Förra veckan blev ju helt ok ändå. Sömnlösa nätter lägger inte grunden för bra träningspass men  jag har faktiskt inte varit så trött som jag trodde jag skulle vara. Jag blir sällan irriterad längre när det inte blir som jag tänkt. Styrkan som människa är ju att kunna tänka om. Påverka det man kan, släppa resten.

2 korta löppass, ett jogg ett lite snabbare så 6+6 km. Styrka. 10 km stakträning. 6 x 2 km med upp och ned jogg – 18 km. 30 km. Skulle vara en lätt vecka som följde en tung och så blev det.

Den här veckan ska vara stor. Det är inte det lättaste men när jag lämnade Lillan till mormor för två nätter där så löste sig lite tid.

Så drömveckan ser ut såhär:

Måndag: Intervallstege

Tisdag: styrka på Friskis på morgonen med jobbet.

Onsdag. Distans till och från jobbet och dagis

Torsdag: Löp till jobbet.

Fredag: Långpass före frukost. Var ett tag sen nu. 4 timmar cirka. Sen frukost med andra ord.

Lördag: Vila-nåja, hopp och lek med Lillan är ett helt träningspass ibland.

Söndag: Hoppas få till ett pass med lite fart om jag kan få barnvakt.

Till detta så gör jag rörlighetsövningar varje dag. Eller yoga om du så vill. Bröstrygg, höfter och hålfötterna får sig en omgång. Jag tänker inte bli skadad. Tänker inte få skavsår. Tänker inte tappa tånaglar. Inte heller tänker jag springa med broddar eller på löpband och tränar utomhus så gott det går. Läser mycket om andras skador, rehab och sjukdom och jag gör allt som står i min väg för att inte hamna där.

Hur? Det tål att repeteras: Sömn och vila som ger energi, mat som ger näring och energi. Inte halvfabrikat som lämnar dig ”på minus” då det går åt näring att bryta ned skräpet. Och välbalanserad träning- i mitt fall löpning och styrka. Där handlar det ofta om att man springer med fel teknik, springer för mycket mot vad kroppen är van vid. Tränar för hårt för vad kroppen är van vid. Sen kan det vara en blandning av en massa saker. Men det gäller att förekomma snarare än förekommas och det är mycket lättare att säga för någon som inte är skadad-jag vet! Viktigt ehuru!

idag insåg jag vips att jag kunde få till ett träningspass i dagsljus eftersom jag lämnade E till mormor. Vad göra? Lite längre, gärna med lite tröskel…. Medan jag värmde upp klurade jag ut ett pass:

4 + 3 + 2 + 1 km med 3 min gåvila emellan. Sagt och dags för gjort. Riktigt tufft pass blev det med tempo som svängde än hit än dit. Dock starkt avslut med en snabb sista kilometer. Totalt 13 kilometer.

Riktigt trögt i början. Riktigt segt under. Riktigt skönt efteråt.

Nu är det snart dags för nya vanan: 30 minuter studier varje kväll någonstans mellan 21-22. Sen läggdags.

Imorgon ska vi ha vårt första ” hälsosamma gruppmöte” på nya Friskis Hagastan. Ska bli jätteroligt! En kul vecka framför mig, hoppas du också har det!

---

Jag tänkte försöka tipsa er om mina bästa vego- recept! Alltså ibland är de mina, ibland är de såna jag ändrat lite i. ”Bonusmat” brukar jag tänka – mat som mättar, ger makro och mikronutrienter och är gott.
Jag brukar avsky frukt i mat men nu har jag funnit ett undantag: granatäpple!
Granatäpple är också något av det mest potenta du kan äta med avseende på antioxidanter i form av flavanoider. En riktig hälsokick alltså!
Fänkål i sin tur gör gott i mage och tarm och smakar ju gudomligt.
När vi var på Ns landställe gjorde hans mamma en så otroligt god sallad, med just granatäpple. Jag modifierade receptet lite, som jag gör med alla recept!
Igår lyckades jag äta en hel sån här sallad själv:
1 fänkål tunt skivad
1 urkärnat granatäpple ( hålls i hon, bryt försiktigt och skrapa ur så skapar du inte fruktblodbad!)
Lite strimlad vitkål
Saften av 1/3 citron
Vinäger efter smak
3 msk olivolja
Rör runt alltihop och ät!

---

Jag vaknade med pipig stämma imorse. Utsövd. Men allt detta hostande jag haft i ansiktet hela veckan har till slut fått tag om luftrören. Kändes som det gick över när jag gick upp men ändå. Riskerar inget.

Drog på mig de älskade Riekerkängorna, Helly Hansenbyxorna och knatade ut i skogen. Skön känsla. Hade nog kunnat springa. Men en tyst lugn ensam promenad i skogen var nog behövligt inför nästa vecka.

Det ska gå en led där men nu i vintertid är den väldigt svår att se med all snö. Markeringar på träden hjälper men de är glesa.

Jag vill gärna älga på men fick stanna. Speja länge tills jag såg ett riktmärke. Gå vidare. Stanna igen.

Otroligt bra mental träning. Kalla det mindfulness om du vill.

Precis som livet. Ta riktning. Gå. Stanna upp. Ta ny riktning. Kanske är söndagskvällarna när vi stannar upp. Och tar nytt sikte. Eller vi kan det. Om vi vill.

Det händer så mycket. Det är så mycket. Vart var det jag skulle? Jag måste stanna upp, tänka efter, speja lite efter min led. Min väg framåt.

För det är lätt att dras med i andras. Andras prestationer, andras kartor. Det är så mycket läror och ideer, goda råd och tips.

”Du borde”. ”Ska du inte”. Hjärtats röst och magkänslan, när man tar sig tid att höra dem talar klarspråk.

Det var ingen lång promenad. Men viktig.

Hos min faster på landet finns Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”. Jag har bläddrat lite i den.

Ett citat som fastnat är:

Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.”

Här kommer nästa vecka till dig. Har du tagit ut din riktning?

 

---

Ibland är det kämpigt alltså. På en extremt i-landsproblemmässig skala förstås men ändå.

Jag vill inget hellre än att träna. Gärna dubbelpass. Gärna långt.

Men den här veckan har jag sovit alldeles för lite. Lillan kommer över vid elva och ligger sen och hostar mig i ansiktet hela natten. Hon i sömnen- jag vaknar. Varenda förälder därute vet att man inte skjuter ifrån sig ett krassligt barn.

Idag var det 10 x 3 km på schemat. Jag springer dem i cirka 20-30 sek över maratonfart ( min drömmarafart ni vet- it’s gonna happen!). Med 5 min gå-joggvila emellan. Eller skulle ha sprungit dem.

När väckarklockan ringde var jag helt slut. Behövde verkligen vila en timme till. Sen är det inte så att jag vill lämna ifrån mig Lillan till någon anna att passa hela dagen heller. Prio ett är hälsa. 33 km när jag är för trött- är inte hälsa. Alltså utgår det.

När jag väl kom iväg hade jag reviderat passet till:

6 x 2 km med upp och ned jogg och 4 min joggvila emellan.

Ett nästan hälften så kort pass, men med högre fart förstås. Sikte på tröskelfart.

Känslan i kroppen var helt ok även om den här eviga modden kan suga kraften ur vilket steg som helst. Första och sista gick på bar asfalt och då gick det som fortast. Mina vader har växt i omfång den här vintern det är ett som är säkert. All denna moddlöpning alltså. Stärkande för både vadmuskulatur och pannben.

Hemma innan lunch men något mer utvilad än om jag sprungit 33 km. Tid att åka spark, läsa bok för Lillan framför brasan, hugga ved och hinna rodda barnvakter för nästa vecka. Allt som inte skedde denna vecka. Alla möten. Ska ju ske nu. Lite småjobb ikväll. Det löser sig. Träningen med.

Om du som jag, som de flesta, måste pussla in träningen i en späckad vardag och dessutom är mänsklig- alltså ibland är för trött, ibland inte hinner och ibland blir sjuk så har jag några tips till dig.

1) Ta höjd i träningen Alltså om du har en träningsplan för ett lopp i vår/sommar- räkna med en vecka ”borta” från träningen. Inte att du ska räkna med att bli sjuk, mn ha en vecka ”extra” i planeringen. Det har min adept, och den har vi behövt 🙂

2) Fokusera på nyckelpassen. Krasst- ut med mellanmjölken. Ska du springa långt- se till att få till långpassen. (Men öka inte distansen drastiskt- ca 10% per vecka och korta ”viloveckor” regelbundet. Hinner du bara några pass per vecka- gör det som är viktigast. Ta hjälp att bestämma vad om du behöver. Rörlighet och lite styrka kan man ofta få till hemma.

3) Hälsan först. Har du inte sovit, är du krasslig (inte febrig, inte halsont). Försök iallafall komma ut en stund i dagsljus.

Få lite frisk luft.
Och tänka som mitt mantra:
This to shalt pass
Och sen ska vi flyga fram igen.

---

Efter en förmiddag med lite jobb, lite mys, mycket bus med feberfri Russinprassel så tog vi oss ut med sparkarna.

Snön låg sådär tung och fin som den gör när det är runkt nollan.

Jag har längtat så mycket efter att åka vid Nobelspåren. Inte att det är så speciella spår- två stycken runt på en 2,4 km bana. Men det känns så..hemma! Det här är ju pappa-hoods!

Pep iväg i bilen, rapandes god linsgryta med Oasis på högsta volym. Sket i vallan- är ute efter träning och inte massa meck.

Väl ute vid spåret råkade jag i samspråk med två herrar med bred dialekt. ” Tränar du för tjejvasan?”. Ja herregud. Förklarade min ståndpunkt. Fick medhåll. En av gubbera hade blivit omsprungen av flera fruntimmer på en halvmara och åkt jämte flera damer pö Vaselöppö. Så det så!

Det var inte så mycket folk, inte så mycket dyr utrustning och senaste kollektionerna kläder utan toppluvor, teknik som suttit där under flera år, och fladdriga byxor. Helt underbart! Fy fasen vad skönt det var att inte vara i Stockholm! Jag bara mös inombords!

Det gjorde jag inte sen. Jag har hört att man ska staka sig fram när det är flackt. Det var det här. Och bakhalt som faaaaa*. Tror jag stakar rätt ok men herreguuud vad segt det gick. Det gick bara långsammare och långsammare. Till slut blev det patetiskt. Fick diagonala ett tag tills jag uppbådat lite flås att börja staka igen.

4 varv och lite till för att få en rund fin mil. Nästan själv i spåret. Magi på alla sätt utom avseende min stakträning.

Måste öva på detta. Eller nä- måste inte alls. Går så bra så att bara åka för att det är roligt. Bra träning, frisk luft. Hälsa.

---

Den här dagen har varit helt fantastisk. För att jag gjort den till det.

Det var viktigt. Det är viktigt att varje dag får sitt värde för att ha dagar att leva är inget att ta för givet. Tankarna har glidit iväg flera gånger.

Genom det som hände för exakt ett år så genomgår nära anhöriga och ett enormt antal på annat sätt berörda en process av sorg och att försöka förstå det som inte går att förstå- när en ung människa dör.

En person som fick alla att känna sig berörda från första mötet. En person som levde ett modigt liv och verkade för de som har det svårt.

En ung man som hade gjort så mycket, men hade så mycket kvar att göra. Han såg samhällsproblemen, och försökte göra något åt dem. På riktigt. Han var inte klar. Han rycktes bort mitt i ett leende. Så abrupt att det knappt gick att förstå, även för oss som var där.

Sorg, frustration och tusen existensiella frågor. Vad gör man med dem? Jag kan bara tala för mig. Jag dök in i arbete för något gott. För något som gav gott tillbaka, som var större än jag och mina tankar. Tjejmarathon! Drivet kom djupare från hjärtat än det kunde gjort tidigare. Jag hade till och med bollat frågor med honom om projektet.

I annonsen i tidningen, som jag har på min arbetsplats och som jag inte minns de exakta orden ifrån, står just det jag vill ta fasta på idag:

Vi som är här. Vi som kan. Vi ska. Vi bör. Göra gott. Göra vad vi kan. För vi kan.

Jag önskar dig att du vilar i frid. Och jag önskar att vi som är kvar- go do good!

---

Äntligen framme i Värmland. En riktigt tuff körning igår med långa köer IN till stan och sen UT och sen 25 sena mil med dåig sömn.

Vet ni vad jag har bäst nytta av då? Jo min ultralöpning. Tillgång till ett mentalt fokus som jag inte hade innan!

Idag är en speciell dag. Jag får skriva om det sen.

Ville bara länka er vidare till jogg.se där jag skrivit en krönika på ett ämne som Sophia varit inne på flera gånger också. Och flera andra!

Det här med Tjejklassikern- läs här, och tyck till!

 

---

Jag VABar. Och natten var stökig. Så jag var trött och dimmig men MiniMe var pigg när hon vaknade. Men hosta, feber och snor utan slut. Hur kan det komma så mycket snor ur en så liten näsa?
Jag är ensam mamma i två och en halv vecka nu. Jättemysigt men jättepyssligt. Och med lite VAB har jag fått boka om massa möten och skjuta på jobb.
Inget att stressa upp sig över. Allt löser sig. Kan jobba lite hemifrån och hinner tvätta sängkläder.
Träningen blir det inget värst med heller när man inte sovit bra. N var här och hjälpte mig idag så jag kom ut på en sväng. Känslan var fruktansvärd. Som om jag bar en tyngd över hela kroppen. Gick i joggfart. Skulle vara tröskelfart. Avslutade med lite Borsowhopp, löpskolning och bålstyrka.
Hoppas få till bättre pass i helgen.
Inga ben. Men massa hjärta. Jag gillar inte kommersiella aspekter av högtider men tycker det blir lite tradigt när folk varje år ska förkasta allt som har med Alla hjärtans dag att göra. Klart vi ska visa kärlek varje dag. Men visst är det fint med en dag avsatt för det i almanackan? Man behöver inte köpa något. Man kan bara hitta en till ursäkt att vara med varandra.
Jag köpte en kanelbulle var till mina finaste.
Av den lilla har jag fått massa snoriga kramar och pussar. Av den stora samma fast utan snor. Och fina örhängen. Såna där små man kan ha när man tränar.
Nu hämtar jag lillasyster och så tar vi med oss Tigerfisen och hennes tokiga hund och åker till landet.
Ha en fin kväll.

Också en ursäkt att fika…

---

Jag har haft redigt ont i ljumskarna sen mina 30 km i söndags. Lite förvånad faktiskt men så blir det när man gör något man inte tränat för!

Men varje gång jag velat gnälla så har jag tänkt på någon som haft betydligt större anledning att oja sig.

Niklas bror Tobbe var med till Västmanland och fick också för sig att åka Engelbrektsloppet. Från alla andra fick han höra att eftersom han 1) Inte åkt skidor en enda gång på cirka 10 år och 2) inte hade egna skidor kanske skulle sikta på 30 kilometer?

Men Tobbe funkar som de flesta av oss- säger någon att man inte kan- så ger man sig dän på att man kan.

Sagt och gjort. Han tog sin pappas turskidor med gamla fina pjäxor och dagen innan gav han sig ut för en premiärtur på cirka 30 minuter. Självklart dokumenterades denna. Se bara:

 

 

 

Så efter den här lilla turen på cirka…400 meter trodde man kanske att Tobbe skulle ge tappt? Nejdå! Han stod där på startlinjen med sina fladdriga shorts över tights, stora hörlurar och mössa som for på sned.

Jag gillar när folk gör saker på pin-kiv. Visar att det går. Så jag intervjuade Tobbe, som en riktig sportreporter med frågan:

Hur känns det?

Jag hade ingen aning om jag ens kunde klara halva loppet då jag inte stått på ett par skidor sedan jag var runt 15 år. Dagen innan när jag hade någon slags första/sista träning inför loppet ramlade jag tre gånger och jag var ganska säker på att jag skulle i alla fall bryta minst ett ben. Men under loppet kändes det mycket bättre, och det var grymt kul när alla stod och hejade på mig vid 4 km kvar, det taggade till mig supermycket!

Det var riktigt jobbigt vid första ordentliga uppförsbacken cirka milen in i loppet. Totalfailar, drar med mig någon annan ner, snurrar in mig i sladden från hörlurarna och skämdes som bara den då jag i princip låg i hela backen så ingen kom förbi mig. Väl uppe igen ser jag att jag tappat ploppen plus spiken på ena staven så resterande av loppet hade jag en stav och en metallpinne. Det kändes kul… Sedan var väl ”1,5 mil kvar till mål-skylten” inte asrolig heller haha, då var det tufft. Men jag skulle bara ha den där medaljen!

Dagen efter  kände jag mig som och jag citerar min syssling som också åkte ”en 90 år gammal gubbe”… speciellt när jag fick lyfta mina egna ben med armarna för att komma ut ur sängen.

Jag kommer helt klart åka igen! Det var riktigt kul och en ordentlig utmaning, vilket jag älskar. Nästa gång ska jag slå min tid med minst 30 minuter. Det borde gå om jag tränar och dessutom köper min egna utrustning så jag inte behöver stå på pappas gamla turskidor!

 

---

Går hem sent från jobbet. Fortfarande många kollegor kvar. Flitiga. Ambitiösa. Lite trötta.
Jag har bränt sönder trådarna i skallen två gånger och får inte en chans till.
Det var då. Nu är nu. Och trots det. Delar av mig vill göra karriär. Vill in bland siffrorna igen. Jobba mig uppåt.
Men så blir det inte. Det blir jättebra ändå. Det blir att använda mina erfarenheter till att hjälpa de som är där jag var då.Att stanna på den tunna linjen.
Jag har massor på agendan. Alltid. Dessutom vill många ha med mig på sin agenda, både proffessionell och social och jag är ödmjukt tacksam. Önskar jag hann mer och tänker att de kanske tröttnar på att fråga snart?!
Jag hinner aldrig allt jag vill. Inte ens idag när jag jobbade både hemma och sent på jobbet.
Men när jag går hem så tänker jag på allt jag gjort. Allt jag hann. Det som var bra. Det kunde jag inte förut. Kunde inte ge mig själv uppskattning. Var aldrig bra nog. Aldrig klar.
Nu. Efter en lång resa:
Det jag inte hinner. Det släpper jag genom pennan ned på en post-it. Att landa i en annan dag. Ställer fortfarande enorma krav på mig själv. Är fortfarande en högpresterare och har väldigt svårt att tycka att jag duger i olika sammanhang. Tycker inte jag kan något speciellt bra men har förlikat mig med att jag lever i konstant lärande istället och det är rogivande.
Sen vilar jag. Sover gott. Utan dåligt samvete. Utan oro.
Allt löser sig. Allt är bra. Allt är riktigt jäkla otroligt bra. Jag är på rätt väg. Både på jobbet och privat. Äntligen. Äntligen.

---

För att förtydliga: Jag driver inte en kampanj här för vegan eller vegetarisk kost för alla. Många av oss har tillgång till kött som kommit till tallriken på sunda vägar, tex viltkött. Men jag tror att de allra flesta inte vet hur köttet de äter kommit till munnen. Det värsta är, nyligen påmint genom ”Findusgate” att många av oss inte ens vad vad det är för kött man äter. Och många kanske inte skulle äta kött om det inte var så att man bara behövde plocka med sig en inplastad ren förpackning på affären. Var man tvungen att antingen på riktigt eller visuellt ta del av hur köttfärsen kommit till grytan hade nog många tänkt ett varv till. Men det är lätt att köpa mycket kött utan att ta del av processen bakom idag.

Vi importerar runt 85% av köttet i storhushållssektorn. Alltså det våra barn äter och förmodligen mycket av det vi äter på restauranger. Det är betydligt svårare att veta var det köttet kommer ifrån, vad det innehåller (tex antibiotika och tillväxthormoner i kött från utom EU och från djur som illegalt inom EU behandlas med detta) berättar Svenskt Kött.

Kött är energikrävande att framställa. 2008 rapporterade Ekot att vi slänger 9 miljoner ton kött per år bara i svenska matbutiker. Jag tycker det är helt absurt att alltså 30 TUSEN kor slaktas i onödan!

Det spelar ingen roll hur nyttigt man tycker kött är- vi måste börja ställa högre krav på det kött vi äter. Konsumentpåverkan är en enorm kraft. Så länge vi köper billigt importerat kött och halvfabrikat med tvetydig märkning så finns det en marknad för tillverkare att tjäna pengar på- och då fortsätter det!

Jag har inte ens börjat nämna hälsofördelarna!

Vegetarisk kost är i flera aspekter att föredra. Mer näringsämnen och nyttigare rakt igenom. Mer fibrer, fler näringsämnen, antioxidanter och det är betydligt billigare att äta ekologisk kost vegetariskt än med animaliska produkter.

En studie från Nutritional Sciences, University of Giessen visar också att de brister som vegetarisk kost ofta anklagas för mest beror på dålig måltidsplanering.

Vill du läsa mer om vegetarisk kost så kika in här.

Jag skulle kunna stolpa upp hur mycket fördelar som helst men gissningsvis är du lite som jag- vill äta mer vegetariskt men blir otroligt sugen på kött ibland!

Så god vana #5 är att bara köpa kött som du vet var det kommer ifrån. Bara svenskt kött, gärna ekologiskt och KRAVmärkt och bara äta kött en gång i veckan.

Det finns många fantastiskt goda vegetariska alternativ även om många som slentrianmässigt ätit mycket kött får tänka utanför boxen.

I många fall kan man rätt och slätt minska köttmängden i kötträtter med mer vegetariska ingrednenser- jag lagar ofta köttfärssås med mycket rivna morötter, kikärter och mer tomater (som uppvärmda innehåller nyttigt lycopen).

Idag blev det något jag äter väldigt ofta: ugnsrostade grönsaker pumpafrön och keso till.

Bara skär grönsakerna i bitar, ringla rapsolja över. Några varv med pepparkvarnen, flingsalt och rosmarin. Skjuts in i ugnen!

Har dessutom bestämt mig för att beställa Ekolådan några veckor eftersom de har ett bra utbud av ekologiska säsongsbetonade grönsaker och recept som passar råvarorna!

Ha nu en fin tisdag!

---

Vilken fantastisk helg jag haft!

Jag är liksom utvilad samtidigt som 60 km löpning och en helg med 45 km skidåkning samt massa snöpulsande tar ut sin rätt. Jag har dessutom rätt ont i armen av muskelbristningen jag har och på ett så knasigt ställe- vänsterarmen använder jag ju hela tiden! Otyg! Eftersom den är i sin sub-acute stage så stretchar jag och masserar lite för att de fibrer som trasats sönder ska lägga sig till rätta igen så muskeln återfår maximal funktion.

Men förra veckans träning blev alltså:

10 km morgonjogg, 7 km av 15 x 30 sek intervaller, 1 timma med chins och marklyftträning, 60 km ultrapass och 15 + 30 km skidor.

Och även om jag har en plan för varje vecka så blir alltid utgångsläget: Hur känns det? Vad hinner jag?

Det är det som styr och det är det som jag tror är nyckeln till att jag inte är skadad. Jag hinner helt enkelt aldrig springa så mycket som jag vill och ligger alltså på en relativt låg nivå av mil. Relativt alltså

Går in i tre veckor ensam med Lillan så har verkligen njutit av en egohelg med bara mig och Hjärtat i fokus. Skrattat tills jag fått magknip, fått massa frisk luft genom lågintensiv träning och umgåtts med hans famil och släkt och träffat en fin vän.

Så jag känner mig utvilad och hade gärna kastat mig in i en tung träningsvecka men har inte riktigt möjligheterna. Jag gör så gott jag kan!

Måndag: blir rörlighet hemma för har ingen barnvakt

Tisdag. Om jag hinner- tröskelpass i stan

Onsdag- morgonjogg och kvällsyoga

Torsdag- olympiska lyft med Magnus

Fredag- Distans på landet Cirka 15 km

Lördag- 10 x 3 km. Veckans grispass

Söndag- Rörlighet

Är detta optimalt för vad jag tränar för? Kanske inte men det är det jag får till och då är det optimalt för mig.

TEC kräver fysisk förberedelse. Men även mental. 16 mil springer man inte med kroppen- det springer man med en stark skalle.

Det gäller att orka springa igenom smärtan och veta vilken smärta som är relevant att lyssna på. Att klara sig ur svackorna. Under mitt 6-mila pass hade jag två dippar. På 16 mil kommer jag ha flera.

Det handlar om att falla 100 gånger och resa sig 101. Precis som i livet!

Nu kör vi den här veckan också!

---