Den här veckan vill jag tipsa om att lyssna på Saras pod. Speciellt inslaget om ”vikthets” och det när hon och Sofie Lantto pratar cykling. Då blir jag inspirerad att cykla och det ska ganska mycket till.
Sen tycker jag ni ska lyssna på veckans Kropp o Själ. Om superfoods. Och Raw Food. Speciellt om du är koststressad.
Lyssna på därute. Men ha gärna ett öra fritt så du kan höra eventuell trafik, fåglar och folk som ropar på dig!
Jag fortsätter haka på Sofys bloggutmaning.
Den här var svår. Men. Faktiskt. Jag är mest stolt när jag släpper mitt ego och gör något för andra. Inte att ha det så bra så jag kan springa 16 mil bara för skojs skull.
Tjejmarathon är, förutom mina barn förstås, det stoltaste jag gjort. Tror jag. Det jag kom på nu iallafall.
Tjejmarathon som på tre korta punkter är:
* Sveriges första ultralopp för välgörenhet
* Terränglopp på 50 km för tjejer och killar förstås
* Samlat in snart över en halv miljon(!!) kronor till utsatta kvinnor och barn i Kongo och Bangladesh (2013).
Vi har gjort så gott. Det är så många som utmanat sig och tagit sig an något de aldrig trodde de skulle klara och samtidigt gjort gott.
Tjejmarathon. Starten första loppet. 2012. När jag och Madde stod där och såg alla framför oss. Många som aldrig sprungit såhär långt eller i närheten någonsin. Som hade kämpat med insamlingen alla på sitt sätt.
När de kom i måll, flera stycken hand i hand så vi fick mycket färre placeringar än det var löpare. Många delade placeringar.
När vi skickade pengarna första gången. När vi får rapporter på hur pengarna används.
När jag fick träffa Dr Mukwege och ge honom en medalj från första loppet.
När jag vet att vi faktiskt gjort skillnad på riktigt för de som aldrig haft det så bra så de haft möjligheten att ta sig till en startlinje för att springa bara för egen skull. Som kämpat för sina liv.
Då är jag så galet stolt. Och jag kan bara vara stolt på grund av alla de som hjälpt till. Som ger pengar, som pärlar armband, sprider budskapet, är sistelöpare, funktionärer. Ger grejer, skjutsar. Fotar. Det är en hel radda med fantastiska människor som när min jobbiga weltsmerz sätter in verkligen kan ge en varm känsla i hjärtat. Vill du också vara stolt över det här arbetet? Kontakta mig!
Vi stöttade första året arbetet med att kunna transportera kvinnor in från byar runtom i Kongo. Sen dess har vi stöttat den vård de behöver efter det mest akuta fysiska är omhändertaget.
Ja. Jag måste ge cred åt grundaren till receptet och sen hävdar min househusband Nicke att han har twistat receptet och det måste med också.
Vi bör äta mindre kött men alla älskar tacos. Man vill att det ska smaka tacos och inte göra avkall på det. Fine!
Magnus har visat Nicke en variant på köttfärsen som han istället gör med svarta bönor. Jag fick detta förklarat för mig igår, precis innan jag skulle somna. Jag tolkar det såhär:
För 4 normalhungriga:
Fräs en hackad röd lök försiktigt.
Lägg åt sidan.
Skölj två burkar/kartonger med svarta bönor.
Fräs dem i omgångar i lite olja och mosa dem i pannan (med ett glas säger Nicke, går ev bra med något annat som ger tyngd). Lägg åt sidan efterhand.
Lägg tillbaka allt inklusive rödlök i pannan och tillsätt lite vatten så det blir lite krämigare, krydda med tacokrydda och vad som önskas. Värm upp.
Ät som ”köttfärs” till resten av tacosingredienserna!
Det är mycket godare än det låter. Och apropå låter, man blir lite smattrig i magen om man är känslig. Men det kan det vara värt!
Sofy har gjort bästa bloggutmaningen i juni. Den är helt klockren- 30 olika teman att blogga på. Bra teman! Som får en att tänka till.
Jag kommer plocka dem lite efterhand men mitt första träningsminne gick jag igång på för jag tycker min träningsbakgrund är så otroligt relevant för hur jag ser på träning nu och hur jag tänker stötta mina barn att röra på sig.
Först funderade jag på vad som var mitt första träningsminne. Vad är att träna när man är barn? När definieras det som träning?
Men jag tolkar det såhär: När jag var tre år började jag på gymnastik. Min fröken hette Märta och jag hade en sån där rosa dräkt med volanger och sockeplast på fötterna. Vi gjorde kullerbyttor, stod på händer, hoppade och for runt. Vi höll till i ”drakenskolan” för alla eventuella Järfällabor som läser.
Jag minns ärtpåsar man plockade med tårna. Det är mitt första minne, den där rosa ärtpåsen i samma tyg som en kjol mamma sytt. Ärtpåsen har jag kvar. Jag minns bara roligt! Pröva-på- och lekkänsla. Allt var roligt, allt var möjligt.
Jag är så evinnerligt tacksam att jag gick på gymnastik då. Jag fick en kroppsuppfattning som har räddat mig när jag flugit av hästar rätt in i hinder, kunnat rullat ihop som en boll. När jag tränade kampsport var jag redan smidig och vig och jag har aldrig brutit något i kroppen trots att jag gjort några riktigt galna vurpor. När jag de senaste 10 åren yogat så har det här med att stå på händer och huvudet bara varit att göra. Jag har lite naivt trott att alla kan det men förstår att så inte är fallet.
Men jag har flera minnen från barndomens träning som är viktigare och mer avgörande: När jag var åtta-nio år slogs min grupp ihop med en annan grupp och vi skulle bli en ”truppgrupp” med elitambitioner. Det tränades ofta. Hårt. Tävlades. Efter en tävling som vi vann bröt jag ihop och började gråta när vi fick veta att vi vunnit. Jag förstod inte själv varför, tårarna bara sprutade. Jag hade varit så nervös.
Vi började träna flickis och gjorde handvolter. Kunde vi dem inte fick vi sparka upp på händer mot en tjockmatta. TJONG skulle det säga.
Jag började spela fotboll. Var aldrig teknisk men en trygg back, en bra yttermittfältare. Var så nervös varje match. Vi vann St Erikscupen tre år i rad. Två gånger spelade vi på Råsunda. Jag längtade alltid tills matchen var över. Var så nervös. Mådde ofta så dåligt. Dessutom hade jag mitt hjärtfel då som ingen visste om, inte ens jag. Ibland skenade hjärtat och jag fick ingen kraft i kroppen. Det är först ungefär 15 år senare jag fattat att jag hade AVNRT efter en undersökning på KS.
När jag var 10 slutade jag på gymnastiken. Fortsatte med fotbollen. Ville egentligen bara rida men fick inte för mamma.
När jag väl fick börja med hästarna var det en sån frihet att slippa den självupplevda pressen i fotbollen. Hade världens bästa tränare, fina lagkamrater men klarade inte mentalt att spela match.
Jag hade sån prestationsångest när jag skulle prestera med andra. När jag sen tränade kampsport försvann det. Då hängde det bara på mig och den här känslan har jag fortfarande. Har inte deltagit i något team eller lag sen jag var liten och inser att det skulle vara ett stort steg framåt att våga göra det.
Det jag har lärt mig av min barndoms träning är att vara lyhörd för mina barns intressen och känslor. Att det alltid ska vara glädje som leder. Ja det gäller ju för mig själv också och jag hoppas för dig med.
Den enda på bilden som är upprätt är lillspark i magen!
Det var hela inlägget sammanfattat i titeln.
Men vi kan väl utveckla det lite.
Att röra på oss är hälsosamt. Det finns så mycket fördelar så det blir bara löjligt att lista dem. Att det motverkar dåligt humör är bara en sak. Att sitta på rumpan gör däremot otyg med kroppen väldigt snabbt- på några timmar bara. Däremot är vi lata av naturen eftersom kroppen för stenålders-säkerhetsskull är programmerad på att söka vila eftersom livet är fysiskt tufft i sig. Eller det var ju det då. Men inte nu. Jag reflekterade över att om jag bara ska sköta mitt jobb och nyttjar alla de möjligheter som transporten dit erbjuder så skulle jag kunna vara still nästan hela dagen:
Gå till T-banan, sitta ned, gå till kontoret, sitta ned, hämta mat, sitta ned och göra samma resa hem. Och för många kan vardagen se ut så.
Att vara en människa i rörelse kräver aktiva val men när man väl valt dem ett tag är de vanor man har svårare att bryta.
Det extrema för min kropp, som precis som din är ett mästerverk i att vara i rörelse är om jag satt still länge. Men kroppen kan vänja sig vid det också.
Vi mår bäst, tror jag, av att hålla igång. Röra oss. Strukturerat. Ostrukturerat.
Nu kom en till studie, som det behövdes, på att stillasittandet är ohälsosamt. Här kan du läsa om den, där brittiska forskare förespråkar två timmars aktivitet under arbetsdagen. Det kan kräva lite nya vanor, och en del engagemang från arbetsgivare för att stödja det: Stå och jobba, promenera på möten, sätta ett alarm varje timme för en liten promenix, gå och säga något istället för att maila. Det finns mycket att göra men det det kommer inte spontant kanske. Man måste tänka till ett tag, sen kommer det av sig självt.
Träning, motionera, återhämta sig
Så om rörelse helar så borde det ju var bra att träna massor? Ja och nej! Tänk dig en elitlöpare. Som när hen springer hårt kanske snittar runt 3 min/km. Och när samma hen promenerar kanske gör det i en hastighet av 8- 10 min/km. Ett ganska stort spann. Som kan ligga på maxpuls runt 180-190 slag och vid promenad kanske ha 100-120 slag/minut i puls.
Ett stort spann av rörelse och träning där träning är den ena änden och rörelse i den andra.
För en vardagsmotionär är spannet mindre. Maxfart på milen kanske är 5 min/km och promenadfart 9-10 minuter/km. När man då hör att elitidrottare springer upp till 80% av sina pass på väldigt lätt intensitet så går inte det att kopiera det till att lägga in masssor av lugn löpning och tänka att det är lika skonsamt. När det dessutom känns lätt kan det lätt bli så att man frestas att dra på så hamnar man lätt i så kallad ”mellanmjölks”träning. Man belastar lite för hårt för att det ska vara skonsamt men för lätt för att få en effektiv träningseffekt.
Så att återhämtningsjogga är kanske inte alltid svaret på vad man ska göra på en vilodag. Röra på sig är oftast alltid svaret. För vissa går det jättebra att jogga, för vissa blir det för hård belastning på systemet som inte hinner återhämta sig.
Det gäller att definiera och reda ut för sig själv vad ”att röra på sig” kan vara i just din vardag och hur du kan öka det. Den där helande rörelsen som du bara må bra av och inte behöver mer återhämtning än en god natts sömn ifrån.
Hur mycket du ska träna beror på hur mycket du kan absorbera och vad dina mål är. Om det är att må bra för att orka med en hektiskt vardag kommer det te sig betydligt annorlunda än om du ska springa 16 mil Ska du ha både en hektiskt vardag och träna hårt för ett maraton eller liknande- ja då kan det bli knepigt att ha både hälsa och prestera. Kroppen är så dålig att göra skillnad på stress och stress. Allt ser ut som en sabeltandad tiger, typ. Och för att prestera måste du ha hälsa i det långa loppet (no pun intended).
Hälsan måste komma först, på den kan du lägga nedbrytande träning.
Som du måste kunna återhämta dig ifrån för att kunna lassa på med ny träning.
Du kanske har intervaller på schemat men har sovit dåligt och stressat sen senaste träningspasset som inte kanske känns i musklerna längre men du inte är återhämtad ifrån rent fysiologiskt. Om du inte kan absorbera och tillgodogöra dig det träningspass du har framför dig så får du ingen resultathöjande effekt av det. Träningen är nedbrytande och är du redan nedbruten så ..ja du fattar! Det är återhämtningen som bygger upp. Bryt ned smart och snyggt, återhämta dig smart. Rör på dig i återhämtningen, men lura dig inte att ta i så själva återhämtningen istället blir nedbrytande.
Den här parametern jobbar jag mycket med mina adepter med. Lära sig känna efter själv. Gasa? Bromsa?
Många tränar slentrianmässigt, lite stressat efter en uppfattad mängdnorm man lägger på sig själv utifrån träningsprogram konstruerade efter en person som inte finns. Det ska vara intervaller, tröskelpass, långpass, styrka, distanspass. Men de kanske inte får plats varken rent kalendermässigt eller fysiologiskt. Eller faktiskt, emotionellt.
Där vi i många fall både ur ett hälsoperspektiv och faktiskt prestationsperspektiv också skulle må bra av att vara mer i rörelse blir det ofta mer stress över träning. Utförd eller inte.
Rör dig mer. Träna smartare. Bli expert på din egen kropp. Det är faktiskt bara du som kan bli det.
”Hur känns det efter 16 mil?” Katastrof. Jättebra. Toppen. Snart kräks jag. Mycket hälsa gick åt under det här loppet.
och kanske försöker tycka om att dricka jäst svamp för många kronor litern så pågår här i Stockholm ett forum med ett betydligt större och viktigare perspektiv: Hur vi ska få maten att räcka för 9 miljarder människor utan att förbruka jordens resurser. Hur vi ska lära oss att välja mat på ett sätt som är hållbart way beyond vår maniska jakt på optimal proteinsyntes, hedonistiska smaksensationer och hummerpremiärer.
Vi som kan stoppa i oss död ko, gris och får utan att någonsin behöva varken reflektera över eller uppleva processen för att få den till den plastinbakade förpackning vi bär hem den i. Som om vi gjorde det, kanske inte skulle äta kött lika ofta. Om alls. Slakta djur är inte fredagsmys.
Anledningen till det här inlägget är att jag just nu bevakar ett forum som pågår bara några hundra meter från mig men jag inte har en plats på. Jag försökte få pressackreditering till EATForum som pågår just nu. EAT som grundats av Stordalen (Gunhild och Peter- hotellmagnaten) Foundation.
EAT samlar forskare, experter, företagare från hela världen för att diskutera och arbeta fram strategier och underlag för policys i för den minst sagt brinnande frågan om hållbarhet runt mat.
Varje år samlas de för ett forum där de samlas och arbetar med detta och det pågår alltså just nu. Av Twitter att döma så är det förstås komplext och ett bättre samarbete mellan marknadens aktörer (stora företag som Nestlé tex) och politiker behövs.
Målet är alltså att de ska hitta lösningar för att vi ska kunna tillse att de 9 miljarder vi beräknas vara om cirka 40 år här på jorden alla ska få mat. Stort!
Som The Food and Agriculture Organization (FAO) definierar det:
”…(…) a sustainable diet as one that has low environmental impact, contributes to food security and to a healthy life for present and future generations. They highlight the need for diets and food systems that are protective and respectful of biodiversity and ecosystems, culturally acceptable, accessible, economically fair and affordable, nutritionally adequate, safe and healthy, and optimize natural and human resources. Hence, a holistic perspective on health and environmental aspects of food systems is needed in order to identify synergistic solutions and innovations that promote diets, which enhance both human and planetary health, as well as to highlight potential trade-offs. This requires more interdisciplinary knowledge on the interconnections between food and agriculture, health and nutrition, environmental sustainability, and socio-economic factors.”
Du och jag, vi som är de rikaste i världen. Vi kan göra vårt. Vi kan göra världens skillnad. Det passar så bra att både Anna-Lena och Erika också bloggar om detta idag och låt för guds skull detta inte bara bli något du läser och sen nånannaniserar det hela. Det du och jag gör påverkar andra. Det vi visar att vi gör, tar ställning för, det kan bana väg för andra.
Och du- det här med massa protein. Jag ska leta fram lite forskningslänkar på det här med proteinbehov och att det går ganska bra att tillgodose både det och järnbehovet utan köttorgier. Kommer inlägg med det- lovar!
Fem tips!
1) Släng ingen mat. Ok om den är rutten. Men ta hand om rester. Köp bara det du behöver. Ät upp det.
2) Låt köttet vara ett tillbehör någon dag i veckan om du inte kan sluta med det. Välj KRAVmärkt. Ta hjälp av Köttguiden.
3) Välj in mer frukt och grönt. Viktigast med EKO vad gäller frukter och grönsaker med tunna skal. Och bananer förstås. Våga välja potatis. Det är bara löjligt att undvika en så vitamin och mineralrik närodlad knöl på grund av någon bokstavskosttrend. Jag vägrar ha det så. Ät pottis!
4) Fundera på vilka restauranger och snabbmatsställen du äter på. Hur produceras deras mat? Vad är det egentligen du äter?
5) Ät tacksamt. Var tacksam att du kan välja. Att du har vatten i kranen. Har råd att äta och välja och påverka. Det lilla i sig kan du göra redan nu.
Ja det är en uppmaning. Må bra för sjutton. Välj att må bra. Jämt för all del även om jag faktiskt inte tror att det går. Man mår bra för att det finns något som är att må dåligt. ibland mår man fruktansvärt. Det handlar det inte om nu. Det handlar om det där slöseriet med att gå runt och inte må bra när man egentligen skulle kunna göra det.
Det finns många anekdoter om människor som tystat ned bruset utifrån för att lyssna på rösten inifrån som talar om vad som gäller. Som gäller på riktigt. Vad som är hälsa det vill gärna företag med vinstintresse tala om.
Gissningsvis vaknar du också till en plan och en full kalender med saker man både vill och måste göra. Man kan ha tänkt att man ska träna för ett lopp, gå ned några kilo i tron att man ska tycka om sig mer då, bli starkare, springa fortare, träffa vissa personer, äta en viss sak, eller undvika något.
Men för många ligger saker i planeringen som kanske egentligen inte ska vara där just nu, eller alls. De leder kanske inte till ett välmående. Eller lycka. De bara hamnade där. Efter att ha lyssnat på andra, eller läst att man ska skaffa en strandkropp (är det en annan kropp?)Och nu skaver de planerna och tankarna mer än de masserar.
Oavsett vad dina mål i livet är så är de betydligt lättare att genomföra om du mår bra. Är glad.
Om du sk*ter i vad andra gör och påstår är bra för hälsan. Och bara känner efter, på riktigt, inåt. Vad får dig att må bra? Kan du göra mer av det?
Att må bra och vara glad är lite abstrakt. Det måste fyllas med både tillstånd, aktiviteter, personer och kanske saker. Rutiner. In med sånt som ökar välmåendet, ut med det som tar energi. Det kan också vara personer, aktiviteter, planer, saker man äter. Tankar. Och kan vara väldigt svårt men att identifiera dem är ett stort steg framåt.
Inspierad av Maria Olofsson som i maj gjorde #thingsthatmakemehappy i 31 dagar ska jag för egen del passa på att göra det i juni. Lista 30 saker som får mig att må bra. De kanske inte får just dig att må toppen, men kanske inspirerar att tänka på egna saker. Det behöver inte vara 30, det kan vara fler och färre.
På insta heter jag ansofisticated. Det är inte de mest estetiska bilderna, men ofiltrerat från ett oglamoröst men helt underbart (tycker jag) vardagsliv.
Häng på!
Vi sitter i bilen hem och mitt batteri till datorn är nästan slut. Jag- känner mig tvärtom. Lite för pigg faktiskt för det här WorkoutÅre hann jag inte gå på så många pass. Vi hade barnen med och det bara gick inte att med gott samvete vara borta så mycket.
Och det var SYND för herregud vilken lineup- det var SÅ BRA. Alla instruktörer är SÅ BRA. Eventet är SÅ JÄKLA BRA.
Det går ändå inte att beskriva i ord. WorkoutÅre måste upplevas. Ni får chansen i höst. Jag är bara så enormt tacksam att jag får vara med, att jag får förmedla min löpglädje, hjälpa hitta sitt löpsteg, känna #vavavoom. Att jag får träffa fantastiska deltagare som ger så mycket energi och aldrig surar.
Idag skulle vi kört vår topptur upp på Skutan men molnen hängde i bergets knäveck och med dimma och stark vind går vi inte upp.
Vi tog Totthummeln istället och betade av all typ av terräng Åre kan bjuda på: obanat, snö, lera, stig, vertikal skog och rötter. Uppe på toppen blåste det småspik men ingen gnällde och när vi hade tid över så ville alla med på en stigning till- alltså jag får gåshud av sånt! Underbara ni!
Tack ni som var med på toppturen, löpteknik och löpstyrka och trailteknik! Ni är varmt välkomna att maila om ni ville ha övningarna med er i skrift.
Tack som alltid till Marianne, Thomas och Therese som varje år lyckas göra årets bästa event bättre och bättre. Alla funktionärer är änglar och kärleken till eventet känns rakt igenom. Magiskt!
Tack Niklas som fick ta barnen nästan hela helgen medan jag jobbade.
Tack alla jag får träffa när jag är häruppe! Mys. Ingen nämnd ingen glömd.
Vi ses snart igen! Vavavoom!
Hann vara med på halva Soma Moves med MAGISKA Linus och Cecilia. Älskar Soma! Älskart!
Så tacksam jag får träna och jobba i Falkekläder- jag har varit torr och eller varm hela helgen trots reng och blåst. Kompressionstightsen på bilden är supersköna för trötta ben och löpar”koftan” otroligt följsam.
Fick också träffa Marcus Torgeby och hann kika in på en del av hans pass om rörlighet. Då sken solen minsann!
Och tack Magnus- ibland blir det lite roligt när vi ändrar oss mitt i ett pass men alltid lika bra. Vi har gjort så många fina löpturer ihop, har alltid kul, massor att bolla och prata om- tack!
Ja så skulle man kunna sammanfatta min och Magnus rektur upp på skutan igår. Vi fuskade och tog bilen till Fjällgården och började sen knata uppför. Det var ett tag sen vi sågs så vi hade massor att prata om. Solen strålade.
Jag är för femte gången tror jag en så lyckligt lottad instruktör på WorkoutÅre och för fjärde året är det en topptur på söndagens förmiddag. Jag och Magnus har genomfört två Skutantoppturer ihop, förra året var det för dåligt väder men de hade lika kul för det. Jag var nästan i 9e månaden då så njöt av spa och föreläsningar istället.
I år har jag även två löpteknikklasser. Det ska bli fantastiskt roligt!
Det är sjukt mycket snö kvar. Sjukt mycket. Vi vek av på sommarleden vid bergsstationen av Fjällgårdens nya lift..fjällgårdsexpressen eller något heter den och pulsade nästan direkt. Ibland höll det. Ibland gick vi igenom. Det var fantastiskt vackert, men uj så kallt om tårna! Som tur var är Matthew på Falke häruppe och ska fixa ett par yllestrumpor till mig för det tog jag inte med.
Med någon 100de stigmeter kvar var det ett rejält kallt vinterlandskap. Men nästan vindstilla.
För andra gången mötte vi på förvånade skidåkare på toppen som undrade var våra skidor var.
Utförslöpningen blev inte riktigt som vi tänkt. Man brakade igenom snön rätt bra så vi fick ta det lugnt på skrå först men sen tog vi transportvägar.
Det blev en riktigt fin och solig tur och jag ser så fram emot söndagen, och hela helgen för den delen!
För mig är det stor skillnad på att träna och på att röra på sig. Ibland tränar jag när jag springer men oftast är jag bara ute och rör på mig för att må bra. Jag har ett stillasittande jobb och jag älskar att vara i naturen och löpningen är ett enkelt och smidigt sätt att rensa skallen och få uppleva just naturen- och massor av endorfiner!
Jag har funderat mycket på mitt förhållningssätt till löpning den senaste tiden. Både utifrån min egen löpning, men även som löpcoach. Vad vill jag förmedla? Vad är min nisch?
Jag gillar inte att komma med ursäkter för att saker inte blir som man tänkt. Men ibland händer det saker på vägen och man lär sig saker som gör att man omprioriterar.
Jag hade nog tänkt träna betydligt mer än jag har den här våren. Flera gånger har jag haft idéer om ganska strukturerade pass i huvudet men benen har styrts mot skogen och jag har bara tassat runt och myst. Jag har på grund av annat inte orkat lägga den energin och dessutom tog det ett tag innan mina nervinklämningar tillät att jag sprang på. När jag väl nu är fysiskt redo att satsa på är det mentala på en helt annan plats. Jag tror, långsiktigt, på en mycket bättre plats.
Jag har börjat tänka på mig själv som en springande människa och ser fram emot att ta den approachen längre och djupare in i vardagen. Springa mer helt enkelt. Inte snabbare kanske. Men låta löpningen bli ett tillstånd som är betydligt lättare att glida in i än det abrupta fyrkantiga i planerade träningspass. Springa lite hit, springa lite dit. Springa och ta möten med folk som kan hantera träningskläder. Och som jag skrivit tidigare- springa till och från jobbet.
Ja, jag vill utmana mig själv med mätbara mål inom både ultra och kanske försöka springa ett maraton lite fort, men när jag tänker på terränglopp så tänker jag nästan enkom på upplevelsen, fantastiska vyer och mycket lite på skenande mjölksyra.
Rent coachmässigt så har jag börjat bli bättre på att ta referenser på grupper och personer jag coachat och det har för det första varit en rejäl ego-boost men jag har också tänkt till framgent på vad jag vill ha som fokus i mitt coachande.
Jag tror defintivt vi är born to run. Men vi måste bli re-born för vår vardag stödjer för de flesta inte en löpande kropp.Och det är en djungel med både råd och skor därute som kan bli rörig att förhålla sig till.
Jag älskar och brinner för löpningens enkelhet, möjligheten till naturupplevelser, och att hjälpa folk våga sig utanför asfalt och längre. Jag har inte riktat in mig på att hjälpa folk klippa milen på under 40. Jag riktar in mig på terräng och längre distanser.
Jag blir bättre på att coacha det jag själv utför- förstås! Lika viktigt är att stötta de hälsosamma valen, där löpning ibland är hälsa, och ibland är det motsatta.
Rörelseglädje, naturupplevelse, känna sig stark, enkelthet. Sånt. Massor av sånt redan i helgen!
Här kom jag på att jag glömt låsa bilen nere vid Fjällgården (Åre). Nej, jag sprang inte ned och låste den.
Maj. Var tog den månaden vägen? Swosch sa det bara. Jag har tampats med allergi, inte tränat som jag tänkt, det har hänt saker och det är mycket oklarheter på jobbfronten för mig så fokus har liksom varit på annat. Jag och bästmannen har båda jobbat halvtid så pusslat med barnvakter för bebisen och jag avskyr ju stress så har skalat bort och backat från massa saker. Och haft det väldigt bra helt enkelt.
I juni är det bara jag som jobbar, har inte så mycket att göra på jobbet (även om jag jobbar så att jag drar igång saker men det kommer jag inte göra så mycket i juni).
N är hemma och jag ser fram emot en väldigt rolig månad med luft i kalendern! Det är Tjejmarathon 14 juni och då reser jag bort från Lillspark för första gången i två nätter och kombinerar det med Foo Fighters konsert i Gbg. LÄNGTAR!
Jag ska ta tag i min träning igen. Jag har en bra grundnivå nu, är stark i kroppen men har förhållandevis värdelös ”maxfart”. Min bekväma fart och min snabba fart ligger väldigt nära varandra.
Jag har fått erbjudandet av Aktivitus att göra tester hos dem och ser verkligen fram emot det. Testa syreupptag, laktat, fettprocent och annat skojs. Rapport kommer förstås på det !
Jag ska göra iordning min räcercykel. Och cykla. På Ekerö. Tyvärr kan jag inte laga punka så bra att N är pappaledig och kan rycka ut och hämta cykeln (jag låser den och springer till jobbet) om den punkar sig.
Jag ska också simma öppet vatten. Jag har inte gjort det på två år och kan räkna antalet gånger jag simmat ”OW” på två händers fingrar men jag är så sugen på att testa en swimruntävling och då är det nog bra att ha simmat iallafall en gång.
Mitt SLkort går ut den 3e juni och jag tänkte transportlöpa till och från jobbet varje dag. Bold statement! Det kommer nog inte gå precis varje dag men jag ska försöka. Jag kommer få ta lite sociala träffar i träningskläder och hoppas det är ok. Det är 6,5 km närmaste vägen enkel väg. Det går att varirera till tusen: springa via Pampas, springa via Hagaparken och så vidare. Det kommer ett inlägg på transportlöpning snart- lovar!
Jag ska äta mycket jordgubbar- mycket mer än förra sommaren då jag ammade. Mycket ägg också.
Jag kommer leda ett rörlighetspass och föreläsa om kost för prestation på Workout Åre Outdoor i Stockholm. Kom dit vetja! Det kommer bli en toppendag.
Och så ska jag springa preimärultrasträckan på Stockholm Trail som en del av CrossNaturelaget. Det här hade jag ju tänkt träna ordentligt för först men det får bli ett rejält tufft långpass helt enkelt. Jag kommer inte hinna igång så ordentligt inför det.
Dessutom göra massa roliga saker med barnen, men der handlar ju inte den här bloggen om.
Men nu är nu och vi är på väg till Åre för Workout Åre där jag har med familjen för första gången. Det blir lite annorlunda vistelse den här gången med mer rutschkana och kryp på golvet. Jag leder tre pass och imorgon ska jag och Magnus reka toppturen på Skutan. Yes- vantar och mössa är med!
Vad ser du fram emot just nu?
Sist vi var i Åre. Båda tjejerna har växt så mycket sen dess. Den resan är den häftigaste av dem alla!
Vad hälsa är är individuellt. Men som jag varit inne på tidigare, att bara fokusera på sin egen hälsa blir för många en ond cirkel.
Jag tror man kommer platåa till slut när det bara handlar om me, myself and I. Jag tror den ökande psykiska ohälsan bland många hänger ihop med den på flera fronter ohälsosamma individualiseringstrend vi har i samhället där många lägger för mycket energi på att liksom manifestera sitt eget varumärke. Massa tid på yta. Massa tid på att vara saker snarare än att göra. Lyfta fram detta ihåliga vara i diverse sociala medier genom hur man klär sig och var man äter osv. Som att köpa kaffe. Jag vill ha en vanlig svart kaffe men det heter på många ställen ”lungo” tror jag. Eller ”americano” eller något. Allt ska paketeras och manifesteras. Man luras lätt att känna att man tar ställning i alla val man gör. Att man liksom blir något enkom av sina val. Vegan för att man väljer vegetariskt.
Men till saken! Att ingå i ett sammanhang. Att, när man har det tillräckligt bra, hjälpa andra- det tror jag de flesta kan skriva under på att de mår bra av. Riktigt bra!
Ett företag som tagit fasta på just omtanke är Bostads AB Mimer i Västerås. Det har de med i sina kärnvärden och i fredags fick jag vara med dem på deras friluftsdag där de verkligen gjorde bra och goda saker.
Så enkelt, så bra, så genialiskt!
Efter en enkel grillunch ute fick alla runt 1,5 timme på sig att motionera på valfritt sätt: Gå, springa eller faktiskt fågelskåda. Jag och deras controller Petra som tog initiativet och kontaktade mig tog en väldigt kuperad promenix och pratade om allt mellan himmel och löparskor.
På Björnö där de höll till utanför Västerås finns nämigen jättefina motionsspår på de vanliga kilometerdistanserna: 2,5, 5, 10 km. Alla ansvarade för att hålla koll på antalet avverkade kilometer.
Klockan 14.00 samlades alla inne på konferensanläggningen vid fiket och jag höll en föreläsning om Panzisjukhuset och Tjejmarathon samt om hållbar hälsa.
För varje kilometer som medarbetarna avverkade donerar Mimer 20 kr till vår insamling till Maison Dorcas på Panzisjukhuset. Alla skrev upp ”pinnar” med kilometer på ett stort block och det var fantastiskt värmande och rörande att se hur många staplar det blev. Alla kilometer man motionerade till fots den dagen räknades och jag vet att en herre knatade hemåt efteråt.
Mimer- så himla bra ni är! Vilken enkel men ändå fantastiskt bra grej att göra: Utomhus, motionerandes på valfri intensitet, tillsammans och för en väldigt god sak. Det landade på över 11 000 kr vilket är helt fantastiskt för de kvinnor och barn som vi kommer slussa pengarna direkt till. Jag både vill och vill inte varna för den här artikeln som belyser hur viktigt stöd är till den vårdande verksamhet Panzisjukhuset, Panzi Foundation och Maison Dorcas i deras regi bedriver.
Ni är en inspiration och jag hoppas så att andra företag också blir inspirerade och vill göra samma sak.
Jag bjuder på min tid och min föreläsning om ni skramlar kronor/kilometer. Låter det intressant? Kontakta mig på mailen ni hittar ovan till höger!
Tack igen Mimer för att jag fick komma till er och för alla viktiga medel ni samlade in. Det ska ni må riktigt bra över!
