Rörelse helar. I balans med att sova 7-9 timmar per natt tror jag stenhårt på att låta kroppen vara i rörelse så mycket det går.  Jag tror speciellt på att röra sig när man är gravid snarare än att bara ha fötterna högt.

Man sover bättre, man blir mindre svullen, man syresätter bebisen och kroppen bättre och man är bättre rustad inför förlossningen. Sen får man ju hoppas att den inte sätter igång precis efter man tränat men- ja har man motionerat mycket under graviditeten så orkar man nog med det också.

Disclaimer OBS OBS OBS gäller inte de som inte kan röra på sig av diverse krämpor. Bara så jag inte får mammamaffian på mig igen. Jag pratar om mig och vad forskningen generellt visar på nu.

Jag är redo för battle. Jag är så fruktansvärt pigg just nu. Det blev som en energiinjektion att avsluta på jobbet igår, få lämna över på ett bra sätt till den ledningsgrupp jag jobbar på uppdrag för och känna att jag faktiskt kan gå nu. Har lite grejer kvar och kommer så ha men inga krav.

Massor att göra som alltid men portionerar ut det lite varje dag. Försöka träffa lite vänner, som idag bästa Annika. Lite ärenden, lite jobb hemma, lite träning. Lite slappande och så ordentligt med sömn. Fötterna i kompressionsstrumpor med magnesiumlotion uppe på två kuddar. En kudde mellan knäna. Ser förmodligen väldigt lustigt ut men uj uj så bra jag sover. Ganska mycket isglass och jordgubbar. Och choklad. Men mest en massa bra mat.

Raska promenader varvat med simning och lite styrketräning. Mina armar och min rygg ser sorgligt omuskliga ut så nu ska de få massa kärlek framöver. Kommer ju inte bli någon löpning och sen inte simning heller på ett tag så kan ju roa mig med att bygga upp bra med styrka där istället.

Just varit hos barnmorskan. Tre dagar till beräknad födsel. Ingen diastas. Kan fortfarande hålla magen så den ser nästan liten ut. Bebis fixerad men far runt så gott den kan därinne.

Så veckans träning blir lite dag för dag.

Igår hittade jag till Huvudstabadet. Det är en lite sliten 50 metersbassäng, 25 grader, utomhus. En bred motionsbana. Inget fancy. Men jag var nästan i extas! Helt lyrisk! Bassängen är grund och ljus= jag inte rädd. Och vilken skillnad att simma 50 meters, man hann ju komma in i flyt! Simmade 100 m insim eller vad det heter. Sen 16 x 50 meter och sen 100 meter lugnt. Totalt en kilometer innan de stängde och vi var tvugna att gå upp. Hade gärna simmat längre och var som sagt helt euforisk! Vatten- älska vatten! Det var inte som att dyka i klara vågor i havet i Australien med delfiner och annat skojs under vattnet men det var vatten. Det räcker.

Idag blir det gymet. Lite cardio (ogillar det ordet- låter som 1990 kom tillbaks och ville vara med och träna) och sen styrka för hela kroppen. Mycket rygg och axlar.

Imorgon simma igen.

Osv. 

Dag för dag.

Något bortglömda.

Framgång har väldigt lite med tur att göra.

Men vi slänger oss ofta med det. ”Vilken tur du har som x y z”. Precis som Ingmar Stenmark ironiskt noterade att han fick mer tur ju mer han tränade.

Skillnaden mellan de som lyckas och de som misslyckas tror jag ibland kan vara hur man möter ett misslyckande.

Allt ifrån attt något går riktigt åt h*vete till att något inte blir som man tänkt. Båda har potential att vara fantastiska lektioner för hur saker och ting inte ska göras.

Att bli bra på något sägs ta 10 000 timmar. Ändå verkar vi ofta tro att just det vi ska göra, om det så är att gå ned 10 kilo, orka springa milen eller springa 16 mil- det ska gärna gå lätt.

Fort. Utan bakslag. Raka vägen framåt. Som inget annat i livet.

Att säga att det ”inte går”. När man stött på hinder Fått tänka om flera gånger. Fått stanna upp. Pausa. Omgruppera. Det är att ge tappt.

Allt det är en del på vägen. Att tro att en träningsplan eller kostplan ska gå enligt plan från A-Ö, det är rakt av naivt.

Det kan absolut bli som man tänkt. Men man får räkna med att det inte blir det några gånger först. De som lyckas. Är de som håller i. Hängivelse och uthållighet är en utmaning i vårt ”allt- nu” samhälle. Men fortfarande nyckeln till framgång.

Ge aldrig aldrig upp.

bild: behappyblog.tumblr.com

Det känns verkligen inte som jag tränar nu. Jag är ute och rör på mig men får liksom ingen feeling. Jag tycker det är stelt att gå. Jag är nog inte så bra på det. Nytt rörelsemönster.

Har verkligen prioriterat att komma ut. Röra på mig. Men saknar att flåsa.

I tisdags åkte vi iallafall och simmade och då fick jag flåsa lite.

Men sen har det blivit endast mina raska promenader på morgnarna och även om förlossningen närmar sig med stormsteg (eller vad vet jag!?) så längtar jag också efter att träna lite mer. Men den här veckan som varit har det varit för mycket annat och eftersom högsta prio är att vara pigg så har det fått räcka.

Den här veckan som kommer ska jag bara jobba litegrann och tänker försöka ta mig till till både gym och simbassäng.

Så inga träningsbilder. Men jag har gjort två fina tårtor, till två vilda kalas. Hm, det kändes faktiskt som två, väldigt trevliga, träningspass!

I helgen går Jättelångt. Ett 69 km långt lopp (från A-B på Roslagsleden men många springer lite fel så distansen är lite som på Tjejmarathon- varierande! :)).

Varje år hittar de på något extra, i år satt en kille ute i skogen med ett trumset. Bara sådär. Ett år spelade Näcken fiol vid ett vattendrag.

Samtidigt trängs tusentals människor runt Sveriges näst största sjö på ett stort cykellopp på 30 mil, Vätternrundan. Mycket stora sponsorer och mycket media.

Jag går inte för fem öre igång på VR, även om man hade fått springa runt. Dras inte till stora lopp. Dras inte till big business. Fick frågan om att springa Ultravasan innan jag visste att jag var gravid. Inte intresserad.

Det är inte kategoriskt jag är emot stora lopp- jag drömmer ju om vissa stora ultralopp i USA och andra platser i världen men det är något med känslan de ger mig.

Jättelångt går jag igång på. Utmaningar.Natur. Att få vara lite ensam under vissa stunder under loppet.

Jag inspireras enormt av Christine Hägglund som sprang 130 mil genom svenska fjällen förra året. I Åre hade jag äran att få umgås lite med henne och hennes man. 

Nu är hon och en annan #badass tjej igång med ett annat projekt. Simma i Indalsälven från Åre till Östersund. Inte bara sådär. De förbereder sig. Men de tror att de kan. Om de förbereder sig.

Sånt inspirerar mig. Läs och se här.

Något annat som inspirerar mig är två tjejer jag fått äran att hjälpa från ”noll till 5 mil” på Tjejmarathon. Som verkligen kämpade. Här berättar Anna om deras resa.

Jag tror alla mår bra av en utmaning. Och vad som är en utmaning beror på var dina upplevda gränser är just nu. Dina. Ingen annans. Jag tror alla växer av att utmana sig.

Inte alltid. Jag utmanar mig inte nu, till exempel. Ibland utmanar livet också. Då får  man ta itu med det. Men när vi sitter däruppe på Maslows fjärde trappsteg. Då är det dags.

Vad är din utmaning?

16 mil 21-22  september 2013 varav 5 av dem med kraschad mage. UTMANING! Jag klarade det. Det mest #badass jag gjort. Fysiskt- slitigt. Mentalt- obeskrivligt tufft.

Igår fick jag lite hicka när jag räknade på vår insamling. Madde också gissningsvis.

Jag blir, på riktigt, RÖRD när jag ser hur mycket våra löpare- OCH andra samlar in och donerar. Det skulle ta en hel dag att skriva om alla men det är allt från att ge kronor/kilometer, till att sätta in anmälningsavgiften och springa för sig själv, till att ge som 50-årspresent, till att samla från kollegor, till att köpa pannband för 1000 kr.

Vi startade detta för 2,5 år sen. Vi är två privatpersoner med cirka 50 mil mellan oss. Fulla agendor med jobb och barn. Men vi har lyckats omge oss med de allra bästa som hjälper oss- allt från sponsorer till våra fantastiska funktionärer som en löpare undrade var vi hittat dem. Vi har engagerade fantastiska löpare som i sin tur verkar ha riktigt bra folk omkring sig. Vi är ett litet lopp- men sett till den skillnad vi gör tillsammans och till insamlade medel så är vi stora. Sett till att många debuterar på ultradistans på vårt lopp, vågar, tar hjälp av varandra, skapar nya kontakter och vänner och ökar sitt självförtroende, samtidigt som vi rör om i ”tjejloppsgrytan” genom att heta just Tjejmarathon men förstås vara för alla, ja så är vi viktiga. Tycker jag. Annars skulle vi inte lägga den tid vi gör och det skulle inte alla de som hjälper oss heller.

Allt detta gjorde årets Tjejmarathon till en EPISK upplevelse. Kika på bilderna här.

Och insamlingen då? Well. Vi siktade på minst 100 000 kr. När vi såg att vi närmade oss det så höjde vi ribban till 150 000 men tänkte att det var en utmaning.

Igår hade vi 156 800 kr!

Och jag skickar inte över pengarna till Panzi förrän i september. Vill du köpa ett av våra snygga pannband- välj mellan tjockare eller tunnare modell så maila mig på ansofisticated(@)gmail.com och sätt minst 100 kr till Handelsbanken 6153-609212648 märkt dina initialer och ”pannband” så postar jag till dig.

Tack för alla fina kommentarer igår- jag lovar att fortsätta skriva om livet., hälsan, KASAM, kost, föräldrapusslet och varför jag började springa :).

Årets vinnare Torbjörn. I kjol och det fina pannbandet du kan köpa. I handen har han boken som Dr Mukwege signerat själv när jag träffade honom i december då han mottog the Right Livelyhood Award!

på länge tog jag i förrgår. Jag hade inte ”gåggat” sen i fredagsmorse och något var defintivt annorlunda. Jag kan fortfarande knipa bäckenbotten, ”lyfta magen” kontrollerat och har ingen separation av magmusklerena men jag kan inte riktigt hålla det när jag joggar och då springer jag inte ett steg. Gör inte ont, men är inte kontrollerat. Okontrollerat är = inte bra just nu så det blir att gå.

Jag började springa från scratch för 4,5 år sen. När Lillan var 6 månader. Sen dess har jag aldrig haft en skada som hindrat mig från att löpträna. Jag kanske har haft 3-4 dagar som längst uppehåll från att springa och nu kommer det en redig paus som jag inte vet hur lång den blir.

Som sagt. Kroppen anpassar sig under graviditeten successivt. Under förlossningen sker allt väldigt fort. Allt som varit utspänt är löst och sladdrigt. Allt måste på plats och stärkas, kontrolleras, läkas ihop. Det tar tid.

Jag är otålig. Jag vet att jag kommer vara det. Men jag vet också att jag tänker springa tills jag blir 100 år och därför är det inte bråttom. Det får inte vara det. Jag kommer inte anmäla mig till ett enda lopp förrän jag vet att jag är läkt, stark och kan springa kontrollerat igen. Det får ta den tid det tar, hur enerverande det än är.

För uj vad jag längtar. Efter att springa terräng, springa så långt så hjärtat är fullt och hjärnan tom. Vara ute i naturen i timtal för mig själv. Börja om. Träna på ett lite nytt sätt.

Längre. Snabbare.

Jag kan inte jämföra mig med någon annan. Vägen framåt som löpare är bara min. Mitt liv är mitt. Mina snart två barn kommer först. Hälsan med den. Löpningen stödjer min vardag och mitt liv. Jag orkar så mycket mer på grund av den. Så tacksam att den fått ta sån stor plats.

Bara nu- jag känner inte igen något alls i den där graviditetskalendern jag kikar in på ibland. Trött? Nej! Orkelös? Nej! På dåligt humör? Nej! Orolig? Nej! Skitstark och kan leva livet som vanligt trots 8 dagar till BF? Ja! Det är en ynnest att orka leka med min stora tjej, springa efter henne och busa och ta vara på vår sista tid bara hon och jag innan vi har Lillspark hos oss och ett nytt liv, en ny agenda.

Så jag ä int bitter. Bara tacksam. Jag knatar på istället, försöker ta mig till en simhall (check igår!), kör lite yoga och lite styrka och inväntar det här maratonet eller ultraloppet vad det nu blir för förlossning. Det är en vecka kvar till beräknad födsel och jag känner mig coolugn. Utvilad trots att det minst sagt varit hektiskt varje vecka varje helg och fortsätter så.

Men det här var ju en löparblogg. Och springas kommer det alltså inte. Så..vad vill ni jag ska skriva om?

Mådde precis så illa som det ser ut men joggade Österlenmaran i vecka 9 på lugn puls på 4 timmar och fick må bra just de fyra timmarna.

Transportlöpning i vecka 19

…och raska promenader i vecka 39.

Det skulle bara vara löjligt att säga att jag inte bryr mig om mitt utseende. Det gör alla. Inte hela tiden. Men att vara nöjd med sitt utseende är en del i grunden för att må bra. Jag tror det. Går man runt och avskyr sin spegelbild är det svårt att må riktigt bra. Men att gilla sitt utseende kan ju sträcka sig från att förlikat sig med att det är på ett sätt och att det inte spelar så stor roll. Från att känna sig hel och ren, välvårdad, presentabel till att känna sig snygg! Vi har varit intresserade av vårt utseende sen urminnes tider. Folk har försökt utsmycka sig i tusentals år. Det är ingen nymodighet.

Att däremot bli bombarderad med intryck på hur man borde se ut dagarna i ända, vilket sker speciellt i storstäder som Tokholm, det är ganska nytt. Att en snygg och vältränad kropp också blivit status och klassfråga. Det är svårare att stå emot. Att se igenom retuscheringar, att se förbi. Titta bort. Se inåt. Strunta i och se igenom. Se att det som kommer inifrån är det som ser bäst ut utåt.

Lättare sagt än gjort. Jag uppfattar att vi lärt oss en del. Men fortfarande så är det nog många som slentrianmässigt definierar ”i bra form” efter hur någon ser ut. Går någon snabbt ned alla kilon efter en graviditet till exempel så är de ”tillbaka”. Fast man inte alls ser hur det ser ut invärtes.

En övertränad kropp på gränsen till hormonell utmattning kan fortfarande se väldigt bra ut. Men är egentligen ohälsosam och väldigt känslig för infektioner och sjukdom. Stresssfrakturer. Infertilitet. Osv. Utseende inte = hälsa i det korta loppet. I det långa kommer det visa sig.

I en studie lät man folk titta på människor som sovit för lite. Genomgående tyckte man att, utan att veta, att de som sovit er såg bättre ut.

Vad som är att vara i ”bra form” kan man ju bara själv definiera. Men ju fler retuscherade bilder vi utsätts för i media i ett kontext där det pratas om hälsa och ”kom i form” så matas vi med att det där snygga på bilden- det är att vara i bra form. Det är hälsa. Och eftersom det är bilder- så blir det kopplat till utseende. Ponera en bild på en ”vanlig” person, att man ska sälja hälsa med den. Då kanske man skulle behöva skriva massa text till: ”sover bra, äter bara, har massa energi, är glad, har bra relationer, är frisk och lycklig”. Det- gör man istället allt för att paketera i en bild på en person med det som normaliserats som en perfekt kropp. Och många av oss strävar efter den, istället för det som likväl kan vara hälsa. Vackert. Snyggt. Starkt och inspirerande.

Förslagen vi matas med i samband med bilderna är ofta aktiviteter kopplade till inköp: Gör detta, ät detta, testa detta så får du också XYZ. Någon tjänar pengar på att man ”tar hand om sin hälsa”.

Och det finns en massa bra saker att köpa, som faktiskt hjälper hälsan och på så sätt utseendet. Absolut.

 Men hälsa byggs främst inifrån. Av så osexiga osäljande saker som att sova bra, känna stor meningsfullhet, KASAM, ha bra relationer och perspektiv på tillvaron, balans i näringsintag och motion av typen som inte har ett jota att göra med sånt man kan sätta ett ”trademark” efter. Allemansrätten är din hälsas bästa vän. Och när du mår bra- syns det på utsidan. Alla gånger.

Jag tittar på bilder på mig själv för fem år sen. Höggravid också då. Inte alls lika hälsosam. Mycket fler restriktioner men ändå sämre hälsa. Mycket mer ”projekt” gärna kopplat till en måndag. Fler ”får inte”. Fler måndagsstarter. Ogillade spegelbilden.

Skillnaden nu är att jag är nöjd. Nöjd med mitt utseende. Tycker inte jag är snygg. Men tycker jag speglar insidan. Som jag är väldigt nöjd med. Därför att jag är nöjd med min hälsa. Jag är skitnöjd och stolt över vad jag kan prestera. Vad jag orkar. Kan. Jag har tvingat mig själv att bygga inifrån. Ta bort precis alla förbud. Inga godisfria månader. Inga ”får inte”. Däremot massor av ”ska”. Massor av sikten på horisonten-” vad får det här för effekt imorgon, om en vecka, månad om ett år?”.

När jag fokuserar på insidan och tar hand om den så kräver inte utsidan så mycket. Ok, jag har jättefula fötter, trasiga nagelband och absolut inte perfekt hy, oplockade ögonbryn bla bla bla. Men det är liksom petitesser i sammanhanget. Det spelar ingen roll. Jag har medvetet valt att inte lägga tid på sånt. Kan inget om smink, tycker långa naglar ser lite obehagligt ut och måste vara väldigt opraktiskt? Tänker att man spar massa tid varje dag genom att inte fixa håret.

Men ibland är det fantastiskt att, just för att man gör det så sälllan, ta hand om utsidan. Så idag tog jag en ansiktsbehandling! Min första på länge länge. Få massage, bli ompysslad, få ögonbrynen plockade (aj!), ligga och lyssna på lugn musik medan magen spelade allan.

Jag tror insidan fick sitt också. Och utsidan..ja jag vet inte om den fick så mycket. Jag var rätt röd men jag har väldigt snygga ögonbryn nu.

Vad handlade allt detta dravel om? Ja jag vet inte. Men jag låg och tänkte på detta, när jag låg där med kalla bomullsrondeller (inte gurkskivor tror jag) på ögonen, att fokus på 90% insida och 10% utsida kanske är en bra balans iallafall? 

1) Jordgubbar. Alltså jag vet inte hur mycket det går att äta men jag äter nog en liter om dagen. Till kesellafrukosten. På stranden direkt ur lådan (sköljda alltid). I en lekpark. Bara jordgubbar till efterrätt eftersom jag inte gillar grädde och glass.

2) Bada. Nu blir det en sommar till utan bad för mig (man ska inte bada när man precis fött barn första veckorna helst). Men annars: Simma i snorkallt vatten. Simma på landet. Panikdoppa sig för det är så varmt. Lyckas få till ETT simpass i våtdräkt inför ett triatlon.

3) Tidiga löppass innan det blir för varmt. Som gärna avslutas med dopp. Och jordgubbar.

4) Löppass när det blivit för varmt. Harva skidbacken i Lunedet för att träna för Axa Fjällmaraton. En 600 meter lång backe där det alltid är varmt. Aldrig verkar blåsa. Svärmar av flygfän.

5) Sommar i P1. Sen Skrotmos kom har jag inte lyckats att i lugn och ro lyssna på varje program men de hör sommaren till.

6) Friskis o Svettis gratisträning. Det var länge länge sen jag var med men det hör bara sommaren till.

7) Plocka hjortron i Ottsjö. Försöka hitta nya ställen och inte äta upp på en gång. blåbär också om det är blåbärsår.

8) Springa i fjällen. Springa Blanktjärnsrundan. Uppför Ottfjället över till Vålådalen. Gärna tälta en natt.

9) Isglass. Ungefär en om dagen. Ska göra fler egna i sommar.

10)  Läsa böcker. Mindre dator. Mindre jobb. Mer ledig. Mer familj. Mer lek. Just det borde man ju göra resten av året kan man tänka men jag har blivit bättre på det med åren.

Den här måndagspeppen blir lite speciell. Den blir till alla som var med och hjälpte med Tjejmarathon 2014 igår. Vi vill att loppet ska vara något utöver det extra och tror vi lyckades i år igen! Extra långt, extra tufft, extra knepigt, extra vackert, extra bra funktionärer, extra mycket pepp, extra trevligt och alldeles alldeles underbart!

Det är viktigt att ta med sig alla fina ord och värmande kommentarer. Det kommer en höst och en vinter då mycket av jobbet också görs och då är det fint att plocka fram den här varma rusiga känslan precis efter loppet. När det ska jagas sponsorer och beställas och planeras i en vardag som redan är rätt full.

Det här gäller förstås i många fler situationer. Så lätt det är att glömma det bra och det fina. Vi borde bli bättre på det.

Racereport som arrangör kommer förstås men kan sammanfatta med att vi hade 48 löpare till start, 44 i mål varav 12 grabbar varav 2 i löparkjol!

Vann gjorde Torbjörn Gyllebring från TNT som sprang jättefort, jättefel och sen jätterätt med 6:01 som vinnartid och nästan 59 km på klockan. Sara Richert kom strax efter på 6:07 och sen Mia Hellström på 6:07:15 precis efter. Men alla vinnare. Alla springer sitt lopp. Och sin distans som ni kan se på resultatet här.

Med det här inlägget hoppas jag att du blir sugen på att vara med nästa år- som löpare, funktionär eller eldsjäl!

Så jag tänkte helt enkelt rakt av klippa in några av de kommentarer vi fått sen igår. De är inte till bara mig och Madde- de är till alla er som hjälpte till så igår blev precis så där magiskt som vi önskat! Och som sagt, till dig som inspiration att vara med nästa år!

Stort tack för ett fantastiskt arrangemang som jag fick vara en del. av. Fin bana, bra organisation, peppande funktionärer. Ett särskilt tack till er vid andra stationen som mixade i resorb i mitt vatten – det behövdes verkligen – och sjukvårdarna som cyklade runt för att kolla att vi mådde bra.

 

Tack Annie, Madde och alla löpare och funktionärer för en fantastisk. upplevelse! Ni är grymma! Jag har aldrig känt mig så död och så levande som efter loppet! Vi ses nästa år!

 

Stort tack till er Ann-Sofie & Madde som organiserade detta race! Det roligaste, jobbigaste och mest kuperade, med trevligaste medlöpare jag varit med om! Jag säger som Arne Hägerfors, det är en så stor fjäder i hatten till er så hatten ramlar av! Självklart också stort tack till alla funktionärer också som fick en att tro att man var i ledningen vid varje kontroll.Vilka hejarrop, jag älskar er! 

Tusen tack för en toppenarrangemang och allt ni gör för oss löpare Annie och Madde! Stort tack även till alla funktionärer idag som tog hand om oss på de efterlängtade mat- & vätskestationerna. We did it!!

Ett Extra alltlopp. Rakt igenom fantastiskt!

Pepp och boost sitter också fint för mig idag efter 10 timmars sömn på två dagar (kanske funkar om man inte är höggravid) med en vecka där allt som inte skedde förra veckan pga Tjejmarathon ska genomföras nu. Och kanske föda barn, vem vet.

Bring it!

Fler fina bilder hittar ni här i ett jättefint album som Anne-Marie Nedevska (bland annat arrangör för Sandsjöbacka Trail och UltraTri) gjort. Se här.

 

Sveriges första ekologiska vätskestation?!

TJEJMARATHON!

Som vanligt är det ”lite” pyssel sista dagen: Snitsla det som behövs på banan. hämta all mat till vätskestationerna. Uppdatera alla listor, svara på frågor. Packa. Stämma av.

Det är tredje året så vi har lite rutin. Men också ett barn med oss och ett barn i magen som gör att jag går lite på halvfart. Jag kan inte direkt snitsla en mil i år utan är så enormt glad att N är med och ställer upp. Tjejmarathon är teamwork på alla sätt. Det är en utmaning att rodda ett terränglopp från A-B rent logistiskt.

1)  Banan går från Hindåsgården på Sjuhäradsleden med mål mitt i Borås utanför Scandic. Det är en minst sagt kuperad bana men enormt vacker. Riktig traillöpning!

2) Längs vägen har vi 3 stycken vätskestationer: vid 15, 31 och 43 km. Ungefär. Allt är lite  ungefär med Tjejmarathon. Upplevelsen absolut.

3) Vi vet att vad man får att äta är viktigt under ett långt lopp. Så vätskestationernas utbud är ett stort fokus. Vår första station är, tror vi, Sveriges första ekologiska vätskestation. Där serverar vi: ekobananer, juice, dadlar, russin, aprikoser, chips, oliver, chokladdryck, riskakor med sylt eller jordnötssmör.

På efterföljande stationer bjuds det på banan, juice, kaffe, sportdryck (Enervit), buljong, saltgurka, cola, bullar, chips, salta pinnar, godis och lakrits. Kan ha missat något. Det är fullt bak i bilen! Tusen tack till Coop Forum Borås för detta.

4) I mål får man förstås den eftertraktade Tjejmaramedaljen, pannbandet, goodiebag med juice från Brämhults, produkter från Olimp och sen lottar vi ut fina priser från Craft, Enervit och Runners World.

5) Tidtagning sker med våra tidtagar ur. Inget fancy. Första året gick flera av löparna i mål hand i hand och vi kunde inte sära på deras tider. Spelar inte så stor roll

6) Det var cirka 70 anmälda men nu ser det ut som närmare 50 startande vilket är likt  tidigare år. Vi behöver inte vara 100-tals. Tjejer och killar. Erfarna ultralöpare och de som debuterar på sträckan. Vi är enormt stolta över att under tre år ha varit ”plantskola” för blivande ultralöpare.

7) Insamlingen går som tåget och står nu på cirka 130 000 kronor. INTE ILLA för ett så litet lopp med så få löpare. Alla bäckar små och du är så varmt välkommen att göra ditt bidrag. Här läser du hur. Vill du ha ett pannband? Jag säljer dem för allt från 100 – 1000 kr nu. Du sätter priset!

8) Loppet skulle vara helt kört utan våra eldsjälar. Min och Maddes fästman drar ett enormt lass runt det här loppet. Vi har vänner som reser hit från Stockholm för att bemanna vätskestationer, vara sistelöpare osv. Utan er är vi inte mycket. Kan inte nog tacka. Blir bölig. Skyller på gravidhormoner.

9) Ändamålet är Maison Dorcas. Dorcas hus på Panzisjukhuset i Kongo. Läs mer här.

10) Gemensamhet och löparglädje i natur för en god sak är nog så jag får sammanfatta hur jag upplever loppet. Det är ett helsikkes slit att rodda det men värt varenda minut och just nu den lite extra trötthet jag brottas med. Det ger så enormt mycket. Ni ger så enormt mycket. Är du inte med- så hoppas jag du är det nästa år.

Skriv och läsförståelse på Panzisjukhuset

Promoe hinner inte tillbaks från spelningen i Warszawa för att springa men ger sitt gage till vår insamling! Stort!

I maj hade jag en plan för hur träningen skulle se ut. En lös plan. Grunden är ju alltid att jag ska orka genomföra det träningspass jag föresatt mig samt att det ska kännas bra. Så är det alltid. Men i maj hade jag iallafall fortfarande en plan som sagt.

Det blev inte riktigt som tänkt men det blev en massa annat skojs ändå. Träning/motion nästan varje dag- kanske 4 dagar utan.

Man skulle kunna säga att det är ju så få dagar man är höggravid så då kan man väl strunta i träningen ett tag, det kan man ju göra sen.

Men det kanske är när träningen bara är träning. För mig är det en egen lugn stund och väldigt viktig för andra saker. Inget jag tänker skippa bara för att jag är lite framtung. Tvärtom. Det är så skönt att röra på sig! Och är man van att röra sig mycket så vill man kanske röra sig mer.

Men i juni, när det krasst kan ”smälla” när som helst så finns ingen plan för träningen. Jag gör bara det kan känner för, dag för dag. Jag vill vara stark och pigg när det sätter igång och när jag tränar nu blir jag lätt väldigt trött efteråt. ( Dock inte igår, då var jag igång hela dagen inklusive träning och städade och röjde fram till sena kvällen).

Men nu blir det bara korta rundor med gång växlat med lätt jogg. Lite styrka. Lite rörlighet- speciellt fokus på bröstrygg, höfter och ländrygg. Ännu helt förskonad från ryggont så länge jag inte sitter still för länge.

Jag är helt klart lite tröttare än vanligt. Har inte så mycket tålamod med saker och är väldigt känslosam men efter det som hänt har det nog mer att göra ned det än att jag är höggravid.

Det är min andra graviditet. Men det är nästan mer magiskt nu. Då kunde jag bara ana. Nu vet jag att det kommer snart ut en till person som vänder livet upp o ned. Jag är helt knockad av den kärlek jag känner för min dotter och vet att nu ska jag knockas igen. Dessutom tillsammans med mannen i mitt liv. Och inramat av en händelse av fruktansvärd sorg, den allra värsta sorten så är tacksamheten helt ofantlig. Respekten för livet och hur skört det är.

Det är som sagt massa saker på agendan. Men en sak är lite reflektion och tacksamhet varje dag. Gärna utomhus. Gärna i rörelse.

Som alla vet lyssnar jag på Ben Greenfield sisådär minst en gång i veckan.

Jag har hans bok, Beyond Training och den är helt fantastisk!

Han har under våren varit med i en studie om lågkolhydratträning och dess effekt. Det var otroligt intressant att höra om den och han har skrivit två (säkert fler) artiklar om det. Resultaten var väldigt positiva för lågkolhydratsträning.

Han äter mest grönsaker, bra fetter och en del protein och är väldigt extrem i sitt sätt men det finns ju saker att hämta, som jag skrivit tidigare.

I den första artikeln skriver han om att snabba kolhydrater förstås i det korta perspektivet höjer prestationen. Men skriver sen om de hälsoeffekter som ständigt höjda blodsockervärden får. Han hänvisar till de blodprover som han själv analyserar där han menar att de atleter som äter mycket socker och stärkelse har:

* högre blodfetter

* sämre sömn

* mer inflammation

* svårare att reglera kroppsfett

Jag tänker att det här är grovt förenklat och det går att balansera upp ett intag av långsamma, rena, näringsrika kolhydrater utan att utsättas för detta.

Men det finns som sagt saker att hämta som kanske inspirerar att sluta sluka socker runt träningen, eller andra förändringar för den delen.

I studier utförda 2001 framkom att uthållighetsidrottare som utökade andelen fett i kosten ökade sin uthållighet.  En studie år 2000 visade att idrottare som ökade energiintaget med  25% för att matcha energiåtgång och ökade fettintagetfrån 15 % till 32% minskade den negativa effekt på immunförsvar, antioxidanter och blodfetter som lågfettdieter har visat sig ha i andra studier. Läs mer här.

Vad vill jag ha sagt med det här inlägget? Bara skicka med lite tankar och att det kan vara värt att fundera på om man slentrianmässigt äter mycket snabba kolhydrater ” i idrottandets namn” och om det går att byta ut något slentriansockrigt till något bättre om man nu ändå tänkt hålla på med uthålllighetsidrottande under flera herrans år framöver. Både för prestationen och hälsans skull.

Samma Ben skickar här med 12 tips på färdiga energilösningar som är baserade på mer fett än bara snabba socker. Det går ju att göra mycket eget hemma och jag hämtar mycket inspiration från boken ”Feed Zone Portables” men nu har jag ju inte haft anledning att testa så mycket. Men det kommer.

Jag tänker iallafall så.

Hur tänker du?