Det är toppen att kunna börja om. Och om. Och om. Jag har ju tränat. Men slarvat. Jag har haft mycket annat i skallen och ett sätt att få träningen att bli bra är att inte bara glida in i den utan ta lite ställtid och gå igenom vad man ska göra så man inte behöver börja fundera på det under passet. Att ta med sig varför man gör passet är en annan morot att ta till när man börjar bli trött eller klockan ringer tidigt.

Jag var jättepepp på 100 miles fram till runt slutet på april någonstans. Sen tappade jag motorn. Jag tappade mitt varför därför att jag började fundera på hur viktigt det egentligen är för mig att klara det igen. Borde jag inte göra vettigare saker med min tid? Kan jag göra båda? Är det värt det? Jag är en extrovert grubblare. Jag har grubblat på det och kommit fram till att jo. Jag vill springa 100 miles igen. Jag hade faktiskt glömt om jag anmält mig till Black River Run 19 september men gick in och såg att det hade jag. Det blev lite gåshud på armarna och magen sa ja.

Jag har rett ut att löpningen för mig är först och främst ren rekreation. Och ett sätt att springa och klura ut bra saker jag ska göra. Inte att jaga tider.

Samtidigt så känner jag att jag inte kan ge mig förrän jag klarat det där målet. Sub 20 hr. Jag kan göra bra saker samtidigt. Sen kan jag satsa på rena upplevelser som inte kräver så rigorösa förberedelser och slänga tider all världens väg.

Ett lopp i september betyder mycket träning under semestern- det är bra. Det är då om någongång jag kan få till tiden. Nu är det visst bara tre månader kvar och även om 5 mil i terräng gick kalas så är det inte ens en tredjedel av 100 miles. Jag vet hur brutalt det var. Jag har inget behov av att springa ett 100 mileslopp med support som får vara uppe hela natten på under 24 timmar. Det har jag gjort 2 ggr. Jag ska in under 20. Kommer det gå?

Jag vet inte. Jag vet att jag klarar det. Frågan är om jag hinner till september.

Jag har nu iallafall ett uttalat mål med träningen. Igen. Det gör det lättare.

Att jag inte har någon struktur på träningen och inte ens kommer ihåg vad jag gjort den här veckan gör det lite svårare att utvärdera om jag är på rätt väg. Skomakarns barn och allt det där- jag håller koll på mina adepter men mig själv är det värre med.

Just nu känner jag mig som ett platt smörpaket: Jag kan springa länge i låg fart på lågkolhydratkost. Men jag har ingen fart. Man kan fråga sig vad man ska med fart till för ultra men att förbättra syerupptagningsförmågan gör ju att min långsamma fart blir snabbare. Sen ska jag inte springa milen på under 40 eller så men just nu är jag löjligt långsam. Förhållandevis.

Planen för de närmsta veckorna är:

2 stycken ”flåspass”. Ett kuperat och ett med intervaller- allt från 30 sekunder till 2 km.

Flera före frukostpass.

Varannan vecka ett riktigt långt pass. Varannan vecka blir det 5 km intervaller 3-4 stycken. Eller vad som passar in i familjelivet.

Två styrkepass: Ett helkropp och ett extra med löpstyrkefokus för mina svagheter.

Sen yogar och SOMA’r jag varje dag och det fortsätter jag med.

Den här veckan tror jag jag sprang till och från jobbet i tisdags. I onsdags till jobbet, sen kort styrka på em. I torsdags sprang jag bara några korta ruscher på andra landet. (Det var då jag insåg hur långsam jag var). I fredags sprang jag före frukost med N. Igår lördag körde vi skidbacken utanför Norberg 10 ggr. Hemskt. Underbart efteråt.

Idag har jag yogat och kört lite prehabstyrka för bål och höft. Och storstädat och tvättat fönster. Är ensam hemma för första gången sen Dackefejden och då hinner man ju sånt utan att små händer är överallt och ska hjälpa till. Men nu längtar jag redan efter att de ska komma hem och smutsa ned allting igen!

Jag har även suttit still i solen. En minut. Minst!

Ja förutom Sommar i P1 förstås!

Jag som planerar att springa flera dagar i sträck med lite packning i sommar lyssnade spänt på senaste avsnittet av Löparsnack. Det pratas om just det, springa i flera dagar!

Dessutom är veckans Kropp o Själ som vanligt ett tips att lyssna på. ”35 och sönderstresssad” handlar om vårt växande problem med utbrändhet.

Vad och var springer du i helgen?

Jag kommer harva skidbacke utanför Norberg. Nästa helg springer jag nämligen Stockholm Trails ultradistans. Hade lite förträngt det mitt i allt annat som hänt. Sent ska syndaren vakna liksom.

Ha en fin helg därute!

När min N var ung var han på college i USA. Han var med i track & fieldlaget och då gjorde de en övning som vi tydligen ska göra i helgen. Som med alla recept och tips jag har är inget exakt och nu är han inte här så jag kan inte fråga vad exakt han menade men jag tolkade passet såhär:

Värm upp 10 minuter. Gärna med några fartökningar så kroppen hajar vad det är fråga om.

Ta sen en fotbollsplan. Ja eller en så stor yta ni kan hitta. Ställ er i varsin diagonal. Den ena spurtar över. När denne kommer till dig spurtar du tillbaka till dennes startposition. Medan du gör det joggar den andre längs kortsidan så ni står på varsin långsidas ändar.

Sen spurtar hen till dig  längs långsidan och du spurtar tillbaka längs den långsidan. Medan du gör det joggar hen längs kortsidan och springer sen över diagonalen igen.

Visst hänger ni med? Det blir lite hjärngympa också.

När ni gjort 20 ruscher var så möts ni i mitten och där kör den ena armhävningar och den andra benböj (med hopp om man har kraft kvar). 10 st var- byt. Gånger två eller tre.

Sen ned på marken och den ena kör höftlyft medan den andra kör breakdance x 20.

Sen kan ni göra några kullerbyttor, jogga ned, high-fivea och lägga er på rygg med ett grässtrå i munnen och tänka ”bra skit”.

Styrkedelen hittade jag på nu. Lägg gärna till en ryggövning genom att ”ro” med ett tillhygge- full vattenkanna till exempel.

Ha en fin midsommar. Ät gott, drick sunt! Själv kommer jag hålla mig till bubbelvatten och unna mig att lägga mig medan jag nattar bebisen. Each to their own!

Tiden flyger som vi alla vet. Det var nyss låååångt till Stockholm Trail och deras första ultradistans som jag ska springa nästa helg för Stark Ute/Crossnature.

Nu var det visst inte så långt kvar och jag som, precis som vanligt, haft lite mycket annat (jobbat, roddat årets GODaste lopp osv osv ) har inte riktigt kört den träning som loppet kräver:

Ett ultralopp, extremt tufft, kräver mental och fysisk styrka. Nytt för 2015!

Gulp liksom.

Jag hade till exempel planerat att springa i Hammarbybacken några gånger för loppet går upp där två gånger.

Det har jag inte gjort.

Jag hade också tänkt springa lite långa intervaller i kuperad terräng.

Det har jag inte gjort.

Jag hade vidare tänkt haka på några av de grymma provlöpningar av banan som Stockholm Trail så snällt arrangerat.

Det har jag. Inte gjort.

Sprungit har jag ju gjort. Och lite otippat har jag iallafall avverkat distansen genom att jag tassade/gick/sprang 5 mil i terräng förra helgen och känner knappt av det. Det bådar ju gott förutom att jag inte har någon fart i kroppen alls.

Med 9 dagar kvar är det inte mycket jag kan göra för att förbättra formen. Däremot kan jag välja att springa i den typ av terräng som loppet går i. Nu vet jag inte riktigt vad det är för terräng men jag tänkte köra lite backar i helgen här i gruvområdet Klackberg utanför Norberg där vi är över midsommar. Nästa vecka blir det transportlöp och styrka som vanligt.

Det kommer inte gå fort och jag planerar att springa på puls första 3 milen och sen får jag se vad jag har för krafter kvar de sista 16. Min rygg har strulat enormt sista veckorna men jag jobbar på den varje dag. Andas….

Omdömena från loppet förra året är riktigt fina. Och det finns platser kvar. Är du sugen på en fin utmaning, 10, 21 eller 46 kilometer så tycker jag du ska anmäla dig så ses vi där!

Jag tar ju apostalhästarna till jobbet så gott det går i juni. Tänkte sätta något ”spikat” mål med det men är så less på absolutism. Jag springer så ofta jag kan tänkte jag.

Det har jag gjort! Och för att variera mig (är född i tvilligarnas tecken och blir lätt uttråkad) så har jag haft olika fokus när jag sprungit.

Det är egentligen ingen höjdare att springa och andas in avgaser, du behöver ju mer syre och drar således in mer skit om du springer i trafik.

Jag är dessutom inget fan av asfalt. Inte av trängsel heller. Alla de här sakerna möter jag på vägen till jobbet och tänkte att jag måste försöka göra något åt det.

Här är fem olika fokus jag brukar ha, antingen för sig eller ihop!

1) Inte nudda asfalt. Går att ta hur långt som helst. Jag gör så gott det går. Blir mycket sicksack.

2) Undvika trafik. Jag har Solnavägen som närmsta väg men har lyckats undvika den ganska bra. Klättrar över ett staket vid Subway som ligger nära KI och sen har det blivit Torsgatan raka vägen in men går att göra mer.

3) Leta upp alla backar. Eller ta alla backar två gånger.

Har du några roliga transportlöpningstips du vill dela? Shoot!

I min bekantskapskrets ser jag till att ha riktigt bra folk. En av dem är Elin Bjärkstedt (vass PT och skribent på Stark Magasin) som jag hann träna med en gång, lite optimistiskt sådär men sen hinner jag inte sånt.

Elin har haft ett projekt på G ett tag som jag väntat på att hon ska släppa.

Och nu är det ute! Vedträet är kastat liksom!

Som motvikt till vår ständigt uppkopplade vardag och teknikhypade events och konferenser har Elin och hennes kompanjon (också) Elin tagit fasta på ett behov som jag tror att många är beredda att börja lyssna till: Att logga ut. Komma närmare naturen. Närmare sig själv. Utan att det blir flummigt. Men med att det blir riktigt härligt! Med tid som räcker till viktiga saker som laddar kroppen snarare än tömmer den.

Fredag till söndag. I Stockholms vackra skärgård. Yoga, träning, god mat, god sömn. Du bestämmer över din tid och hur du disponerar den.

Som de skriver på hemsidan:

En logout är en digital detox och ett lyxigt läger i Stockholms skärgård med allt ifrån morgonyoga, bastubad och matupplevelser till vedhuggning och eldning. Man tar med sin halvlästa bok, sitt teckningsblock eller kanske en påbörjad stickning. Sover i enkelrum med krispiga lakan. Det vi erbjuder är avkoppling och tid! Tid att promenera, träna eller bara tänka långa tankar. Medan man gör det ordnar våra kockar rawfood, bakar kanelbullar och helgrillar lamm över öppen eld.

Tänk långa tankar, tänd av och äg din egen tid.

För dig som planerar företagets konferens. Undvik risken att slarva bort flera dagar med att växelvis titta på en överbelamrad powepoint med att läsa mailen på mobilen och ha flera flikar uppe på datorn. Det är ju varandra ni ska konferera med och tar man bort det tekniska överflödet och stänger ute distraktioner så jobbar man nog in värdegrunden starkare och ärligare i organisationen.

Kommande resor:

18-20 september

9-11 oktober

6-8 november (Barn- och familjeresa, Special)

Jag skulle varmt rekommendera en helg i oktober. När man jobbat ett tag och allt börjat hopa sig efter sommaren igen. Ladda med tid som ger mer.

Jag har ju fått testa TomToms multisportklocka och den gillar jag. Förutom en sak! Helt plötsligt kan den varna att minnet börjar bli fullt. Mitt i ett pass. Och sen bara blir det det mitt i passet och det går inte att registrera mer data. Jag förstår att det blir fullt- men hellre då börja radera historisk data tänker jag. Men det är kanske mest för att jag inte bryr mig om att sitta och kika i efterhand. Men jag gillar den där klockan och den höll hela dagen igår.

Men kameran! Alltså heja heja så smidig. Bra film blev det också. Den är liten och smidig och man laddar den i USB-infarten i datorn. Superenkel att använda. Jag ser fram emot att filma mer med den i sommar och bli lite mer haj på att klippa ihop film.

Läs mer här.

Sent igår kom jag hem och det har inte varit mycket sömn senaste nätterna. Inte så mycket som jag behöver.

Snosade på mina sovande tjejer och hade helg-debrief med Nicke. Innan jag klev på tåget i Göteborg var jag stel men satt med Falkekompression hela vägen och det var säkert inte det som gjorde allt men sen skuttade jag hela vägen ned till blå linjen med väskan i handen.

Sov för lite men kroppen kändes löpmässigt helt ok. Vanligtvis är låren stela men de känns inte alls. Däremot strejkar min rygg på vänster sida och nerverna skriker till.

Har tagit hand om den och dem idag.

Elektrolytbalansen i kroppen kan vara lite rubbad efter ett långt lopp eller pass. Alla hormoner som skenat runt i kroppen kan göra sitt. Man kan känna sig lite..faktiskt bakis!

Och vilja äta därefter. Jag är inne i en fas av kommande tung träning och har inte tid att vara seg och sliten just nu. Jag vill gärna göra allt för att återhämta mig fort.

Här är fem saker jag gör:

1) Sover lite mer. Lägger mig lite tidigare.

2) Har kompression på. Falke strumpor och tights

3) Dricker lite mer vatten.

4) Äter massor av grönsaker, bra protein och några skivor järnknäcke (idag med jordnötssmör). Undviker än mer än vanligt socker och tillsatser. Kroppen har att ta hand om och behöver inte skräp på det. Näring. Magnesium, kalium, natrium.

5) Yogar. Och SOMA’r. Mjukar upp det som blev lite stelt.

Nu ska jag göra nummer 1. Resten- check!

Min kollega hade det här skrivet på handleden och jag kom på att jag hört det förut.

En tankeövning att ta till när det skenar iväg från det tillstånd man tänkt. När man ska sluta göra något. Ändra något.

S- står för Stopp. Stanna upp det du gör innan du går på gammal invand autopilot.

O- observera känslor och tankar.

B- Breath- allt fokus på andningen en stund. Så länge som behövs.

E- expandera. Ta in hur kroppen känns och allt som sker i och runt dig

R- Respond. Svara med att agera eller tänka så som du behöver för att bäst ta hand om dig.

Till exempel. Du har tänkt att inte stressa den här veckan. Över det där som du brukar stressa upp dig över. Men så drar det igång. Gör då stegen ovan. Stanna upp. Observera. Andas. Ta in vad som egentligen händer. Och gör det du egentligen ska.

Ha en fin måndag!

Jag sitter på tåget på vägen hem. Hade gärna suttit på ett helt annat sätt än det vanliga. Kroppen mår bra men mina ben vill vara rätt upp i luften och det känns på något sätt inte helt..ok! Tobbe, vår andrafaldiga Tjejmaravinnare har första klassbiljett på samma tåg och förmodligen mer benutrymme!

Vilken dag. Vilken helg. Igår var det roddande galore. Det blir alltid lite brådis men vi hann grilla hemma hos Madde och vi sov nog närmare sju timmar.

Idag var det uppstigning med tuppen och få med alla lådor till vätskestationerna, bre mackor till funktionärer, fylla vattendunkar, blanda vår egna sportdryck (som vi f ö borde ta patent på, mycket bra recept).

Men det går alltid bra. Vi har så otroligt mycket fina människor som hjälper till med vårt lopp: Funktionärer, sponsorer, sjukvårdare, eldsjälar som hjälper oss på alla de sätt. Delar vår info, pärlar armband, donerar, springer, stöttar. Man blir så varm i hjärtat.

Idag hade jag två roller- jag var arrangör ihop med Madde men skulle också springa. Mitt första ultralopp på närmare två år. Det hade jag förstås inte tid att tänka på innan men det blev lite mentalt prominent när jag drog på mig löparryggan och ställde mig mittemot Madde vid starten istället för bredvid. Kaboom liksom.

Det var så kul att springa iväg med alla och hinna prata lite. Jag visste att allt var under kontroll och vi var en liten skara så jag skulle inte behövas någonstans direkt.

Men vår kupp med att jag skulle springa hade dragit in över 30 000 kr så nu var det dags att leverera!

Leden är så vacker. Och även om jag inte har mycket lång distans i kroppen så har jag sprungit mycket terräng senaste tiden och det här är terräng med stort T. Dessutom är loppet 1000 höjdmeter. Att jämföra med till exempel Lidingöloppets 400 höjdmeter.

Jag stannade en del och messade med Madde om lite praktiska saker och tog det lugnt men försökte hålla mig i rörelse hela tiden så jag skulle kunna vara i mål hyfsat tidigt och ta emot folk i mål.

Det är så fantastiskt att komma till våra vätskestationer- som en varm omtänsam famn med mat och människoenergi! Underbart! I år hade vi igen sponsring från Coop Forum Borås. Görgen med personal där ska verkligen ha tack, vi fick åka och hämta allt vi behövde och nästan allt var ekologiskt!

Allt gick bra fram till runt 38 km då det var lite svårt att hitta och sen visade det sig att man dragit om leden. Jag som just då messade med Madde och vår fantastiska sistlöpare Henrik gick rätt. men fel. Men det var rätt väg för att komma till vår tredje vätskestation. Som jag behövde då. Drack vatten ur saltgurkburken- kan verkligen rekommendera det vid saltbrist- det saltet är badass.

I mål på Scandic Plazas soliga uteplats var Madde och snälla Eva som hörde av sig till oss och ville hjälpa till.

Och flera löpare- Tobbe vann förstås igen och hade lite bonuskilometer i år igen men inte lika många. Alla såg starka och glada ut när de kom i mål och det snörper alltid lite i hjärtat. Det är så ballt. Folk kom i mål med olika distanser, från lite olika håll. Precis som Tjejmarathon ska vara.

Det är så fint. När #Irun4you. Då känns allt lätt!

Jag sitter på tåget hem och jag hoppas du vill vara med i vårt community. Det är gränslöst och det behöver inte vara ultra. 

In och gilla Tjejmarathon på Facebook. Kika in på vår hemsida. Tagga #irun4you.

Själv är jag galet förvånad över kroppen. Mina nerver surade förstås lite men i övrigt så kände jag mig som en maskin. Terräng är så snällt på kroppen.

Jag sitter här lerig, svettig, saltig och väldigt tacksam! Jag tackar överallt men fortsätter tacka alla ni som är med på det här!

Kokopelli-pepp innan start!

Tobbe. Du är ett skägg med två ben liksom. Inte konstigt det går så bra att springa :).

Tack alla som stöttat vår insamling! Hoppas jag fick med alla namn!

Karin och Anders som debuterade på ultra idag- GRATTIS!

Det finns fem band som jag skulle lista som de som de bästa i min värld. Det är svårt att lista dem inbördes men Pearl Jam, Foo Fighters och Dave Matthews Band ligger på första plats. Sen är U2 och Live också däruppe. Och eventuellt några fler.

Men Foo Fighters är mina favoriter live. Och gårdagens konsert på Ullevi kommer nog ingen glömma. Inte minst sångaren Dave Grohl som i ANDRA låten snubblar av scenen och bryter sin fibula. Alltså ett av vadbenen.

Men vad gör han? Han fortsätter. Sittandes på en stol efter att läkare och sjukvårdare akutgipsat. HOppar ut på kryckor och kör två av de bästa låtarna ackustiskt och alla sjunger med. Det var en helt EPISK kväll på Ullevi, solen strålade och vi sjöng allsång till klockan halv tolv. Gåshud. Jag och en av mina bästa vänner och 50 000 till.

Kanske verkar konstigt att hämta inspiration från en rockkkonsert men jag blir hög på sånt där. Imorgon kommer jag ha både the Foos och lite annat skojs i öronen.

Jag kommer mest av allt vara hög på de över 30 000 kr!!!! som vänner och bekanta stöttat vår insamling med. Läs mer här om du vill veta mer.

Nu ska jag åka till Borås och rodda vårt 4e Tjejmarathon. VAVAVOOM!

Jag har ganska mycket weltschmerz just nu. Har svårt att tycka det är ok att gräva ned sig i sin egen prestation eller hälsa när världen är så galen. Men jag behöver inte titta långt för att få inspiration till att det finns människor som vill göra gott. Nära runt mig fast kanske inte alla rent geografiskt.

Kraften av när många går ihop och gör saker tillsammans. The power of you. Underskatta inte den!

På söndag tänkte jag springa 5 mil. OM jag får in över 10 000 kr till vår insamling till Panzisjukhuset i Kongo och deras verksamhet på transitboendet Maison Dorcas.

Vi har ganska få löpare i år. Så en av oss arrangörer skulle kunna springa. Jag har inte sprungit riktigt långt sen 19/9 2013. Definitivt inte fysiskt rätt tränad. Men mentalt peppad till tänderna.

Men som sagt. Får jag in över 10 000 kr så springer jag loppet. Med allas namn på nummerlappen. Varenda krona räknas.  Vårt fina Tjejmarathon (som förstås är för både tjejer och killar, det verkar många fortfarande inte förstå) som går för 4e året. Loppet och dess löpare och eldsjälar, funktionärer, anhöriga och andra som vill göra gott som snart samlat in en halv miljon kronor där varenda krona slussas till Panzisjukhuset som vi står i direkt kontakt med. Inga mellanhänder och vi tar inga administrativa avgifter i vår ideella insamlingsstiftelse som slussar pengarna. Allt kommer fram.

Fem snabba fakta om vad VARJE krona går till:

1) Kvinnor och barn som utsatts för sexuellt våld i krigets Kongo. De som kanske sett sin familj mördas och sen blivit våldtagna och sönderskurna i underlivet med en glasflaska. De som inte får komma hem efter det som hänt. De som inte har något alls kvar. DE stödjer vi.

2) På Panzisjukhuset som stöds av flera organisationer runtom i världen får de vård. Sen 1999 har snart 40 000 kvinnor och så små barn som 3 år fått vård efter övergreppen.

3) Sen behöver de mer hjälp. Att komma tillbaka till ett värdigt liv. Lära sig sy och skriva för att kunna tjäna sina egna pengar. Få psykisk vård för att hantera det som hänt dem.

4) På Maison Dorcas får det den här vården. Transitboendet som även är öppet för kvinnor i närliggande byar för att undvika stigma för de som vårdas där

5) Se filmen. Förstå hur olika världar vi lever i.

Här hittar du eventet på FB. Det är superlätt att stödja och jag blir lika glad för varje donation. Varje krona går fram.

Min stora tjej har skrivit nummer och mitt namn. Visst vill du att jag skriver dit ditt?