Idag tjattrade jag på telefon med en härlig kille i mitt hälsonätverk- Tommie Cau. Utan att give away för mycket eftersom han briefade mig inför ett event nästa vecka så sprang jag hem från jobbet med en pusselbit till i en ansats till att prata och skriva om hälsa och som kommer få ta plats i föreläsningar jag håller framöver.
Förra veckan blev på pappret en väldigt bra motionsvecka. Pga en läskig händelse och en vardag som var upponer så sprang jag inte måndagen. Den veckan var liksom hjärtat delvis på ett annat ställe och hela hjärtat behövs för att träna hårt. Metaforiskt. På tisdagen rände jag i skogen i 50 minuter. Bara sprang med tårar och regn och lera. Fantastiskt! På onsdagen tog jag mig till gymet och tog hand om min rygg. På torsdagen sprang jag en sväng på Bergslagsleden i ”rek”syfte. På fredagen var jag en snabbis på gymet igen för bål och axlar.
På lördagen var allt bättre så då stack jag ut tidigt och tassade runt i Ursvik i kanske två timmar ungefär. På söndagen sprang jag lite snabbare i 90 minuter.
Utifrån mina träningsmål sett var det inte optimalt. Utifrån mitt liv och mina prioriteringar sett var det en helt fantastisk motions och hälsovecka. Jag rensade skallen, tog hand om ryggen, fick frisk luft, vara för mig själv, gråta och snora lite och tankade massa naturenergi som är det bästa jag vet. Jag orkade.
Och åter till vårt samtal idag. Vi pratade om att det inte går att tävla i hälsa. Men för alla som är typ-Amänniskor och tycker livet bir lite tråkigt när det inte är prestation i fokus. Men inte mår bra av att försöka vinna the ratrace, träna mest, springa längst, ha finast hemma, äta mest bovetemuffins, alltid ha chia i blöt och dricka så gröna smoothies så Hulken blir avundsjuk. Får ångest när de inte har full koll och levererar sitt bästa.
Tänk om de kunde tävla i att vara i hälsa/prestationsbalans med sig själva? Hänger ni med på att jag skojar lite nu men tänk på det:
Kunna ha en löparklocka men strunta i den i bland. Bara springa för att det är härligt.
Planera att träna på morgonen men snooza då och då för att det är så skönt. Utan att dagen är ”förstörd”.
Bestämma att man ska äta glutenfritt men känna doften av nybakt surdegsbröd och ba NOMNOM med smält smör och ost utan att få ångest och placebomagknip.
Äta helt utan att benämna sin kost med en titel.
Ställa upp i ett lopp och inse att man inte kommer springa så snabbt som man tänkt och genomföra det utan att behöva hävda i alla sociala medier att jag joggade bara. Liksom bara njuta och låta folk tycka vad de vill.
Köpa bra träningskläder men inte få panik om alla är i tvätten utan dra ut i mysbyxor, tubsockor och en gammal t-shirt.
Se att folk tränar, är viga, står på huvudet, på en arm, flyger uppför rep utan att tolka det som att man själv inte kan. Tänka att man kan annat.
Inte undra vad som ska bjudas på en middag för att man inte vill äta en viss sak utan se fram emot sällskapet och tänka att ”det blir gott”.
Balansen. Ösa när man öser och klara av att chilla när det ska chillas.
Jag har inte lyckats med detta historiskt och den där jobbiga (men ibland ganska effektiva) typ-A Anne drar mig i håret ibland men jag ignorerar henne så mycket bättre nuförtiden. Ordet balans kan låta så tråkigt. Där händer ju inget. Men det kan vara fett nice att vara i det för att ladda får att katapultera iväg framåt och uppåt vid ett senare tillfälle.
Vad tycker ni?
Foto: Katarina Jansson
