Kalmar Ironman 2013 – 9:31:52

Hatar att säga vad var det jag sa, men var var det jag sa!

Mycket riktigt så blåste det, den utlovade värmen kom framåt lunch och vågorna rullade in. Man kan väl sammanfatta årets Kalmar Ironman att det gynnade erfarna triathleter mer än någonsin. Speciellt dem som kört banan tidigare och lärt av sina gågna misstag.
Den relativt hårda vinden i kombination med nitiska domare gynnade dessutom starka cyklister. Att cykelbanan dessutom var 4-5 km längre än 2012 gjorde även att alla naiva tidsjägare fick gång på gång se sina tidsmål försvinna framför deras ögon. Det blev ett placeringslopp, vilket egentligen passar mig mycket bättre.

Jag är väldigt nöjd med min prestation, vore en lögn att säga något annat. För att lyckas så måste man ha en hel del tur, och det hade jag minst sagt. Hela resan hit har varit brokig & omtumlande. Har haft fantastiska träningsresultat hela året och lyckats hålla mig skadefri samt haft fantastisk kontinuitet för någon i min situation. Tyvärr har samtliga tävlingar under 2013 gått ganska dåligt. Nu när jag ser tillbaka så inser jag att det är tack vare det som det gick så bra i lördags. Duathlon SM, Kungsholmen Runt och Halmstad……alla dessa tre bjöd på hård vind & värme. Under mitt sista träningsblock på tre veckor nere i Halland så hade jag även det samt att jag tränade många tuffa cykelpass ensam samt simmade i stökigt vatten.

Orkar inte skriva 100 sidor om loppet, ej heller tror jag ni orkar läsa om det?! Gör som förra året, skriver så kort jag kan.

Simning – 1:07
Visste från förra året att en bra start på denna sinnessjukt korkade simbana är enormt viktig. Ställde mig i 55 minutersgruppen och bombade på till första bojen. Sökte sen upp fritt vatten och simmade ensam resten av distansen. Hellre tappa några minuter och komma upp glad & fräsch än söndersparkad & sliten efter ha hängt med idioter. Tiden säger inte så mycket, under såna omständigheter får ta det man får.

Cyklingen – 4:58
Visste exakt mellan vilka watt jag skulle ligga givet vissa omständigheter. 230-240 är optimalt, något lägre i medvind & lite högre i motvind. Ät & drick mer än vad du tror du behöver och anpassa ansträngningen efter hur du känner dig. Höll faktiskt igen bra för att vara mig första 5-6 milen. Utnyttjade medvinden och bombade på ganska friskt. Hade två tuffa partier….första när man sneddar över Öland efter ca 8 mil. Fruktansvärt blåsigt och ensamt. Sista 3 milen var psykologiskt jobbiga då banan går på en snirklig väg som har ganska dålig asfalt. All rytm och känsla försvann där och jag satte mig upp och försökte kyla av mig så gott jag kunde i värmen samt vila ryggen.

Löpningen 3:19
Fina ben men klen skalle. Tufft att hålla farten samt kyla ner kroppen i värmen & blåsten. Delade upp löpningen i mindre tårtbitar och körde mittt sedvanliga belöningssystem. Inte stanna alls på första varvet, på andra varvet får jag stanna vid varannan vätskestation och på sista får du stanna på varje. Sprang aldrig långsammare än 4:45 fart, oftast snabbare men eftersom jag stannade och drack m.m. ser tiderna lite knasiga ut. Hade en magisk känsla sista 10 km. Eftersom jag inte vågat pressa farten första 30 km så fanns det mer att ge.

Slutord: Hade inga egentliga Hawaii ambitioner före detta lopp. Det var först när Henke ropade att jag låg bättre till än 10:a i min ålder med 15 km kvar jag började leka med tanken. Av en slump såg jag 3-4 gubbar i min AG vid en vändpunkt. Tre av dem såg riktigt hängiga ut vilket väckte en sovande björn inom mig. Med 3 km till mål körde jag det klassiska knepet att ligga strax bakom, samla kraft sen rusa om dem som om jag vore fräschast i världen. Detta brukar knäcka de flesta. Sprang som en gnu och tittade aldrig tillbaka. Att ha 60-75 sekunder marginal i mål var helt magiskt. Grät som ett litet barn efter målgång. Visste inte om då att jag kom 5:a i min age group och att det var klart med Hawaii slot även om jag misstänkte det.

För att ge lite perspektiv på resultatet så innebar 9:31 plats 45 totalt i år. Förra året när jag hade 9:32 så kom jag 128:a i mål. Det säger en del….

Detta är inget man gör ensam även om det bara är jag som är på banan. Hade inte ens kommit halvvägs om det inte vore för alla fantastiska människor som jag stolt kallar släkt, vännor & kollegor. Men ett extra tack till min fantastiskt tålmodiga sambo, världens bästa mamma & pappa samt min tränare Björn & min klubb SPIF. Sen även såklart min vän Henke som står ut med mig på jobbet och på träningarna. Sjukt att båda ska till Hawaii samma år.

Nu lät det som om jag fick Jerringpriset och stod stammande bredvid Karl-Filip men så känns det nästan när man offrat så mycket och man får denna typ av bekräftelse.
Tror ni mig inte…..testa så ska ni få se!

Visuell recap kommer inom kort.

Nelker