Annie slängde ut en efterlysning på galna/roliga löpupplevelser och spontant kom jag att tänka på min orienteringsdebut förra våren. Kan ju erkänna direkt att jag vann klassen ”in som sist-på-resultatlistan-men-hade-kul-ändå”.

Jag minns orienteringsdagarna från gymnasiet med glädje. Jag var absolut inte snabb och ogillade skarpt allt som hade med löpning att göra. Att läsa karta var däremot en utmaning jag uppskattade och jag slog ofta grabbarna i klassen.

De senaste åren har jag även börjat uppskatta själva löpning så när Järla Orientering traditionsenligt bjöd in till NackaOrienteringen förra våren ville jag visa för mig själv att orientering var min grej!

Det erbjöds lite olika distanser och nivåer och eftersom jag inte ville springa så kort som tre km så tänkte jag att ”medel – lång” låter bra. Vad jag inte tänkte på var att detta även innebar kontroller som var rätt klurigt placerade.

Ut i skogen begav jag mig! Sprang upp och ner för lite berg, skuttade genom några våtmarker och sprang överlag i cirklar. De första fem kontrollerna gick dock rätt smidigt men sen körde jag fast. Det fanns ju inte på kartan att ge upp, men när jag letat i runt 30 minuter efter samma kontroll så började självförtroendet att svikta något.

Här fick jag då en liten hint från en välmenande arrangör som var ute för att samla ihop kontroller (och eftersläntrare) om att ”leta lite mer i den riktningen”. Efter det så tog jag de sista kontrollerna också och kunde ta mig i mål samtidigt som en liten grabb som blev glatt påhejad av sin mamma och pappa med orden ”Du har ju i alla fall fått vara ute längst tid!”. Ett citat som jag tar med mig jag med, för även om jag hade överlägset längst tid av de som sprang min bana så hade jag riktigt roligt under tiden och fick ju då också helt klart ut mest för pengarna?

Men ärligt talat får jag nog erkänna för mig själv att orientering inte är min grej, ännu. Ge mig en kartläsningskurs eller två så ska det nog bli bra däremot, för att springa i obanad terräng, det är kul, riktigt kul! I sommar planerar jag att mjukstarta med mycket skogslöpning, men då på välbekanta stigar. Tack vare dessa irrfärder i skogarna har jag nämligen upptäckt en sak och det är hur mycket roligare det är att springa i terräng, gärna kuperat, snårigt och varierat. Ständigt fokus på naturen och inte tid att bli uttråkad!

Sen kanske det blir en liten revansch på kartläsning i höst: 29 augusti i år är det dags för nästa motionsorientering, ses vi där då?

---

Tidig start. Segling från Trogir till Solta. Sim. Bad. Lite SUP ( Stand up surfing). Färsk grillad fisk. Läst lite fysiologi framme i fören med saltstänk.
Nu sova i en liten vik och imorgon morgonjogg på ljusa stigar!

---

Igår var inte benen med mig. Min energi var låg inifrån. Hade jag sprungit på asfalt hade jag nog avbrutit passet. Men eftersom stegen som oftast ledde mig mot Ursvik och skogen så kunde jag ändå njuta av ett pass som fick handla om det som ju min löpning egentligen mest handlar om: Att vara i naturen.

Tassa fram på mjuka stigar utan fokus på tid och distans. Med ett vitt synfält som jag ofta har när jag är utomhus som gör att man ser så mycket mer än det som är rakt framför. Fokusera på att ”samla ihop” kroppen och nästan dansa fram på lätta fötter.

Jag märker att jag springer med en annan känsla när jag tar det här ”upplevelsefokuset” och jag förnimmer en känsla från länge sen när jag gör så. Det är som om jag kopplar igång en kognitiv bana i skallen som tar mig mentalt till någonstans jag inte är annars än när jag springer i skogen eller i fjällen ”för skojs skull”. Ja häng med nu blir det lite flummigt för några.

Jag kommer ihåg något jag gjort förut, känner igen känslan och lugnet men har inte förstått vad det är när jag känner att jag automatiskt börjar göra saker lite annorlunda och omgivningen ser annorlunda ut. Men idag kom jag på vad det var. Jag springer centrerat, en teknik jag lärde mig när jag höll på med centrerad ridning.

Det handlar om att kommunicera med hästen genom att arbeta med kroppen på ett visst sätt men fungerar uppenbarligen lika bra att applicera på löpningen.

Aspekterna man fokuserar på, tolkade av mig till löpning är:

Mjuka Ögon Tillåter ett större synfält då man inte ”stirrar” och man kan göra övningar för att träna upp detta.

Korrekt andning Djupare andning för att sänka tyngdpunkten.

Centrering Kopplat till andningen. Du kommer i kontakt med en punkt djupt inne i dig som ger ökad balans och mjuk styrka.

Byggstenarna Genom att ”rada upp”kroppen över tyngdpunkten får du bra balans.

Jordning Ok lan låta lite flummigt. Inte att gräva ned fötterna- tvärtom. Som en sammanfattning av centrering och balans- du svävar över marken.

Det var ett riktigt eureka moment idag när jag kom på ”vad jag gjorde” och sen övade jag på den känslan.

Vår ridlärare brukade gå runt och ”picka” på våra fotsulor, under trampdynan för att hitta en viss punkt som gav ett annat ljud när man knackade på den. När jag springer rätt är det den punkten jag landar på och jag kan springa en sisådär 16 mil i tunna skor utan att det gör något för kroppen är centrerad.

Visst kanske detta bara ett annat sätt att beskriva bra löpteknik men jag gillar att jag får in känslan för naturen. Med det vidare synfältet och att det är mer fokus på känsla.

Jag fortsätter springa som jag gör men är lite lyrisk över att jag kommit på var jag hämtat helheten ifrån. Jag tänker också att jag har fler verktyg för att hjälpa folk hitta känslan, flowet, #vavavoom’et i löpningen och ta in mer av naturen när de springer.

---

..och hem till dig. Det här är vår uteplats. Din och min. Allt vi gör i vårt vardagliga liv, alla val vi gör i konsumtion och hur vi väljer att transportera oss påverkar vår trädgård.

Den är unik. Allemansrätten. Den ska vi vårda och inte ta för givet.

Rör dig varsamt och uppmärksamt i naturen och lämna den som du kom.

När min dotter är på utflykt med sitt Ur&Skurdagis som drivs i Friluftsfrämjandets regi så tar alla barn en liten pinne som ”nyckel” till skogen. De låser upp, och stänger igen när de går för att visa respekt.

När jag skriver detta hör jag bilmotorer som jag vet kommer från Solvalla där man asfalterat för att köra runt runt på någon sorts tävling i helgen. Hur många liter bensin går åt till detta? Hur mycket utsläpp orsakar det?

I skogen var det tyst och lugnt. Där får man ta sig fram för egen maskin. I en hastighet där man hinner se både ekorrar och tusenfotingar. Inga utsläpp och bara lite fotavryck lämnar spår.

Ändå kan vi komma därifrån med en känsla av rikedom man inte får av att åka runt runt i en bil. Fråga inte hur. Bara prova och låt det hända.

Välkommen hem till dig och mig.

---

…”Not limiting yourself to the man made trail instead looking at what the mountain offers you (..)integrating myself with the natural environment feeling that connection with the place and the overall sense of wellbeing and peace of that place.”

”The mountains are the reason I do it”.

Antony Krupica pratar om mycket av det jag skriver under på i min löpning.

---

Jag läste ett så bra inlägg hos Fredrik Uhrbom som är en av mina favoritbloggare. Om hur mycket sämre våra maratontider är nu kontra 70 och 80-tal.

Jag funderade inte så mycket vidare på just det men däremot igen på ”hälsotrenden” och att man kanske leds att tro att eftersom så många fler springer och verkar satsa på det så borde resultaten bli bättre. Vi är kanske proportionerligt fler som anmäler oss till motionslopp. Vi är flera som kanske använder ordet ”tävla” om att träna för och ge allt på en tävling. Men frågan är om vi är fler som rör på oss egentligen? Rent motionsmässigt? Och vilka är vi som rör på oss?

Joggingtrenden under 80-talet ger mig spontant en ganska hälsosam bild: man drar upp sina vita tubsockar, tar en gammal t-shirt och ett par joggingskor som man köpt på Tempo, Domus eller Epa och så springer man sin runda utan allt lulllull. Springer tills man är trött helt enkelt. Lite stretch och så var man klar.

Nu är tröskeln för att ta sig iväg ( ut eller in) för många hög. Fetman ökar och att ”elitmotionera” är förbehållet en relativt liten skala som har den monetära styrkan att betala dyrt för gymkort och den utrustning man fått för sig att man behöver Många har ökar sin träningsmängd i vuxen ålder och vill gärna få höga resultat men har ofta svårt att få till den tid som krävs för att nå dem.

Våra barn är många mer stillasittande än de äldre generationerna var när de var unga. Man skapar ett beteende som är svårt för många att bryta när behovet av att motionera blir tydligt med åren. Jag kan nästan känna att ”bara motionera ” i samhället uppfattas som lite lamt- men det är just där de stora hälsovinsterna ligger.

Varför våra elitlöpare presterar sämre- det kan jag inte svara på men jag gissar också att för just den typen av tider så är det ”träna äta sova” som gäller. Där jag hört någonstans att de duktiga kenyanska löparna faktiskt ligger i gräset och totalvilar emellan pass är det nog mänga här som klämmer in en massa annat då.

Ur ett hälsoperspektiv så är det här ökade deltagandet i till exempel maraton, med deltagarrekord i år, bra till en viss nivå: Att folk rör på sig. 21 000 anmälda och man får väl gissa att även om det (som vanligt?) var ett stort bortfall så ökade alla sin motionsnivå även om bara 16 700 kom till start. 

Problemet är att de som verkligen behöver det inte syns till på alla tusentals startlinjer vi nu har. Att få folk att ha motion som naturlig del av livet bygger mycket på att man gör det från början. I skolan. Att det förespråkas mer inom vården.

Och sen kanske det lättaste och svåraste: att den sunda motionen får ta en trendig men även konkret plats. Den utan DNS och DNF på maraton. Den som blir av utan risk för överträning, skador, hets och press. Den kommer inte generera fler sub 2:20 löpare på Stockholm Maraton men en friskare sundare befolkning. Som kanske kan inspirera nya generationer att röra på sig mer som barn och lägga grund för att kanske kunna utvecklas till elitlöpare som springer riktigt fort. Men hur kommer vi dit?

Ett hälsotecken?

---

Förut läste jag massor av böcker. Nu läser jag mer på nätet. Väldigt sällan skönlitteratur utan hellre faktaböcker.

Högen av böcker jag tänker läsa växer. Nu ska jag till Kroatien i fem dagar och ser ett ypperligt tillfälle att hinna läsa massor! (Förutsatt att undertecknat inte sitter och kräks över sidan båten).

Jag kommer använda säkert hälften av de kilona man får ta med sig till att frakta böcker. Här är första batchen som ska med. Har du något tips till mig?

Och här är båten vi ska segla– de ska segla jag ska åka med.

---

Jag vilar alltid dagen efter långpass. Om det inte är något alldeles speciellt.
Men det var det inte i söndags så dagen efter mitt lugna maraton var det bara rörlighet på schemat som vanligt.
Igår däremot var jag väldigt träningspigg men hade inte så mycket tid. Värmde upp 1 km och körde sen 5 snabba ( för en ultrasnigel som mig) kilometer runt sjöarna på 4:40-5.00 fart.
Efter det armhävningar växlat med kettlebellrodd. Klar på 40 minuter!
Idag hinner jag ingen träning.
Imorgon blir det intervaller på jobbet med Running Sweden.
Torsdag ska jag försöka få till någon sorts styrka när jag är ute hos mamma med MiniMe.
Fredag tänkte jag mig Ursvik Extremen som blir kuperade 19 km om jag har hunnit klart med de deklarationer jag gör i år.
Lördag går flyget till Split i Kroatien och sen blir det att pussla in så mycket träning det går runt seglingen.
Mycket fokus på simning förstås! Jag har fortfarande inte lyckats få in något av mina 10 mils cykelpass så HalvIronMan får jag nog bara köra på pin kiv men det är ju sånt jag är bra på! 🙂

---

I fredags hade jag en riktigt rolig dag på jobbet. En av våra avdelningar valde att fokusera på hälsa på sin kick-off och lucky me så var de Grisslehamn!

Jag skriver det här inlägget framför Vetenskapens Värld som passande nog har ett inslag om vikten av vardagsmotion där Michael likt tidigare program testar nya hälsorön i praktiken. I detta program handlar det om vikten av vardagsmotion.

Det var lite av det jag pratade om i fredags.

Jag började med att prata om stress ur en konsultbyrås perspektiv och kopplat till vad som händer rent fysiologiskt och vad som händer när man stressar under lång tid. Pratade lite om krav- kontroll- supportmodellen och hur man kan tänka runt den för att förstå sin egen stress.

Stress- det har vi och kommer alltid ha. Det är den negativa stressen vi måste lära oss hantera.

Det är inte hur vi har det, det är hur vi tar det.

Om man pratar om hälsa så är det viktigt tycker jag att koppla det till den faktiska situationen. Många hos oss är drivna och har höga ambitioner både på jobbet och privat. Ibland tar jobbet mycket energi och tid i anspråk och att då kräva av sig själv att till exempel följa ett hårt träningsprogram blir kanske inte så lyckat. Att förstå vad olika signaler både på hunger och irritation kan bero på blir ett verktyg att hantera situationen och styra den.

Jag hade varit i kontakt med hotellet angående fikat också så istället för kakbuffé på förmiddagen var det en jättegod krämig avokadoröra med nybakat rågbröd, tomat och ruccola.

Innan lunch pratade jag om kost för hälsa, hur man väljer ren mat i affären och sen var det dags för god mat med fantastisk utsikt över Grisslehamn som badade i varm sol.

Själv stack jag ut för att reka en bra runda att leda ett CrossNaturepass på.

Efter lunchrasten pratade jag om träning för hälsa och vad det fatiskt är kontra träning för prestation. Gav lite tips om hur man kommer igång och sen var det dags att leda ett CrossNature pass så nära havet man kan komma nästan.

Lite ofattbart vackert var det och alla fick svettas rejält efter egen förmåga. Strax över 20 glada duktiga kollegor fick sen avsluta passet med bål och rörlighet framför Ålandsfärjan som lade till.

Jag var rätt trött är jag rullade hemåt genom ett soligt vackert Roslagen.

En väldigt rolig dag på jobbet helt enkelt!

---

 Tid är det mest demokratiska vi har. Det är 24 timmar på sju dagar varje vecka oavsett hur rik du är.

Du kan skaffa dig större hus, dyrare möbler, designade salladsbestick, fetare bil och jobba mer men mer tid- det får du aldrig.

Varje måndag kommer det en ny portion tid med sju dagar att göra till dina.

Var närvarande så blir det minnen, erfarenheter, upplevelser. Gör rätt val för dig så leder tiden mot dina mål på din väg framåt.

 

Ingen stress men den här veckan år 2013 kommer aldrig tillbaka. Vart vill du att den ska leda?

---

Typ i den ordningen. 

Alltså! Stockholm Marathon! Vilket bra arrangemang ändå! Det var deltagarrekord hörde jag. Över 16 tusen löpare.

Eftersom jag bara skulle springa som långpass hade jag inte förberett mig och det blev lite brådis imorse när min fina granne V knackade på för att vi skulle åka. Vad ska man ha med sig? Var var nummerlappen? (Den hade V hämtat åt mig!) Vad är det för grejer på vätskestationerna?

Och hur går banan? Men det skulle jag ju bli varse sen tänkte jag.

Det var roligt att vara på väg till start. Det var roligt att träffa så många jag känner, min duktiga modiga adept, Elin, Janne med flera. Folkfest alltså!

Alltid lika roligt att kika på andra löpare. Vad folk har på sig. Vad de gör. Vad det pratas om i bajamajakön.

Jag hade ingen plan alls förutom att springa bekvämt. Springa långpass. Första långpasset sen TEC. Och det spelar ingen roll att jag sprungit längre- 4,2 mil är fortfarande långt för mig också! Bara så ni vet!

Jag fick verkligen hålla igen. Var så fruktansvärt pigg i början och kände att asfalten gjorde otyg med mina ben. Jag har ju inga asfaltsskor så det var ju mina Inov-8 med stora gummidubbar. Det kändes väldigt lustigt efter ett tag. Jag tänkte på Maria och Anneli som skulle sprungit idag och var än mer övertygad om att jag skulle njuta! Jag tänkte även på dem inne på stadion vid målgången.

Skoj att heja på folk jag kände- skälla lite på publik vid Berzeli park som bara stod och hängde och stirrade. Kom igen liksom- gratis underhållning, bjud löparna på pepp.

Intressant att kika på löpteknik och tänka att mycket finns att göra för många som skulle göra resan till mål betydligt lättare.

Roligt att stanna och kika på telefonen för att se hur det gick för V och Mia och Annika och se att V gjorde ett dunderlopp och att Mia jobbade på jättefint trots sitt löparknä. Annika likaså- hennes story kommer nog här. Hon är helt underbart stollig den bruden!

Härligt att känna att vänsterbenet levererade sitt 50% iga jobb idag utan att tramsa sig så värst men fruktansvärt att börja känna en helt ny oförklarlig smärta- SI-leden! Korsryggen! Fy satan Kan inte beskriva hur ont det gör.

Kul att se olika löpare: fokuserade, glada. Grabbgänget som är ute och dricker öl för att vråla på polarn som springer maran. Finnarna som ser sammanbitna ut. De är så många att speakern pratar finska på Ö-malms IP.

Jag älskade vädret! Välkomnade regnet! Älskade att man fick springa ute på Djurgården där jag kunde gå lös ute i vegetationen så mina skor och ben blev lite hemma. Jag måste cirklat något enormt för jag hade alltid en kilometer mer på min Garmin mot vad markeringarna sa. Min iphone gillade inte regnet- skärmen frös så det blev inget fotande tyvärr! Nu kommer jag inte åt bilderna alls!

Vid 35 km eller något tog jag ett längre stopp med toabesök. SI-leden var verkligen öm och jag fick sitta lite på huk. Sen joggade jag i mål och rätt in i Ingmaries famn! Ingmarie som jobbat hela dagen och alla funktionärer ska verkligen ha tack! Ingmarie och jag pladdrade lite tills jag började bli blå! Det var lite kallt där i regnet

Fick i mig lite russin, resorb, BCAA, torra kläder och fick låna en telefon att smsa hjärtat att jag nog fick åka hem för jag fick inte tag på folk!

Hann möta både Mia, Coyntha och Annika och kramas med dem och dricka jättegott kaffe!

Sen tuffade jag hemåt med Mia och hennes vän Anneli och vi hann heja på de allra sista som kämpade i mål. Det slog mig verkligen vilket brett spann det är på maratonlöpare. Hur många löpare som har så olika förutsättningar och mål för dagen. Vilket jäkla driv det är att vara ute i nästan sex timmar med trötta stumma ben och det enda som hindrar från att kliva av är ett rödvitt snöre. Rent praktiskt alltså.

För inom oss har vi något som gör att vi fortsätter framåt. Som är starkare än smärta, syra, stumhet och skavsår. Det är bra grejer det och om vi kan använda det i vardagen- ännu bättre!

Det gillar jag att få vara en del av. Nästa år skulle jag vilja vara en ”förstagångspeppare”. Bara glida runt och peppa och heja och ge tips och hjälpa lite.

Supergrattis till alla som sprungit idag och jättekul att träffa er jag hann krama om och heja på!! Sofy tog massa fina bilder från idag! Kika på dem här.

Jag måste nog iallafall avsluta med en bild på min WorkoutÅre kompanjon och kompis Magnus som genomförde något av det häftigaste jag kan tänka mig- City to Summit i Skottland där man lite käckt avslutar en Ironmantävling uppe på Ben Nevis.

Det här har varit en dröm och nu gjorde han det! Så häftigt Drömmar som är tidsbestämda blir mål. Sen blir målen verklighet. Däremellan är det träning och fokus. Grattis Magnus! Så värd!

 

---

Alltså det här kan jag verkligen rekommendera!

Även om jag njöt när jag sprang TEC så var det en enorm uppladdning och mycket anspänning och förberedelser innan.

Idag rullar jag ur sängen, äter lite vad jag vill, klär mig bekvämt, tar en nummerlapp och kan rulla till start och bara njuta av folkfesten.

Visst! Jag fattar att det är en ynnest att kunna sen 4,2 mil som långpass men det har jag faktiskt jobbat mig till själv. Det tänker jag njuta av idag.

Det var alltså sju veckor sen jag sprang långt så jag kommer också tycka att över 4 mil känns långt idag och asfalt sliter ju själen ur mina ben. Självklart blir det mina slitna Inov-8 Xtalon med nedslitna nubbar idag. De är lätta och sköna och bekvämt är ju ledortet idag.

Det är som sagt 10 år sen jag sprang maran första gången. Då hade jag ingen aning om negativa splittar och annat. Jag bara sprang och det var mitt fjärde lopp någonsin. Första lopp i Sverige efter tre halvmaror i England. Väldigt orutinerad. Väldigt tagen när jag sprang in på Stockholms Stadion. Jag klarade det! Den känslan. Den lyckan! Hoppas jag alla som debuterar på marathon får uppleva idag och kan ta med sig. För man gör det bara för första gången en gång.

Idag är det njutning som är fokus. Ett träningspass där jag ska försöka hitta ett något snabbare långpasstempo än vanligt och kommer använda folkfesten som dragkraft.

Min duktiga modiga adept Mia springer idag också. Hon har kämpat med löparknä under våren men jag tror starkt på henne idag! Ska bli så kul att ses i målet!

Jag tänker också extra mycket på två personer idag som skulle sprungit: Anneli och Maria. Extra tacksam att min kropp och mitt hjärta tillåter såna här äventyr.

Ha en fin dag!

---