Manöver

I det militära brukade mina befäl säga ”Furir Nelker – Gör om gör rätt”. Kom ihåg hur mycket jag hatade den meningen när man fick omgruppera för sjuttioelfte gången på en regnblöt skärgårdsö. Oftast var man overkligt trött, hungrig och lortig. Denna eviga repetition av något så banalt som slå upp en O-plats (Observationsplats) gjorde att man till slut inte lämnade något åt slumpen. Det är ju evigt mycket enklare göra det rätt och bra från början så slipper man förödmjukelsen och besväret behöva göra om det igen. Exakt så känner jag med Kalmar, med skillnaden där hade jag kunskapen, gjort förberedelserna och hade bara mig själv att skylla. Det mikroskopiskt lilla misstaget att ta misste på två ventiler gör att jag nu sitter på Arlanda och väntar på en flight som ska ta mig till Lyon efter först mellanlanda i Zürich. Ta ledigt från jobbet, hotellvistelse, lämna min familj och evigt meck med cykeln igen. Det lilla misstaget har kostat mig mycket, inte bara i pengar räknat utan även energi och tid. Själva tävlingen i sig ser jag fram mot, det är ju göra något jag älskar. Det är grejerna runtomjring som är det omständiga. Känner mig lyckligt lottad som har en förstående familj som alltid stöttar mig samt kollegor på jobbet som än så länge inte har kastat ut mig. ”Gör om, gör rätt”, den här gången blir det inga misstag från Furir Nelker. Han kommer inte ta några fångar.

Har gjort lite research om Ironman Vichy. Svårt skaffa sig en klar bild då det är första gången den går under i Ironmans regi. Tidigare år var det Challenge som höll i trådarna innan de sålde eventet till IM tidigare i år. Det mesta är sig likt från föregånde race men nu kör de cyklingen från omvänt håll samt verkar ha förlängt banan till den korrekta distansen 180.2km. Challenge har för vanan korta ner banorna för kunna locka med snabba race. Buskis tycker jag då motionärer inte kan jämföra tider och hastigheter mellan race då det kan diffa så mycket som 7-9 km. För någon som cyklar i 30 km/h är det över 10 minuter vilket är rätt mycket. Det var få anmälda i somras men nu verkar de fått ihop ca 1600 personer som ska tävla. De kommer släppa iväg oss i vågor vilket jag gillar då det blir mindre folk i vattnet samt färre som kommer upp samtidigt vilket minskar risken för drafting samt gör det lättare för domarna att urskilja fuskare. Man kör två varv på cykeln á 90 km, 900 höjdmeter totalt. Löpningen går längs vattnet och är på fyra varv á 10.5km. På pappret är det verkligen ett race som passar mig vilket känns kul. Tyvärr verkar det komma ett kraftigt högtryck till helgen och prognosen visar på +33 grader & sol. Lika för alla såklart men kommer bli tufft. Än så länge har jag tävlat bra i hetta, hoppas jag även har en sån dag på söndag.

Nu ska jag boarda mitt plan. Skickar en kort uppdatering på lördag hur man kan följa mig.

Lycka till ni få starka som kör 70.3 VM i Zell am See samt ni som ska bråka bland brännmaneterna i Tjörn. I´ll be watching.

Adieu

Sergeant Nelker

Nu har det gått 4 dagar sen målgången i Mora. Kroppen känns fräsch. Är sugen på att springa. Enda skavanken är att det stramar lite runt knät stundtals, men absolut ingen smärta och inget som jag tänker på eller som stör nämnvärt. Springer upp och ner för alla trappor på jobbet utan problem nu. Känslan är att jag skulle kunna sticka ut och springa redan nu ikväll. Framförallt är jag mentalt riktigt taggad att ta i och springa hårt nu i höst. Det här med ultra var ju en ny erfarenhet så jag är lite osäker på om det bara är inbillning att kroppen återhämtat sig redan. Efter en mara vet jag precis hur det ska kännas innan den är redo att köra igång igen men det här är som sagt nytt. Tar i alla fall det säkra före det osäkra och väntar några dagar till. Stod i knappt en timme på crosstrainern ikväll och ju fortare jag kommer bort från den desto bättre. Tristess är bara förnamnet. Å andra sidan är jag ju van från i somras då crosstrainern var min bästa vän. Men det var skönt med lite pulshöjande aktivitet, känner abstinensen börja komma smygandes…

Har hunnit börja smälta hela upplevelsen nu och trots att jag inte blev helt såld på varken ultra eller trail så lockar ändå en start i Ultravasan 2016. Kanske står jag på startlinjen igen nästa år. I så fall för att försöka pressa ner tiden. 

Nästa utmaning, Asics Grand 10 i Berlin ska bli riktigt rolig. Vilken lyx att få en utmaning utomlands. Milen är min stora svaghet. Jag har aldrig riktigt tränat specifikt för den distansen utan mest tagit alla millopp som tempoträning för stundande marathon. Egentligen är jag bara nöjd med ett enda millopp som jag gjort; Midnattsloppet 2011. 39.50. Sub40 för första gången på första riktiga försöket. Det var coolt. Kommer ihåg att jag kände mig ganska snabb då. Tolv millopp senare har det dock inte hänt särskilt mycket på den distansen. Ett par minuters förbättring. Finns liksom ingen snabbhet i den här kroppen, därför har marathon lockat mer.

Den stora utamningen med Asics Grand 10 blir att balansera det mot Berlin Marathon två veckor innan. Jag tänker avvakta och se hur kroppen återhämtar sig och svarar på träningen nu de kommande veckorna. Om jag känner att det finns en chans ner mot 2.50 i Berlin så kommer jag gå för det. Det är ju ändå Berlin, världens snabbaste bana, som stått högst upp på min Bucketlist rätt länge. Om jag däremot känner att det inte finns en chans på PB så är planen att ta det lugnt, njuta och istället satsa på ett nytt milpers. Att ramla in på 2.58 känns meningslöst. Då kan jag lika gärna jogga runt på 3.30 och vara fräsch efteråt istället. En sak är säker i alla fall. Det blir inga fler långpass. Dels för att tiden för det inte finns men också för att uthålligheten är det jag är tryggast med just nu, speciellt med Ultravasan i ryggen. Coach LG’s senaste program såg riktigt bra ut, mycket trösklar, Canova pass, tusingar och långa intervaller. I like it a lot! 

/Hörs

Dagens låt: 90-talet är mestadels en osynlig parantes i musikhistorien med några få undantag, det här är ett av dom som bör finnas i varje skivsamling under bokstaven F.