Jag har skrivit en hel del om rörlighet- -och tydligen lovat en film på det som jag inte levererat. Skämmes på mig! Det kommer. Just nu är jag lite fokuserad på annat.
Men håll tillgodo med det jag skrivit hittills:
Här skriver jag om det och här är en film som lämnar mycket att önska men well, det är lite tips iallafall även om jag för varje år lär mig mer och mer- det kommer en upphottad version senare!
Nu blir det lite personligt. Det är skitsvårt att ha en blogg där jag vet hur uppskattat det är att vara personlig men jag absolut inte vill vara för privat. Sen blir det kanske helt fel när jag inte skriver ut allt men berättar något och folk tolkar in saker jag faktiskt inte skrev. Och jag slits mellan att skriva ut hur det var- eller bara andas och tänka att jag kan inte göra något åt hur det läses. Jag vet vad som är sant. Jag har tidsinställt inlägg så tro inte att jag suttit och skrivit glada tips om rörlighet de kommande dagarna. De är skrivna tidigare.
Samtidigt- ibland när jag är privat når jag fram för jag blir en riktig person bakom texten. Jag är en riktig person här bakom. En väldigt känslig person. En person som flera vänner sa till när jag berättade om olyckan i fredags: ”Du behöver verkligen inte mer trauma i ditt liv”. Och samtidigt- jag överlevde ju. Trots att ögonvittnen som sagt sa att vi måste haft änglavakt.
Men ok, det har hänt galet mycket grejer de senaste fyra åren och ibland märker jag att det inte alls hjälper att tänka att ”Ja jag har ju det så bra ändå, jag bor inte i krigets Syrien eller i ett tältläger i Sydsudan”.
Jag måste gräva där jag står. Om jag som alltid sovit bra inte sover bra. Om jag hoppar högt när något smäller. Om jag är irrationellt rädd för saker jag inte bör vara rädd för. Om jag är rädd för att köra bil. Om jag tror att så fort jag har ett missat samtal från dolt nummer- att något hänt en familjemedlem. Då måste jag ta itu med det först innan jag kan göra världen bättre igen.
När min pappa dog, som ändå var det första riktigt helvetiskt jobbiga som hände, som slår det mesta annat, då fattade jag inte hur radion kunde låta som vanligt dagen efter. Hur solen gick upp, hur folk skrattade och hur livet liksom fortsatte. Jag stod där och tittade på tandborsten och ba jag kan ju för fan inte borsta tänderna. Det gör jag ju varje dag. Pappa har dött!!! Allt är annorlunda. Men jag både borstade tänderna och åt frukost.
Och 2012 när en alldeles för ung, alldeles fantastisk kille dog kände jag också att hallå någon dog! Hur kan alla andra bara fortsätta som vanligt?
Men jag har hittat ett sätt att förhålla mig. Att inte behöva stänga ute resten av världen för att den inte stämmer med min abrupt nya världsbild. Ett sätt att klara av att vara ledsen, men samtidigt skratta åt det som faktiskt glädjer mig. Fortsätta framåt. Men stanna upp. Göra det så att det känns respektfullt.
Det är som olika omloppsbanor. När något händer oss, då slungas vi ut i en ny. Alla andra är kvar i den vanliga. Den du inte kan vara i. Ibland krockar man och det blir otroligt jobbigt och provocerande. Antingen tar de in och delar din bana eller passerar de där i sin bana då och då. Men deras är deras och din är din.
Som vanligt blir det förstås aldrig igen efter något riktigt allvarligt. Man har för alltid en till omloppsbana som man varit i. Tiden och bearbetning gör att den närmar sig din vanliga. Eller så får du en helt ny livsbana.
Jag vill inte vara rädd och ledsen i sommar. Jag har så mycket jag vill vara glad åt, det är att uppskatta livet. Att uppskatta livet är att hedra de som mist det. Jag blir rädd och ledsen lite då och då nu. Låter känslorna komma, trycker man undan dem bubblar de gärna upp än brutalare.
Jag var på god väg att skippa en sak jag planerat länge. Springa själv med övernattning. Jag är rädd. Jag har blivit rädd för massa löjliga saker som annars inte bekommer mig. Bägaren har liksom runnit över. Jag har tappat mitt vavavoom. Den där starka kärnan där inne som både är styrka, kraft, fokus och som en inre kompass. Det är lite jobbigt. Jag är inte jag just nu. Jag förstår rationellt att jag är irrationell. Men jag kan inte stoppa känslorna av att vara i ständig beredskap.
Men jag ska göra det. Löpning är levnadsglädje för mig. En stor del av mitt liv som jag både jobbar med och gör för att må bra och dessutom jobbar ideellt med för att hjälpa de som har det sämre.
Jag vill leva ett fullt liv när jag kan det. En dag mista ett fullt liv. Inte mista små bitar längs vägen på grund av rädsla.
Det är ju för sjutton som det står på våra Tjejmarapannband- we run for those who can’t.
Nu ska jag tassa fram tacksamt. Lite kortare än jag tänkt. Och istället för helt själv med sällskap på slutet. Jag GÖRT.
Man har en tänkt väg. Man har en plan. Man har ett mål. Men livet kommer emellan. Ibland ska livet komma emellan. Ibland ska man skjuta sånt som inte är livet, sånt som bara är distraktioner, åt sidan.
Bigger fish to fry är ett engelskt uttryck som jag brukar använda mig av mentalt när jag frestas att dras med i något som inte ingår i min plan. Som att vara uppe sent och sladdra. Som att äta onyttigheter. Jag äter gärna onyttigheter om jag verkligen kommer njuta av dem men om det är fikabröd bara för att man ska fika- då struntar jag i det och dricker bara kaffe istället. Det kan också vara frestande att titta på en dålig film sent bara för att det är skönt att slöa- men det är så mycket mer värt att lägga sig tidigt och bli väckt/vakna utvilad dagen efter.
Större fiskar att steka helt enkelt än små slentrianfrestelser som egentligen inte tillför någon större njutning och inte för en framåt mot sina mål. När de kommer i din väg- tänk bigger fish to fry!
I fredagskväll var jag och min fästman med vid en singelbilolycka med dödlig utgång. Vi blev omkörda av en vansinnesfärd där en bil fick sladd under en helt galen omkörning och voltade av vägen i hög hastighet, precis framför oss.
Änglarna- eller vad det nu var, var på vår sida då.. Det var den värsta smäll jag sett. Det sprutade upp jord och lera på oss, rutan sprack på sidan. Vi stannade och jag sa bara ” jag ringer”. Där och då stängde jag av känslorna och försökte bara metodiskt ta in infernot vi var på väg in i där två bilar med anhöriga som kört bakom stannade och det var folk överallt. Bilen var totalmos. N rusade fram innan mig och försökte lugna ned och se till att ingen flyttade de skadade men de var redan utdragna. Jag tittade efter om bilen skulle fatta brand och gick sen runt för att kunna svara på hur många som var skadade, om någon var kvar i bilen och hur allvarligt det var. Har lärt mig nu (tyvärr the hard way) att ambulans är på väg och man fortsätter prata. Jag kunde ändå inte låta bli att säga att ”de måste köra fort som attan” för jag förstod att en inte skulle klara sig.
Vi var tre stycken som fick agera sjukvårdare så gott vi kunde i kaoset tills ambulansen kom. Vi var lugna och metodiska även om chocken över vad som hänt låg i bröstkorgen.
En ung kille dog i kraschen, han gick inte att rädda. Två var allvarligt skadade. Så onödigt. Så fruktansvärt.
Jag bearbetar genom att berätta. Genom att jag vill skrika till hela världen att köra försiktigt. Tänker att alla ni som läser berättar om det här till alla de ni känner. Fem saker:
1) Kör aldrig någonsin påverkad.
2) Skicka aldrig SMS när du kör.
3) Följ hastighetsbegränsingar och omkörningsförbud- de är inte där på skoj, de är där för att skydda dig.
4) Stanna och pausa om du känner att du inte är helt skärpt.
5) Ha alltid säkerhetsbälte.
Det känns sk*tläskigt att vi ska bila genom typ hela Sverige i sommar. Men vi ska. Vi måste. Och jag önskar så att vi kunde ta hand om varandra därute i trafiken i sommar. Snälla. Kör försiktigt, kör klokt.
Det glömmer jag aldrig. Det berättar jag ofta om. Det gör mig varm i hjärtat. Det var fantastiskt!
Läs här.
Jag har nog skrivit många inlägg om tacksamhet. Här är ett
Tacksamhet som vägen till lycka.
Tacksamhet över barnet. Nu barnen!
Det här skrev jag efter mitt första 100-miles och ganska precis en månad före mitt andra.
Idag ringde klockan tidigt igen. Jag nästan längtar till de här mornarna när jag knackar världen på axeln. ”Bu, jag var uppe först”. Tankarna och luften är klar. Det är ingen uppoffring längre. Det är ett sug. Mitt egna lilla universum.
Många undrar om min löpning. Vad? Hur? Varför? Och ska jag väl berätta vad jag gör så blir det så viktigt för mig att förmedla det fina i ultra. Jag vill så gärna förmedla den känsla som gör att jag gör det här.
Det är flera känslor. Det är ett spektrum. Det låter såhär.
Jag har gått och väntat på den där längtan. Som jag hade innan TEC. Som jag inte visste då hur den kändes. Hur det känns när man sprungit 12 mil, har 4 kvar. Det är så otroligt tufft men man vet att man klarar det. Genomförandet växer i hela kroppen. Jag kommer fixa det. Herregud. Jag kommer klara det. Jag orkar. Jag kan.
Nu. Längtar jag dit igen. Känner jag mig redo. Det är fyra veckor kvar. 1,5 vecka av ganska hård träning. Och jag börjar se konturerna av mitt drömlopp. Plan A sub 20 hr, plan B sub 22 hr och plan C- att bara genomföra. Det är fortfarande bara andra gången jag gör det här.
Det är ett lugn. Det är ett fyrverkeri. Det är som hela kroppen briserar i lycka. I eufori. Det är gåshud, svett, tårar och blod.
Det är att vara starkast i hela världen. Det är att vara svagast. Ha mest ont. Vara tröttast. Vara piggast.
Orka allt. Orka hur länge som helst.
Vara flygande. I 100 miles. Ta en bit godis och känna hur glukos bokstavligt åker ut i musklerna. Upp i huvudet. Att känna varje muskel jobba. Att känna varje steg i en bitterljuv smärta.
Att vara närmre allt. Att vara längre ifrån allting.
Det är att vara alldeles alldeles ensam. Brottas med att vara vettig och skvatt galen. Gräva långt in i själen för att ta ett enda steg till.
Det är att vara tillsammans med allt och alla.
Allt det.
Enligt önskemål!
Jag googlade på vad jag skrivit om energiintag under långpass. Jag läser vidare om det här så det kommer mer, och mer forskning förstås. Här är några inlägg på ämnet:
Jag har faktiskt kört tre triatlon! Jag har inte varit så bra på att träna för dem men jag har varit näst intill euforiskt nöjd när jag kommit i mål.
2011 körde jag Stockholm Triatlon (innan det blev värsta stora loppet). Det var medan N genomgick sin levertransplation. För att distrahera mig. Det var nog bland det sjukaste jag gjort. Läs om det här och här. Ha näsdukar redo.
2012 körde jag och Annelie Arvika Triatlon. Det var verkligen roligt. Och helt galet. Det var SM samtidigt och massa duktiga riktiga triatleter på plats. Jag sprang min 10 km på sub 50 minuter och simningen var årets andra simpass. Galet! Läs racereport här.
Och så min halvironman i Vansbro 2013. Också värdelösa förberedelser. Det var helt brutalt jobbigt. Jag bokstavligen STAPPLADE halvmaran, N sa att det inte såg ut som jag rörde mig framåt. Hemskt! Och underbart på samma gång. SKrev lite tankar om vad man ska tänka på här. Skrattar fortfarande gott åt det här. Tänk att inte kunna pumpa cykeln???
Ha en fin dag!
Jag är ju lite bohem även till vardags men på sommaren, speciellt på landet spårar det ur än värre. Förra sommaren var kroppen urstark- herregud jag hade en vavavoomförlossning. Kände mig som en stark urkvinna. Sen var den förstås sladdrig och mjölkstockig och sådär men ändå- stark!
I sommar är kroppen också stark. Överallt utom i mitten på ryggen. Den strular och jag vet inte vad jag ska göra. Eller jo det vet jag: ta hand om den. Det är ”bara” nerver. Jag kan hoppa och åka ned i split och stå på händer och ha mig men rotationen i ett löpsteg kan sätta igång allting. Varannat löppass går det bra. Varannat ballar det ur.
Men i övrigt! Sommarkroppen:
Skitiga fötter.
Bruna men lite håriga och småbitna ben.
Avbitna naglar på händerna, som också är lite skitiga.
Fräknar. Överallt.
Oborstat hår. Vissa dreadstendenser. Badar i sjön och sätter en tofs. Flera dagar i rad. Vill inte gissa hur det ser ut därbak.
Bruna axlar. Något svedda.
Ögonbryn som börjar likna ett MCDonalds M.
Utsövd. Utvilad. Oftast nybadad. Och ofta nytränad. Gött.
Hoppas du har en fin sommar och lyckas släppa press och stress!
Tre tips!
Sara fortsätter prata om ”stark är det nya smala”. Ett kort inslag. Värt att höra- här
Anna Mannheimer och Peter Apelgrens sommarprogram. Men herregud så jag gick och fnissade för mig själv! Lyssna.
Ben Greenfield reder ut begreppen om insulin och dess påverkan för oss som sysslar med uthållighetsidrott. 30 minuter- lagom. Lyssna här.
