varandra och båda utbrast: Kul att vi valde just den här tävlingen (med en liten uns ironi)!

Starten gick och vi brände iväg på den 1900 meter långa simbanan i havet. Tänkte hela tiden att jag MÅSTE göra en bra simning. Det är min enda chans. Och jävlar vad bra alla simmade. Tog i så att jag storknade, hittade aldrig riktigt någon skön rytmn och inte heller några fötter att ”drafta”, utan det var mest järnet hela vägen. Bredvid mig låg duathlonmästaren och kommande damtrean, Lucy Gossage och gav mig en bitchslap med sin vänsterhand lite då och då. Låg typ sist i klungan och på hemvägen själv eftersom jag tyckte fältet drog konstigt mycket åt vänster istället för rakt på bojarna. Kom upp som 11:e dam men syran i kroppen gjorde sig påmind bara efter ett par steg på den långa vägen till växlingen och växlingen kom att kännas som ren överlevnad. Ut på cyklingen som 13 kvinna och kroppen var totalt syramättad. Inget tryck i benen alls. 90 km cykling skulle avverkas med ett stort berg om ca 10 km.

Försökte hitta rytm och trycka på men det gick helt åt helvete. Stigningen till Lluc var katastrofal. Föll igenom fältet totalt och ”age-groupers” av alla slag bara brände förbi. Mitt mantra som for genom huvuvdet uppför backen var bara ”Kuk-helvete-fitta-jävla-helvetes-fan-dra-åt-faaaan-kuk-i-helvetes-jävla-fitta” och jag tänkte mest bara vad fan jag höll på med. I PROklass och allt. När Linda Sernfalk kom förbi mig mitt i stigningen och kvittrade något om att jag skulle komma igen så ville jag bara kasta cykeln åt helvete in i skogen och gå ned. Men på något vis omvandlade jag ilskan till kraft i benen. Så fort det blev lite mindre brant, kunde jag bomba på och jag körde som en vilde nedför serpentinen. Nu eller aldrig. Fortsatte bomba på platten och nu hade benen och kroppen äntligen vaknat. Tog igen en hel del tjejer och killar för den delen och körde bra sista delen av banan.

På den avslutande halvmaran körde jag enligt plan och jag kände mig trygg. Inga utsvävningar och jag höll det jag skulle och körde progressivt på varje 7 kilometersvarv (det var 3 stycken, totalt 21 km). Magen höll och jag kom i mål, trött, glad och ganska nöjd över min prestation. Det är såhär bra jag är och det räckte bara till en 24:e plats i proffsklass men det var helt klart värt att ställa upp med de stora namnen och få känna på rejält motstånd. Det var ganska kul! Simning (1900 m): 27:05 min (i snitt 1:25 per 100 m)

T1: 3:50 min

Cykling (90 km): 2:57:43 (i snitt 30,42 km/h)

T2: 2:33 min

Löpning (21 km): 1:35:15 (i snitt 4:30 min/km)

Alla resultat finns här.

Tusen tack till Team Snabbares hejaklack gjorde det till en fröjd att springa, vilken otrolig support! Ni är GULD värda!

Tack för mig!

Gladast på startlinjen? Foto: Tommy Sollén

Bästa hejaklacken på löpningen! Foto: Tommy Sollén

---

Laddar just nu för fullt till Ironman Mallorca 70.3. Idag har jag en hel vilodag inplanerad och ska försöka förbereda mig till tävling på bästa sätt.  Äta, sova, pilla med lite pryla, 

läsa på inför tävlingen och bara slappna av. 

Jag har bytt hotell sedan jag skrev sist och nu bor jag på den lite lyxigare resorten Viva Blue med resten av triMallorcagänget. Och vilket gäng! Underbar träningsglädje och gemenskap i lyxig förpackning med späckat schema och kunniga ledare. 

Jag har hunnit med att vara med på en hemlig ”presskonferens”, föreläsa, leda ett simpass i havet och ett löppass med intervaller inbakat i mitt nedtrappningsschema. Så här har veckan sett ut:

Måndag: simning i bassäng; ca 3000 m med 9*200 m progressivt (halvironman racepace till lite över). Löpning; 3km uppvärmning+2×(2+1km) progressivt (2 km racepace +1 km lite snabbare+  1 min joggvila mellan set). 2 km avjogg. Cykling; lätt tur på lilla klingan ca 1,5-2 tim

Tisdag: Cykling; 2-2,5 timme lätt inklusive 20 min racepace. Simning; bassäng ca 2500 m inkl 5×4×50 m progressiv fart 1-4 (fart 4 är hårt! )

Onsdag: simning;  öppet vatten ca 30-60 min, öva starter och simma hårt till första bojen. Löpning; 2 km uppvärmning+2×2 km progressivt racepace, 1 min jogg mellan set+2 km avjogg. 

Torsdag: vila

Fredag: testa alla grejer i alla tre grenar på banan.  Korta pass ca 20-30 min.

Lördag: tävling! 

För att följa mig under tävlingsdagen kan man kika in på www.ironman.com/coverage/track  där man kan söka mitt namn och se hur jag ligger till. 

En till svensk tjej sim tävlar i proffsklassen är min bloggkollega och duktiga athleten Eva Nyström, håll koll på henne med!

Blir min första tävling som semiproffs och jag förväntar mig ingenting.  Ingen topplacering, absolut inget VM i Vegas och ingen ära och berömmelse.  Tävlingen är bara ett i ledet mot min målsättning och jag ska racea, ha kul, njuta och göra mitt allra bästa. Inte så jäkla märkvärdigt alltså.

Jag ska tävla med min fina mormor i minne som vandrade från jordelivet strax innan jag åkte, vars begravning jag tyvärr missade pga träningslägret. Jag ska simma, cykla och springa i mormors minne och jag ska göra mitt bästa för hennes skull. Förhoppningsvis tittar hon på mig från himlen med morfar i handen och förlåter mig för att jag inte fanns där hennes sista dagar och på begravningen.  

---