Imorse var jag på ett väldigt intressant och aktuellt boksläpp. Hälsohets handlar om något som vi nog alla har en relation till på ett eller annat sätt.

När att sträva efter hälsa blir en ångestfylld jakt och där man luras att mäta hälsa utifrån och genom prestation.

Elina har både erfarenhet av psykisk ohälsa men kan även sätta ord på saker.

Jag hann bläddra lite i boken men ser fram emot att läsa den ordentligt och jag kan rekommendera er att skaffa ett exemplar och få flera tankeställare.

Här kan du läsa mer och beställa.

Tack Elina och Boel på Miro Förlag för en intressant frukost!

---

I förra inlägget gav jag lite tips för att tänka runt själva ansatsen i träningen och saker runtomkring. Och förutsatte att de flesta brottas med:

1) tidsbrist

2) utmaningen att hålla sig frisk medan man bryter ned kroppen med träning

3) skador

Tänk om jag hade lösningarna på allt ovan i punktform? Visst vore det fantastisk?

No can do!

Men skicka med några saker att tänka på det kan jag göra!

Tidsbrist kan vara en blessing in disguise. Hinner du inte träna så mycket så minskar du risken för överträning. Problemet är om du stressar över att du inte tränar och sen tränar ”fel” saker när du väl tränar. Stressen är sjukt onödig. Och opassande. Har du möjlighet att stressa över utebliven träning så har du det väldigt väldigt bra. Du är inte på flykt från Syrien om man säger så. Om du inte tränar för att du gjort massa ”onödiga” saker istället och inte kommer till skott- ja då har du egentligen inte tidsbrist utan prioritetsproblem.

Men nu har du tidsbrist och då gäller det att vara smart med den träning du faktiskt gör.

Vad är målet? Springa långt? Då ska du göra det. Hur ofta? Det kanske får räcka med låååånga pass varannan vecka och verkligen ha tid att ladda för det och vila efteråt. Trappa upp distansen försiktigt.

Vill du vara stark? Smidig? Vig? Ha bra balans? Blir avis på alla som står på händer, huvud, gör chins i tunnelbanan? Det blir inte av om du inte övar på det.(Ha igen perspektiv på att ha tid att vilja lära sig en chin det är oss riktigt rika och trygga förunnat men inte resten av världen). Ta dig tid att leta upp övningar som ger dig lite av allt! Jag ska försöka bli bättre på min instagram (ansofisticated) att lägga upp filmer och bilder. Idag tipsar jag om armhävningar på bosuboll till exempel.

Kombinera styrka och smidighet under ett pass. Avsluta med balans och rörlighet. BAM. Fyra flugor i en smäll.

Maxa dina löppass: spring riktigt trixig terräng om du ska springa ordentlig terräng.Strunta i mellanmjölkspassen.

Ska du springa lågintensivt så kan du testa att göra det med lite kolhydrater i kroppen så får du extra effekt på fettoxidationen. Istället för att ”slösa bort” ett lågintensivt pass på att bränna högoktaniga kolhydrater. Fyll på med dem efteråt istället. Ta en slurk kaffe innan vetja.

Ladda inför dina intervaller så du kan ge dem den kraft de förtjänar. Så passet blir så bra det kan bli. Våga strunta i passet och ta en promenad i prasslande löv istället om du inte känner dig frisk, har stressat för mycket och sovit för lite. Att strunta i ett hårt pass kan vara en investering i ett riktigt #vavavoom-pass nästa gång.

Förkylningar brukar komma som ett brev på posten under hösten. Träning är nedbrytande. Du är extra känslig för infektioner efter ett hårt pass. Kosten och sömnen kan vara det som stjälper men också räddar dig. Har du sovit dåligt och ätit dåligt och dessutom är lite stressad så är du redan på minus innan du startar träningen. Att backa från ett pass, lägga dig tidigt och balansera upp maten kan spara dig att behöva missa betydligt fler pass. Tänk på det när du ska klämma in backintervaller en blöt, kall stressig trött kväll.

Skador uppstår när något belastas för mycket och eller fel. Det går inte att skriva generella råd om det men jag märker att det är många som tids nog drabbas av något när de satsar hårt eller inte växlar upp träningen i en takt som kroppen klarar av. En tröst är att man ofta lär sig något nytt av skadan (om inte annat tålamod och att uppskatta att kunna springa eller vad det är man vill göra.

Ha ett mål. Det behöver inte vara ett lopp men ett mål gör att du kan utvärdera vad det är som ska in i det utrymme du kan ta dig till träningen.

Kolla var du är idag i förhållande till målet. Planera in att göra det som du behöver göra för att vara på väg mot målet med ett lagom kliv från där du är nu.

Tänkt uthållighet, styrka, snabbhet, rörlighet och balans. Allt behöver inte få lika stor plats. Men allt ska med.

Och för sjutton- ha kul! Njut av resan, uppskatta det du gör för dig själv. Är det mer ångest och press än #vavavoom så  ta en perspektivpaus och gör något annat ett tag!

---

Det är många som tänker eller vill tänka nytt inför höstens träning. Kanske har man ett nytt lopp eller en ny utmaning inför nästa år? Kanske blev inte årets hittills genomförda träning som man tänkt?

Man inspireras av andra som är viga, uthålliga, starka och kan balansera på saker. Man blir lite avundsjuk.

Man tycker inte tiden räcker till, man har stora ambitioner inför veckan men sen blir det inte riktigt som man tänkt. Den träning man planerar blir inte av helt enkelt.

Ibland är det inte lätt- men det är ganska enkelt. Vill du vara rörlig och ha bra balans? Då måste du träna det. Vill du bli uthållig och kunna springa långt? Öva upp det! Vill du bli snabb? Spring så snabbt du kan. Vill du klara en chin? Öva på det!

Och det kan låta som att det är många saker som tar mycket tid men de flesta kan du faktiskt träna tillsammans ganska tidseffektivt. Här är fem tips att tänka på innan du drar igång på alla cylindrar denna höst:

1) Investera i din sömn! Nej jag menar inte en ny säng (fast några kanske behöver det också). Jag menar att jobba med att få till en bra sömn. Nästan varje dag. Ibland går det inte. Men de flesta dagar behöver du sova både tillräckligt mycket och tillräckligt bra för att hålla dig frisk, alert och orka ta till dig träningen. Det finns massor med tips men att kasta ut alla telefoner och läsplattor ur sovrummet är ett första steg. Stäng av trådlösa nätverket, sätt telefoner på flightmode över natten om du kan. Låt det vara mörkt. Ha det lite svalt. Varva ned en stund innan du ska sova och testa att bryta det du gör och gå och lägg dig. Det mesta går att göra dagen efter.

2) Se över dina träningsplaner! Springa/simma/träna styrka flera tidiga morgnar innan jobbet i veckan? Hinna gå på yoga? Långpass varje helg? Really? Är det realistiskt? Hinner du det utan att kompromissa för mycket annat? Kan du använda din resa till jobbet på något sätt? Cykla en bit? Springa en bit? Springa+pendla? Kan du träna både styrka och rörlighet på samma pass? Yoga hemma? Kan du tänka lite less is more och få till en långsiktigt och hållbar träningsplan som både motivation och tid räcker till?

3) Motionera räcker långt! De veckorna du inte hinner träna, och jo det är faktiskt ok att inte hinna träna så bör du iallafall motionera för hälsan: Röra på dig lite då och då hela dagen. Sätt en påminnelse varje timme. Röra på dig kontinuerligt 30 minuter varje dag. Och få upp flåset ordentligt 2-3 gånger per vecka minst 20 minuter. Prioritera frisk luft.

4) Välj bra mat långt i förväg! Det är tråkigt att planera men spontana val när det gäller mat brukar inte vara råkost direkt. Du vet när du blir hungrig. Du vet vad du har tänkt att äta. Och du vet hur det brukar bli. Förebygg det. Koka ägg. Packa nötter och frukt. Ta med avokado och makrill och några skivor knäckebröd så har du mellis redo. Låt inte maten bli en sån förbaskad prestation. Riv morötter och sedär- raw food. Ta bort förbud och ta in bra grjejer att äta. Spar pengar på att ta med rester och dryga ut med något annat så vet du vad du äter och kanske kan ta en promenad med någon kollega eller vän istället för att sitta ned på lunchen också. (Om du har ett stillasittande jobb).

5) Count your blessings! Det kommer bli ont om tid. Du kommer få välja bort saker. Ha väldigt klart för dig vad som är viktigt. Din familj (ej nödvändigtvis blodsband), dina vänner, tid i naturen, tid att varva ned. Såna där ”mjuka saker” som faktiskt kan vara hårdare än sten om man ignorerar dem länge.

Lycka till! Ta hand om dig så du kan ta hand om andra! Och du, visst ska du också springa när du är 70 år? Då är det inte allt eller inget nu. Då gäller hållbarhet.

---

Det finns massa citat och någon sorts kutym att man ska göra saker ”idag”. Jag gillar ju självl #GÖRTliving Och med vissa saker är det ju fantastiskt men jag vill slå ett slag för ”imorgon”.

För ofta på måndagar så behöver jag ”imorgon”. För det är lite för mycket på den där listan. Man behövde kanske rulla igång veckan på växel tre istället för fem. Och plötsligt känner man bara för att göra något annat. Inte nödvändigtvis ingenting. Men något annat.

För mig är det ganska ofta att kanske ta en vilodag från träningen, att gå hem lite tidigare från jobbet (en ynnest att kunna göra det jag vet).

Då passar imorgon och en post-itlapp så bra. Jag gör det imorgon. I den meningen får jag både lite extra tid, lite lugn och ro.

Gör något imorgon. Och något annat idag.

---

Ja löpvilan fortsätter. Jag vet fortfarande inte exakt vad som är fel i ryggen. Enligt Andreas på Access Rehab så rör sig allt väldigt bra. Ni vet alla brukar få höra att de är ”stela i bröstryggen”. Inte här! Allt rör sig fint men det kan finnas andra mer komplexa förklaringar till smärta. Jag låter det bero. Lite löpvila har aldrig skadat någon.

Istället har jag cyklat överallt den här veckan. Cyklat tanthoj alltså. Tränat ett pass styrka. Inget mer.

Tills imorse. Då hade jag och MarathonMia tänkt simma öppet vatten och det ska mycket till innan jag bangar något för dåligt väder men att vara ute  i hällregn och byta om och sen simma och sen försöka klä på sig ute i 10 grader och cykla hem med allt dyngsurt medan det åskade. Nja.

Så fan flög  i mig och jag gick till simhallen. Jag gillar inte klorerat vatten, jag har basssängfobi, jag gillar inte det monotona i att vända var 25e meter och tja, jag kan ju inte simma egentligen. Alltså jag crawlar men jag har fått en enda lektion i inomhussim och det gick ju bra då men jag var i 8e månaden och det var som att ha en tunna på magen.

Jag tror jag har ganska bra koll för en amatör men jag vet ju inte. Det känns bra men det går långsamt.

Jag hade iallafall på förekommen anledning fått för mig att simma 4 km. Och vara hemma duschad och klar 80 minuter senare. Jag skulle göra mitt bästa!

När jag simmar ute brukar jag ha sportbh och badbyxor. Men jag har hittat en baddräkt hemma, som jag inte vet vems det är. Saknar du en Speedo anno typ 90-tal så har jag den!

Jag hoppade i och det var två crawlbanor. Den ena var tom! Haja! Jag började crawla direkt. Jag vet inte vad man gör på ”in-sim”. Jag ba körde. hade TomTom på armen som räknade längder.

Efter tio längder tänkte jag att ute i det riktiga vattnet kan man ju inte sparka från en vägg hela tiden så jag slutade med det och knackade bara lite Rocky-like näven i kaklet och gjorde en grej av att vända utan att sätta i fötterna någonstans. Det blev således några tag bröstsim varje vända och det tar ju sin tid. Men jag fick ingen tjyvfart iallafall!

Efter 80 längder så kom jag faktiskt in i något sorts flow. Det var ju inte alls jobbigt. Det var bara lite..monotont! Men meditativt.

En duktig tjej som hade paddlar och dolme hölls på banan bredvid så frågade om lite tips. Hon gav mig råd om hur jag skulle andas mot axeln och inte korsa mittlinjen med händerna så sen var jag upptagen med att öva på det och vips var klockan lite mycket och jag hade faktiskt 130 längder, alltså över 3 km simning avverkad.

HELT otroligt! Jag har aldrig simmat längre än typ 2km. 1,9 är mitt rekord på Vansbro och det tog cirka 40 minuter då.

Och jag var inte trött- jag hade kunnat fortsätta (lätt att säga nu förstås). Allt avverkat innan frukost fast klockan var runt halv elva. Kaffe och några skedar kvarg innan bara. Har tränat ganska mycket på att bli fettdriven och det funkar verkligen bra att köra länge lågintensivt före frukost. Hurra för det.

(Får påpeka att jag även om jag är dålig på frukost ”äter ikapp” senare på dagen. Jag är bara inte så hungrig tidigt på morgonen och har accepterat att jag är så snarare än att tvinga i mig tunga saker tidigt. Don’t overthink it liksom)

Men efteråt. Oh my. Man blir ju så sömnig! Annan träning blir man ju pigg av. Här var det som att dra en nattmössa över sig.

Nåväl. Mer simning blir det. Jag har bestämt att jag ska försöka simma en gång i veckan, runt 4 km. Hoppas kunna få lite teknikhjälp tids nog. Det är väldigt mycket teknik i simning.

Och så hoppas jag faktiskt få till två till utomhussimpass innan hösten riktigt drar igång. Jag har både såna där neoprensockor och neopren”hjälm”.

Så det går ingen i-landsnöd på mig utan löpningen just nu. Hoppas ni springer lite åt mig!

---

I mina sociala flöden så är frustrationen stor över den rådande flyktingkrisen. Den humanitära krisen som råder. Jag vet inte hur du känner och reagerar men jag har brutit ihop två gånger redan. Senast på jobbet idag inför ganska nya kollegor. Det gör för ont och tårarna rinner just nu när jag har nyheterna framför mig. Mamman som ligger på spåret med ett litet barn som nog är som min yngsta. Jag är överväldigad av hur ont det gör rent fysiskt i kroppen. Det är känslor att agera på.  De små barnen- jag tänker att de är som mina. Att de har rätt till trygghet och få ha det lika bra som våra barn här.

Jag är inte säker på att det är helt etiskt att använda bilderna på de döda barnen som de använts, det är ju inte så vi brukar göra här direkt och kanske inte själva skulle vilja om vi orkar tänka på att vi skulle vara i samma sits. Jag vet inte vad jag tycker rakt av men jag kan tycka om reaktionen den får, hur jobbig den än är. Och nu är bilderna redan ute och spridda och hans tappra pappa (hör hans berättelse i Aktuellt och se hur berörd Margot Wallström är) önskar ju att bilden ska få oss i väst att reagera med hjärtat.

Jag tycker att vi alla ska göra något. Att vi har ett medmänskligt ansvar att göra det. Att vi inte kan vifta bort det med att ”det inte spelar någon roll vad jag gör”. För om alla tänker så ..ja ni fattar. Stora saker och stora förändringar beror på många små delar. Vi kan vara en del. Vi kan göra något. Det vi tror på. Det finns olika vägar. Allt betyder något, en del saker gör mer skillnad än andra, en del nu, en del påverkar senare.

Jag har tänkt såhär:

1) Var tacksam för det jag har. Se det jag har och uppskatta det lite extra.

2) Ge ”en slant” till katastrofinsamlingar. Det finns flera organisationer du kan stötta som är på plats. Läs här. Svenska kyrkan finns till exempel på plats. Låt gå att några kronor hamnar i (ofta viktig) administration. Var tror du att pengarna för den där produkten du köpte hamnar?

3) Ge saker som behövs- hygienartiklar, blöjor, barnkläder och annat. Vigorvadvikan.com har en insamling som jag kommer stötta med lite saker. Jag försöker reda ut om jag kan samla ihop dem någonstans innan och ta en taxi med alltihop- återkommer”

4) Engagera dig för nyanlända. Det finns ett projekt inom Stockholm Stad och de har (hurra) typ blivit nedringda så gör en notering om att kontakta dem snart. Det kräver inte så mycket tid, och ger så mycket tillbaka. Svenska med baby är en annan fantastisk organisation. Skriv gärna fler i kommentarsfältet!

5) Hur tänker du långsiktigt? Hur röstar du? Hur ser det ut på din arbetsplats? Vilka umgås du med? Vart reser du? Vad köper du för produkter? Vad kan du om andra kulturer och religioner? (note to self- stor förbätringspotential här på flera punkter!)

Ingen kan göra allt. Idag kan vi inte göra allt. Men idag kan vi göra massor av bra saker, uppskatta bra saker och skicka ut både tacksamhet, pengar, saker och ta ett initiativ för att minska utanförskapet.

Har du bra idéer och tips på organisationer eller aktiviteterså tipsa gärna här!

Ha en fin och god fredag!

---

Livet snurrar fort för barn också. Förutom att överösa dem med kärlek, bra mat, trygga rutiner, tydliga gränser och skapa ett tryggt och mysigt hem för dem så tror jag på att ge dem verktyg att varva ned. Känna lugn och ro.  Lyssna inåt. Det går ju att göra på flera sätt men eftersom vi är många vuxna som vänder oss till yoga och meditation för att hitta ro och varva ned så varför inte ge det som gåva till ditt barn? Ett litet verktyg, en kul lugn grej.

Jag brukar ha Yogobe uppe på ipaden på golvet och visade stora tjejen ett yogapass med goa Emelie Steen. Sen ville hon yoga själv.

Nu har jag beställt boken ”Barn i balans” till henne och dessutom kortleken och planschen med yogaövningar så kan vi använda den istället för Ipaden ibland och dessutom känns det lättare att börja utan Ipad för lilla tjejen (som gärna ställer sig i hunden när hon ser att jag yogar).

Du kan prova yogobe gratis i tre dagar här. Och du kan läsa om Barn i balans här.

Här är en video med Emelie Steen.

---

Något av det bästa med mina första två år som hälsostrateg är att jag fick arbeta med Fredrik Bengtsson.

Fredrik är psykolog, författare och en otroligt kompetent person när det kommer till att arbeta med hälsa ur ett proaktivt perspektiv. Han kan människor. Han förstår behov och han kan koppla väldigt abstrakta tankar och känslor till konkreta åtgärder i en organisation. Jag har lärt mig så fantastiskt mycket.

I somras skrev han två otroligt viktiga och välskrivna artiklar (här och här) på SVT Opinion om risken med att slänga sig med potenta verktyg lite hursomhelst. Risken med att man i all välmening kanske drar igång en onlinekurs i mindfulness för någon som mår dåligt.

Drar igång reaktioner man  inte kan bedöma att en person kan hantera.

Mindfulness är poppis på företag och det kan absolut vara en stor gåva för individer som verktyg för deras individuella hälsa. Men det finns potential att väva in mindfulness som ett arbetsverktyg. En studie vid Handelshögskolan visar på att chefer som mediterar fattar bättre beslut.  Men för att implementera det effektivt krävs ett stort kunnande och att det integreras i företagets arbetssätt.

Men jag tycker att artiklarna kommer åt något annat. Vår strävan efter ett sätt att hantera stres, ångest och press men vår oförmåga att göra något långsiktigt. Vi kastar oss över en app med minfulnessövningar (eller varför inte en bok om att äta mindfullt?) och vår strävan och önskan är god och genuin på alla sätt men vi har kanske inte alltid den fulla förståelsen för vad processen kräver för att löpa fullt ut. Ibland behövs inte det, man kan dra nytta av ayurvedisk mat och yoga utan att förstå flertusenåriga teorier. Men ibland kanske det inte blir så bra, vilket Fredrik skriver om i boken.

Jag tror så mycket på att vi har väldigt mycket sanning, lugn, ro, kraft och beslutsamhet inom oss. Att allt finns därinne.

Men det brusar så mycket på utsidan och runtomkring oss. Det brusar och det pockas på vår uppmärksamhet och konsumtion än höger än vänster . Den där inre kloka rösten som vet hut knockas ut.

Men den finns där! Hitta den!

---

Jag har ett otroligt spännande jobb. Det handlar egentligen väldigt lite om träning och kost och betydligt mer om ledarskap, medarbetarskap och andra psykosociala faktorer.

Det är mycket att ta in och fundera på. Jag drar inte igång massa saker på en gång. Jag är inte intresserad av brandsläckningsåtgärder.

Även om jag inte kommer skriva så mycket detaljer om mitt arbete så vet jag att det är fler därute som antingen arbetar med eller är nyfikna på frågorna.

Ganska ofta ligger det mycket under ”hälsoparaplyet” som kanske inte egentligen främjar hälsa. Däremot är det reaktiva åtgärder för att återställa hälsa om något händer. Rehabiliteringsplaner. Krisplaner. Hälsoundersökningar. Sjukförsäkringar.

De aktiviteterna eller strukturerna har alltid varit där och när man tittar på saker som finns på plats kan det se genomtänkt och mycket ut.

Om man har en hälsoproblematik så tror jag att det är viktigt att titta på delarna man arbetar med och fundera över vad de egentligen främjar och/eller åtgärdar.

Jag funderar utifrån: hygienfaktorer kontra hälsofaktorer. Samt proaktiva åtgärder kontra reaktiva åtgärder.

En åtgärd kan vara lite av varje beroende på hur man jobbar med det. Reaktiva förstås lika viktiga som proaktiva. Men man behöver båda och för de flesta tror jag att fler proaktiva åtgärder behöver komma på plats och arbetas in.

Låt mig ge ett exempel.

En rehabiliteringsplan för utbrända medarbetare. Det är reaktivt. Om man däremot kopplar ett lärande från olika fall och tar med sig det till organisationen och arbetar med att förebygga att det händer andra (förutsatt att fallen beror på arbetssituationen/arbetsmiljön) så kan det vara proaktivt också.

Friskvårdsbidraget. Det kanske för 20 år sen var något som en potentiell talang blev imponerad över. Nu är det en hygienfaktor för de flesta. ”Hur mycket får man?”. Det ska bara finnas där. Som toalettpapper. Om man däremot kopplade hälsoundersökningar till ett skräddarsytt hälsoförmånspaket till medarbetarna beroende på deras behov så skulle det kunna vara en hälsofaktor. Friskvårdsbidraget kan förstås vara en hälsofaktor för de som utnyttjar det på ett bra sätt och faktiskt förbättrar sin hälsa genom det. Men det är på individbasis. Det saknar ett helhetstänk om det bara betalas ut.

Men att skapa en hälsosam kultur där nyttjandet av friskvårdsbidraget på något sätt kopplas ihop med organisationens hälsa och individens hälsa kopplas ihop med organisationens. Ja då har vi en hälsofaktor för företaget.

Sen finns det saker som ofta inte pratas om under företagets hälsoflagg som påverkar medarbetarnas hälsa betydligt mer än flera reaktiva åtgärder: Ledarskap. Utvecklingsmöjligheter. Möjlighet att påverka sin arbetssituation.

Och vägen framåt är att vi arbetar både bredare och djupare med frågan. Det behöver inte bli mer aktiviteter, men de behöver belysas och skruvas lite på.

Tankar och funderingar och mer än gärna era erfarenheter- välkomna!

---

Just nu är Kristina Paltén på väg på ett av sina livs stora äventyr. Hon ska springa tvärs över Iran. Över 200 mil. Ensam på ett sätt, men inte själv.

Varför? Kristina har ett svar nu, och kanske kommer ha flera när hon är klar.

Såhär svarar hon i en intervju:

It might not be possible to change the world by running but perhaps I could change myself, the people I meet and inspire a seed of change in those who hear about my run? At least it is worth a try. By doing this trip, I hope to bring people closer to each other, and to contribute to a more tolerant, peaceful and loving world.

Kristinas resa kan du följa här.

---

Det här är egentligen inte så roligt men med lite perspektiv så finns det så mycket värre saker som kan hända än att man blir magsjuk under sin tänkta glassiga löparsorti så jag försöker ta det hela med lite humor.

Jag skulle alltså springa Irontrail i Kristinehamn . Start och mål går där och banan går sedan på Järnleden. Vackert, lite tekniskt, mysigt! Två distanser fanns att välja på , 24 km och 42,2 samt stafett.

Jag ska ju ta en paus från löpningen för min ryggs skull men den här veckan har jag känt mig väldigt stabil. Har tränat bra och mått kalas. Allt känns bra inför hösten på jobbet, alla mår just nu bra omkring mig och tja, allt var bra! Jag var nästintill euforisk på vägen till start- vilken grej! Få springa 24 km utan press hemma i Värmland. Kände att jag hade bra krut i benen men hade inte tänkt på någon måltid- bara att försökta hitta ett piggt tempo och försöka hålla det. 

När de blev två toastopp innan start tänkte jag att det var lite nerver bara. 

Starten gick vid gästhamnen, vi var väl kanske 100-150 startande. Träffade löparkompisar (tog en bild med Rune Larsson) och var på toppenhumör. Ville bara iväg! Springa! Tjoho!

Så gick starten och det tog några kilometer innan jag hittade en skön fart, är ju så loppovan och speciellt på den här distansen. Men 5-5:30fart kändes väldigt bra och då låg jag på min långpasspuls och kände att jag skulle kunna hålla det och säkert trycka på snabbare in mot mål där jag visste att det var flackt. Första vätskekontrollen var vid 6 km. Jag hade med mig lite saft, vatten och russin.  Drack saften, tog en näve russin och fyllde mina småflaskor på stationen. Tassade vidare och kände att det här kommer bli kalas.

Det blev det inte. Efter 8 km så var det som någon kramat ur en citron i magen.  Jag som nästan aldrig haft håll eller såna magproblem under träning eller tävling (på BRR 2013 bllev jag dock  illamående) blev lite paff. ”Men det går nog över” tänkte jag. Fick sticka ut i skogen en sväng. Joggade vidare. Ut i skogen igen. Vidare. Gå lite. Försöka få i mig vatten. Ut i skogen. Kroppen var pigg, magen kaos. Såg till att dricka lite vatten iallafall men visste att jag ätit bra innan och druckit bra så det inte var någon fara.

Det var annars ett väldigt mysigt lopp att springa! Fin stämning utmed banan, vacker natur, trevliga medlöpare och omtänksamma funktionärer. 

När jag kom till 14 km och det fanns en vätskestation tog jag en mugg cola. Livet återvände. Jag funderade förstås på att bryta men visste inte riktigt var jag skulle be Nicke hämta mig och visste att han och lilla S var på en bondgård och hade roligt så jag tänkte att en mil kan jag ju stappla så är jag i mål på 2,5 timmar iallafall.

Det gick faktiskt lite snabbare efter colan. Kunde plocka upp farten men när det var runt 5 km kvar så var det ut i skogen igen. Och fruktansvärt ont i magen. Men nu var det ju bara att stappla imål. Orkade inte stanna nu och reda ut var jag var och skulle hämtas. Och så visste jag att lilla S skulle vara vid målet och se mamma gå imål för första (men inte sista, stackars barn) gången. Så jag gick och joggade så gott jag kunde (tänk Quasimodo). Och där var de förstås och är det något som kan lyfta ens humör så är det ens barn som klappar små händer och vinkar. Jag rasade ihop på marken och fick ligga där ett tag innan jag orkade ta mig till bilen. Satt dubbelvikt av smärta i bilen och låg säkert en timme på soffan, fick bara i mig lite buljong. 

Det blev lite bättre sen så jag kunde äta kokt fisk och lite annat. Bästa faster fixade värmefilt och mat och Nicke tog hand om S. Jag kände mig som världens sämsta mamma. 

Det är inte lika illa men inte direkt  bättre idag tyvärr. Det är andra gången i år jag får problem med magen, men den här gången är det värre. Jag brukar alltid ha en väldigt glad mage men ska förstås kolla upp vad detta är.  Magar ska bara funka!

Irontrail- jag kommer tillbaka! Och är du sugen på ett tufft men mysigt och trevligt lopp tycker jag du ska anmäla dig till nästa år!

Lite snopet att mitt sista löppass på obestämd tid blev såhär galet. Jag tar med mig känslan från de första 8 km då jag var stark, pigg och riktigt löparglad. Den löparen kommer tillbaka snart. 

Tack Kristinehamns Multisport för en väldigt fin arrangerad tävling!

Mer om Irontrail hittar du här!

---

Ja det kanske var lite väl dramatiskt. Men jag ska faktiskt ta löparvila ett tag i september. Jag vet inte hur länge. Men vet att inget jag gjort för min rygg hittills funkat och nu ska jag börja i andra änden och gå igenom mitt rörelsemönster från grunden. 

Jag är less på att skriva om nerverna, behöva tänka på dem, vakna och undra om jag ska vara stel idag. Vara orolig inför löppass om det ska göra ont under tiden, eller efteråt. Och det gör aldrig ont på samma sätt, aldrig ont i ryggen när jag springer men det stramar och har sig i säte och ljumskar. Och även om det faktiskt varit bättre senaste tiden så blir det inte helt bra. och jag klarar definitivt inte av att springa långt i brötig terräng vilket är det bästa jag vet.

I helgen var den riktigt ursprungliga planen att springa 2,5 mil till starten av IRontrail maraton, sen springa 42 km i terräng under loppet. Och så springa några mil dagen efter..  Som en sista mängdhelg inför Black River Run. Men jag avanmälde mig för ett tag sen eftersom jag i sommar inte tränat alls som jag tänkt, på grund av just nerverna.

Jag har sprungit ganska bra den här veckan, och bara känt lite stramningar men ryggen har varit stel två dagar. I måndags sprang jag 3 x 2 km kuperat i, för mig snabba farter runt 4:30, utan att direkt vara trött efteråt eller under tiden. I tisdags joggade jag in till jobbet och körde rätt hård styrka på kvällen. Igår torsdag joggade jag en mil före frukost med lite cykeltrötta ben. Snacka om att jag är ovan att cykla när låren känner av transportcykling till och från jobbet!

Jag har bytt maradistansen mot 24 km-distansen och ser fram emot att verkligen toknjuta av att springa en sista gång innan jag tar rehabvila på obestämd tid. Jag börjar klättra på väggarna efter några dagar utan löpning i skogen så det ska onekligen bli väldigt intressant att se hur jag ska ersätta det i-landsbehovet i september.

Har inget tidsmål, har glömt lite grejer hemma jag gärna hade haft med mig men 24 km terräng känns verkligen bara som en njutarresa. Får jag feeling och kroppen känns bra så ska jag förstås springa på så gott jag kan.

Hoppas ni också ska njuta av löpning i helgen!

---